Redaktören blev bilist.

Av tidningen ÖP:s redaktörer var det endast två som blev bilister. Det medförde att ”trafikolyckor” fick utökat utrymme i tidningen, och ofta beskrevs omständigheterna kring det inträffade ingående och med detaljer. När Ragnar Dahlstedt skaffade sig sin första bil, en Renault 4 CV, en modell som fick smeknamnet ”skaramöss”, hade hans kollega Ture Granqvist skaffat sig en Pobeda, en rysk kopia på en tidig 40-tals amerikansk Dodge. Om Wilhelm Nybys Renault Dauphine fanns i hans ägo, redan innan han tillträdde redaktörsskapet, är obekant. 

Renault 4 CV.

Från denna tid ett exempel på redaktören Dahlstedts intresse för trafikkulturen, där han under rubriken ”Lindrig krock — dikeskörning vid Bio” – årets sista dag 1965 skriver:

- Det var nära frontalkrock om inte långtradarföraren valt att köra i diket utanför bio Scala i Nykarleby på måndagseftermiddagen.
     En personbil kom från Jeppo-hållet och observerade i sista minuten en mötande långtradare, varför han slog på bromsarna, så att de låste sig, och bilen sladdade i det hala föret mot den mötande långtradaren, vars förare, för att undvika frontalkrock, valde att köra sitt 13,5 ton tunga lass i högra diket. Det tog flera timmar innan man hade upp den igen.
     - Personbilsföraren slapp i första hand undan med blotta förskräckelsen samt en förstörd stänkskärm och billykta. Också långtradaren fick smärre skador på sitt underrede.

På onsdagseftermiddagen ramlade 25 kubikmeter props av en lastbil vid östra ändan av stora bron i närheten av kyrkan. Lastbilen skulle svänga in från bron mot Bankgatan men måste väja för en personbil och kom i gungning med ovannämnt resultat. Endast ett fåtal props hamnade ned i älven.

Det var inte så ovanligt att bilar körde i diket inne i stadens centrum, för gatorna var smala och kupade som ”svinryggar”, vilket kan ses på en del vykort och foton. Speciellt esplanaderna var ökända för att då och då ha en bil i diket, speciellt vintertid när snön dolde det djupa diket vid sidan av körbanan. Gatorna var inte permanentade och i höstregnet blev exempelvis den mycket trafikerade korsningen mellan HAB och Pihlainens en fara för fotgängare med låga skor som sögs fast i gyttjan. Med nästa steg han tog blev han stående i strumplästen, medan skon blev kvar i gyttjan.