Skrivet om Neger

»Viks gröna ängar»

Att på lilla julafton från vinterkvällens mörker och hala isgata komma in till Viks restaurang, där värme, ljus och trevnad mötte, det var som att komma in på gröna ängar! Blommor, ljus, grönt på alla fat och skålar, grönt i takkronorna, två unga, sköna damer i svepande, fotsida, gröna dräkter och där ... ja, sannerligen, skalden har orätt, liljorna kan finnas även mitt i vintern, där växte upp en Lilja uti salen, ett präktigt exemplar av detta ädla släkte. Bilden var fullständig.

Och gästerna från norr och söder! Det var visst några forna tiders kvinnor, som kommit till oss, så leende, så strålande! Det var gott att få se Er, se så mycken frigjord älskvärdhet, fastän jag måste beundra Er på avstånd. Andra, mindre blyga kavaljerer uppvaktade Er, ingen plats fanns för mig.

Dock blev jag ej förfördelad. I männens rund satt denna afton min värderade kollega, Vasabladets Neger, Trollkarlen från Nilen kallad, för sin otroliga arbetsförmågas skull.

Broder, nog visste även jag, att Du har penna och panna, men att Ditt heta blod ... Ja, jag försäkrar, att jag diskret försökte slå blomkålsörat till, men de strödda repliker Du yttrade till Allas vår Margit, gjorde mig allvarligt bekymrad för hennes sinnesfrid, och även lilla Lauras ögon fingo en högre glans, när Du talade till henne. En Negerkyss till kaffet tror jag hon sedan fick, hon såg så glad ut. Men så slog det mig, nej, nej, Neger är ju gift och trenne barns fader ...

I nästa stund var det två kloka män, som diskuterade stora frågor, för mig var det bara att se, höra och lära: kommunalpolitik, det bästa sättet att sköta en tidning, reformivern i det tredje riket m.m., m.m., och stadsdirektörens smoking-skjortbröst gick i lika höga vågor som diskussionen.

Kling, klang, han reser sig, Neger, och riktar sig till Kristina Lovisa Elisabeth Vik! Han gratulerar henne till allt det nya, det tidsenliga, han tackar henne för all gästfrihet, för all god omsorg! Talens rad har öppnats, tungans band har lösts. Mannen från Jakobstad, han med all världens smärta i blicken och all världens löje på läpparna, även han talar till värdinnan, stadsdirektören talar, Ägirs son talar, skådespelaren med Gösta Berling-sinnet talar. Äldre lektorn, yngre lektorn, häradshövdingen från Vasa, vår egen borgmästare [Carl Alarik Huldén], alla ha de något på hjärtat, som de vilja hava sagt, och alla enas de om, att den personliga värme, varmed vår värdinna möter sina gäster, gör att man kommer åter och åter. Att man trivs och trivs så timmarna fly, och man ej märker att det finnes något som heter: tid att gå hem.

Jag har aldrig i mitt liv hållit tal, men mitt tack ur hjärtat får jag på detta sätt framföra till Dig, Kristina Lovisa Elisabeth!

Förlåt Neger, att jag använder Ditt tilltalsord, men Du lärde mig det jämte så mycket annat, som jag är Dig tacksam för.

Så är det bara att återgå till vardagen och min gammalmans möda, men Jag gör det med nya synpunkter, med vidgade vyer, med friska vindar på färden. För dem skall Du ha tack, Neger, på 18 år har jag ej träffat Din like. Du har segrat ”Gallilee”!