En vildgås. Senaste vår kom en liten fågelunge in på fru Ina Järnefelts gård i denna stad. Av dess grågula fjun kunde man ej sluta sig till, vilka föräldrarna kunde vara, men simhuden mellan tårna och näbbens form tydde på, att den möjligen var en ankunge, som förvillat sig från de sina. Man hörde åt på olika håll, men någon ankfamilj fanns ej i staden. Den lilla främlingen blev kärleksfullt omskött, och den växte med fart. Efter någon vecka visade det sig, att den var en vildgås. Den blev rätt tam och även vänlig mot gårdens folk, men ganska ilsken mot främmande. I slutet av augusti begynte den pröva sina vingars styrka, men då både den också nått sitt livs mål och fick i september bli stek. Men varifrån kom denna gåsunge? Det är ej lätt att svara på den frågan, då vildgåsen väl endast sällan häckar i våra nejder. Sannolikt har den dock blivit fångad av någon rovfågel, som sedermera tappade sitt byte
|
