Min röda karamell

På prostgården i Nykarleby när jag var liten . . . fanns mormor och morfar och Nalle och Murre . . . och mostrar . . . och senare fanns det mostermän och kusiner . . .
     Nalle var en stor vit spets. Murre var en katta.
     Morfar var prost.
     Men det var mormor som rådde i prostgården.
     Hon hade bruna ögon, alldeles märkvärdiga, lysande, dansande, guldglimtande, ibland brännande ögon. Hon hade vackert böjd näsa. Hon hade fina små händer. Men hennes fötter var fula, för hon hade blivit föräldralös, när hon bara var sju år, och fått en fostermor som kallades Mommo och som tvingade henne att varannan dag ha höger sko på vänster fot för att slita jämnt.
     Mormor var ganska liten och tjock. Hennes hår vågade sig och lockade sig runt tinningarna. När hon blev gammal - riktigt gammal - klippte hon det kort så det stod som en silversnöpälsgloria kring huvudet. Men under prostgårdstiden hade hon det i en lång tunn fläta, som svängde och svansade på natten, men som satt uppsnodd i en knåka om dagen.
     Livet på prostgården var annorlunda än på andra ställen, annorlunda än i Helsingfors, där jag bodde om vintrarna med mamma och pappa och min lillasyster Heddi, och annorlunda än i Sibbo där vi bodde om somrarna. Det var liksom viktigare på prostgården: allt som gjordes måste göras på rätt sätt, inte bara för att man plötsligt kunde få lust. Livet på prostgården kunde vara besvärligt, man gjorde så många fel och blev pågrälad, men det var brett och rikt, och det följde ett eget märkvärdigt mönster.
     Julen, exempelvis, började långt i förväg: med städning.
     Från de tidiga morgnarnas gäspande ruggiga mörker - där kakelugnarnas gula brasor bara var prydnader ännu - fram genom dagarnas landskap av dunkel, ner i nätternas svalg - härskade Städning. Måltiderna gick i brådska. Soppa och gröt. Man frös. Man levde i drag, i dammlukt och såplukt, bonvaxlukt, naftalinlukt.
     Jag brukade kravla mig ner på golvet i tamburen, bakom en stor kista som stod där, och platta mig mot den kalla korkmattan och titta på de små små dammtottar, som alltid satt fastkilade under kistan och som de stora inte märkte, hur de än gnodde med trasor och borstar. Jag riktigt frossade i hur otrevligt allting var: fönstren gardinlösa, möblerna hopskjutna i klungor på orätta ställen och med baksidorna vända ut, matt grå dager, brådskande fötter och ben omkring mig och högt över huvudet tillsägelser: - Stå inte och häng! Inte händerna på dörrposten, den är just tvättad! Gå och lek nånstans! Ut med dig på gården!
     Men för lek ute på gården behövdes mycket påklädning, yllebyxor och damasker, som jag inte kunde klara själv. Och jag hade bara Nalle att leka med, Heddi var så liten och Murre gick sin väg. När jag väl var ute brukade jag bli törstig eller våt eller trött mycket fort, och sedan hade de mig skramlande med nyckeln i köksdörren, jag kunde inte öppna själv.
     Var vi barn än rörde oss blev vi hutade åt. Men vi bar det tåligt, det hörde till julberedningen. Till jäsningen. Vi var för små att göra något riktigt, men vi skickades på ärenden från ena ändan av det stora prostgårdshuset till andra. Och det var spännande, det gav oss möjlighet att slinka in i annars förbjudna vrår. En gång kom jag in i salen! Där mormor stod på en stege med famnen full av pappersgirlander! Hon vände sig om och rynkade ögonbrynen: - Men du vet ju att hit får du inte komma! Och jag svarade slätt och fromt: - Jo, men Kaja sa att jag sku säga åt dej att . . . Eller kanske kom vi in i Morfars Rum bakom Kansliet - eller i Arkivet, som hade väggar av betong och dörr av stål, och där det var fullt av gamla papper och tjocka böcker med smuliga pärmar och ryggar och ganska fula silverkoppar och kannor.
     Roligast var det att komma ut på någon av vindarna. Stora Vinden som man kom till från Övre Hallen var full av skatter, o om vi bara fått undersöka dem på egen hand, men vi föstes alltid fort ut därifrån "här är kallt" - och de väldiga Tomma Vindarna över varandra i varv över varv; vi hade alltid en känsla av att hur högt man än steg i huset hade man alltid ännu en okänd vind över huvudet - ja, och hur djupt man än kom nerför trapporna under det fanns alltid ännu en källare till under ens fötter. Genom vindarna reste sig skorstensstockarna som blinda, kalkade hus, och någonstans fanns också Den Osynliga Trädgården och Kistan med De Inlåsta Åldrarna. Ulla, yngsta moster, bara fjorton år äldre än jag själv, hade berättat om Kistan och om Trädgården, och de var hemligheter.
     Alltid någon gång under städningen blev det söndag som sinkade alltihop. Man fick inte arbeta på söndagen, inte ens handarbeta. Man gick i kyrkan, man satt bredvid mormor i prostgårdsbänken till vänster, just före korsgången under predikstolen, och fick inte dingla med benen och helst inte vrida på nacken heller - men det gjorde vi nu i alla fall för det fanns änglar i taket.
     En annan del av julförberedelserna var förstås bakning och matlagning. Det var köksliv med skratt och värme från den stora spisen. Och kryddlukt från spiskammaren där mormor hade sina burkar med täta lock. Med snabba blickar över axeln fumlade Ulla och tappade russin eller mandlar eller sockerbitar, och jag plockade tyst och strålande upp, och vi delade bytet.
     Degar stod och jäste, kålrötter stod och kokade, lukter pyrde och bolmade, blandades med varandra och steg till täta stackmoln över de landskap av mat som skapades fram, och där silldammar reddes särskilt för morfar; jag minns hur de slemmiga gråskinnsbitarna låg och vältrade sig bland lök och morot och pepparkorn.

     En jul fick jag, och fick jag inte, en röd karamell.
     Det var 1939 och jag var tre och ett halvt år. Mostrarna Ulla och Inga, kanske att Kaja också var med, hade plockat fram lådor och askar med grannlåt (vi sade julgrans-låter) från vinden. De klädde ut mig till julgransprinsessa. De hängde glaskulor över öronen på mig och lindade glitterband runt mig. Jag minns inte hur jag vidare pyntades, bara hur hisnande förvandlad och vacker jag var när jag såg mig i spegeln. Med luggande hårspännen klämde de fast en krona: en karamell i rött papper.
     Det var den sortens som liknar en komet eller ett knyte: runt huvud och tvinnad hals och en svans av sprakande snibbar. Den måste ha varit klädd med silverpapper och rött cellofan.
     Jag tänkte förstås inte på hur den var gjord, jag blev bara betagen av den, besatt.
     Den gnistrade, den svävade i dagens gråljus. Den var julens förebud och ännu mycket mer. Den var alla sagor jag hört, all musik, den var glöd och rosor och blod, den var allt som var viktigt och väldigt, allt vad morfar predikade om och allt mormor sjöng och broderade, smultet ihop till ett enda lysande korn.
     Men jag var den enda som såg det, som kände igen.
     Mostrarna visade upp mig för alla, men alla hade bråttom, och så började de klä av mig stassen igen. Och jag ville inte låta dem ta ifrån mig karamellen. De sade att: inte hade jag alls fått den. De hade bara pyntat mig på skoj. Men för mig var det allvar. Och jag hade inga ord att reda mig med, bara istadighet och gråt ganska snart och hicka. Mostrarna blev högröstade och mormor kom farande i tofflor och förkläde. Hon grälade. Alla blev förargade. Det blev en enda virvel av förargelse och grälande. Och grannlåtslådorna bars in i salen och dörren slöts.
     Men när julafton kom -
     Då var huset förvandlat. Alla som bodde och fanns i det var förvandlade. Alla förberedelser, alla besvärjande riter var gjorda - allt dåligt humör var utbränt, och nu rådde frid. Och i friden glädje, tissel och skratt och ett sista prassel i smyg. Alla (utom mormor) samlades uppe i hallen, tvättade, kammade, smyckade, klädda. Det hade eldats i alla rum. Ingen frös om urringningen eller armarna.
     På den tiden var mitt hår alldeles ljust, fint och tjockt och rakt. Jag hade bena på vänster sida och hårband på höger. Jag kläddes ofta i rött. (Men blått var min älsklingsfärg.) Nu hade jag en puffärmad sammetskolt, med små knappar som liknade lingon, grannröd var den, och i håret hade jag en grannröd rosett.
     Heddi, en mörklockig lilling, satt på mammas arm.
     Vi ställde upp oss efter ålder, alla bakom varandra, och jag som gick främst hade ingens axlar att hålla händerna på. Det var enda året jag gick främst. Redan nästa jul kunde Heddi gå och var före mig, och sedan växte småningom kusinerna upp.
     Vi väntade, det var en lång lång väntan. - Men till sist började mormor nere i salen äntligen spela, hon spelade "Jultomtarnas marsch" och det var tecknet. Vi tågade utför trappan och genom tamburen. - Vi tågade genom ringande vågor av hänförelse och ljus. Dörrarna till salen, som stått så strängt stängda i flera dagars tid, stod vidöppna nu. Hela salen sken. Gyllene ljuslågor flöt i luften och speglade sig och förökade sig: i de svarta rutorna, i kristallkronans regnbågsis, i alla blankade ytor, i pappas och morfars glasögon. Och under mormors dansande händer hoppade silvriga toner upp.
     Också till vardags var salen ett finrum, med rokokomöbler och en stor broderad bonad som mormor gjort och tavlor och en stor Karljohanssoffa och en chiffonjé med lönnlåda och många märkvärdiga saker och prydnadssaker, som alla hade sin egen historia. - Men nu var det liksom förtrollat. Möblerna hade sluppit sitt grönrutiga bomullstyg och stod och sken i skärt siden. Under taket svävade yviga band av rosor, röda och vita, och grönskande blad. - När jag "av misstag" såg mormor hänga upp dem var de bara papper. Men nu var det annat och mer. Nu var de en hälsning till trädgården därutanför i mörkret under snön.
     Granen stod i verandahörnet och luktade kåda och skog. Den var fullhängd med brokighet: papperskrus, flaggband och ljus. Ganska högt, nära toppen såg jag min glödande röda karamell, och jag tänkte: de har satt den så där högt med flit.
     Jag minns ingenting vidare av just den julaftonen. Det var 1939 och vinterkrig. Men det hade inte varit krig så värst länge, det fanns mat. Och i lilla Nykarleby långt från fronten brydde man sig inte just om mörkläggningsgardiner. Mormor hade ställt ljus i alla fönster, för det hade hon alltid gjort på julafton. Det måste ju ha sjungits och spelats piano, det sjöngs alltid och spelades piano när det var fest på prostgården. Morfar måste ha läst julevangeliet, med långsam, begrundande röst och paus efter varje mening, för så läste han alltid; jag minns det från senare år. Kanske gjorde han en längre paus efter "frid på jorden, människorna en god vilja". Julklappar måste ha delats ut, och vi måste ha ätit pepparkakor och nötter och russin.
     Men det enda jag riktigt minns är att jag satt och försökte titta i smyg på min glödkaramell - så där som vi satt och sneglade uppåt änglarna i kyrkan med mormor. Och att jag plötsligt såg en blå karamell, likadan som den röda, med skrynklig ädelstensglans, helt lågt på en gren nära golvet. Men den hade ingen lockelse alls, ingen mening.
     Några dagar senare stod jag i salen och märkte med ens att jag var ensam med glödkaramellen.
     Alla de stora sov eller var ute eller sysslade i andra delar av huset. Det var alldeles kusligt stilla och tyst. Och grått. Himlen var grå, alla speglar fyrkantiga ljusgråa hål, och det blanka golvet hade en gråaktig glans. Och i alla vrår, bakom alla möbler stod skymningen färdig som svävande damm.
     Jag stängde dörrarna mellan salen och matsalen. Mellan salen och sängkammaren. Och till sist mellan salen och tamburen. Det var stora dubbeldörrar. - Så hade de stått stängda i dagatal före julen, medan mormor stökade. - Men barn var förbjudna att "stänga in sig". Det var en av mormors allra strängaste regler. (Andra regler var: inte tala väl om sig själv eller något man gjort, inte rita bilder av Gud, inte säga "han" om morfar, och komma ihåg att hålla händerna framme på täcket i sängen om kvällarna, för det tycker änglarna ser trevligt och ordentligt ut när de tittar ner.)
     Och hjärtat knackade i mig. Vad jag än gjorde nu eller lät bli att göra, var jag förlorad. Jag hade "stängt in mig", och också om mormor inte såg mig, gjorde änglarna det.
     Jag tror inte alls att Kunskapens Träd var ett äppelträd, jag tror att det var en julgran.
     Jag tog en pall och ställde den bredvid granen, under karamellen, klev upp på pallen och sträckte mig.
     


     

     Och jag blev förvånad. Världen - rummet - var större än jag trott. Det var längre till allting. Jag nådde inte upp. - Jag tog en stol, men räckte inte från den heller. Då grep jag till pallen igen och försökte få den att stå på stolen, men två av dess fötter gled halkande jämfota, ihärdigt, envist ner över kanten.
     Men bord?
     Soffbordet fanns - det var blankpolerat, med snirklar som dem man har i öronen, fast större förstås, och fullt av album och skålar och julkort och hemdrivna blommor. Och småborden? De var för spinkiga.
     Men den stora tjocka Karljohanssoffan, högre än alla stolar och stor som ett hus i huset, den var nästan som ett bord. Den var oflyttbar förstås.
     Granen stod på ett lakan, och golvet var bonat blankt och halt. Jag drog i en lakansnibb. Och granen lydde lätt, den gled emot mig. Om jag drog granen till soffan, klättrade upp på soffan och tog karamellen, och sedan drog granen tillbaka igen på plats - ? Jag drog lite till, drog iväg, och granen följde med barren på ända och fräsande sus, som om den gömt på en egen vind från skogen, en vind som sovit och som jag nu väckte upp.
     Jag måste gå baklänges medan jag drog, jag såg inte vart det bar av. Och med ens blev jag skrämd av ett skrällande, klirrande, skvallrande skrammel över mitt huvud. Jag hade hamnat för långt ut på golvet. Toppen av granen, med stjärna och allt, hade fastnat i mormors kristallkrona.
     Granen hade lurat mig.
     Jag skuttade och slet och knyckte. Med ens lossnade lakanet helt och hållet. Jag höll det i handen och visste att jag inte kunde få in det under julgransfoten igen. Så jag lät det ligga. Jag drog direkt och hänsynslöst i grenarna, blev stucken, jag hasade på magen och drog i julgransfotens järn. Jag var alldeles svettig och gråtfärdig. Och jag lyckades tvinga grantoppen att släppa kronan, och medan pinglandet fortsatte, kläpp mot kläpp, och kronan snurrade vita gnistor i flimmer och stim runt rummet, kom jag äntligen fram till soffan med granen. Och klättrade upp. Och blev tröstlöst tung och fick ont i halsen: inte ens hoppande på soffan nådde jag upp.
     Jag höll på med att försöka få pallen att stå på soffans kullriga spända mage, när mormor kom.
     Jag hade inte hört när hon öppnade dörren. Hon bara stod där med ens, med Ulla bakom sig. Hon sade: - Kom hit! Och jag lydde. Hon började gräla. Hon grälade ofta, det var en vana och plikt, och den rasslade tung över omgivningen. Man stod ganska trygg så länge man följde reglerna: inte svara, inte säga emot, inte försöka "urskulda sig", så länge man såg "momi i ögonen hela tiden". När hon grälat färdigt brukade hon säga: - Ångrar du dig? Nå, jag ska nu förlåta dig för den här gången då.
     Jag stod stilla och tyst och bedrövad, inte ångerfull alls, bara besviken. Mormor gick på som hon brukade, rösten var sträng. Men emellanåt bröts den så underligt, snuvigt, i darrande gnäll - hon lät som Nalle när Nalle behöver gå ut. Ulla bakom henne vände sig plötsligt bort och stack huvudet bakom dörren. Ullas axlar skakade. Mormor knuffade till henne. Och så tystnade hon. Jag väntade. Men en lång stund stod hon bara tyst och tittade på mig, och det stramade och drog kring munnen på henne.
     Det dröjde många år innan jag förstod att hon helt enkelt haft svårt att hålla sig för skratt.
     Och först när jag blivit fullvuxen frågade hon mig: - Varför? Varför for du iväg med granen så där? Ville du gömma den? Ulla och jag var i övre våningen, och vi hörde kristallkronan klirra - Hon hade glömt hela julgransprinsessan.
     Ännu senare fick Muddle höra historien: Hon sa passionerat - Di var dumma mot dej! Om jag sku ha vari där sku jag ha gett karamellen åt dej! Jag sa att jag nog också ganska länge tyckt att de var dumma. Men de hade ju inte kunnat hjälpa det. Jag hade inte kunnat förklara. Och om jag fått karamellen, så hade jag haft den och lekt med den och ganska säkert snart tappat bort den.
     Och glömt den.