Minnen från min barndom och skoltid
av
Ivar A. Heikel.

I   B A R N D O M S M I N N E N

[Del 1]

Anmodad att berätta om minnen som jag bevarat från min barndomstid, var jag först tveksam, om jag skulle inlåta mig på saken, ty min barndom förflöt under så enkla förhållanden, att det knappast kunde intressera någon att höra om dem. Men sedan tänkte jag: kanske mina små upplevelser ändå belyser ett och annat under gångna tider och kan fängsla barnpsykologens uppmärksamhet. Så har jag nu framdragit dem ur en sjuttioårig och åttioårig minnets gömma. Någon gång har även händelser och förhållanden från en senare eller tidigare period blivit omnämnda.

Mina barnaår levde jag i Nykarleby landsförsamling. Mitt hem var en dåtida prästgård, belägen på Forsbacka hemmans område, ungefär en och en halv kilometer söder om Nykarleby stad. Från norra husgavelns fönster såg man kyrktornet med den stora tuppen, en av de märkvärdigheter som inspirerat Z. Topelius.

Huset, där vi bodde, bevarade ett betydelsefullt minne. I gamla handlingar, som var gömda i en järnbeslagen kista, minns jag mig ha läst, att huset uppfördes något av de första åren på 1800-talet. Det var med all sannolikhet i detta hus, det nyaste och ståtligaste i nejden, som Döbeln logerade och låg sjuk, då han skrev sin rapport om slaget vid Jutas. Slagfältet låg ungefär tre kilometer därifrån. »Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas.» Huset är avbildat i prof. J. R. Danielsons stora arbete »Finska kriget och Finlands krigare 1808—1809».

Denna byggnad med uthus och trädgård hade Nykarleby församling skänkt min far, församlingens tredje präst. Han lär ha varit mycket omtyckt för sin öppenhet, vänlighet och umgängsamhet. Huset innehöll fyra rum och kök samt två vindskamrar, så att där fanns rikt utrymme, men vi var icke färre än åtta barn, av vilka de sex yngsta föddes i detta hus.

Till det inre var allt mycket enkelt. Det berodde såväl på bristande medel som på princip. Föräldrarna var pietister. Möblerna var gjorda av enkla landssnickare. Väggarna var inte beklädda med tapeter, utan de var strukna med en grå färg med svarta prickar instänkta. För fönsterna hängde icke långa draperande gardiner; men de var till sin nedre del försedda med blågrå skjutgardiner av bomullstyg. Väggarna pryddes icke av tavlor. På salens långvägg fanns endast en mörk reproduktion av en Guido Renis 1) Kristusbild, och i fars kammare hängde ett porträtt av den berömda svenska teologen och predikanten Nohrborg 2), som åtminstone icke såg dyster ut.

1) Reni, italiensk målare, d. 1642.
2) N. dog 1767.

Då en gång ett stort pietistmöte hölls i trakten, var många främmande inlogerade hos oss. För att skaffa sängkläder åt alla, fick mor lov att taga fram sitt annars väl undangömda röda brudtäcke. Det skulle användas för sängen, där en prästfru skulle sova med sin lilla gosse. Då pojken såg täcket, vände han sig till modern och frågade: »Äiti, onko tuo pirun huivi?» (Mor, är det där fans duk?). Vår mor kände sig både förlägen och sårad.

På östra sidan av huset låg på en hög terrass en trädgård, som fick sin karaktär av de stora rönnar, som växte där och liksom bildade tre portaler, samt av flera rader syrener. I mitten av sommarn var trädgården skön med sina ymniga rönn- och syrenblomster, vita och gredelina, som vi barn inte var sena att pryda oss med. Stickelbär skördades ymnigt, både för barnen och hushållet. Grönsaker däremot fanns blott sparsamt. Sådana användes den tiden mycket litet i Österbotten. Vår syster, — vi hade blott en —, försökte plantera blommor i trädgården, men det var för skuggigt där, och småpojkarna, som skulle bära vatten för vattningen, tröttnade att kånka de tunga ämbarna den långa vägen från brunn.

Då jag talar om småpojkarna, menar jag mig själv och min två år yngre bror, Teodor, kallad Teddi, samt min två år äldre bror, Daniel (uttalat: Dannjel 1). Han vistades under sina barnaår mycket hos släktingar och hade icke samma företagsamma natur som Teodor. Det är lilla bror Teddis och mina upplevelser jag främst har att omtala.

1) Teodor blev med tiden en duktig forstmästare och forstråd och var några år landshövding i Vasa län. Han dog år 1936. — Daniel blev ingenjör, var ungefär 25 år bosatt i Amerika, där han, såsom han själv sade, genom ärlighet och pålitlighet i sina maskinaffärer förvärvade sig ett kapital, varmed han inköpte Yli-Lemo gård i närheten av Åbo. Han avled år 1925.

Men förrän jag går till detta mitt huvudämne, bör jag i korthet omtala mina föräldrars levnadsöden.

August Heikel f. 1816, d. 1866.

Vår far, August Heikel, var född i Uleåborg den 13 dec. 1816. Hans far var då vicelandssekreterare i Uleåborg och blev sedan häradshövding i Kemi domsaga1)

1.) Enligt Bergholms Sukukirja härstammade han i 3:dje led från Jakob Heikkilä, bonde i Uleå. Men stud.  S v e n  E r i k  Å s t r ö m har i Genos n:o 2 för år 1942 visat, att släktföljden var denna: 1) Jakob Heikkilä från Uleåsuu by i Uleå socken, född 1679, borgare i Uleåborg 1725. 2) Jakob Heikel, borgare i Uleåborg, handelsman. 3) Henrik Heikel, hovrättsadvokat, handlande i Uleåborg. 4) Henrik Jakob Heikel, häradshövding, 1782—1843. 5) August Heikel 1816—1866.

Han var gift med kapellansdottern Anna Margareta Laurin. De hade två döttrar, som förblev ogifta, samt fem söner, som fick en talrik avkomma. Vår farfar synes ha varit rätt begåvad, vänlig, glad och tillgänglig. Farmor berömmes för klokhet, fasthet och trogen pliktuppfyllelse.

Man anser, att vissa för flertalet medlemmar av släkten utmärkande drag härstammar från dessa stamföräldrar. De ha haft en viss intellektuell begåvning, varit klartänkta, arbetsamma, plikttrogna, varit människovänliga, öppna, pålitliga, men de har ej ägt någon högre fantasibegåvning. Konstnärer, diktare, fanatiker och projektmakare ha ej förekommit bland dem.

Henrik Jacob Heikel f. 1782, d. 1843.

Far åtnjöt undervisning av sin äldsta bror, filosofiemagistern Henrik Heikel, och kom med av honom utfärdat vittnesbörd, — så enkelt var det den tiden med dimissionsbetyg —, till universitetet och blev inskriven som student år 1833. Ivriga studier bedrev han synbarligen icke, han »konditionerade» eller var hemlärare ett och ett halvt år, lär ha sällskapat gärna och som en vacker och trevlig yngling varit en omtyckt kavaljer. En liten episod från den dåtida småstaden Helsingfors omtalas. Han promenerade på gatan med en fröken Wrede. En rysk trädgårdsmästare kom emot dem. Han tyckte visst, att paret såg älskligt ut, ville visa en vänlighet och stoppade plötsligt en lök i fröken Wredes mun: »Tahtook barischnja sipulia?» (Vill fröken ha lök?)

Far avlade en lärarexamen, var år 1840 pedagog i Nådendal och gjorde där bekantskap med sin blivande hustru. Sedan han följande år fått en skollärartjänst i Brahestad, ingick han den 17 aug. 1843 i Nådendal äktenskap med Aurora Emilia von Knorring.

Anna Margaretha Heikel (f. Laurin), f. 1782, d. 1857.

Hans utvalda, vår kära och beundrade mor, var dotter till kaptenen friherre Johan Fredrik Ludvig von Knorring och Katarina Lovisa Wittfooth. Släkten Wittfooth hade ett gott namn bland dåtida köpmannafamiljer i Åbo, varför äktenskapet måste ansetts ganska ståndsmässigt. Morfar var född i Småland 1765 och blev vid 16 års ålder inskriven i finska armén, deltog såväl i Gustav III:s som i 1808—1809 års krig. Mormor berättade för vår mor, att då hennes far var tillsammans med sina officerskamrater, talade de förstämda och nästan viskande om det olyckliga kriget 1808. Mormor och mor blev därför alldeles häpna, då Fänrik Ståls sägner, förra delen, utkom 1848 och gav en ny syn på kriget och dess män. [Besök 1875.]

Mor var född på Maarjärvi gods i Vehmo den 2 juni 1819. Hon var fem år, då hennes far dog och modern måste lämna den skuldsatta egendomen. Hon flyttade till Nådendal och blev där ägare av en liten gård vid tullporten. Hennes tillgångar var små, men några rara saker hade hon. De hade tillfallit henne genom testamente av den originella kamreraren J. Fr. Heldt i Åbo, som brukade resa till Stockholm för att köpa rariteter. Efter mormors död 1857 kom till vår familj en ring, som sades ha tillhört Katarina Månsdotter. (Kanske fick mormor den därför att hon hette Katarina!) samt ett guldhjärta, i vilket en relik var innesluten, en benskärva av biskop Hemming. Denna relik blev såsom en katolsk styggelse av vår far, den stränge lutherske prästen, avlägsnad.

Mormor höll sin dotter Aurora, — den yngsta bland fem syskon —, ett år i Åbo för att undervisas av en känd och skicklig lärarinna, vars namn jag hörde, men icke kommer ihåg. Någon offentlig flickskola fanns icke den tiden. Vilka ämnen unga fröken Knorring fick undervisning i, känner jag icke. Men gott vittnar om lärarinnan och hennes elev att mors alla brev är avfattade i en klanderfri form. De är icke uttryck för en livlig fantasi, men de är varmhjärtade och bära vittnesbörd om en fast gudsförtröstan. Någon överspändhet eller trångbröstenhet framträder icke.

År 1847 hade far blivit prästvigd, och 1852 flyttade det unga paret Heikel till Nykarleby.

I Österbotten anslöt sig mor, liksom sin man, till pietismen, men trosfrändernas krav på askes i yttre måtto var henne främmande. Åtminstone hörde vi barn henne tala om, huru pinsamt, hon kände det, hon som vuxit upp i en annan miljö, att inte få bära hatt och handskar. Efter fars död, då omsorgerna om hemmet helt upptog hennes tid, deltog hon icke i trosförvanternas möten, — det sekteriska nitet begynte dessutom vid denna tid svalna —, och jag minns icke att jag någonsin sett henne gå med en svart duk på huvudet, såsom bondgummorna. Men alltid var hon mörkt klädd, och grannarna talade om henne stundom, dock ej på elakhet, med fågelnamnet »Svärtan».

Mor hade ett stilla och fridsamt väsende. Milt och saktmodigt var hennes umgänge med oss barn; men slappt och efterlåtet var det icke. Hon straffade, då så krävdes, men säkert aldrig med hårt hjärta.

Nykarleby kyrka.
[Fotografiet fanns sedan tidigare i artikeln Fotograferna i Nykarleby.]

Sedan jag genom det nu anförda sökt ge en föreställning om, hurudana de föräldrar var, som födde och uppfostrade oss, vill jag börja tala om mina minnen.

Mitt tidigaste minne av tillvaron var följande. Jag bars på fars armar över en stor bro med vatten glimmande på båda sidorna och ljusa lågor fladdrande överallt. Det var den 18 september 1863, den dag då vår första lantdag efter 1809 högtidligt öppnades i Helsingfors. Far hade på aftonen med hela sin familj vandrat till den rikt illuminerade staden för att fira tilldragelsen. Den måste ha berört honom nära, även därför att två av hans bröder deltog i lantdagen som medlemmar av prästeståndet. Det bländande ljuset hade gjort ett så starkt intryck på den ännu icke treåriges hjärna, att bilden stannade kvar för alltid.

Ett annat minne har jag även från den tid då far ännu levde. Det var av kuriöst slag. Landets ärkebiskop befann sig på inspektionsresa i Österbotten. Till hans ära föranstaltades stor middag på Nykarleby prostgård. Till denna inbjöds i god tid, utom präster från egen och ett par närbelägna församlingar, även några lekmän, bland dem Anders Svedberg från Munsala, vida känd som en klok och kunskapsrik man och grundläggare av en folkskola, som kunde anses som en föregångare till de skolor som senare genom Uno Cygnaeus upprättades i vårt land. På färden från Munsala till Nykarleby tog Svedberg in hos oss. Men då han klädde av sig överrocken, tänk vilken häpnad det väckte, då han befanns iförd en schlafrock, splitterny! Det var den tiden vanligt, åtminstone efter min erfarenhet, att herremän uppträdde i schlafrock även mitt på dagen och vid besök av nära bekanta, och Svedberg ville följa modet åt. Lyckligtvis kunde vår mor bland sin mans kläder från hans tidigare år finna en mörk rock, som passade åt Svedberg, och sålunda behövde han icke försaka nöjet och äran att sitta vid samma bord som ärkebiskopen, den fine och förnäme Edvard Bergenheim.

Jag hade blivit så van att se herrar i schlafrock, att jag ännu denna stund ser inför mina ögon den präst, — det var fars äldsta bror —, som förrättade jordfästningen av far i koret i Nykarleby kyrka, klädd i schlafrock. Det var den långa prästkappan som framkallade denna syn.

Ett dunkelt minne har jag av att en gång mycket människor var samlade hos oss. Det torde ha varit en August-dag den 7 januari. Far hette August, och hans sju söner hade alla som andra namn August och dottern Augusta. Den dagen inbjöds gäster från staden. Men efter fars död firades inga namnsdagar eller födelsedagar. Det var åtminstone den tiden icke vanligt i den landsändan att på dessa dagar hålla kaffekalas.

Far var till sin uppfattning konservativ, såsom man kunde vänta av en präst och pietist. men i ett par avseenden hörde han till föregångsmännen.

Han var en fiende till alla starka drycker. I vårt hem fanns aldrig alkohol, ehuru pietisterna ingalunda var nykterister. Far kom engång till ett bondbröllop att förrätta vigseln. Han var törstig efter resan och gick fram till middagsbordet för att tömma ett glas vatten, men han fick munnen full med brännvin. Bestört sprutade han ut den avskydda drycken över bröllopssalens golv. I hemmet hade han sett sin far, domaren, förfriska sig grundligt med starka drycker i sällskap med sina tingsbiträden. Detta och den stränga moderns förmaningar hade väckt hans fasa och motvilja mot alla berusningsmedel.

Far var född och uppfostrad i norra Österbotten i en finsk trakt. Han var fullt hemmastadd i finskan och älskade språket. Han ville att barnen skulle lära sig finska. Därför hölls i hemmet blott finska tjänarinnor eller pigor, såsom det hette den tiden. Vi hade två pigor. Den ena var från det då tvåspråkiga Jeppo, ett kapell under Nykarleby, och hon talade såväl svenska som finska. Hon, ”gamla Maja”, stannade hos oss till dödedagar. Den andra tjänarinnan skulle alltid vara finskspråkig. Far talade själv ofta finska med barnen. Lilla Teodors första språk var finska. ”Pikku suomalainen poikani”, sade far ofta. Jag för min del lärde mig kanske hundra ord och ett tiotal vanliga finska uttryck, såsom ”hyvää päivää”, ”kiitoksia paljon”. Far hoppades snart få flytta till en finsk församling. Om denna önskan förverkligats, hade vi troligtvis alla i familjen blivit finsksinnade, och ett och annat i vårt levnadslopp hade gestaltat sig annorlunda.

Men fars livstid blev icke lång, och efter hans död och sedan den finska pigans tjänstetid gått till ända, — tjänarinnorna städslades alltid på ett helt år —, tog mor i sin tjänst en rask Purmo-flicka, som icke kunde ett ord finska. Denna ”unga Maja” stannade i familjens tjänst ända till sin höga ålderdom, då hon blev på visst sätt pensionerad.

Det var tack vare mors kloka anordningar i huset och hennes lugna, på en gång reserverade och vänliga väsen som vi kom att få två trotjänarinnor, vilket bidrog till trevnaden i hemmet.

Det var ej av motvilja mot finskan mor vidtog förändringen med tjänarinnan. Mor kunde sedan barndomen finska ganska bra, men hon ansåg väl, att då barnen talade svenska och hela omgivningen var svensktalande, det var naturligt, att även husets tjänare skulle tala samma språk.

Familjens båda yngsta, Teddi och jag, var blott tre och fem år, då far dog. Det var år 1866, ett år som var en förelöpare till följande hårda nödår. Far kallades som själasörjare att ge nattvarden till en fånge, som låg i hungertyfus hos fångföraren. Far fick smitta och dukade under. Ännu ett decennium senare smittade den förfallna stugan människor som bodde där.

Då far låg i salen i sin öppna kista, sprang Teddi och jag stojande kring den döde. Vi lekte häst och körkarl, tills leken plötsligt avbröts, då de äldre syskonen kom inspringande med tårdränkta ögon.

Till begravningen anlände vår äldsta bror, Oskar, från Helsingfors, så fort han kunde. Till Tavastehus kunde han resa med järnväg, Helsingfors—Tavastehus järnväg hade öppnats 1862 —, men sedan var det en tre dygns färd med släde och skjutshäst i stark vinterköld. Oskar blev ett gott stöd för vår av sorg nedbrutna mor och för sina sju syskon, av vilka den äldsta var 15 år. Han studerade på kandidatgrad, som den tiden var ett villkor för inträde i medicinska fakulteten, till vilken han skulle övergå. Nu avbröt han sina studier på ett år för att bistå mor. Han predikade i Nykarleby kyrka, och då en lärare i elementarskolan, som var prästvigd, utförde de göromål, som endast av en präst kunde förrättas, skötte han i stället dennes lektioner i skolan.1)

1) Oskar Heikel vann medicinclicentiatgrad 1875 och hade sedan som läkare i Helsingfors en stor, ja man kan säga storartad praktik. Han avled den 23 dec. 1928, 84 år gammal.

Stöd och hjälp fick mor även av fars äldsta bror, Henrik Heikel, som redan i det föregående nämnts, och som nu var prost och kyrkoherde i Pedersöre och Jakobstad. Då denne kloke och varmhjärtade man redan följande år avled i Helsingfors, medan han som lantdagsman vistades där, trädde i hans ställe hans änka, vår avhållna ”faster Jeannette”. — syster till den kände Borgå-biskopen F. L. Schauman —, kärleksfullt till bistånd, jämte deras äldsta dotter, Anna, högt begåvad, föreståndarinna för den av hennes fader grundlagda dövstumsskolan i Pedersöre.

Andligt och lekamligt stödd av dessa kära anförvanter och sin äldsta son, återvann mor småningom jämvikt och utvecklade snart för barnens vård och uppfostran en energi, som man icke tilltrott henne med hennes stilla väsen.

Vi blev, mor med äldre och yngre barn, ofta inbjudna till släktingarna i Jakobstad, särskilt sommartid. Vi fördes då ut till deras sommarvilla på Lysarholmen. Dit for man med båt från ett ställe på fastlandet, som befann sig invid Runebergs stuga, som då ännu ej blivit föremål för omvårdnad. Från Lysarholmen gjordes utfärder med segelbåt och roddbåtar. Vi kom därunder även nära mynningen av den stora Esse-ån. Där var det antagligen som Runeberg ser svanen från molnens purpurstänkta rand sjunka ned, och sätta sig på älvens strand.

Men jag återgår att tala om mor. Under det första eller i ömmande fall under de två första åren efter en ordinarie prästmans frånfälle åtnjöt änkan nådår. Mor fick två nådår. Det gällde att med största omsorg och sparsamhet tillgodogöra sig denna förmån. Liksom förr under fars livstid kom församlingsborna nu till mor med sina skattepersedlar: spannmål, smör, hårdstekta ostar, ull, och, då något boställe icke hörde till tjänsten, även med en tapp hö och litet ved. Alla betraktades som gäster och trakterades med kaffe. Även under det hårda hungersåret inflöt det mesta av vad som skulle erläggas.

Mor sålde säd och smör, allt som ej nödvändigt behövdes för eget behov. ”Kokkola smörborgarn” kom med sina tinor och tog det mesta smöret. Ortsborna köpte säd på våren, då den för säljaren stod i gott pris. Mor gjorde på hösten även uppköp av icke så obetydliga partier råg, som fördelaktigt avyttrades på våren. På detta sätt samlades en viss summa, som av Jakobstadssläktingarna förstärktes. Mor blev i stånd att inköpa några ängslotter och potatisland. Hon försatte jorden, som befann sig på fem olika ställen och därför för tillsynen krävde mycken möda, i gott skick. Hon fick sålunda möjlighet att, såsom under fars livstid och under nådåren, fortfarande hålla några kor och andra husdjur. Familjen hade en god del av sin föda av vad de så kallade ägorna direkt eller indirekt avkastade. Det som därtill behövde köpas utgjordes huvudsakligen av säd, som maldes till mjöl och gryn, — ty åkerbruk bedrev mor icke —, samt salt strömming. Färsk fisk fanns det ej mycken tillgång till, ty för fiske fattades nödiga redskap och krafter, och älven gav dessutom icke mycket i vår trakt. Längre ned bedrev man vissa tider på året med framgång fångst av sik och nejonögon, som kallades nätingar. En höst försökte även vi pojkar oss på nätingsfiske. Vi lyckades skaffa oss ett par små videkassar, placerade och fastgjorde dem i stadsforsen med störar och stenar. Några morgnar fick vi, då vi vittjade dem, tiotal av de egendomliga och smakliga fiskarna; men en natt var det ett mycket hårt regn, vattnet i ån steg starkt och förde med sig våra kassar med deras möjliga innehåll. Sedan hade vi inte råd att skaffa oss nya redskap. — Då vi hade kor som kalvade och en sugga som grisade, och kreatur slaktades, fanns tillgång på kött, som dock för att kunna sparas genast efter slakten saltades.

Det var icke litet matvaror som behövdes, då även i Vasa för de äldre gossarnas skolgång upprätthölls ett hushåll, som sköttes av Purmo-Maja, som snart fick heta ”Vasa-Maja”. I skolhemmet i Vasa befann sig under läseterminerna Joel, Emil och Uriel.1)

1) Här må om deras öden nämnas följande.  J o e l  blev präst. Han var länge bosatt i Vasa, först som komminister, sedan som kyrkoherde och kontraktsprost. Han var en rörlig och verksam man, och att döma av en liten predikosamling, som han utgav i tryck, en kraftig ordets förkunnare. Han dog 1918. —E m i l  ansågs som den mest begåvade av syskonen. Han var en framstående elev i Vasa skola, men dog redan vid 13 års ålder 1868. Mor förde den döda gossen insvept i sin kista menförestiden den tio mil långa vägen till hemmet i Nykarleby. Han gömdes i jorden vid sidan av sin två år förut avlidne fader.

Den närmast följande av bröderna,  U r i e l,  berättas ha varit till utseende och lynne en intagande gosse. Hans skolgång i Vasa blev avbruten, då han, ännu ej 13 år gammal, sändes till Helsingfors att som apotekselev själv sörja för sin utkomst. Mor var sedan sorgsen över att hon låtit övertala sig att, trots de ekonomiska svårigheter hon hade, låta gossen gå så tidigt ut i världen. Han dog som innehavare av nya apoteket i Borgå år 1905.

Medlem av skolhemmet i Vasa var även en med Uriel jämnårig gosse,  F r i t z  O l s s o n,  son till sjökapten Olsson i Nykarleby, som även i det följande nämnes. Fritz Olsson blev stadsfiskal i Nykarleby.

Beträffande vår dagliga föda på Forsbacka kan nämnas, att havregröt alls icke förekom. Havre var uteslutande hästmat. Men kornmjölsgröt, i tunnare form kallad vattuvälling, åts alla dagar. På lördagen kokades gryngröt i den öppna köksspiseln, spisar med järnplattor fanns ej —, flera timmar i streck. Söndag morgon serverades gröten som stekt, kallad ”stekagröt”, som vi ansåg som en stor läckerhet. Fil, som icke sällan bestods, serverades på sådant sätt, att gossarna på tu eller tre man hand delade en stor bunke genom att avdela grädden med streck. Att äta gröt från ett gemensamt fat, såsom var vanligt i allmogehemmen, förekom icke. På morgnarna fick barnen kaffe med en sockerbit. Om söndagarna bestods därtill en skorpa.

Te var en dryck, som serverades blott då vi någon gång hade gäster. Då kom även hembakat vetebröd och pepparkakor fram. Då de kära släktingarna från Jakobstad var hos oss, skickade faster Jeannette alltid småpojkarna till staden att hos mamsellerna Backman, stadens enda bagare, köpa två viborgskringlor, som kostade 50 penni stycket. Vi fick alltid 25 penni för besväret, en stor och välkommen summa. — Den vardagliga matordning en var enkel, men mor såg till, att barnen aldrig behövde hungra.

Ladugården gav sommartid småpojkarna sysselsättning. Om morgnarna drev vi ut korna till skogen på bete. På kvällen kom de hem av sig själva. Vi kvistade buskar och träd, — det fick man göra på vems område som helst —, och band kärvar till vinterföda åt fåren. Då någon höna icke värpt på några dagar, misstänkte vi, att den sökt sig ett gömställe för att fä ruva på äggen. Vi kröp under golvet på sädesboden och höladan och andra uthus och kom stolta fram med kanske fem eller sex ägg i mössan.

Ett tyngre men lika roligt arbete utförde vi vid höbärgningen. Vi var med från början till slut. Vi räfsade ut det slagna höet, till nätterna kupade vi det, bredde ut det på morgnarna och, — det trevligaste av allt —, då höet var torrt, bar vi på ryggen in det i ladan med ett av smidig björk och vidjor gjort redskap, som kallades ”sväga”. Och sedan fick vi tumla om i höet och trampa ned det i ladan.

Vid potatisupptagningen krävdes likaså medverkan av alla krafter.

En sommar hände det en dag, — det var visst en söndag, eftersom vi alla var hemma —, att ett åskväder utbröt, vars like jag ej upplevat. Det beledsagades av ett hårt hagelfall, som krossade alla fönster på husets trädgårdssida. Plötsligt slog vinden om, och från taket av en ria, som låg väl på 200 meters avstånd, lösslet stormen halmen och drev in stora knippen genom de vidöppna krossade fönstren på gårdssidan. Det blåste så starkt genom huset, att hela familjen måste störta ut och taga sin tillflykt till fähuset. Teodor och jag blev av händelsen så uppskrämda, att vi sedan, så snart vi hörde åskan mullra, kröp under så många täcken vi kunde. Vi förstod väl, att de inte var något skydd mot blixtarna, men vi var glada att åtminstone åskknallarna och skenet av de skarpa ljungeldarna [blixtarna] dämpades.

Då i det föregående var fråga om slaktdjur, måste jag omtala, att vi barn flera gånger åsåg slaktning, — att det var med mors begivande tror jag knappast. Proceduren framkallade mera nöje än obehag. Man måste tydligen ha mera reflexionsförmåga än som finns hos barn, för att uppfatta levande varelsers lidande.

Endast en kort tid hade vi en häst. Den var liten, sedig [lugn och lätthanterlig] och kvick. Vi tilläts emellanåt rida på den barbacka, så att vi fick hudlösa märken av hästryggens kotor, då vi red i trav, och mor måste plåstra om oss. En gång föll jag av hästryggen och stötte duktigt ena armen, men något farligare var det inte därmed. Barnkroppen är mjuk och elastisk. — Det var icke länge vi hade vår kära fåle. En karl fick låna den för en resa till Vasa. Han kom tillbaka med en utusel krake i stället. Han sade, att vår häst blivit sjuk och att han lyckats narra den på en Laihelabo, mot dennes häst i utbyte. Vi fick senare höra, att karlen var en illakänd hästskojare. Vår nya häst var så utpinat dålig, att den på våren av svaghet föll i ett djupt dike och satte livet till.

För körslor anlitade vi sedan alltid en bonde, som gick under namnet ”Forsback-Jakob” (Jakob uttalat ”Jakup”). Han förtjänar ett längre kapitel. Han var en duktig och pålitlig man. Han hörde till pietisterna och hade stått fadder för vår syster. Hon hade en gång blivit inbjuden till en familj i staden, där man dansade. Då guffar Jakob fick höra talas därom, kom han upp till oss och förebrådde flickan och hennes mor för ett så syndigt umgänge.

Jakob hade en svaghet: han tog sig grundliga brännvinssupar. På gamla dagar gifte han som änkling om sig med en änka, ”målar-Lotta”, en av våra goda bekanta.

Lottas första man var sjöman. Han hade under en resa försvunnit, och då han ej hördes av på många år, förklarades äktenskapet upplöst. Men en vacker dag kom folk till Lotta med en sjöman, som de ansåg vara hennes lagvigde man. Lotta var osäker om saken, men paret bodde tillsammans en tid, tills mannen plötsligt var sin kos. Intet hinder stod i vägen för ett nytt äktenskap.

Man kan knappast kalla det lyckligt. Då gubben Jakob icke höll sig nykter, råkade han ständigt i krakel med den annars snälla Lotta. Paret blev kallat inför kyrkorådet, och mannen fick en sträng varning. Men då sade Lotta:

”Ni ska int skyll allt på muffin helder; jag är å (= ock) en fati (=fattig) syndig stackare.”

Jakob kallades allmänt för ”muffin” (=morfar), emedan han hade flera trevliga dotterbarn, som naturligtvis kallade honom så. Då lilla bror Teodor företog sig att tala om Jakob med namnet muffin, blev hans mamma förtörnad, och hon, som alls icke var andryg, utbrast: ”Forsback-Jakob är inte din morfar. Din morfar var friherre Johan Fredrik Ludvig von Knorring. ”

På äldre dagar hade Jakob tagit sytning, det vill säga, han fick ett årligt underhåll från hemmanet, men dess skötsel överlämnades åt sonen Janne. Denne var en munter fyr, färdig med infall. En gång bad han Teodor och mig, som då var ungefär 8 och 10 år, att hjälpa honom att bära en stock. Han bar i grovändan, vi i den lättare finändan. Då vi pustade och stönade, sade Janne: ”Bärin ni, pojkar, så stånkar ful (väl) jag.” Janne var särskilt glad och överdådig, då han var full, och han var än mer än fadern begiven på ”starkvaror”. En dag då vi korn in i Jannes stuga, såg vi till vår förvåning, att hans unga och vackra hustru sysslade med en karl, som låg i äkta parets säng. Det var så, att Janne några dar förut i staden supit sig full och råkat i slagsmål med en finsktalande karl och med sin kniv tillfogat honom ett styggt sår i bröstet. Då någon sjukstuga icke fanns i staden, transporterades den sårade till Jannes hem och blev där omskött, så mycket omsorgsfullare, som slagskämpen, ifall mannen dött, hade blivit fängslad och dömd till flera års fängelse.

Läkare tillkallades. Det var provincialläkaren Fredrik Forsius, som hade namn om sig att med framgång sköta om slagsbultar. Den tiden kände man icke till bakterier, men Forsius skall alltid ha använt kokt vatten för patienternas sår, för sina händer och instrument, och resultatet var gynnsamt. Så även denna gång. Efter några veckor var den knivhuggne så återställd, att Janne kunde föra honom till hans hem i Härmä. Slagskämparna skildes åt som goda vänner, om man kan kalla det så, då de förstod blott några ord av varandras språk.