Kuddnäs. Skalden Z. Topelius' forna hemgårds historia av Zachris Schalin.

I.

KUDDNÄS FÖRE 1814.

Som bondhemman är Kuddnäs — ehuru ej precis under detta namn — enligt nyaste forskningar känt allt ifrån tiden för Nykarleby stads grundläggning (1620). Det råder nämligen knappast något tvivel om att det hemman, som då ägdes och beboddes av bonden Nils Olofsson i Lepu (alias: Lapå, Lappo) by, på vars mark den nya staden på befallning av konung Carl IX anlades [socknen bildades på befallning av Carl IX, staden grundades av Gustav II Adolf.] just utgjorde stommen till den possession det här är fråga om, och vars öden vi här ovan korteligen skisserat. Sitt namn har ock hemmanet och gården verkligen ärvt av denne Nils, om det än under tidernas lopp rätt grundligt förvanskats, såsom vi skola se. Hemmanen i Lepu eller Lappo by, tillsammans 25 1/2 mantal, hade samtliga blivit »privilegierade under Nije Carlebij stad» 1), men den nämnde Nils Olofsson tyckes hava sålt sitt jordagods redan före 1630 och funnit det för sig fördelaktigare att bliva borgare i den nya staden. Ty »flera tecken tyda på», säger forskaren Hugo Lagström 2), som utom undert. sysselsatt sig med Kuddnäs äldsta historia, att den person med namnet Nils Olofsson, vilken enligt akterna för år 1663 tillhörde stadens borgerskap och som »synes ha varit en skötsam och väl situerad borgare», den där »ofta anlitades för mindre uppdrag», måste vara identisk med Kuddnäs hemmans förste kände ägare. Det av honom övergivna hemmanet, som förefaller att ha varit ett av de bättre i trakten, väl beläget som det var vid allmän landsväg, nära staden och älven, gick sedan ur hand i hand, blev delat i tvenne icke alldeles lika hälfter och föremål för processer, vilka här ej kunna refereras. Vid en sådan process år 1684 nämnes Nils Olofssons förra hemman första gången i protokollen med det egna namnet »Kuddnissas», vilket enligt svensk österbottnisk dialekt ofelbart tyder på, att förre ägaren varit allmänt känd på orten under benämningen »Kudd-Niss» (eller Nils), varmed väl menats antingen att han brukat handla med »kuddor» eller ock anlitats såsom något slags »dokterare» för sådana. Måhända sysslade han med vartdera yrket och hade för den praktikens skull övergivit lantbrukarens kall och flyttat in i den nya staden. I jordeböckerna finnes det anförda hemmansnamnet utsatt först år 1700 och förekommer sedan även i andra handlingar under hela 1700-talet, stundom i den kortare formen »Kuddniss» eller t. o. m. förkortat till »Kuddnis». I Nykarleby stads- och landsförsamlings äldsta kommunionbok (1728—1733) användes ännu formen »Kuddnissas». Namnet »Kuddnäs» togs i bruk av familjen Topelius mer än 100 år senare. 1[a])

1) Se Österbotns Landz och Jordebook Pro Anno 1663.

2) Lagströms intressanta utredning om ifrågav. hemmans öden under 1600- och 1700-talen enl. jordeböcker och rättegångsprotokoll är publicerad i tidn. Österb. Posten för d. 29. nov. 1929.

1[a]) Då prov. läkaren doktor Z. Topelius övertog gården 1814, var den upptagen i kyrkboken under N:o 8 i Kyrkbyn såsom »Kuddniss», i anledning varav den unga doktorinnan skämtande skall hava anmärkt, att »när nu en folkets doktor blivit ägare till gården, borde den kallas »Folk-Zachris' gård». De accepterade ändå till en början jordeböckernas namnform, som doktorn enligt sin tids ortografi ytterligare förkortade till »Kudnis». Först långt efter doktorns tid eller på 1840-talet begynte sonen skalden använda formen »Kuddnäs», som sedan blev bestående — ehuru stället, där gården är belägen, ingalunda kan betraktas såsom något näs.

Av Nils Olofssons på 1600-talet tukluvna hemman ägdes sedan den mindre hälften därav på 1/4 mantal av släkten Finelius' stamfader Karl Jönsson, som också flyttade till staden, där han blev borgare och rådman. Hans del av hemmanet indrogs därvid under stadens donationsjord, ehuru den i jordeböckerna fortfarande och långt in på 1700-talet gick under namnet »Nils Olofssons hemman). — Den andra och något större hälften åter, eller det egentliga Kuddnissas (Kuddnäs) — vi citera fortfarande Lagström — ägdes av Matts Larsson, som tillhörde den stora och rika Högbacka-släkten, vars hemgårdar äro belägna på den höga västra sidan av Nykarleby älv mitt emot Kuddnäs. Matts Larsson bodde på Kuddnäs åren 1683—1695. Vid sekelskiftet övergick hemmanet — då uppskattat till blott 1/4 mantal även det — till Hans Michelsson, som var handlande i Nykarleby och lät sina drängar och pigor sköta hemmanet. Han tillhörde den från Juthas härstammande handelssläkten Juthe (av dansk extraktion?), vars medlemmar i flera generationer voro betydande handelsmän i staden. Hans Michelsson dog under Stora ofreden. Så långt Lagström.

Även detta Kuddnissas hemman träffades av Carl XI:s reduktion, varför i jordeböcker från början av 1700-talet om detsamma, likaväl som om det med Kuddnäs senare förenade grannhemmanet Frillas (1/2 mantal) och ett tredje hemman i Kyrkbyn, »Carll Ringii Nygården», antecknas: »Cronobehållen». — Kom sedan Stora ofredehs för vårt fosterland så olyckliga och hemska tid, då Zar Peter i avsikt att snabbt erövra Finland och omintetgöra dess försvar hade givit sin härförare furst Galizin den grymma ordern att förhärja Österbotten på en halv mils bredd från kusten, i följd varav under den segerrika härens tåg emot norden år 1714 byar och gårdar i nämnda landsdel brändes och förhärjades och befolkningen mångenstädes drevs på flykten eller mördades. Så brändes i Nykarleby-trakten i Kyrkbyn åtminstone 3 gårdar och i Soklot by 7 gårdar. Frillas och Kuddnissas voro bland de ödelagda i Kyrkbyn. I kvarntulls- och mantalslängden för år 1724 heter det att de äro »avbrända», så att ingen bodde där. Länge efter den tiden voro hemmanen utan bebyggare. Ännu vid 1800-talets början nämnes i böckerna ingen på stället boende husbonde, om ock legohjon där kunnat hava sin varelse i någon enkel bostad. Det nämnes blott, att hemmanen »ägdes av stadsbor». Man har gissat på den ovannämnde Hans Michelssons arvingar. För någon tid i slutet av 1700-talet torde Kuddnissas ha ägts av handlanden Augustinus Bong, som var en broder till borgmästarinnan Cecilia Bong-Wessler, skalden Topelius' moders mormors mor, en märkeskvinna på orten.

Slutligen nämnes i Nykarleby församlings kyrkbok för 1802—1808 såsom ägare till N:o 8 i Kyrkbyn, Kuddniss, kronobefallningsman Carl Basilier, sedermera kronofogde i Korsholms medledels härad och assessor. Härmed inledes en ny period, en period av snabbt uppåtgående för det härjade hemmanet, som så länge legat i ödesmål eller halvbruk. Nu fick det åbyggnader och husbondfolk, som bodde på stället. Herrskapsfamiljen bestod utom av assessorn, som var född 1765 och nu en man i sina bästa år, av hans fru Magdalena Christina Strindholm, f. 1763, och deras hurtiga dotter Carolina Fredrika, f. 1792, vilken senare blev gift med doktorinnan Topelius' broder Josef Reinhold Calamnius, av skalden Z. T. ofta nämnd i hans memoarer. Makarna Basilier hava på Kuddnäs efterlämnat ett för gårdens historia viktigt minnesmärke genom sina initialer C. B. och M. C. S. jämte årtalet 1804 på den massiva stora spiselhällen av gjutjärn i huvudbyggnadens kök. Därav kan man sluta sig till, när denna byggning, som Basilier skall hava inköpt och låtit hitflytta från Sundby i Pedersöre socken, blivit inredd. Det gick en folksägen om något spökeri i densamma på det förra stället, nämligen uppe i ena vindskammaren, där en länsman skall hava bott och tagit livet av sig. Men lyckligtvis lär den fridlösa anden icke med stockvirket hava flyttat med till den nye ägarens bo.

Här fick nu byggningen sin plats — måhända på gårdens urgamla tomt — ungefär mitt på sluttningen emellan stora landsvägen och älven samt med långsidan mot den senare, alltså i riktningen söder till nord. Den innehöll sal, 5 à 6 kamrar jämte kök, samt på övre botten tvenne vindskamrar med en hög och rymlig torkvind emellan dem och på sidorna fyra mindre skrubbar. Huset hade brutet tak, täckt med röda kakel och frontespis med 3 fönster mot gården. »Paradtrappan» öppen, utan farstukvist. — Om husets inredning närmare längre fram.

Kuddnäs med omgivningar år 1932.
[Kuddnäs mitt i bild. Notera utbyggnaden vid södra gaveln som revs när museet iordningställdes.]

En annan boningsbyggnad, sannolikt för betjäningens räkning, hämtades till gården från byn Haralden söder om staden; från det nedlagda kronobränneriet, och fick sin plats vid gårdstomtens norra sida i vinkel mot huvudbyggnaden och nästan knut i knut med denna, men förblev tills vidare mest oinredd. Troligtvis uppfördes redan då eller fanns där kvar från äldre tider, måhända som bostad för de icke på stället boende ägarnes legohjon, en mindre stugbyggnad mitt emot vid gårdstomtens södra sida. Sålunda inneslöto dessa byggnader på tre sidor en tillräckligt rymlig gårdsplan, som utåt, mot öster, begränsades av ett staket med öppning på mitten och utanför fortsattes av en yttre och vidare förgård, omsluten på vardera sidan om vägen av ansenliga uthuslängor. Hela gårdsområdet hade mot öster sin naturliga gräns vid allmänna landsvägen, och porten här med sina två grindar var gårdens egentliga inkörsport.

Denna Kuddnäs byggnads- och gårdsplan påminner icke så litet om grundplanen för Sveriges slott och herrgårdar från 1600-talet med deras corps-de-logis, kavaljers- och betjäningsflyglar, deras inre och yttre borggård m. m. Därmed överensstämde på sitt sätt även den enkla trädgårdsanläggningen i terrasser nedanför karaktärsbyggnaden på sluttningen mot älvstranden. Till och med början till en liten park fanns där med träddungar av hängbjörkar, aspar och videträn på gårdens södra sida. Åt detta håll begränsades området av en biväg från landsvägen ned till älven. »Bakgården» med stallarna befann sig norr om den yttre gården och genomflöts av en från skogsmarker öster om staden kommande bäck, med utfall i älven längre bort i norr. Av hela gårdsanläggningens plan och husens anordning får man det intrycket, att den nye ägaren velat förvandla den forna bondgården till en herregård av rang, jämförlig med tidens bästa i landet och kanske efter utländska mönster, ehuru det i många stycken förblir osäkert, huru mycket i själva anläggningen redan före Basiliers tid blivit planlagt och utstakat av de stadsbor, som ägt stället — en Augustinus Bong till exempel — och huru mycket som utförts av efterträdaren Topelius, vilken ju var den, som utvidgade och fullbordade det hela.

Vilken framgång assessor Basilier månde haft med sitt hemmansbruk har jag icke heller erhållit kännedom om, men skulle knappast tro att han däri hunnit långt. Hela det djärva företaget slutade inom ett decennium med en beklaglig misär. Det är ju sannolikt att assessorn här hade »förbyggt sig», som man säger, så att utgifterna icke mera täcktes med hans — lagliga inkomster, men det är också möjligt, att ett på orten gängse rykte ägt grund, att han på en av sina uppbördsresor skulle blivit grundligt bestulen, utan att han efteråt kunnat eller ens velat bestyrka detta. Allt nog: hemmanet och gården måste för uppbördsbalansens betäckande säljas på exekutivauktion år 1814, och herrskapet cederade sålunda sitt med så mycken möda anlagda herrgårdsresidens. Svärsonens svåger köpte därvid hemmanet.