Det genom skalden Zacharias Topelius så berömda Kuddnäs låg utanför stadens område, men spelade en central roll i dess liv och måste därför få en plats i detta arbete.

Kuddnäs återfinnes ej i jordeböckerna på 1600-talet, ej heller 1711 under stora ofreden, men väl 1700, 1705, 1733 och 1745 under formen Kuddniss eller Kudnis. Däremot upptages i donationsurkunderna 1620 och 1685 i Kyrkoby bl.a. Nils Olofssons ½ mantals hemman i Lepu by (1620), som 1685 reducerats till 1/4 mantal. Detta var det efter honom senare uppkallade Kuddniss (Kudd-Nils) hemman, som av Zachris Topelius på 1840-talet fick namnet Kuddnäs. Namnet Kuddnissas förekommer första gången i ett rättegångsprotokoll 1681 och i jordeboken 1700. 77)

I Österbottens landshövdingedömes jordebok för 1705 är för Kyrkoby upptaget bl.a. Harald, Klockars (Jacob Pehrsson) Bonäs, Juuth (Johan Michelsson), Ohls, Claes Juniander 2/3 mtl kapellansbol, Jöns Högbacka och Hans Michelsson Kuddniss 1/4 jämte Johan eller Matts Frill och Carl Ringius Nygården, ”Cronobehållen”. Jöns Larsson och Residenstomten 3/8 mantal är upptagna som öde. 2½ mantal hade underlagts Nykarleby stad till tomter och mulbete.

Den ovannämnde Nils Olofsson sålde hemmanet före 1630 och blev borgare i Nykarleby 1633. Hemmanet klövs nu i två delar. Den ena 1/4 innehades av släkten Finelius (Jönsson) i Nykarleby och den andra 1/4 av bönderna på Högbacka. Borgaren Karl Jönsson i Nykarleby och bonden Matts Larsson på Högbacka processade sålunda 1681—1684 om hemmanet. Det var Karl Jönssons barn, som antog namnet Finelius. Sedan han flyttat till staden, där han slutligen blev rådman, blev hans del av hemmanet indragen under stadens donationsjord. Det kallades i jordeböckerna på 1700-talet som vi sett fortfarande ”Nils Olofssons hemman”.

Matts Larsson var bonde på Kuddniss 1683—1695. Vid sekelskiftet 1700 övergick Kuddniss till handl. i Nykarleby Hans Michelsson. Han dog under stora ofreden. Kuddniss låg en tid öde och övergick sedan till handl. Augustin Bong, död 1757, och därefter till olika ägare.

7. Kuddnäs 1870. Z. Topelius i förgrunden. Foto Lindskog.
[Länk till vykort till vilket samma fotografi som finns i boken använts.]

Från början var Kuddniss ett medelstort hemman, men efter klyvningen och sedan den ena delen donerats under staden, var den återstående delen en av de minsta i Kyrkobyn. Tack vare goda ägor och närheten till staden stod det sig likväl bra.

Kuddniss gård och hemman N:o 8 i Kyrkbyn ägdes åren 1802—1808 av kronofogden, assessor Carl Basilier. 78) Från hans tid var Kuddniss på nytt bebott. Han lät nämligen flytta dit ett stort hus från Sundby, den senare vita huvudbyggningen, och ett annat hus från Harald, den gula byggningen. I den förra byggningens kök vittnar en järnplatta med årtalet 1804 och initialerna CBMCS i den öppna spisen om de första ägarna till huset. 79)

[Kuddnäs sommaren 2007 målad av Leif Sjöholm. Mått 61x41 cm och tekniken är akryl. Ett bra exempel på att man inte kan ta en tavla för sanning. Leif tyckte att gården gjorde sig bättre utan ”stjärnbåge” och lämnade bort den, trots att den funnits sedan julen 2004. Förstoring.
(Inf. 2008-04-24.)]

Carl Basilier var kronofogde i Korsholms medledels härad, son till häradsskrivaren i samma härad, Lars Basilier och bror till kronofogden i Korsholms norra härad Fredrik Basilier. Åren 1762—1767 innehade Carl-Fredrik Basilier, hustru Beata Nordman, Drakabacka boställe i Nykarleby landsförsamling. Carl Basiliers dotter, Carolina Fredrika gifte sig med handl. Josef Reinhold Calamnius, doktorinnan Topelius d.ä:s broder. Basilier skall på dotterns bröllopsdag den 13 aug. 1812 ha blivit häktad för försnillning av kronans medel och bortförd. Han skall ha blivit bestulen på vissa värdepapper av värdinnan på Martois gård i Vörå, som han tydligen stått i intimt förhållande till under sina förrättningar i socknen.

8. Kuddnäs sett från älven. Foto 1920-talet.
[Länk till vykort till vilket samma fotografi som finns i boken använts.]

Den 29 nov. 1813 inropade dr Topelius Kuddniss hemman om 7/24 mantal på exekutiv auktion. All Basiliers egendom omhändertogs nämligen av Kejs. M:t och Kronan ”med undantag”, som det heter i bouppteckningsinstrumentet efter hans änka, ”av hans hustrus oumbärliga kläder”. Enligt en sägen i Nykarleby skulle Basilier i hemlighet ha försvunnit från gården. Vid älvstranden hittade man hans paletå, hatt och käpp, detta måhända iordningställt för att maskera det tidigare nämnda bortförandet. Ingen trodde på hans död.

Vid dr Topelius' tillträde 1814 fanns således redan den vita byggningen på Kuddnäs. En länsman skall ha bott i en av vindskamrarna där under Sundby tiden och skall själv ha förkortat sitt liv. Detta skulle ha varit anledningen till att lyckan ej ville bli hemmastadd i huset under Basiliers tid. 80)

Den nya byggningen var oinredd före dr Topelius' tid. Västra ändan upptogs av en sal, kallad nysalen, som bl.a. uthyrdes till kringresande konstberidare, såsom lindansare, skådespelare osv. samt som kvarter för ryska soldater, bl.a. på 1840-talet. Länge syntes märken efter deras bajonetter i taket, då de vid sin exercis i rummet tangerade detta med bajonettspetsarna. Golvet blev fördärvat av soldaternas klackar.

[Kuddnäs 2002 av Leonid Lopatin. Målningen som finns i skolkansliet är ännu ett bra exempel på att man inte kan ta en tavla för sanning. Konstnären tyckte att gården gjorde sig bättre utan stegen till höger om entrén och lämnade bort den, trots att den fanns då och finns än i dag. Förstoring. Nykarleby i konsten.
Foto: Lars Pensar 2007.
(Inf. 2013-11-25.)]

Z. Topelius d.ä. köpte i fortsättningen åtskilliga hemman, som för oguldna kronoutskylder såldes på auktion på landskansliet i Vasa. I Nykarleby socken förvärvade han, utom Kuddniss, Bäck i Forsby, Mietala i Jeppo och Ollila 81) eller Jöns Gertruds i Soklot by samt Kotoluhta eller Wuosjärvi och Katrineborg i Härmä. — Det berättas, att på Kotoluhta hade man en tjärdal och skog färdig att bränna, men en skogseld förstörde alltsammans. Kvarlevorna hopsamlades och brändes i ”dalen” samt gav 2 tr tjära. Dessa skickades med kapten Brunström till Livorno och han köpte där en bredbrämad italiensk stråhatt för tjärans pris.

I kyrkböckerna för 1802—1808 och 1824—33 har Kuddniss' hemman No 8. I Kyrkboken för 1844—50 är Kuddniss antecknat som No 10, storlek 7/24 mantal skatte.

Grannhemmanet Frill N:o 7 i Kyrkbyn hade enligt 1700-talets kyrkböcker (t.ex. 1728) ej heller några åbor efter stora ofreden, utan ägdes av stadsbor. Det var vid sekelskiftet 1800 delat i fyra lotter på 11/96 mantal. Det var nästan dubbelt större än Kuddniss och hade bördigare jord. Småningom förvärvade dr Topelius hela detta hemman, lott efter lott, alltefter som de stod till buds. Härvid konkurrerade han med staden. Troligen är det Jakobstadsborna, som först lanserat benämningen Betlehem (”den minsta i Juda”) om Nykarleby. Benämningen förekom tidigt. I ett brev till sin bror Gustaf Toppelius i Uleåborg skriver Z. Topelius d.ä. vintern 1829: ”Med Staden Betlehem har jag en tid varit i Klemman, angående några ägor.” 82) Dessa hörde till Frill hemman, som staden gjorde anspråk på. Borgmästare Calamnius var Topelius' ”värste förföljare, ehuru han skyllde på det lägre borgerskapet”.

Kuddnäs' granngård i söder, den yttersta i stadens norra del, var före branden betecknad som nr 127 (kantor A. Gästrins uppgift). Den bytte under tidernas lopp många gånger ägare och hyresgäster. Åren 1750, 1806 och 1842 finnes tomten ej upptagen på stadskartan, ehuru den skall ha tillkommit kring sekelskiftet 1800 (Backman) och 1807—1810 var bebodd av tre familjer (se sid. 105). Tomterna 125—126 finns däremot med på Holms karta från 1806. Dessa tomter låg alla norr om stadsgränsen och tullporten. Nr 125 var den s.k. norra tullgården (nuv. Herlers museum) och nr 126 var obebyggd.

[Kuddnäs infart på den tiden när den fortfarande var en allé.
Foto: Seppo Kuusinen, 1985. (Inf. 2017-09-05.)]

Den förste ägaren till tomten nr 127 var emellertid skomakaren Johan Lybeck (f. 1730 i Kronoby), som flyttade från Nykarleby till Vasa den 20 dec. 1796. Han sålde tydligen då gården till klockaren Johan Kaitfors. Denne i sin tur sålde den 10 jan. 1801 gården till pastorsadj. Johan Stenbäck (f. 16.1.1765, adj.minist. 1788—94, d. 1843). Följande ägare var rådman Matts Lithén som förvärvade gården omkring 1813, men sålde den till kronofogden, assessor Johan Bergbom (f. 13.12.1750 i Kronoby, d. i Nkby 22. 2. 1830). Denne hade gift sig den 4 aug. 1801, efter sin första hustrus död, med sin husjungfru Anna Catharina Boman (f. i Karby 19. 9.1771, d. i Nkby 10.7.1819). Med henne kom Bergbom i besittning av ½ Frill hemman, som hon jämte sin broder Matts Boman d.ä. ärvt efter fadern Johan Eskilsson (f. i Saarijärvi 1748, d. 1779?) eller snarare modern Brita Isaksdotter Boman (f. Raj i Karby 10.5.1749, gift med drängen på Raj, Johan Eskilsson 31.5.1770, d. 6.12.1826 i Nkby). Efter giftermålet flyttade Bergboms till Frill och var som sagt 1802—1808 skrivna där, med Johan Erik Boman och efter dennes död 1814 Matts Boman d.ä. från Karby som landbonde. Hos Bergboms bodde även dottern i 1. giftet Maria Amalia (f. 3. 4. 1780). Sedan dr Topelius 1813 inköpt Kuddniss hemman, köpte han även av Bergbom 1826 hans frus andel om 11/96 mant. och torde därefter ha gett Bergbom sytning till dennes död 1830, som brukligt var vid denna tid. Bergbom flyttade då till nr 127, där han bodde 1817—23 jämte hustru Anna Cajsa och fosterson, hustruns brorson Johan Henrik (Mattsson) Boman (f. i Karby 9.9.1799, d. i. Nkby 5.9.1832).

Bergboms svåger Matts Boman d.ä. 83), som 1824—1833 i kyrkboken står för hemmanet Frill, sålde även han 1826 sin andel om 11/96 av Frill till dr Topelius och fick i stället av honom Åminne-torpet. Hans son Johan Henrik sålde likaså sin ärvda del om 11/96 till Kuddnäs och blev efter fadern torpare på Åminne till 1832. 84) Matts Boman d.ä. var från 1826 torpare på Frill, som då som vi sett tillhörde Z. Topelius d.ä. Han levererade årligen ½ tunna packad strömming och 5 lisp. gäddor, id, lakar och kutul till Kuddnäs, ända till och med 1834. Hans änka fortsatte leveranserna med bl.a. harr och sik till sin död (se närmare d.a. s. 387).

Assessor Bergboms första maka hetter Jänisch (Jenicke) och hennes moder, gamla fru Jänisch, talade enl. Z. Schalin utpräglad dialekt. Hon förmanade ofta sin dotterdotter Maria Amalia: ”Du får en fläck på din klänning, den tvättar du ut; — du får en fläck på din heder; den tvättar du aldrig ut!” Maria Amalia blev sedermera gift med apotekaren i Kristinestad Lars G. Thodén, Jakobstadshandlanden J. Thodéns fader.

Assessorskan Bergbom nr 2, f. Boman, var 21 år yngre än sin make och synnerligen rask och duktig, första året som piga, andra året som köksa och tredje året som fru. ”Societeten” rynkade på näsan åt denna mesallians. Unga fru Bergbom hade som fattig flicka ej varit i tillfälle att förvärva sig någon finare umgängeston, vilket mycket roade herrskapen. En gång, då hon hade främmande, måste hon gå ned i källaren, och höll där på att stöta sig. Härom berättade hon sedan för sina gäster: ”Ändå ja vardt så anterprenant, så ja hoksa slå hövu i rötertunnon.” 85)

Efter Bergboms död såldes gården nr 127 av dottern Amalia på auktion 1836 till tullförvaltaränkan Margareta Engström. Byskräddaren i Soklot, fiskaren Matts Frost eller Hellstrand ägde gården vid branden. Den hörde till dem som skonades undan lågorna. Den såldes 1858 till sjökapten Anders Granholm, som ägde den till sin bortflyttning från staden 1879 (se närmare s. 105).

Bland hyresgäster i denna gård märkes sjökapten Olof Brunström omkr. 1835 och rådman Carl Lindqvist på sin ålderdom (d. 1839), nästan döv och blind, en torr och knotig gubbe. Till honom hämtades de små barnbarnen på hans födelse- och namnsdagar till förevisning eller rättare ”påtagning”, berättar Sofie Topelius från sin barndom. 86) Här höll änkefru tullförvalterskan Engström 1840 bröllop för sin foster- och systerdotter Christine Bäck och bruksinspektören Olof Sjöberg och här bodde vid tiden för den stora översvämningen 1853 den mystiske glasmästaren Hägerström, med sin fru Magdalena, f. Salenius (”Trumbars Malena”).

Åminnetorpet ägdes en tid av befallningsman Georg Ludvig Herpman (f. 24.1.1787, d. i Nkby 22.10.1853), som där gifte sig. Dr Z. Topelius köpte torpet av Herpman, varefter denne flyttade till staden.

Tullporten vid norra tullen var byggd med välvt tak eller båge över. Den var gulmålad 87) och på bågen eller valvet var stadens vapen, den brinnande tjärtunnan anbragt. Denna port borttogs då tullhuset byggdes omkring 1817. Porten efterträddes av tullbommen, målad i svart och vitt med röda ränder emellan, liksom skyllerkurarna, som byggdes 1835, då det var rysk inkvartering i staden. Tullhuset innehöll vaktrum för soldaterna. På en plattform under det utskjutande taket fanns sex stolpar, omkring vilka gevären stod uppställda. Då fönstren till dessa vakthus vid tullarna ständigt sönderslogs av ”illvilliga och öfverdådige personer”, beslöt borgerskapet och stadens äldste i sept. 1836 att anskaffa luckor, målade som fönster, till vakthusen. Sista ”tullherrn” här var tullförvaltaren Jonas Johan Giers (f. 1760 i Åbo, d. 1818), som ägde gården sedan 1814 liksom obebodda tomten nr 126. Före honom innehade tullinspektor Abraham Holm gården nr 125 sedan 29 maj 1804. — År 1828 fick sjökapten Olov Olsen köpa gården för 1000 riksd. svenska banco, ehuru stadens äldste ursprungligen tänkt sig att hålla den för inkvarteringsändamål (se s. 104 f.).

I Schalinska anteckningarna finns nedanstående om tullporten:

Tullporten vid norra tullen med ett hvälft tak, — en sol ofvanför hvalfvet, åtminstone på stadssidan. Denna port borttogs då tullhuset uppbyggdes, kanske ännu på [18]20-talet. Litet senare, på [18]35 vidpass, då här var rysk inkvartering, byggdes vaktkojerna.
     Tulluppsyningsmannen, eller fiskalen, bodde i den Fossénska gården innanför tullen. Sista tullherrn skall ha varit en Girs, fader till tullvaktmästare Kämps hustru. Kämp hade Kloströms stuga. Kapten Olsons föräldrar bodde efter Girsen vid tullen.

Lars Pensar tillhandahöll med kommentaren: ”Var månne solen på ingångsporten till Skogsparken, vid invigningen 1947, inspirerad av denna omtalade sol på norra tullporten?”