Kuddnäs. Skalden Z. Topelius' forna hemgårds historia av Zachris Schalin.

VI.

FORTSATT, MEN REDUCERAT HEMMANSBRUK.

Man kan gott förstå att övervakandet av de många olika slag av arbetare doktorn samtidigt kunde hava i sin tjänst, statkarlar, torpare, dagsverkare och andra, hemma i gården och på de andra hemmanen, i själva verket vållade honom alltför mycket besvär mitt under hans ansträngande läkarepraktik med dess regelbundna ämbetsresor inom det alltför stora distriktet, varför han snart nog måste börja tänka på att göra sig av med de föga inbringande bihemmanen, vilka också hade skaffat honom s. k. »sytningsfolk» på halsen att föda till döddagar och sist begrava. Kuddnäshemmanet, som bildade huvudstommen i hela hans possession och, som vi nämnt, skattades såsom 7/24 mantal, ägnade han alltid det största intresset och passade vid lägliga tillfällen på att efter hand inköpa och därtill ansluta de på skilda händer splittrade delarna av grannhemmanet Frill eller »Frillas». Vid sekelskiftet var detta delat i fyra lotter på 11/96 mantal, och ännu därefter torde någon av dem ytterligare undergått klyvning. Till sist, år 1826, köpte doktorn förre kronofogden assessor Johan Bergboms 11/96, och då fick han även honom till sytningsman (undantagsgubbe). Den hedervärde assessorn, som på gamla dagar hade gift om sig med sin hushållerska av den välkända bondsläkten Boman på Frillas, slog sig ned på Kuddnäs närmaste granngård på älvstranden. Där avled han 1830, varvid Topelius ombesörjde och bekostade hans begravning.

I hemmansaffärer hade doktor Topelius några år tidigare kommit i närmare förhållande till en annan bemärkt och än mera originell juridisk tjänsteman på orten. År 1821 d. 3 febr. skriver han till sin broder Gustaf: »Ledsen vid en torpare, som bodde på det vackra stället Åminnet, har jag nu arrenderat bort torpet till en märkvärdig mansperson, Herr Pantfogden Georg Ludvig Herpman på 20 år. Marie kan beskriva honom för dig.» — De sista orden syfta på Herpmans många egenheter, vilka Gustafs fru Marie Calamnius, som var hemma i Nykarleby, säkert väl kände till. Pantfogden eller landsfiskalen Herpman (född i Wasa 1789, † 1853 i Nykarleby), i grund och botten en hederlig man, led på äldre dagar av en sjuklig fruktan för att bli förorenad, i synnerhet genom beröring med kvinnor, och dessutom led han av s. k. förföljelsemani av anledning, som det sades, att han en gång en mörk afton av illasinnade personer skall ha blivit svårligen malträterad, nämligen till hämnd för någon utpantning. I följd härav bar han alltid utomhus på huvudet en tjock mössa med en kopparplåt insydd i fodret. Och såsom svuren älskare av ren och frisk luft och barrskogsdoft, gick han på sina vandringar vanligen och viftade omkring sig med en tallriskvist. Många anekdoter om mannens excentriska vanor voro i svang på orten, och då man vet, att skalden Z. T. var särskilt road av dessa, kan man inte undgå att tänka, att det är den hederlige G. L. Herpman, som fått stå modell för den självsvåldigt tecknade pantfogden Haj, »grå till kropp och själ», i en av Topelii ofullbordade noveller »En av de sju», åsyftande de sju originalen i den lilla staden Trosa (Hels. Tidngr 1848). Fiskal Haj blev på spaning efter lönnbrännare instängd i en tom brännvinspanna, där han inbillade sig bliva levande stekt. Men så farligt var det ju inte. — »Herpmansgrundet», en stenig holme i Alörsfjärden utanför Nykarleby älvs utlopp, bär sitt namn efter fiskalen, som där hade haft sin sommarstuga.

Pantfogden G. L. Herpman.

Till avslutning på vad vi anfört om Kuddnäs-doktorns moderniserade eller rationaliserade lantbruk må ännu nämnas att han till och med hade vågat sig på användningen av maskiner sådana som en sörpskära och en dryftmaskin. I brev till brodern Gustaf i maj 1830 lovar han att snart ha de maskiner av detta slag färdiga, som hans torpare Dahlsten och smeden tillsammans höllo på att förfärdiga på Uleåborgsprofessorns och därvarande »Talouden Seura's» beställning. Av denna beställning att döma betraktades nämnda maskiner där uppe i Uleåborg såsom för tiden nya, av Kuddnäs herre införda och rekommenderade. Vidare må framhållas, att doktor Topelius ingalunda underskattade boskapsskötselns betydelse för ett rationellt jordbruk. I sin hushållskladd hade han alla sina nöt förtecknade enligt ett bevarat »Boskaps-Inventarium», upprättat d. 1 mars 1820, med särskilda uppgifter om varje djur. Av de 15 uppräknade nöten höllos endast 11 kor på Kuddnäs: Sal, Sköna, Fuling, Svartkind, Rödkind o. s. v. De andra på bihemmanen. Tjurarna voro av holländsk eller halvholländsk ras. Hästar (3?) och får hade han kanske i den till sitt innehåll icke bevarade kladden förtecknade. Fåren höllos över somrarna på någon Kuddnäs eller Frill tillhörande holme i skärgården på fritt sommarbete och infångades halvvilda på hösten och fördes med hopbundna fötter hem i någon större båt. Jag minnes det så väl från min Kuddnästid.

Att doktor Topelius var en mer än vanligt ordningsälskande man, finner man av allt hans görande och låtande, varför ock den grundsats han i detta avseende hos sin son ville inprägla lydde så: »En ordentlig karl skall leva med pennan i hand», nämligen för att alltid vara redo att anteckna vad han har och gör. En annan av hans grundsatser, som var ännu viktigare än denna, lydde: »Allt vad du gör, gör det bästa du kan». Sällan har väl också en gosse så villigt och troget åtlytt sin faders förmaning i dessa stycken som unge Zacharias. — Men all intelligent omsorg och alla goda teorier och nya praktiska metoder till trots måste doktorn likväl till slut erfara, att ett större jordbruk i Österbotten med landskapets över huvud karga natur icke rätt vill bära sig, i synnerhet för en herreman, som icke själv med sitt husfolk kan deltaga i arbetena ute på åker och äng, utan måste låta utföra allt genom andra, genom avlönat folk. Härtill kom, vad doktor Topelius beträffade, utom hans ämbetsupptagenhet, en svår sjukdom, som efter hand gjorde honom allt oförmögnare att röra sig. Det var i synnerhet denna, som nödgade honom att lägga om sina lantbruksföretag på annan bog. När därför hans bror Uleåborgsprofessorn år 1826 var betänkt på att inköpa Juthbacka egendom söder om Nykarleby, avrådde han honom allvarligt: »Nog skulle man säga: var den rätt slug?» »Lantbruket i Finland», förklarade han, »är i sådant tillstånd, att det riktar ingen, som synes därav, att bonden, som själv lägger hand vid arbetet, blir skuldsatt, hur mycket mer en ståndsperson!» — »Också äro i Åbo län», tillägger han, »alla egendomar, kanske med par undantag skuldsatta.» Mycket mindre utsikt då att lyckas i Österbotten! Här kunde jordbruket, enligt hans beräkning, icke giva mer än högst 3 procents avkastning. Riktigt nog.

Att under sådana förhållanden fortsätta på den inslagna banan måste för Topelius hava känts vanskligt och nedstämmande, men han höll ännu modigt ut. I augusti 1827 skriver han till brodern, berörande sitt genom sjukdomen »fortfarande tröga och overksamma tillstånd»: »Helt och hållet overksam är jag dock icke, emedan jag nyligen anlagt 2:ne nya torp, byggt åtskilliga hus och reparerat andra. Detta byggande är dock drygt påkostande, ty: aedificere domos et corpora pascere multa proxima via est ad paupertatem» (att bygga hus och underhålla många personer [eg. »kroppar»] är den närmaste vägen till fattigdom). »Men det måste nu så vara», tillägger han resignerat. Tanken på att familjen och fosterlandet till fromma försöka åstadkomma en mönsterodling i smått på den fläck av landets jord, som han förvärvat sig, hade blivit honom för kär, för att han i brådkastet skulle velat uppgiva densamma. Och denna doktor Topelii ädla manliga strävan i kamp mot ogynnsamma naturförhållanden och en förlamande sjukdom gjorde på hans son skalden ett så djupt intryck, att denne, ofta beklagande att han icke kunnat bli jordbrukare ex professo, det hans fader måhända tidigast hade tänkt sig, slutligen på gamla dagar såsom emeritus beslöt att försöka sig på yrket. Sin hälft av föräldraarvet Kuddnäs, som han, fjärran boende, icke kunnat förvalta, hade han då för länge sedan nödgats sälja och köpte sig i stället ett litet lantställe i södra Finland, ett »torp», som han kallade det, på Björkudden i Östersundom, där han av hjärtans lust kunde experimentera i jordbruk, trädgårds- och fruktodling och såvitt möjligt försöka tillämpa faderns lärdomar. Och efter vad man vet gick det hela där tämligen väl ihop ekonomiskt — med tillhjälp av professorspensionen. Ty så poet och romantiker än ljungblommornas blide skald var, så utförde han sina experiment med forsiktighet och undvek skuldsättning, liksom hans fader det hade gjort.