XIV.

KUDDNÄS OCH MAJNIEMIS SENARE ÖDEN.

Efter det de sedvanliga förrättningar, som blevo en följd av Kuddnäs värdinnas bortgång och om vilka Z. Topelius i sina självbiografiska anteckningar sagt det väsentliga, undanstökats — jag menar bouppteckning, auktion 1) och arvskifte — kvarblev fosterdottern Fanny någon tid i det gamla hemmet, med min äldre syster såsom sällskap, tills hemmet helt kunde upplösas. På hösten lämnade hon det, icke utan tårar, för att flytta till sin moder, pastorskan Lisette Toppelius, som då ännu levde i Nådendal. Professorn med sin familj hade för de återstående sommarveckorna flyttat ut till Majniemi, och det blev nu deras sista sommarvistelse där. De gjorde även besök hos Schalins på Larsmo prästgård Marieholm och återvände sedan i början av september till Helsingfors (och inom parentes sagt, undert. med dem för att för ett skolår ha sitt hem i familjen). — Det hade sedan många år varit brukligt, att Topelius, om möjligt, firade sin faders och sin egen namnsdag, Zachariasdagen d. 6 september, hos sin moder i det gamla hemmet, och ibland anträddes återresan ännu samma dag, alltid i vagn. Hans föräldrars hedervärda resvagn av den urgamla massiva typen med vagnskorgen svängande på en lång »svanhals», med vilken vagn även det yngre herrskapet gjort så många resor mellan »provinsen» och huvudstaden och som senast friherrinnan Rosenkampff med sina döttrar begagnat sig av vid färder från och till Kuddnäs, hade nu tjänat ut och fick stanna i lidret för att vid tillfälle säljas. Professorn hade redan tidigare köpt sig en egen resvagn av något nyare typ. Det är denna, som numera förvaras på Hertonäs som ett Topeliusminne. Den äldre vagnen köptes av Schalins svåger kyrkoherde Ingman i Östermark, ärkebiskopens fader.

1) Vad auktionen vidkommer, må det här antecknas, att möbler och bohag av värde i allmänhet icke bortsåldes, utan fördelades mellan arvingarna, varför det varit möjligt att genom släktingarnas uppoffrande tillmötesgående återställa Z. Topelii forna hem i samma eller liknande skick vari det befann sig på hans moders tid.

Kuddnäs och Frill hemman förblevo tillsvidare arvingarnas gemensamma egendom. Emedan ingendera av dem var i tillfälle att egna sig åt godsets skötsel, förnyades, som sagt, arrendator Johanssons kontrakt för ett år framåt under avvaktan på gynnsammare konjunkturer för en eventuell försäljning av detsamma. De anbud, som först inkommit, voro icke lockande. Man kände vid denna tid ännu icke värdet av Kuddnäs förträffliga, ehuru delvis något avlägsna, skogsskiften. Senare gjorde sig professor Topelius den stora mödan att, klädd i storstövlar och åtföljd av en torpare, över mossar och impedimentsmark, traska igenom en del av dessa skiften, varvid han kände en glad häpnad över de oanat rika tillgångar de erbjödo. Men då intet antagligt köpeanbud hördes av och Johansson helt oförmodat lämnade platsen, överläts arrendet åt Topelii gamle vän rådman Albert Dyhr, vars handelsaffär kommit på obestånd och som nu med erkännansvärd iver slog sig på jordbruk. Han flyttade dock icke själv till Kuddnäs, utan höll där blott en hushållsföreståndarinna.

Kuddnäs ägare sörjde djupt över denna motgång, men deras patriotiska nitälskan för folkupplysningen 1) liksom även för ortens förkovran var så stor, att både professor Topelius och kyrkoherden Schalin oaktat sin djupa förstämning deltogo i seminariets invigningsfest den 1 september 1873, och Topelius hade till och med skrivit högstämda hyllningsverser, i vilka han önskade denna med så stora förhoppningar emotsedda bildningsanstalt lycka och framgång.

1) Se min upps. »Z. Topelius en folkskolans vän» i Finsk Tidskr. h. V. 1916 samt »Z. Topelius och vår folkskola» i »Minnesskrift» till folksk. förordnings 50-årsdag d. 11. maj 1916, utg. av Finl. allm. sv. folkskoll. förening.

Men just vid samma invigningstillfälle, »vid middagen efteråt, riktades till syskonen Topelius av en närvarande stadsbo, en syssling till dem, sjökaptenen Jakob Kerrman — helt privatim förstås — i deras egenskap av Kuddnäs ägare ett köpeanbud, som kort därpå, den 4 juli av dem blev i huvudsak antaget, så lågt det än i själva verket var. Hade de emellertid vetat, att köparen och hans kompanjon, affärsmannen Alfred Häggblom, enbart räknade på att ur Kuddnäs skog, vars värde de skaffat sig någon kännedom om, kunna uttaga stock för flera hundratusen mark, så hade nog handeln gått om intet. Till den bittra smärtan av att hava nödgats övergiva den älskade fädernegården kom snart nog för Topelius, då han erfor vad som förehades, grämelsen över en befarad total skövling av gårdens skog. Nu syntes honom hans faders verk totalt spolierat, »denna egendom, som med så mycken möda hopfogats av 6 skilda lotter under 39 års tid» och som av hans fader i tiden varit »ämnad till ett slags stamgods för en släkt av framtida jordbrukare — det yrke, som han satte främst». Hans testamente föreskrev ock, att detta stamgods ej finge styckas. »Men en rad av skickelser gjorde allt detta om intet.» Så klagar Topelius under bittra självförebråelser i ett kort efter försäljningen skrivet brev till systern och svågern Schalin. Till de nämnda »ödesdigra skickelserna» räknar han utom faderns för tidiga död och egendomens ökade förfall under moderns på sistone trötta regemente även det, att hans båda bröder och hans egna två söner så tidigt dött samt att liksom han själv även systern Sophies söner gått den lärda vägen i stället för att bli jordbrukare. Så måste då fädernegodset, all pietetskänsla till trots, lämnas i främmande händer. — Men med den fruktade skogsskövlingen blev det denna gång ännu inte så farligt. Haussen i den en tid så rasande stockhandeln var redan så gott som förbi och efterföljdes av fallissemanger här och där. Firman Kerrman & Häggblom undgick icke heller sitt öde innan den hunnit utarma Kuddnäs skog. Hemmanen hade de i och för jordbrukets skötsel utarrenderat på ett år åt lantmäteriingeniören Nordman, som då helt solo residerade på Kuddnäs. Slutligen sålde de hela egendomen med gårdar, åker och skog, rubb och stubb, åt ångfartyget Österbottens välkända kapten Carl Oskar Olson, vilken länge hade spekulerat på densamma och nu fick den för ett par tiotal tusen mark. I honom fick Kuddnäs åter en god och human husbonde, som med kärlek och intresse vårdade sig om dess förkovran, som ägnade sig åt jordbruket och icke härjade i dess skog. Undantar man tillbyggandet av förstugukvisten med »sjömansvapnet» (ankaret) över ingångsdörren torde han icke hava förändrat huvudbyggnadens yttre arkitektur. En äkta konstnärsnatur liksom systern Hilda Olson, målarinnan, optimistisk och godmodig, sysslade kaptenen på lediga stunder med oljemålning och båtbyggeri. Av hans tavlor, mest sjöstycken, minns jag en vy från Gibraltar sund, som särskilt anslog mig. Oavsett den sjömansprägel, som Kuddnäshemmet fått i sin nya form, gladde sig skalden Topelius och hans medarvingar åt att kaptenen och hans fru, Katharina Charlotta, född von Schantz, såsom bekanta och vänner tagit hand om den gamla hemgården och där ville vårda ortens och ställets traditioner.

Men när gamla herrskapet Olson efter några år hade tröttnat och åt ende sonen, stadsfiskalen och kronokassören Fritz Olson, som gift sig, helt och hållet överlämnat egendomens skötsel, därtill ock karaktärshuset till bostad åt de unga tu, medan de gamla nöjde sig med gula byggningen, då begynte en ny och mindre fredlig period i Kuddnäs gårds historia. Ty när den unge mannen med större iver än besinning och erfarenhet slog sig på hemmansskötsel i större skala och icke heller nöjde sig med de anspråkslösa 6 rummen nere i den vita byggningen, utan gjorde kostsamma tillbyggnader och förändringar i mängd, så blev resultatet därefter. Den, som sett Topelii hemgård i dess förra trevliga gestalt, kunde ej mera känna igen den. Men trots alla dessa förändringar efter sin egen — något bisarra — smak, måtte fiskalen till sist ändå inte hava känt sig nöjd med sin skapelse, ity att han år 1900 sålde Kuddnäs gård, utparcellerad såsom en egen lägenhet, till Nykarleby landskommun, vilken där inredde ett kommunalhem, gemenligen kallat »fattiggården» till en asyl för socknens orkeslösa fattiga och förkomna individer. Företaget medförde ytterligare förändringar, som jag här ej skall ingå på. Herrskapet Olson övergav sålunda Kuddnäs definitivt och flyttade ut till Åminnetorpet, där fiskalen på den öppna älvstranden lät uppföra åt sig ett nytt residens, som han kallade Åminnegård. [F. d. disponentsvillan från Sandnäs glasbruk.] Här ägnade även han sig åt konsten, så att rummens väggar snart voro betäckta med faderns och sonens oljetavlor — de förra dock avgjort bättre. Efter fiskalens död såldes de båda hemmanen med sin alltjämt avsevärda skog till ett sågbolag på annan ort. Man måste betrakta det som en nåd av Vår Herre att skalden Topelius icke behövde uppleva allt detta, som för hans känsliga sinne helt visst skulle varit svårt att bära — om han ock måhända till slut kunnat resignera vid tanken på den människovänliga välgörenhet, som allt sedan vårt århundrades början utövats i hans forna barndomshem.

Innerligt fäst vid den plats där han fötts och uppvuxit hade Topelius redan vid den första tanken på försäljning 1868 svärmat för att framdeles såsom emeritus slå sig till ro på det kära fädernegodsets mark i en egen villa med trädgårdstäppa, ehuru han ju då ej mera kunde tänka på att driva något jordbruk, eller någon mejerihantering, som han brukat rekommendera såsom mest lönande för Kuddnässpekulanterna. I sådant syfte ville han vid en eventuell försäljning hava för sig stipulerad rättigheten att »mot billiga villkor få tillösa sig antingen ettdera boningshuset eller helst lusthustomten med ett par kvarter i trädgården samt fähus och betesmark för två kor» — detta »för att icke avskära all möjlighet att en gång kunna återvända till fädernehemmet». — Så skrev han i ett brev till mina föräldrar 2/11 1868. Efteråt inseende att denna av hemkärlek och pietetskänsla frammanade tanke var en orealiserbar utopi, förbehöll han sig vid den slutliga försäljningen endast rättighet till en tomtplats nere vid älven, norr om den forna kvarnrännans utlopp. Men i brådskan vid köpets uppgörande glömde han att tillförsäkra sig fri väg ned till lägenheten, varför han sedermera skämtande klagade att »man väl måste ro eller flyga till denna villaplats». Emeritusvillan på Kuddnäs mark förblev dock ett luftslott för alla tider. Men en underlig ödets nyck måste man väl kalla det, att ungefär på den stipulerade platsen nu står det nya kommunalhemmet [Östervall, numera Yrkesträningsskolan], sedan Nykarleby landskommun i sin tur försålt Kuddnäs huvudbyggnader till ett återuppståndet Topeliushem.

*

Majniemistugan, för att nu till sist återkomma till denna och dess något hugnesammare öden, stod efter herrskapet Topelius' bortflyttning 1868 obebodd i flera år. »Vi hade ingen anledning mer att uppsöka vårt forna avlägsna sommarhem», säger Topelius i sin självbiografi. Sommaren 1869 bodde familjen i Ekenäs skärgård och sedan på flera olika ställen. Men saknaden efter hembygden övervann Kuddnäs-sonen aldrig. I brev från Westersund på Elgön i Pojo klagar han den 23 juli i ett brev sålunda: »Riktig hemtrevnad har jag sommartid väl aldrig mera som på Kuddnäs och Majniemi. Även den skönaste natur, såsom här, där allt är så vildskönt, bergigt, skogigt, lummigt, djupt, med en labyrint av otaliga öar, sund och vikar, har dock icke barndomsfägringen, ungdomsglansen som ett solsken över sig.» Därför lystrade han ock villigt till svågern Lybecks inbjudan att ännu tillbringa somrar i Nykarleby, hos honom i staden och på hans härligt belägna villa Charlottenlund på Alörn i Majniemis närhet. I staden fick han sedan bo uppe i Lybeckska byggningens frontespis emot älven »i ett fågelbo», som han sade, med utsikt längs älven bort emot Kuddnäs och hans oförgätliga vindskammare där; och på Alörn upplivade han gamla kära minnen, fiskade med gammal lycka och njöt av naturen som förr. Detta skedde somrarna 1870, 1873, 1879, 1887, 1890, och sista gången 1897. Anteckningar på en vägg i rummet, där han logerade på Charlottenlund, förtälja om där tillbragta sommardagar.

Så länge Majniemistugan stod kvar på sin övergivna plats tittade han en gång in och fann till sin ledsnad att våldsverkare huserat där och bland annat plundrat salen på flera av dess tavlor. År 1873 d. 23 juli skriver han härom: »Majniemi ser invändigt ut som plundrat av kosacker, men utvärtes är det inbäddat i den skönaste grönska jag någonsin sett.» — Elva dagar senare firades där på stugans soliga veranda för sista gången professorskan Maria Emilias namnsdag med en enkel kaffebjudning. Mariadagen hade under många år varit familjens förnämsta festdag ute på Alörn. Då ville släktingar och vänner så gärna vara med. När herrskapet Topelius följande gång gästade Alörn var stugan borta. Rådman Lybeck hade med T:s bemyndigande sålt den till en bekant bonde, som flyttat den till Bonäs strandlöte på fastlandet. Därmed var likväl denna stugas Topelius-saga ännu ingalunda all, ty det stod skrivet i ödets bok, att den en gång skulle komma tillbaka till sin förra plats och där hysa inom sina väggar skalden själv och hans barn och barnbarn åtminstone som tillfälliga gäster. Och på dess nya veranda skulle ännu vid många glada utfärder kaffepannor tömmas och Topeliusminnen från fordom leva upp igen!

Men en utförligare berättelse härom måste lämnas till en särskild publikation jämte andra Alörsminnen. Här kan jag endast i korthet nämna, att Topelii forna stuga 18 år efter dess bortflyttning inköptes och återuppbyggdes med medel insamlade genom Nykarleby (och delvis Ekenäs) seminarister, varefter stugan den 15 juli 1897 överlämnades åt dess förre ägare vid hans sista sommargästande på Alörn. För oss få anhöriga, som då i den stilla sommarkvällen närvoro (Topelii dotterdotter Anna Nyberg, hans frus systerdotter Mimmi Lybeck, min syster Emmy samt min fru och jag), blev det en oförgätlig högtidsstund att här få välkomna den vördade snart 80-årige gubben till hans forna stuga. Vemodsfullt, gripande, var att se honom ensam och tyst nalkas hyddan och inträda däri. Svängande hatten sade han blott rörd och överraskad: »Vilken uppståndelse!» Och inne i stugan tyckte han sig igenkänna de gamla möblerna glömmande att de funnos i hans eget hem. — Vi hade lyckats få liknande i de förras ställe. Efter att ha tagit del av min Majniemi-historik i början av stugans nya främlingsbok och intygat dess riktighet, inskrev han såsom ställets förre husbonde sitt namn i boken med orden: »Mitt tack och min välönskan. Z. Topelius». Någon stämningsvers sade han sig denna gång icke kunna tillägga, men kanske en annan gång. Såsom ock skedde. Han erinrade även om en annan »uppståndelse», som han året föut haft glädjen att uppleva, nämligen hans farfader målaren Michael Toppelius' artistiska rehabilitering genom de avbildningar av hans kyrkodekorationer, vilka Finska Fornminnesföreningens konsthistoriska expedition till norra Savolaks och Österbotten då hade exponerat i Helsingfors 162 år efter målarens födelse. Genom nämnda konstverk hade Toppelius dokumenterat sig såsom en »med många artistiska egenskaper begåvad, intressant och ursprunglig målare för sin tid» (senare hälften av 1700-talet), om också icke som en fullödig konstnär. 1) — Med nämnda för sonsonen-skalden så överraskande bilduppvisning i minnet gladde han sig nu dubbelt åt denna nya återerövring av ett värdeföremål från glömskans rike. Sedan vi ännu tillsammans druckit te, kokat på stugans lilla öppna spisel såsom i forna dagar, tog den käre gubben avsked och vandrade tillbaka till Lybecks Charlottenlund, där han skulle logera, ledsagad av sin trogna väktarinna Mimmi och dotterdottern Anna.

 1) Den konsthist. expeditionens ledare mag. Nervander säger i sin efteråt utgivna bok om »Michael Toppelii liv och verksamhet» bl. a.: »Ödet har så fogat, att Michael Toppelius skall utan egentliga föregångare eller efterföljare intaga en enastående plats i vår ringa konsthistoria såsom rokokostilens enda representant hos oss under dess blomstringstid i norden.»

Icke långt därefter firade stadsborna en fest för Topelius på Majniemi, liksom till invigning av stugan, med middag ute i det gröna, kaffe, sånger och tal, varvid skalden i sitt svarsandragande berättade om, huru han först som fiskare kommit till denna stuga och vad han sedan upplevat här. Under avsjungande av Sylviavisan »Jag gungar i högsta grenen» följde vi honom sedan s. a. s. i procession hem till Lybeckska villan. — Många gånger under de veckor han denna sin levnads sista sommar tillbragte på Alörn kom han på sina lustvandringar i dess »gröna salar mellan rönnar, alar, där naturens fria stämma talar», hit till sin Majniemistuga och satt en stund och vilade på dess veranda, försänkt i stilla meditation. Tog sig till och med stundom en middagslur på den långa vita soffan inne i »salen». Välgörande för den gamles trötta själ och sinnen måtte den djupa stillhet hava känts, som här rådde, men i ensamheten och stillheten stego väl även vemodsfulla tankar fram och kastade sorgflor över de tusen minnena av här genomlevda sommarfröjder. Borta var framför allt hon, den innerligt älskade makan († i Helsingfors den 14 nov. 1885), som här varit hemmets själ och dess goda ande! Han själv åter, ensam i livets sena höst, långt bortom barnafröjden och ungdomsglädjen, vad kunde han numera för sin personliga del njuta av detta återupprättade tomtebo, där den forna lyckan ej mera var hemmastadd! Dock! Där glimrade ändå bland skuggorna en ljusstråle, ägnad att i någon mån trösta och glädja mitt i saknaden. Detta verkets tydliga innebörd var ju kärlek, vördnad och tacksamhet för vad han givit sitt fosterland och särskilt dess växande ungdom, och det förstod vår gode gamle diktare så väl. Då skrev han enligt sitt löfte en gång, vid ett enslingsbesök i denna minnenas stilla helgedom, följande känsliga strofer i Majniemis främlingsbok:

»Majniemi 8. aug. 1897.

Ett sommarhem, ett tomtebo
för barnafröjd och åldersro,
förgånget ren i tidens ström,
uppståndet som en ungdomsdröm
och åter rest på Alöms strand
av unge söner till vårt land.

Här tystna dagens storm och strid
i morgondagg och aftonfrid.
Här bor ett älskat minne blott
Av liv som flytt, av tid som gått.
Dröj vandrare, eho du är,
var lugn, var god, var lycklig här!

Z. T.»

————

De sista orden inneburo tydligen en nog så väl motiverad bön om hägn och skydd för den gamla kära stugan, som hädanefter skulle stå öppen att gästas och beses av »vandrare» och turister från eget och främmande land. Med intresse vittjade också Topelius främlingsboken varje gång han tittade in i stugan, för att se, om där kommit några nya namn sedan sist. Och namn kommo rätt många redan den första sommaren. Sedan dess har Majniemi blivit en ofta besökt utfärdsplats för turister och sällskap, mest för deltagare i allehanda möten och kurser, och nästan en gång varje år i september eller maj för Nykarleby seminariums ungdom. Den, som sett Kuddnäs, vill om möjligt också se Majniemi, — n.  b. om han hört talas därom —, och sålunda höra de båda allt fortfarande samman i relation till Topeliusminnena i Nykarleby.