Artikeln bygger på Om Nykarleby kyrkas bildskrud, målarena D. Hjulström samt J. och E. Alm av Zachris Schalin.

Nykarleby kyrkas bildskrud

Sigmund Schalin

„När man skrev et tusende sex hundrade sju.
Med flit märk detta Läsare du!
Uti konung Carl den niondes tid,
Utgick mandat och befallning blid,
Att Kyrko skulle upprättas.
Och folket med flit underrättas:
Då blef denna Kyrka ny
Först uppbygd i Nykarleby.“
„Jakob Borgensis med nit
Dref uppå detta arbete med flit.“
— — — — — — — — — — — —
„Den andre Pastor fadren succederade,
Kyrkan förlängd och mycket förmerade,
Vår Johannes Jacobi Nycarlus försann
Skicklig, tålig och vällärder man,
Fadrens upprättade verk med makt
Förbättrade och uppehölt, ty gives honom tack!
— — — — — — — — — — — —
„Den tredje Pastor i denna rad,
Jacobus, följde Brodern i nämnde grad,
Fadrens och Broderns arbete fina
Lät uppstoffera och med målning skina.“

[Wichmann presenterade en variant på dikten.]

Så berätta gamla verser i »Genealogia Sursilliana» om den första kyrkan i Nykarleby. För övrigt finnas endast sparsamma uppgifter bevarade om den gamla kyrkans dekorationer. Men gamla Nykarlebybor visste ännu på 1880-talet berätta om målningar på bräderna under vattentaket på den år 1708 byggda nya kyrkans vind och på mellantakets övre sida. Med anledning av kyrkoväktaren och orgeltramparen Hans Henrik Lingonblads (*1803, †1888) berättelser undersökte min fader kyrkvinden och fann verkligen där närmast den ena ljusgluggen på ett bräde målningar och sirater samt bilder av ett krönt huvud, förmodligen en av de tre vise männen. På vinden ovanför kyrkans södra korsarm finnes under taket ett bräde med en inskrift i höga bokstäver; »SI TÅ KOMMO VISE MÄN AF ÖSTERLANDEN TILL JERUSALEM OCH SADE: HVAR ÄR …». — På andra bräder synas fragment av rika frukt-, blad- och blomsterornament. Bland dem finnas väl målade narcisser och rosor. Ovanför norra korset synas målningsrester som påminna om paradisbilder. — Allt tyder på att den gamla kyrkan varit mycket rikt och vackert dekorerad och det skulle möjligen löna sig att löstaga tillgängliga bräder för att få fram ytterligare minnen från 1600-talet.

Den gamla kyrkan användes ett århundrade, men befanns småningom för trång för stads- och landsförsamlingarna, varför densamma med höga vederbörandes begivande nedrevs, och i dess ställe uppfördes år 1708 en vida rymligare kyrka.

I februari 1708 antecknas i kyrkans år 1693 upprättade protokollsbok, att »den gamla kyrkian nu är nedertagen», varjämte »herr Borgmästaren Falander framvijste en afrijtning, som assessoren herr Elias Brenner honom meddelt såsom förslagsvis att kyrkan skulle byggas med små kors, ett på bägge sidor, — om det icke skulle bli fullkomlig kår[s]kyrkia — och en lijten torn mitt på taket.» Kyrkostämman tyckte emellertid rådligare vara att tornet byggdes på gaveln, med en god och stadig tornfot inunder. Och så blev det tillsvidare en långkyrka, med halvkors på södra sidan för större utrymmes skull (sedermera utvidgad).

Klockstapeln hade blivit uppförd redan 1702. Den första söndagen i advent 1708 blev den nya kyrkan av kontraktsprosten magister Isak Falander på övligt sätt invigd. År 1709 uppsattes den från Stockholm beställda koppartuppen på tornets spets.

Men så kom stora ofreden. Ryssarna plundrade och rövade i Nykarleby 1714, varför invånarne undan fiendens tyranni nästan mangrant flydde över havet till Sverge. 1722 i juni voro de hemma igen, och församlingens äldste fattade beslut att begynna med sin illa medfarna kyrkas iståndsättande, vilket småningom skedde under de följande decennierna. Kyrkan blev utvändigt brädbeslagen och rödmålad, invändigt försedd med utsnidad predikstol, altarbyggnad, läktare m.m. och slutligen 1749—59 »med målning illuminerad».

Nykarleby kyrkas ekonomi och därmed omsorgen om hela dess nya inredning och »illuminering» sköttes åren 1743—1755 på ett hedrande sätt av den å orten högt betrodde rådmannen, sedermera t.f. borgmästaren Lars Wessler, en av skalden Z. Topelii moders förfäder, såsom kyrkovärd. 1749 den 27 augusti upprättades kontrakt med målaren Daniel Hjulström om kyrkans målning. 1750 den 7 januari föredrogs för kyrkostämman »om vidare byggnad uti Kiörkan, såsom predikstol och altaretafla»; »och nu är Kånstsnickaren här ifrån Wasa, hvilken om sådant arbete vill ackordera». 1750 d. 19 aug. »förehades om altartaflans målning, så beslutit, att målaren Hjulström åtagit sig att måla altartaflan med bilder och allt tillbehör vackert och hederligen utom förgyllning, mot en summa 600 daler Kopmt [kopparmynt] på egen Kåst och qvarter.» Den 24 febr. 1751 begär snickaren Abraham Eliaeson få veta, »om någon har att påminna om dess arbete på altartaflan, men som samteliga församlade säger sig ingenting hafva därvid att påminna, utan han gjort berömligt och försvarligt sitt snickarearbete, therå han vederbörligt betyg erhålla skall». Samma dag gjordes ackord med Eliaeson om förfärdigandet av en »predikostol med uppgång, och krona ofvanpå, allt så zirligt och vackert gjord efter architectur på thet aldra bästa sättet». Predikstolen var färdig i början av år 1753, men Hjulström hade icke fullföljt kontraktet om målningsarbetena i kyrkan. År 1754 gjorde herr Prosten Jesenhaus till kyrkiorådets ledamöter den föreställning att det efterlämnade målningsarbetet på Predikstolen och altartaflan skulle fullbordas.» Så anmodades borgmästaren Wessler att ifrån Stockholm beställa en målare, men Wessler dog; och först 1757 d. 20 Martii [mars] »proponerade i högw. [högvälborne] Herr Probstens frånvaro ährevyrdige Herr vice Pastoren Remahl om målaren Johan Ahlms antagande att complitera altaretaflans förgyllande samt prädicostolens gyllande och måhlning» »Sedan prosiccacterades [?] om ett bildhuggarelamb af trä med hållande segerfanan ofvanpå predikostolskronan samt äfven trädufva inuti kronan tillikamed, som dels skulle förgyllas och försilfras.»

Enligt kyrkans räkenskaper köptes ock från Stockholm »Et stycke wit trä Lamb med segger fannan för 48 d:r samt En trä och vit dufva i Predikstols Cronnan» för 9 d:r, varjämte av Abr. Eliaeson i Wasa beställdes en hvit trä Sohl för 15 daler.» —

[Segger, fannan och Cronnan – tankarna far osökt till Martin Ljungs ”Guben i lådan…”]

Som avslutning på målningsarbetet i kyrkan målade Ahlm på orgelläktarens vägg bakom orgelskåpet en väldig lagerkrans. På ett av dess band har han antecknat årtalet för dekorationsarbetets fullbordan: »Anno 1759». Kransen innesluter inskriften:

»Sanct Brigitta är mitt namn,
Kyrkia uti Carlby Nya.
Jesus fägne i Sin Famn
Siälar utaf Stad och Byar,
Hvilka här sin gudstjänst giöra.
Värdes nådigt them bönhöra.»

Kyrkan framträdde nu i en rik och enhetlig färgskrud. Altarbyggnaden med sina höga kolonner var målad i grönspräcklig stenstil. Hufvudaltartavlan var målad i brunt och blått och framställde Kristus på korset. Tavlan, som numera hänger ovanför dörren till sakristian, har blott få figurer, Maria Magdalena vid korsets fot, Jesu moder och Johannes på var sin sida om korset, dessutom några bipersoner. Ovanför altaret synes fortfarande den gamla målningen framställande Kristus uppfarande till himla genom molnen. Altarets sidor pryddes av tvenne i trä utskurna platta figurer i full kroppsstorlek målade i rött och grönt. De framställde symbolen för kärlek och tro. Kärleken höll med högra handen framför sitt bröst ett brinnande hjärta och i den vid sidan utsträckta handen troligen en lilja. Tron höjde med vänstra handen en gyllene kalk, och höll ett förgyllt kors i den högra. Bägge gestalterna voro inhöljda i veckrika antika mantlar. Ovanför altarbordet fanns en tavla framställande nattvardens instiftande.

Kyrkans väggar voro omkring fönstren dekorerade med målade rika draperier i blått med gula fransar, snören och tofsar. Ovanför ingångsdörrarna voro målade bibelspråk. Ovanför ena dörren stod: »Bevara tin foot, när tu går in i Herrans huus», och ovanför en annan: »Thetta är Himmelens port och här bor visserligen Gud».

Predikstolen var målad i samma färger som altarbyggnaden, och på dess speglar funnos de ännu till vår tid bevarade allegoriska figurerna.

Läktarens långa framsida pryddes av apostlarnas bilder målade i samma stil som figurerna på predikstolen.

Takvalvens rika dekorationer finnes bevarade i oförändrat skick till våra dagar. Den centrala figuren utgöres av en framställning av treenigheten. Invid densamma synes en krans med konungens namnchiffer [Fredrik I] och orden »Vivat Frideric». För övrigt utfyllas takytorna av molnmassor och englar från Uppenbarelseboken med basuner, varur inskrifter utgå. Under en bild, framställande en stad med störtande murar och torn läser man: »Fallen, fallen är then stora staden Babylon».

Ovanför dörren till Sakristian hängde tidigare den numera innanför densamma bevarade gamla oljemålningen, framställande de tre vise männens tillbedjan inför Jesusbarnet.

Kyrkan prydes dessutom av blänkande mässingslampetter längs väggarna och tvenne ståtliga sjuarmade ljusstakar flankerande huvudgången vid korset. En likadan står även på läktarskranket framför orgeln. Ovanför korsgången hänger en härligt vacker barockkrona i messing med blommor och ljus i tre varv. Mindre likadana kronor upplysa gångarna.

Då dessa målningar och dekorationer framträdde i all sin färgprakt kunde verkligen en samtida författare, historiografen Myhrman, skriva att kyrkan i anseende till sina zirater, sin nymålade och förgyllda altartavla och predikstol med skäl kan passera för den propraste i Österbotten.

* * *

Så förgick återigen över ett århundrade och släktled efter släktled höll sina gudstjänster i det vackra templet. På kyrkoherden V. Vallins och kapellanen J. Bäcks tid i början av 1880 talet befanns dock kyrkan vara i behov av en inre uppsnyggning och målning. Men den nya tidens uppfattning, eller kanske en missriktad sparsamhet, hade ej sinne för de gamla väggdekorationernas skönhetsvärde. Alla större ytor övermålades obarmhärtigt med en färg. som ej alls harmonierar med kyrkans ursprungliga färgskala. Takets bilder från uppenbarelseboken hade dock, — tack vare den originella gnidaregubben »doktor» Matts Bäcks ivriga protester på kyrkostämman — lyckligtvis förblivit orörda, och likaså de små allegoriska figurerna kring predikstolen. Altarbyggnaden målades med skinande vit oljefärg i marmorimitation. Ett tiotal år sedan avlägsnades den gamla altartavlan, vars mörka färger ej mera sammangingo med den vita marmorfärgen, och ersattes med en av Alexandra Såltin målad altartavla framställande Kristi förklaring. Tavlan utgjorde en donation av assessorn O.L. Lindbohm och hans maka. Den gamla tavlan flyttades till sin nuvarande plats ovanför sakristiedörren.

Altarbyggnadens forna sidoprydnader flyttades ner i ett kontor under läktartrappan jämte det gamla timglaset från predikstolen. Bilderna ersattes med gipsfigurer, som dock även de snart följde sina föregångare till den undanskymda platsen under trappan. Nattvardsbilden närmast över altarbordet övermålades med vit oljefärg, liksom apostlarna på läktarskrankets framsida. Väggdekorationerna omkring fönstren doldes med limfärg.

* * *

Åter har ett halvsekel förrunnit. Timglaset vändes och sanden rinner på nytt likasom en ny generation stiger fram för att genom idogt arbete föra världen framåt. Återigen har församlingen funnit sina förfäders kyrka vara i behov av vård och skötsel.

Som en våg går genom vårt land en rörelse för kyrkornas förskönande: Varsamma händer knacka fram under rappningen rester av kyrkornas gamla väggprydnader som visa, vilken kärleksfull tacksamhet mot Gud församlingarna, sedan århundraden ådagalagt genom sina kyrkors utsmyckning. Skickligt och konstfärdigt återframkallas urgamla målningar, som en senare tid sökt dölja bakom den allting överskylande blanka och kalla oljefärgsytan.

Borde ej även vår församling, då den står i beråd att försköna Guds hus, söka återgiva detsamma något av den andaktsfulla enhet, som kyrkan besatt i sin förra i varmare färgtoner hållna dekorering? Då skall detta heliga hus än kraftigare påminna oss om förfädrens starka förtröstan på Gud under stora ofredens vedermödor. Ty utgör ej kyrkans rika utsmyckning under de närmaste årtiondena efter deras lyckliga hemkomst från landsflykten ett talande bevis för våra förfäders översvallande tacksamhet mot Gud som råddat dem undan fienden och hulpit dem i den stora nöden? Manar ej detta exempel till efterföljd?