Nykarleby Skogsvårdsförening r.f. 1936—1986

Ernst Smeds:

Ernst Smeds skogstekniker 1945—1974.

Den 1 december 1945 anställdes jag som tekniker i Nykarleby landskommuns Skogsvårdsförening efter att ha verkat i Pedersöre Skogsvårdsförening i tio månader.

Det var mitt under virkesreglementeringens tidevarv, som naturligtvis inte var någon avundsvärd tid. Satt vanligen varje lördag på sockenstugan tillsammans med kommunens bränslechef och skrev kontrakt med vedleverantörer till ett pris, som i stort sett var dubbelt lägre än priset på den svarta marknaden. Det är naturligt att man under sådana förhållanden inte blev populär. Det uppstod ibland mindre konflikter, som man själv inte var orsaken till, och det förstod dessbättre de flesta leverantörer också.

Det goda med reglementeringen var att staten till hundra procent bekostade kulturarbeten på de föryngringsytor som upptogs, men då måste också virkesutfallet levereras till allmän förbrukning. Det finns många ytor från den tiden, inom föreningsområde, som idag gett betydande avkastning. Virkesreglementeringen var väl under dåvarande förhållanden någonting nödvändigt ont. Den upphörde — om jag minns rätt — år 1947 och då drog allt skogsfolk en lättnadens suck.

En del större föryngringsområden måste jag få berätta om och då minns jag speciellt Ytterjeppo utskogarna i Dalalandet.

När jag första gången såg dessa skogar, förstod jag att här fanns mycket arbete att utföra. Det fanns hundratal ha skog i underproduktion, som omedelbart borde förnyas. Jag lyckades naturligtvis inte under min tid till hundra procent, men i varje fall så finns det i dagens läge stora områden unga tallbestånd, som gallrats och gett mer eller mindre utdelning. Dessa arbeten påbörjades redan i slutet på fyrtio- och början på femtiotalet, men dessvärre låg dessa skogsområden längst bort i mitt verksamhetsområde. Den tiden hade jag ännu ingen bil, så det blev nog ofta att övernatta i Markby eller Åvist. I synnerhet under planteringstiden hände det ofta att man var borta hemifrån flera nätter i följd. Men det var inga problem att få nattkvarter. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin skulle ha blivit nekad övernattning, vilket jag är mycket tacksam för.

Vidare minns jag restskogarna i skärgården, som Soklot Torsön, Aspskär, Hästskär och Hummelskär för att nämna några. På Torsön finns väl de största föryngringsytorna, som snart bör ge utdelning.

Jag minns Viktor Schaumans skifte på Aspskär på tio—tolv ha, som inplanterades i början av femtiotalet och avverkades senaste säsong med ett utfall på cirka 400 m³.

En sak som jag också vill minnas var, att när skogsförbättringsdistriktet vidtog med torrläggningsarbeten i Soklot by, i slutet av femtiotalet, så var detta en stor händelse inom föreningens område. När Soklot var klar, fortsatte arbetet i Kovjoki, och det blev många hektar ickeproduktiv skogsmark, som inom loppet av några år förvandlades till produktiv mark.

I Kovjoki byggdes också flera kilometer skogsbilvägar, men i Soklot var det mera problematiskt med att få tillstånd för skogsbilvägar. Vi ansökte om en dylik till Hästbådan och Sandön, men Skogsförbättringsdistriktets chef, forstmästare Wecksten tyckte att det ”luktade villaväg”. Det låg väl nog en hel del sanning i hans påstående, ty något år senare var vägen byggd, på privat initiativ.

I Markby, Forsby och Kyrkoby pågick nyskiften och i samband med dessa arbeten vidtogs torrläggningen av dessa byars skogsmarker. Vidare utbyggdes skogsbilvägar s.g.s. fullständigt.

Med undantag av Ytterjeppo, så kan man, tack vare nyskiften i alla byar, utan vidare påstå, att inom föreningens område har vi det bra ställt, beträffande skiftesförhållanden, skogstorrläggningar och utbyggda skogsbilvägar, vilket är en förutsättning för att kunna bedriva en god skogsvård.

Hyggesbränning har också företagits under min tid i föreningen. När man nu efteråt ser dessa områden där hyggesbränning har utförts, måste man medge att hyggesbränning är ett utomordentligt markberedningsmetod.

Det var väl i slutet av fyrtiotalet som skogsmannaföreningen här i Österbotten var inbjuden till Västerbottens länsskogsnämnd i Sverige. Där fick vi tillfälle att studera hyggesbränning. Vi fick den uppfattningen, att det inte alls var så farligt, om man bara valde lämpliga vindförhållanden.

Vi blev naturligtvis också intresserade och utförde en del bränningar, men kom snart underfund med att de svenska påståendena nog inte var hela sanningen. Hyggesbränning är bra, men nog vill jag ändå påstå att den är förenad med en hel del risker. En gång när vi brände i Soklot, fick vi hela Pedersöre brandkår på fötterna! Vi gjorde nog anmälning till kommunens brandchef om bränningen, men av någon anledning gick inte informationen ordentligt fram. Ryktet spred sig att ”elden var lös i Karby” och därav brandkårens utryckning.

Nu när det finns tillgång till moderna markberedningsmaskiner och ett gott plantmaterial, tror jag nog att vi kan lämna hyggesbränningen därhän.

En annan sak som jag gärna vill berätta om är ”det Björklundska aggregatet”. För att underlätta kulturarbeten hade jag länge funderat på ett enkelt markberedningsaggregat, som kunde anslutas till en vanlig jordbrukstraktor. Jag minns väl hur jag en dag kom att diskutera saken med Gunnar Björklund från Ytterjeppo. Han blev genast eld och lågor, intresserad som han var av uppfinningar. Vi var nog inte riktigt eniga om hur markberedningsaggregatet skulle arbeta i praktiken. Fast det inte blev som jag hade tänkt mig, så blev det ett markberedningsaggregat som väckte mitt intresse. Jag tog förbindelse med forstmästare Floman vid distriktsskogsnämnden, och han blev mycket intresserad av det enkla aggregatet.

Gunnar fick demonstrera sin uppfinning vid Skogskulturs sommarexkursion i Solf, där han fick ett mycket positivt erkännande av en stor samling skogsfolk.

Det är många hektar skogsmark som Gunnar markberett med sitt aggregat, inte bara inom föreningens verksamhetsområde, utan han reste också långa vägar omkring. Ett år minns jag att han t.o.m. vistades flera veckor i södra Finland.

Gunnar Björklunds konstruerade markberedningsaggregat. Med denna rigg markbereddes år 1957 33 ha inom föreningen. [Beskuren. Skall finns i slutet på historiken, men jag tyckte bilden passade bättre här.]

Det skulle finnas mycket att berätta om under en så lång tidsperiod som jag varit anställd i föreningen, men detta skulle föra för långt.

Naturligtvis har det funnits både bättre och sämre tider. De bättre skall vi minnas, de sämre glömmer vi. Det är klart att under en så lång tid som trettio år, så måste det uppstå mindre konflikter, men jag vill nog påstå att de inte har varit stora. Det är få personer som kommer i kontakt med så många människor i en kommun, som en föreningstekniker gör. Man är mer eller mindre en familjemedlem i hela kommunen. Många trevliga och humoristiska skogsägare har man kommit i kontakt med och framför allt roliga historier har man fått höra, som man minns med glädje.
Vidare minns man med saknad skogsägare, kolleger och kamrater från arbetslivet, som inte längre finns ibland oss.

Till slut lyckönskar jag 50-åringen och är övertygad om att ledningen för föreningen är i goda händer och önskar den en god framtid.

Erik Johan Strandberg ordf. 1948—1950		Bror Ekman ordf. 1951
Axel Brunell ordf. 1952—1958		Bror Erik Lundström ordf. 1959
	Göran Malmsten ordf. 1965—1979

Gunnar Frostdahl:

Gunnar Frostdahl styrelsemedlem 1945—1959 ordf. 1960—1964

Under mina första år som styrelsemedlem i Nykarleby Skogsvårdförening präglades verksamheten i hög grad av tvångsavverknignar som var påbjudna för att säkerställa energiförsörjningen i landet. Priset på det levererade virket var lågt och missnöjet bland medlemmarna stort. Vid denna tidpunkt började staten bevilja bidrag för skogar i underproduktion som kalavverkades och beskogades medels sådd eller plantering. Denna förmån utnyttjades flitigt av föreningens medlemmar som hade resterna av gamla skogsavverkningar i sin ägo. Vid beredningen av dessa ytor använde man sig av bränning, och som gav synnerligen goda resultat. På en yta som brändes och såddes med tallfrö 1948 har en betydande virkesmängd redan utvunnits. Bränningen övergavs rätt snabbt, då den ansågs alltför farlig att åstadkomma skogsbränder.

Under denna tid hade som föreningens skogstekniker anställts Ernst Smeds som kvarstod i föreningens tjänst tills sin pensionering. Som hjälp åt honom under den tid som tvångsavverkningarna var aktuella var skogstekniker Johannes Engstrand från Jeppo under några år anställd av föreningen. En teknikers lön var under denna tid låg, men i början av 50-talet då lagen om skogsvårdsavgifter trädde i kraft kunde hans löneförmåner förbättras till normal nivå. Föreningens ekonomi var under flera år god, men då församlingen anställde egen tekniker föll skogsvårdsavgiften för deras del bort och ekonomin blev sämre. Visserligen började Schauman bolaget betala stämplingsprovisioner på det virke man köpte av föreningsmedlemmarna, men då det samtidigt framkom att teknikerns pensionsförsäkring inte var ordnat på ett tillfredsställande sätt måste denna fråga ordnas. Forstmästare Floman vid Vasa skogsvårdsnämnd skötte denna sak och jag som föreningens ordförande kom att göra flera resor till Vasa. Då uppföljningen i denna fråga även tärde på föreningens ekonomi, började vi se oss omkring efter andra inkomster.

Då skogsbolagen under denna tid visade svag köplust och priset på virket var enligt vår åsikt för lågt beslöt styrelsen att genom ett gemensamt utbud försöka få ett högre pris för virket. Föreningens tekniker skulle av de enskilda skogsägarna skaffa uppgifter om den mängd virke som de genom föreningens förmedling var villiga att försälja. Ernst Smeds gjorde ett gott arbete och vi kunde begära in anbud på ett rätt stort parti virke. Vår åtgärd föll dock inte de stora skogsbolagen i smaken varför de föredrog att ej inlämna något anbud. Till vår lycka hade affärsman Nicklas Calden fått licens på export av ett större parti rundvirke och han gav ett rejält anbud, vilket vida översteg det rådande priset. Sågstocken gick till sågägaren Sundqvist & Co. och vi kunde där få en skälig provision. Förutom att denna åtgärd gav föreningen inkomst började skogsbolagen inse skogsvårdsföreningarnas betydelse och förhållandet mellan dessa och föreningen har sedan dess varit goda.

I början av 50-talet frångick man alltmer sådden, och övergick till plantering med plantor uppdrivna i Forsby och Karperö. Dessutom köptes plantor från södra Finland. På grund av de ökade förnyelseytorna hände det ofta att plantorna inte räckte till. Sedan distriktsskogsnämnden köpte in mark och började driva upp plantor vid Mellanå plantskola i Dagsmark blev tillgången löst på ett tillfredsställande sätt. Vid planteringen började man markbereda marken med aggregat på dåtida lantbrukstraktorer för att sedan återgå till större som klarade terrängen bättre. Även planteringsmetoden och plantorna har genomgått stora förändringar med åren. Borta är de hektiska veckorna på våren när barrotsplantorna skulle utplanteras, med täckrotsplantorna numera kan en familj göra detta arbete under hela barmarkssäsongen.

Under mina år i skogsvårdsföreningens styrelse hade vi god hjälp av Vasa skogsvårdsnämnd med forstm. Hans Floman, Göran Eklund, Carl Einar Björksten samt distriktsskogstekniker Valdemar Sandberg från Jeppo som omutlig såg till att skogslagarna efterlevdes. Även bör vi komma ihåg skogsförbättringsdistriktet med Valter Backlund i spetsen skött om att större delen av föreningens skogsmarker blivit torrlagda. Förbundet Skogen, dit alla föreningar är anslutna har på sina möten haft goda föredragshållare och givande diskussioner.

Från ortens banker har de välvilligt ställt upp, sålunda har sparbanken bekostat åtskilliga skogsbruksplaner, Andelsbanken bekostat gödselmedlen på försöksytor och alla banker ställde upp med bidrag till skogsfärdighetstävlingarnas pris och servering m.m. Vid dessa tillfällen som vanligen föregick höstmötet, var förutom Smeds och Sandberg närvarande också forstm. Göran Eklund som var en god föredragshållare och givit oss många goda impulser.

Under tiden just före midsommar brukade vi göra våra skgssexkursioner. Förutom att dessa resor var en avkoppling, eller för många den ända semestern, inhämtade vi mycket kunskaper som vi senare omsatte i praktiken. Sålunda fick vi inblick i torrläggningen av torvmarker och vilken utdelning dessa gav i ökad tillväxt. Vi företog även en resa till Västerbotten och Mo och Domsjös plantskola samt bekantade oss med den svenska skogsägarens försäljningsorganisation. Vi blev väl bemötta i Sverige och fick bland annat höra ett föredrag av en professor
om den finska invandringen till denna landsdel. Som en ypperlig reseledare hade vi forstmästare Björksten under dessa resor som hade goda kunskaper och förbindelser, och dessa resor gjorde ett outplånligt intryck för hela livet.

Under denna period har avverkningen av skogen genomgått en revolutionerande förvandling. Borta ur bilden är nu bågasågen och de lugna färderna med hästen och det medföljande fölets glädjesprång. Visserligen var arbetet många gånger tungt, men det uppvägdes av känslan att själv vara sin egen herre och kunna prestera något på egen hand.

Förvandlingen inom själva skogen har också varit stor. Borta är de gamla utvuxna skogarna och på de gamla lusgransbestånden växer nu frodiga ungskogsbestånd med hög tillväxt. Jag vill påstå att ”det mera ur skogen program” som framfördes på 50-talet vunnit stor genklang inom Nykarleby Skogsvårdsförening.
Jag kan konstatera att förhållandet mellan föreningens medlemmar och teknikerna Ernst Smeds och Boris Mattsson varit gott. Vi har skäl att vara tacksamma mot dessa män som ofta i ogynnsamma förhållanden villigt ställt upp och fullföljt sitt uppdrag på ett förtjänstfullt sätt.

Då Nykarleby Skogsvårdsförening nu fyller 50 år får jag önska fortsatt framgång på den inslagna vägen.

Karl-Erik Ahlskog i huggartagen vid Dalas i mitten av 60-talet. Korstravarna gjorde att virket var synligt och inte frös ihop, vilket underlättade utkörningen som vid denhär tiden gjordes med jordbrukstraktor och häst. [Beskuren. Notera motorsågen.]

Skogsvårdsarbeten

Stämplingsarbeten

Avverkningsmängden under denna tid är betydligt högre än den beräknade utstämplade mängden, beroende på att uttagen i vanliga fall blir underskattade (ca 20—30 %). Dessutom stämplade bolagsmän ut en hel del virke på 50 och 60 talet som inte kom med i nån statistik, samma sak gäller skogsägarnas brännved och hushållsvirke.