Ett stort intresse för den aktiva skogsvården har ”Centralskogssällskapet för Skogskultur” ägnat stadens skogar. Främst då genom forstm. Götz Schütt och forsttekn. Valter Backlund. De har ställt sig villigt till förfogande, om jag begärt någon form av råd eller hjälp av dem. Många är också de exkursioner som har företagits i stadens skogar. Främst då till Granskär och Djupsten. Som sysselsättningsobjekt har stadens skogar haft en stor betydelse för stadens innevånare. Periodvis kunde 20—30 arbetare här få sin utkomst. Ännu år 1945 var skogsarbetsredskapen mycket enkla. Träbågen att spänna sågbladet i användes allmänt för fällning och kapning av klenvirke. Några år senare kom stålbågen i bruk. (Purmobågen). Att kapa och fälla timmer med användes justersågar och senare stocksvansen. Den senare liknade en sticksåg [= fogsvans], men i större format. Den första motorsågen som kom till användning inom Nykarleby skogsvårdsförenings verksamhetsområde (1956) ägdes gemensamt av Sven och Frans Vikberg, samt Hilding Viklund. Den var av märket ”Wraight” och hade ett svärd försedd med tänder, som vid kapningen gick fram och tillbaka. Efter hand utkom nya modeller av motorsågar, som hade en roterande kedja, vars länkar hade för ändamålet lämpliga sågtänder. I början på 1960-talet var motorsågarna i allmänt bruk. Det var också i början på sextiotalet som traktorerna kom allt mera till användning vid virkesutdrivning. Hästarna kom allt mindre till användning vid skogskörslor, för att senare så gott som helt lämnas bort. Nykarleby stads skogar och marker har även fått vidkännas kolonisering. Efter kriget koloniserades 135 ha skogsmark, samt cirka 140 ha odlingsjord och ängsmark, som tillskottsjord åt jordberättigade. Skogar och övriga jordar var även underkastad nyskiftet, som till en hel del kom att ändra på ägoförhållandena. Genom kommunsammanslagningen 1975 tillfördes staden ett tillskott av skogsmark och annan mark som tillhört primärkommunerna, som kommunalskogar. Jeppo: 132,40 ha skogsmark, samt annan mark (odlad, tomter och impediment) 52 ha. Munsala: 142,93 ha skogsmark, och annan mark 65,50 ha. Nykarleby landskommun 48,65 ha skogsmark, annan mark 20,80 ha. Eller sammanlagt 324 ha skogsmark och 139 ha annan mark. Då undertecknad gick i pension år 1976, blev det ett enigt beslut i skogsbruksnämnden att föreslå för stadsfullmäktige, att skötseln av stadens skogar framdeles skulle ske genom ”Skogsvårdsföreningen” och dess dåvarande tekniker Boris Mattsson. Med hänsyn till den utveckling skogsvården genomgått och rationaliseringen av hela skogsbruket, samt stadsskogarnas läge, mitt inne i skogsvårdsföreningens verksamhetsområde, torde det ha varit ett välgenomtänkt beslut. Stadens skogar i Munsala och Jeppo skulle gemensamt skötas med respektive tekniker i skogsvårdsföreningarna: Vinge Dahlbäck och Bengt Dalskog. Nu efter 40 år kan jag göra en återblick och med gott samvete konstatera att mina nedlagda arbeten i stadens skogar under 31 år har gett tillfredsställande resultat. I 35 år tillhörde jag ”skogs- och ägonämnden”, eller som den senare kom att heta: ”skogsbruksnämnden”. Efter nu nära 10 år i pension så kan jag bara konstatera: Att stadens skogar i föreningens regi och med Boris Mattsson som ansvarig tekniker, vi med tillförsikt kan se framåt på att stadens skogar fortsättningsvis sköts med omtanke och ansvar. Fjalar Zittra Karl-Erik Ahlskog: På 1950-talet och 60-talet anordnades det stämplingstävlingar inom föreningen jämsides med annan verksamhet. Det var 1952 som föreningen arrangerade den första tävlingen, och den hölls nära Jutas ungdomslokal som senare blev nerriven. Tävlingen gick till på så vis att en ruta med 100 stammar utmärktes i skogen. Dessa stammar numrerades från 1 till 100 och det gällde samtliga träd som fyllde 7 cm på brösthöjd. Tävlingsplatsen hölls förstås hemlig av föreningsteknikern så att ingen skulle tjuvträna. Kallelse till tävlingen var en annons i Jakobstadstidningen där tävlingsplatsen nämndes. Tävlingsledaren delade ut tävlingskorten åt de tävlande som i bästa fall uppgick till 50 st. I tävlingen gällde det att stämpla ut och kvarlämna av de 100 stammarna. Ett fel borttaget träd gav 2 minuspoäng och ett fel kvarlämnat träd 1 minuspoäng. Det var förstås mycket svårt att nå max 100 poäng. 1960 talets skogstävlingar blev mera omfattande sedan Nykarleby Sparbank skänkte en pokal att tävlas om mellan deltagare från Nykarleby, Munsala och Jeppo Skogsvårdsföreningar. Man tävlade om 3 inteckningar i pokalen oberoende av ordningsföljd. För att man skulle få det bästa laget på benen ordnades det uttagningstävlingar så att 8 medlemmar ingick i laget varav de 5 bästa räknades i lagtävlingen. Tävlingarna hölls på olika ställen i Nykarlebynejden där föreningens tekniker med hjälp av nån från Vasa distriktskogsnämnd var ansvariga för tävlingen. Tävlingarna var en munter tillställning där många skratt hördes. En gång när Eliel Eng i Nykarlebylaget hade klarat sig bra, sa forstmästare Hans Floman från nämnden: Det var en överraskning att Eng klarade sig
så bra? Kanske för Floman men inte for mig, kom det rappa svaret. Till sist blev det så dramatiskt att alla 3 föreningarna hade 2
inteckningar var. Och när tävlingarna för sista gången gick i Jeppo visade det sig att Nykarleby skogsvårdsförening hade
det bästa laget och belade de 5 första platserna och for hem med pokalen för alltid. Pokalen finns numera i Ämbetshuset i Nykarleby.
(Inf. 2005-09-22.)
Boris Mattsson: När jag den 1.9.1974 tillträdde forstteknikertjänsten efter Ernst Smeds som avgått med pension var nyskiftet i det skedet att jordbruksmarken var klar och man höll på och slutförde skogsräkningen. Nyskiftet var omfattande. Totalt rörde det sig om 9.400 ha, av det var ca 8.000 ha skogsmark. Skiftets begynnelsesammanträde hade varit 1956 och det är förståeligt att avverkningar och skogsvårdande åtgärder låg nere under tiden skiftet pågick. Inom nyskiftet torrlades 2.700 ha skogsmark och det byggdes 85 km ägo- och skogsvägar. Det skulle dröja till den 5.6.1978 då förrättningsingenjör Tåg med kartograf Heimer Dahlskog på idrottsgården i Nykarleby presenterade skifteslikviderna som löd på ca 2.4 milj. [Enligt kungörelse i Österbottniska Posten var skiftets begynnelsesammanträde 1919.]
Många skogsägare fick sina skiften på 3 ställen, vi kan kalla dem för skäriskiftet, hemskiftet och utskogsskiftet. För många i Forsby kom ett skifte att ligga på östra sidan av Riksväg 8. De här skogarna hade före vägarna byggdes ut varit åsides, och hade också misskötts mest. Stora områden hade blivit försumpade och skogen bestod av gammal rest från tidigare hyggen. Det var således ganska naturligt att merparten av avverkningarna blev i dessa trakter. Nyskiftet hade i samarbete med skogsförbättringsdistriktet påbörjat dikningen av skogen 1967, och man kunde då knappt 10 år senare se vilka bestånd som reagerade på dikningen och kunde gallras eller måste förnyas. Stora områden på de dikade markerna hade förnyat sig själv under de äldre bestånden som bestod av främst tall och björk. Från föreningens sida gjorde vi klart för köparna att vi försöker spara de virkesrikare äldre skogarna och avverkar underproduktionsskogarna, och gör skogsvårdande huggningar där behov finns. För att skogsägarna skulle få bästa möjliga pris för sitt virke ordnades en samförsäljning från detta område. Vi hade från föreningens sida ordnat till ett diskussionstillfälle i Forsby byagård den 13.6.1978 där köparna från Metsäliitto och Schaumans var närvarande, samt ca 50 skogsägare. Dock blev samförsäljningen inte den vi hade tänkt oss från föreningens sida, nämligen att alla säljer sitt virke gemensamt till högstbjudande köpare. Här fick man belägg på, att det inte alltid är priset som är avgörande, utan vem som får virket. Skogsägare som anmält intresse för samförsäljningen, hoppade av när de blev bjudna samma pris som samförsäljningen skulle ge. Dock kunde 13.000 m³ säljas gemensamt och det gick till Metsäliitto. Samförsäljningen hade gjort att prisnivån på virket hade stigit och de skogsägare som sålde efteråt fick samma pris. För en fackman i föreningen var det förstås inte lätt, ena dan var man den köparns karl och följande dag en annans fick man höra. Dock skall sägas att virkesköparna gjorde ett gott arbete efter sig i skogen fastän förhållandena där inte var de bästa. Betraktar man sådär efteråt de radikala ingrepp som var av nöden och gjordes, så tycker jag att de var helt befogade. På de beskogade kalytorna frodas nu tallplantskogen. Detta ämne hör kanske inte till en skogsvårdsförenings verksamhet, men kom att inom föreningen att bli ett hett diskussionsämne under många möten på 70- och 80-talet. Och många av styrelsens möten behandlar detta ämne. Vi går lite tillbaka i tiden eller till slutet av 60-talet. Planteringarna hade börjat utföras i större skala och i samband med paketeringsavtalen beskogades obekväma åkerlappar. Dessa ytor hamnade i riskzonen då älgstammen började öka kraftigt på 70-talet. Älgskadorna uppenbarade sig först och synligast på de gamla odlingarna. Föreningens dåvarande ordförande Göran Malmsten satt vid samma tidpunkt med i Förbundet Skogens styrelse och hade följt med den kraftigt ökade älgförekomsten i Sydösterbotten och de skador på plantskogarna som följde och visste hur utvecklingen skulle vara här. Våra påtryckningar från skogsvårdsföreningens sida till jaktföreningarna fick nästan motsatt effekt. Det blev några år av häftiga diskussioner både officiellt och mellan jägare i styrelser. Det blev ett kompromissande om några älgar mera i avskjutning när ett tiotal skulle ha varit mera befogat. År 1978 hade skogsvårdsföreningens styrelse i en skrivelse till allmänna jaktvårdsföreningen i Nykarleby att 55 st. älgar borde fällas inom föreningens marker, annars utbetalas inte den del i flygräkningen som skogsvårdsföreningen lovat stå för. Allmänna föreningen tog detta som ett hot och utpressning och tyckte att 52 st. älgar var det rätta antalet och skickade dessutom en räkning på 1190 mk till föreningens fackman, ”som hade haft den förmånen att få en överblick av älgtätheten från flyget.” Detta var alltså 1978 med en kvot på 52 älgar, 6 år senare eller 1984 hade man en kvot på 320 st. Sådär efteråt med facit i hand gick det ca 5 år med alltför liten avskjutning av älgen och det var med Förbundet Skogen och Vasa Dsn. [Distriktskogsnämnd] agerande som älgstammen kunde minskas i Österbotten. Numera sopar nya kvastar i jaktföreningarnas styrelser i Nykarleby och varje år samlas skogsvårdsföreningarna med dem och diskuterar älgavskjutningen. Granskar man kritiskt de skogsförbättringsarbeten som gett mest utdelning, så är det skogsdikningarna. Vi har ju ett flackt landskap och försumpningarna har framskridit under årens lopp. Dikningar i skogen kom igång på 30-talet för hand, senare maskinellt och täcker numera föreningens område. På dessa marker växer produktiv skog och största delen av tall och björkmassavedsuttagen kommer därifrån. Men vi kommer att behöva rensa de flesta dikningsplanerna för att inte försumpningen skall återkomma. Plantskogsskötseln är det arbete som föreningen satsar mycket på och man behöver inte skämmas för resultatet. Det är inspirerande både för den som röjer och skogsägaren att ha ett plantbestånd som är väl skött och där man år för år ser tillväxten. Det är dessa kulturer som kommer att ge oss virke i framtiden. Så mycket har redan tidigare gjorts att dagens skogsägare lättare kan se resultatet av tidigare skogsförbättringsarbeten och kan redan skörda frukterna av sina fäders arbetsinsatser.
 Föreningens nuvarande styrelse: Övre raden från vänster: Bjarne Broo, Karl-Erik Ahlskog, Roger Frostdahl, Nils Söderman och Jan-Erik Vik. Nedre raden från vänster: Kassör John Nylund, forsttekniker Boris Mattsson, ordförande Johan Wiik och viceordförande Åke Holm. Tar mig friheten och påstår en del saker som en skogsägare bör veta. Det ordnas kurser med jämna mellanrum inom föreningen för skogsägarna, försök att komma ihåg dessa tillfällen, man blir aldrig fullärd. På våra allmänna möten kommer alltid något nytt fram som är bra att veta. Försök att ha kontakt med din skogsvårdsförening och fackmannen när du tänker göra något i din skog, ett telefonsamtal är många gånger tillräckligt. Fackmannen känner din skog och kan ge information. Planera din arbetstid så, att du under en viss tid kan arbeta i skogen och där göra nödvändiga arbeten. Skogen är hela tiden föränderlig och därför inget musealt föremål som skall bevaras orörd, som många av skogens ”förståsigpåare” utanför skogsbruket har försökt göra gällande, utan den måste hela tiden skötas enligt skogens egna principer. År 1905 anlades sågen och man bedrev också kvarnrörelse samtidigt. Det var mantalsägarna som drev företaget fram till 1948 då det arrenderades ut. År 1968 brann sågen ner och Sven Heselius övertog ägandeskapet och byggde nytt, samtidigt lämnades kvarnrörelsen. Idag drivs företaget av Etel Heselius med söner och dotter och sågar ca 4.000 m³/stock. Sågen har stor betydelse för bygden.
|
