Ryssarna kom socklotborna
till hjälp med telefonen
Bengt Harald
| Ryssarna kom Socklotborna till hjälp med telefonen när ekonomin efter den första tidens utbyggnad var körd i botten. De ryska trupperna som fram till 1918 var förlagda i byn hade ett artilleribatteri förlagt på Gråsön och var beroende av telefonförbindelser mellan batteriet, byn och yttervärlden. |
Telefonnätet växte efter starten 1907 ut så pass kraftigt att bolaget fick dåligt med finanserna. Ryssarnas insats i bybornas trångmål var att de inlöste telefonen vilket hjälpte byborna ur deras ekonomiska trångmål.
De som startade telefonbolaget i Socklot är för länge sedan borta. Några personer med minneskunskaper om hur det gick till när bolaget föddes finns inte heller längre i livet. Runar Ekström som var disponent i telefonbolaget under några hektiska år när automatiseringen genomfördes på 1950-talet uppbevarar några gulnade protokoll från de första sammanträdena när bolaget diskuterades och beslut fattades om att bilda det.
Äldre Socklotbor minns alltjämt lapparna med skrivna meddelanden om auktioner, sammanträden och uppbörder som från gård till gård sändes genom byn. Den gård som hade fått en lapp hade ansvar för att den inte blev liggande utan snabbt fördes till nästa gård. Det här budsystemet utan budkavel fungerade ännu under 1940-talet, således långt efter det att byn hade fått telefon.
Protokoll som finns bevarade från den tiden vet berätta att telefonbolaget i Socklot by sammanträdde å Nikonen hemman söndagen den 21 april 1907 kl 6 på eftermiddagen. Ordet leddes av ordföranden Jakob Smeds medan läraren M. W. Froste med sirlig hand skrev protokollet, undertecknat av John Andersson (Granvik) och Emanuel Isomaa.
Orsaken till att personer intresserade av saken samlades denna söndag var att man i en diskussionsklubb som synbarligen fanns den tiden i byn, en vecka tidigare hade fört på tal frågan om att få ett telefonsystem till byn. Diskussionen förefaller att ha livlig och svaret på frågan blev enligt protokollet ett enstämmigt ja.
För företaget Iät sig genast antecknas handlanden Wilhelm Sigfrids och E. Isomaa, bönderna Erik Ahlnäs, Jakob Nikonen, John Andersson (Granvik) och Jakob Smeds samt nämndeman Johan Harald och folkskolläraren M. W. Froste.
På förslag av bonden Adolf Nyman beslöt de blivande intressenterna att hos byastämman anhålla om ett fixerat bidrag på 300 mk som skulle utbetalas ur byakassan för att möjliggöra planerna på att starta verksamheten.
Bolaget förband sig för framtiden att avgiftsfritt upplåta centralen för deltagarna i byakassan. Bolaget åtog sig också att dra en ledning till Lillsocklot, i den händelse att dess byamän så fordrade.
Så långt vad man kom fram till under diskussionsmötet den 14 april.
Vid det första egentliga sammanträdet den 21 april 1907 var en viktig fråga vem som skulle ges uppdrag att tillhandla rättighet i stadens central och vem som skulle ges i uppdrag att göra upp om köpet av den s.k. Herlers telefonledning
En annan fråga man hade att ta ställning till, var om det ansågs vara tillräckligt om man anskaffade endast två–tre telefonapparater att placera i byn utan att bolaget under sådana omständigheter skulle behöva anskaffa en dyr växelapparat. Om mötet beslöt sig för alternativet att skaffa en egen växel borde man besluta om var den skulle placeras.
Bonden Erik Ahlnäs fick på sin lott att underhandla om rätt att använda stadens central samt att få kostnadsuppgifter på centralen och ledningstråden.
Hur det nu var beslöt stämman att man inte skulle låta sig nöja med några apparater utplacerade i byn utan bolaget skulle anskaffa en egen central som skulle placeras hos handlanden Wilhelm Sigfrids. För att hysa centralen meddelade sig Sigfrids villig att förutom sin egen kostnadsdel inbetala 100 mk till bolagets kassa.
Envar deltagare ålades att stå för nödiga stolpar. Sigfrids som åtagit sig att hallå centralen undantogs från den här skyldigheten. Dessutom tillerkändes han som ersättning in natura rätt till ett lass ohuggen ved eller kontant tre mark av envar av bolagets intressenter.
Själva beslutet om att köpa ett eget växelbord bordlades trots allt till ett senare möte då Erik Ahlnäs skulle lämna en rapport över vad hans sonderingar om kostnaderna gett för resultat. Lärare Froste fick vid stämman i uppdrag att utarbeta stadgar för bolaget.
Redan följande onsdag hade Erik Ahlnäs skaffat fram de begärda upplysningarna varför man höll sammanträde samma dag. Mötesdeltagarna var inte tillfreds med Ahlnäs inhämtade prisuppgifter som de fann vara för höga. Inte heller nappade man på ett förslag om att genom annons i olika tidningar försöka få en användbar, men i gott skick varande utrustning. Stämman beslöt att bolaget skulle gå in för en helt ny växelapparat, men att det oaktat försöka nedbringa kostnaderna till ett minimum. Dessutom skulle alla inventarier inköpas gemensamt och ett Iån på tre år upptas för ändamålet.
Nu hade det även gått upp för handlanden Wilhelm Sigfrids, som åtagit sig att hallå centralen hemma hos sig, att han egentligen inte behövde någon egen apparat då han kunde använda växelapparaturen. Det här ansågs som en fördel och stämman beslöt att han för det här skulle betala ytterligare 50 mk, vilket han gick med på.
Notabelt är att handlanden Isomaa fick rätt att enligt förgottfinnande för eget bruk använda sin telefonapparat mot att till bolagskassan inbetala 20 mk årligen.
Byakassans delägare, som tidigare fått rätt att avgiftsfritt använda centralen, fråntogs rätten att på samma villkor använda de enskilda telefonapparaterna, något man fann befogat att göra en protokollsanteckning om.
För samtal inom byn fastställdes avgiften till 10 penni och för samtal till Nykarleby stad till 15 penni. För samtal längre bort, då möjligen den interurbana telefonledningen skulle komma till användning, beslöt man bestämma avgiften senare.
Ivern för att förverkliga telefonprojektet var tydligen stor för redan följande söndag, den 28 april hölls ett nytt sammanträde. Till detta hade man lyckats pressa priserna på aktuella växel- och telefonapparater. Trots att priserna redan pressats fick Andersson (Granvik) och Ahlnäs i uppgift att ytterligare försöka pressa agenterna. Vidare fick de i uppgift att efterhöra montör. Priset för en telefonapparat fastställdes till 80 mk. För alla bolagsmän skulle s k ”torra batterier” rekvireras för ett maximumpris av åtta mark.
Bolagsordning antas
Här är det långt mellan protokollen för följande är daterat den 29 januari 1908. Viktigaste ärendet vid mötet var att ta ställning till en bolagsordning som sekreteraren, läraren Froste upprättat. Efter, som det heter noggrann granskning och diskussion, beslöt man anta den reviderade bolagsordningen.
Enligt första paragrafen var bolagets uppgift att nedbringa kostnaderna för tillgodogörandet av den nytta och bekvämlighet den moderna tekniken på telefonområdet erbjuder.
Aktiekapitalet var 1.400 mk fördelade på åtta aktier. En passus värd att notera är att en arvinge kunde överta en aktie, men värdet ansågs inbetalat till bolagskassan och kunde därför inte utbetalas varken för arv eller gäld, borgen eller skuld. De förmåner som handlanden Isomaa fått indrogs efter att diskussion uppstått om förmånens värde. Sigfrids åter som i början sade sig klara sig med växelapparaten ville nu ha en egen apparat installerad hemma hos sig, något som bolaget sade nej till. Centralen flyttades redan 1910 till bonden Thomas Lindström som meddelat sig villig att ha den i sin gård. Orsaken var enligt protokollet att Sigfrids hade planer på att lämna orten.
Bolagsordningens § 10 berättar om aktieinnehav i telefonbolaget.
I fortsättningen relaterar protokollen mera vardagsnära beslut utan större allmänt intresse. På hösten 1909 noteras i en paragraf: ”Emedan telefonledningen blivit närapå obrukbar genom att vissa telefonstolpar rubbats ur sina rätta lägen eller brustit af röta, beslöts att följande personer skulle på följande dag ut på linieremont: lantbrukaren Erik Ahlnäs, Jakob Smeds och Johan Andersson samt lärare M W Froste.”
Bolaget hade kommit i gång med sin verksamhet och byborna hade vant sig med denna teknikens landvinning. Telefonen blev så småningom ett sätt att kommunicera med personer utom direkt hörhåll och det som till en början hade varit märkvärdigt blev så småningom en helt vanlig företeelse.
Automatiseringen
Efter kriget var telefonnätet – inte minst på grund av de manga improvisationerna som enskilda abonnenter i det svåra läget tillåtits göra – så nerslitet att vi på 1950-talet helt enkelt var piskade att göra något drastiskt, berättar Runar Ekström.
Ekström var disponent på 1950-talet när automatiseringen som den första i vida nejder genomfördes i byn. Det var en prövningens tid för honom, som utan erfarenheter och utan att ha någon att rådgöra med kom att bära ansvaret för de omfattande arbetena.
Också när automatiseringen genomfördes var finansieringen ett bekymmer. Men inflationen var kraftig och man räknade med att den skulle betala projektet inom ett antal år. På våren 1956 var automatiseringen genomförd.
Inför det viktiga avgörandet stod man inför valet att företa automatiseringen i egen regi eller att överlåta det hela till staten. Man valde att göra det i egen regi.
I samband med automatiseringen togs nya stolpar och ny ledning i bruk. Man drog 9,7 km luftkabel och en km jordkabel. Från huvudkablarna drogs plastisolerad ledning till de enskilda gårdarna.
Intressenterna bidrog med åtta–nio dagsverken per man samt med tre stolpar. Priset för apparaturen kostade 2,2 milj mk. Vid automatiseringen fanns 95 abonnenter i byn. Finansieringen ordnades genom ett långfristigt lån. Ekström berättar att det ofta var hårda tag och att det ibland gällde att spela ut olika penninginrättningar mot varandra. Den slutliga kostnaden per abonnent blev i dåtida penningvärde 59.000 mk.
Runar Ekström.
|
Svante. Lybäck på besök i hembygden Kronoby.
Alla Helgons dag i Lake Worth i väntan på avfärd till konserten.