Storskiftet i Socklot
Bengt Harald
Storskiftet i Socklot var ytterst nödvändigt, men det kunde ha genomförts på ett mjukare sätt än det blev genomfört. Det här är äldre socklot-bor som var med och minns storskiftet och dramatiken kring det är de ense om.
Tre som minns är Gunnar Frostdahl 76 år, Ernst Smeds 74 och socklotkovjikibon Alfred Forsblom 84 år.
Storskiftet genomfördes åren 1931–1937, d.v.s. i praktiken under sex år vilket var mycket snabbt jämfört med hur länge skiftesförrättningar i Österbotten i allmänhet brukar ta. Storskiftet inleddes med begynnelsesammanträde på vårvintern 1931. När Frostdahl for i militären på vårvintern 1932 var skiftet i full gång. Smeds minns att kartläggningen inleddes på sommaren samt att den delen av arbetet räckte i ungefär två år. När kartorna var klara kunde själva skiftningen av markerna ta vid.
Det är nu 50 år sedan storskiftet till sina formella delar var klart. En annan sak är att det fanns bönder som i ett tidigt skede visste var de skulle komma att få sina ägor och kunde sätta i gång och plöja dem redan på hösten 1936. Å andra sidan dröjde det många år innan en del av dem, som var ålagda att flytta ut ur byn, drog konsekvensen och flyttade. En orsak var det oroliga världsläget och kriget som också vårt land drogs in i. En och annan kunde inte flytta på grund av att de var inkallade i kriget.
Flyttningen en chock
Sammanlagt var det ett drygt 20-tal bönder som fick sig ägor tillskiftade utom bykärnan och som därför tvingades att flytta till Karviken, Västanträsk och Gråsön för att nämna tre av de mera avlägsna platserna. För en del kom beskedet om att de måste flytta som något av en chock som särskilt äldre människor hade svårt att komma över. En bonde sa bland annat när han fick domen att han aldrig mera skulle kunna tänka sig att bli bonde efter det här. Att de som sedan övertog hemmanet fick goda förutsättningar att driva jordbruk är sedan en annan sak.
Genom upprepade hemmansklyvningar och sämjoskiften hade åkrarna i byn med tiden blivit allt mer sönderdelade och splittrade. Det lär inte ha varit ovanligt att en bonde hade sina ägor spridda på över 20 olika platser med en teg här och en annan där. Under vår och höst när tegarna skulle brukas var det ett ständigt flyttande och mycket tid gick åt att flytta mellan olika ägor, avsluta arbetet på ett ställe och förbereda på ett annat.
Besvärligt hade flickor och pojkar det också som skulle vakta korna som lätt stack över till grannens sädesfält där växten var grön och begärlig. Och grannens ägor fanns strax inpå i alla väderstreck.
För att nå ägorna var bönderna ofta tvungna att passera andra bönders ägor vilket inte så sällan skapade irritation. Att bruka jorden med dagens tunga maskiner hade varit otänkbart.
När Vilhelm Segervall kom på tanken att anhålla om storskifte var han ute i ett angeläget ärende. Hade han inte tagit initiativet hade sannolikt någon annan varit tvungen att göra det. Att bruka jorden under de förutsättningar som rådde hade knappast gått länge till för dem som hade de minsta ambitioner på att få ett ekonomiskt resultat av hanteringen.
Alfred Forsblom från Mannfors i Kovjoki, Ernst Smeds 74 och Gunnar Frostdahl 76 år, är ense om att storskiftet för 50 år sedan var nödvändigt, men det hade kunnat genomföras på ett mjukare sätt med färre utflyttningar.
Igensnöade vägar
Gärdesgårdarna som var nödvändiga på grund av ägoförhållandena fungerade också som vindskydd. Därmed samlade de också upp snön som i februaristormarna svepte över fälten. När äldre socklotbor nu säger att det var mera snö om vintrarna förr har de delvis rätt för trägärdesgårdarna som på många ställen kantade byvägen kunde under några timmar samla snö till drivor som gick upp till de översta trodorna.
Vägarna hölls nödtorftigt farbara med en A-formad träplog dragen av två hästar. Plogen förde snön till sidan där den snabbt packades till. Vid följande snöstorm var vägbanan åter fylld och förutsättningarna för en effektiv plogning sämre. I slutet av februari kunde vägen vara så hög att bara gärdsgårdsstavarna visade var vägen fanns. Att köra bil längs byvägen den tiden var otänkbart. Bilarna fick vackert ställas i något lider i väntan på att solen och värmen skulle smälta de höga drivorna. För att påskynda snösmältningen och att vägarna skulle bli farbara igen hände det att man sammankallade karlarna till snöskottantalko. Problemet med igensnöade vägar försvann i och med att gärdesgårdarna längs vägarna ersattes med taggtråd. Ungefär samtidigt började också lastbilsdrivna snöplogar dyka upp.
Ernst Smeds var med om det omfattande fältarbetet som var en förutsättning för kartläggning och skifte. Han minns att det var ett tungt arbete att dra upp linjegatorna i skogen. Smeds var också med när tillandningsråarna gicks upp efter gamla kartor. Det var mycket marker som hade höjts ur vattnet efter de gamla kartornas tillkomst på särskilt Hästbådan och Sandön.
På Torsön kom det inte till speciellt mycket ny mark eftersom tillandningen där har varit långsam till följd av att stränderna är tämligen höga. Stora områden på Vedön och Nätön var samfällda, minns Smeds bland annat.
Ett storskifte hade genomförts på 1700-talet och ett s.k. ängsskifte i slutet av 1880-talet. Vid det blev tillandningarna skiftade på olika hemmansnummer. Sedan ängsskiftet genomfördes hade mycket tillandningar kommit. Smeds minns från rågången att många rösen fanns långt upp i skogarna.
”Rijfs ändan”. Gärdesgårdarna på den tiden då det begav sig.
Johan Wik har tecknat. Förstoring.
Nu när man kan använda sig av flygfotografering går ett storskifte så mycket lättare, säger han. Forsblom säger att det nuförtiden också är mycket lättare på det sättet att utflyttarna får ersättningen i hand ganska fort, vilket inte var fallet förut. I rättvisans namn bör det sägas att det också fanns sådana som flyttade frivilligt. Särskilt sådana som hade dåliga hus såg i flyttningen en möjlighet att få ett bättre hus att bo i.
Utgången osäker
Storskiftet var något ovanligt; det var en stor händelse som kom de flesta mycket nära in på livet. Det fortsatta ägandet till jord som släkten innehaft i generationer rubbades och utgången var osäker. Misstänksam som människan av naturen är när någon kommer henne och det hon äger för när, var det många som utgick ifrån att det nya skiftet var sämre än det man tvingades ge ifrån sig. Å andra sidan hade säkert många också i den trånga värld med dess invanda mönster de levde i, svårt att inse de fördelar som ett skifte ändå förde med sig.
Inte för det – det fanns nog också sådana för vilka skiftet inte medförde några fördelar. Gunnar Frostdahl säger att det för deras del inte var till någon nytta eftersom den jord de ägde redan före var väl samlad i stora skiften. Enda fördelen för Frostdahls var att de fick den odlade jorden utdikad. All jord dikades före skiftet. På det sättet medförde skiftet en påtaglig förbättring av markerna överlag. Däremot byggdes inga skogsbilvägar då ännu som man gör idag. Rent negativt för Frostdahls var att de kom att förlora en hel del skog på grund av de skiftesprinciper som tillämpades. Hemmanet hade i tiden varit ett kronohemman med speciell beskattning vilket lär ha inverkat vid värderingen. Förlusten av skog kompenserades dock med kontant ersättning. Trots att skiftet till en början upplevdes som en skenbar förlust säger Frostdahl att han inte längre upplever det på det sättet.
Manninen och hans cigarr
Huvudarkitekt för storskiftet var lantmäteriingenjör Markus Gabriel Manninen, en veritabel diktator och en man med förmåga att överraska bönderna och snabbt driva igenom sina idéer innan någon kom sig för att sätta sig till motvärn. Det var tack vare den här egenskapen som skiftet klarades av så snabbt. Hade bönderna fått tid att tänka efter och reagera hade skiftet sannolikt dragit ut på tiden mycket längre.
Manninen och hans cigarr var oskiljaktiga. Bönderna som titt och tätt kallades till sammanträden lärde sig så småningom att känna Manninens beteende. Ett osvikligt tecken på att han förberedde sig på att säga något viktigt var att han tände sitt rökverk, drog djupa bloss och blåste ut några rökringar. På tal om rök minns Mannfors att röken i sammanträdeslokalen ofta var så tät att man nästan hade kunnat skära den med kniv.
Forsblom minns en episod vid ett sammanträde när Lina Renlund, som inte tappade målföret i första hand, kom i dispyt med Manninen. Lina hade titulerat honom Herr Manninen, men då hade Manninen tillhållit henne att inte säga så utan ingenjör Manninen. Efter det tilltalade Lina honom med lite överdriven betoning Herr ingenjör Manninen.
Forsblom minns att Manninen frågade honom när förslagsskiftet visades om han tänker börja processa om han inte får som han vill. Manninen hade tydligen en uppfattning om att Forsblom som strax innan hade kommit från Amerika hade gott om pengar.
Ernst Smeds minns en karakteristik som Vilhelm Harjulin fällde om Manninen, när denne med högburet huvud trädde in i sammanträdeslokalen. Harjulin: ”He var knafft nou så han bevärdigade sina vördiga intressenter med en godaggbugning ... han hadd blicken fäst i väggen rakt fram.”
Socklotborna i gemen tänker kanske inte så ofta på det, men faktum är att det finns sex hemman i Kovjoki som hör till Socklot by. Byn sträcker sig långt inåt landet; från Kovjoki i ett två kilometer brett skifte 20 kilometer till Markby.
Forsblom säger att mannforsborna i mycket betraktat sig som socklotbor trots att avståndet till byn är 15 kilometer. Han berättar att hela fyra av de sex bönderna i Mansfors gårdsgrupp blev tvungna att flytta ut vilket nog bedömdes som onödigt hårt.
De som numera har personliga minnen av storskiftet börjar bli allt färre. För alltfler framstår de nuvarande jordägoförhållandena i byn som något som alltid varit. Åkrarna är stora och sammanhängande och kan på kort tid överfaras av en enda man. Allt går så effektivt till numera. En hel del arbetsmoment har fallit bort och åkerbruket har blivit mindre ansträngande.
En intressant fråga är: Hur hade byn sett ut idag om husen fått stå kvar? Möjligt är att många skulle ha rivits ändå till följd av nya krav på boendet hos en yngre generation. Nya material och nya metoder gör det möjligt att åstadkomma ett resultat som ligger närmare folks drömmar och visioner om hur de vill bo.
När man idag åker genom byn kan man konstatera att en och annan bondgård, lider, lador och fähus alltjämt står kvar från tiden före storskiftet. Kvar fanns länge också de öppna sår som rivningen av bondgårdar och uthus förorsakade i den egentliga bybilden, men numera börjar också de vara utplånade.
|
