Innehåll |
| Inledning |
| Förklaringar |
| Fähusen |
Inledning
Besökare som åker genom byn ställer ofta frågan vem som har byggt alla dessa ladugårdar av sten och varför. Något entydigt svar finns väl inte, men en del av svaren kan väl ändå skönjas i byhistorien.
Redan i slutet av 1700-talet under den tid som byggmästarna Rijf verkade i Socklot arbetade många bönder tillsammans med dessa på olika byggnadsplatser, både i Finland och i Sverige. Därför fanns i byn många skickliga stenarbetare.
Tekniken att bearbeta sten förbättrades under den första delen av 1800-talet. Omkring 1850 förmådde järnbruken framställa ett betydligt bättre stål genom nya processer vid järnframställningen. Nu kunde kolhalten kontrolleras så att stålet fick de rätta egenskaperna för att kunna härdas till en tillräckligt hård och hållbar stenborr. Emedan lämpligt stål kunde framställas, förändrades tekniken hur man klyver stenar. Tidigare utgick man från naturliga sprickor i stenen, där man slog in järnkilar och sedan kunde få loss ett större stenblock, som vidare kunde formas med slägga och sättare. Den nya tekniken var att borra grunda hål i linje, med ca 20 cm mellanrum och sedan slå in kilar tills stenen klövs på önskvärt sätt.
Verktyg som stenarbetaren använde; slägga, sättare, två spetshackor, hammare, vändhake, stenborrar och kilar som ligger på stenen. Förstoring
Ett underlag för en slipsten, vattenhon är urhackad ovanpå stenen. Jakob. Lq (Lillqvist) 1900. Förstoring.
Efter den stora stadsbranden i Nykarleby 1858, vidtog en återuppbyggnad av Nykarleby. Nu återupplivades stenarbetet i Socklot och många socklotbönder deltog i detta arbete.
Wold. Backman skriver om Jakob Jakobsson Smeds (1809–1875) i ”Smeds i Socklot. Hemman och släkt” Tab. 15:
Övertog faderns hemman långt före dennes död (enligt gåvobrev av den 27 april 1843). Var dessutom stenhuggare. Var ofta bortrest på arbetsförtjänst, medan hustrun och barnen skötte gården. Har sålunda bl.a. förfärdigat stensocklarna till ett 10-tal byggnader i Nykarleby efter branden, den stora ingångstrappan i Nykarleby kyrka m.m.
Efter att den stora uppbyggnaden av Nykarleby blev klar, fortsatte dessa stenarbetare med att kila lämpliga stenar till ladugårdar, men utförde även finare arbeten såsom stolpar och gravstenar.
En planritning av de gamla fähusen efter bygatan 1936, gjord av K-G Hedberg, kan man se på Smeds gårdsmuseum.
Denna sammanställning av ladugårdarna byggda av sten kommer alldeles för sent. Det borde ha skett redan i samband med nyskiftet på 1930-talet, men bättre sent än aldrig säger ordspråket. Därför skall jag försöka göra en sammanställning, som inte är komplett men som senare kan kompletteras.
Gårdsnumren är uppbyggda av hemmansnummer och löpnummer och hänvisar till Socklotboken Vem bodde i huset?. Hemmansnummer 21 Valln bildades av samfälld mark i samband med nyskiftet på 1930-talet.
Förklaringar
| Benämning | |
| Namn | Namnen är ett sammelsurium av namn som förekommit under nästan 100 år. |
| – ”Namn” | Det gården kallas i dagligt tal. |
| Tresiffrigt gårdsnummer: | |
| Position 1 = | Hemmansnummer. |
| Position 2 och 3 = | Löpnummer. |
| Fyrsiffrigt gårdsnummer: | |
| Position 1 och 2 = | Hemmansnummer. |
| Position 3 och 4 = | Löpnummer. |
| Fähusens utförande: | |
| Typ A: | Ladugård ovanpå och gödselstad under. |
| Typ B: | Ladugård och gödselstad i samma plan. |
|
| Fähusen redovisas från byns början i norr mot söder. Kursiv = rivet |
| Nikonen. Gård 1502 |
| Jakob Snåre – Gård 302 |
