Soldattorpen i Nykarleby
Ulf Smedberg
Under 1700- och början av 1800-talet byggdes i Österbotten 100-tals soldattorp. Av dem återstår i dag mest gamla stengrunder och fragment av muntlig tradition.
Ulf Smedberg har forskat kring soldattorpen i Nykarleby, identifierat och namngivit många av dem. Hans forskningsresultat presenteras nu för första gången.
Ulf Smedberg är född 1945 och undervisar i historia och samhällskunskap i Nykarleby högstadieskola
Soldat Janhoins bastu – eller någon annans? Gammal är den i alla fall den gamla bastun med torvtak som står på samma backe i Forsby där torp nr 129 en gång fanns. Ulf Smedberg infälld i bilden. Förstoring.
Det är i detta nu drygt 250 år sedan de första indelta soldattorpen anlades i Österbotten. År 1733 hade Österbottens bönder, efter 50 års framgångsrikt förhalande till slut låtit övertala sig att införa det yngre indelningsverket. Landskapet var då det sista i riket som träffade avtal med kronan om ständigt knekthåll, men enigheten i frågan var långtifrån fullständig.
Minnen från soldattorpsepoken
I dag, nästan 180 år efter systemets avveckling, är såväl torpen som den muntliga traditionen kring dem i de flesta fall utplånade. I lyckligare fall kan man hitta stengrunder efter stugor, fähus och bodar m.m., som kan hjälpa den intresserade att skapa sig en bild av både det enskilda torpet och typiska drag för soldattorp i allmänhet. Ett enda av de gamla Nykarleby-torpen har – och det i sin helhet – genom ett lyckligt öde undgått förgängelsen. En komplett, välbevarad miljö av detta slag erbjuder ett unikt studiefält och svar på många av de frågor man ställer sig vid de övriga torpens ruiner.
Fragment av en muntlig tradition kan ytterligare komplettera bilden av torpen och deras jordbrukarsoldater som, enligt kronans intentioner, upprätthöll bondesamhällets utmarker när de inte utkämpade det krympande svenska rikets krig.
En typ av minnen lever överraskande envist kvar. Det är de namn på platser och ställen som soldattorpsepoken bidragit med runtom i våra byar.
”Trast'as tåge” och ”Tupp'as backan” i Socklot, ”And'as krotjin” och ”Klift'as lindona” i Jeppo, ”Rahm'as” i Pensala, ”Stolt'as” på ”Soldatbacken” i Kantlax, ”Hagmans torpi” i Hirvlax, ”Dart'as bjärji” och Pantsar's tåge” i Monå samt ”Grå's åker” och ”Frimans torpi” i Ytterjeppo är några exempel.
I Vexala kommer man ihåg både Blixt och Dunder såväl som From i namnen på torpställen och lindor.
Härmed är inte sagt att dessa namn är allmänt kända i byarna – och än mindre deras ursprung – men de lever kvar och används. Klarare associationer ger de överallt förekommande namnen av typen ”soldatåkern, soldatängen, soldatgälon, soldatripona” o.s.v. Många av soldaterna stannade kvar efter avskedet och kom därigenom att vistas länge i trakten. I många fall har soldatens namn ändå befästs efter en överraskande kort vistelse. Att många ortsbor också kan härleda sina rötter till rotesoldaterna skall inte heller glömmas i detta sammanhang.
”Gamla”, ”nya” och ”skarpskyttetorp”
De egentliga soldattorpen kan indelas i tre typer: De gamla från 1730-talet, de nya från 1806–07 samt de indelta skarpskyttarnas torp från ryska tiden. Därtill kommer ännu ”vanliga” torp som innehades av f.d. soldater och därför något oegentligt kallas för ”soldattorp”. Personer som försökt kartlägga indelningsverkets soldattorp har mer än en gång förts på villovägar av dylika.
Eftersom Nykarleby socken berördes av indelningsverket redan från dess införande i landskapet kom soldattorpsepoken att här bli lång i jämförelse med t.ex. grannsocknen Pedersöre som fick soldatrotar först 1806–07. Bägge socknarna hade, enligt det äldre indelningsverket, haft s.k. båtmansrotar. Under nämnda år fick också Nykarleby en mängd nya torp genom den s.k. rotejämkningen och nyroteringen. De nya torpens tid blev mycket kort eftersom de, tillsammans med de äldre, avvecklades efter 1808-09 års krig. Det betyder också att de, i jämförelse med de äldre, är mycket anonyma. Några av den svenska tidens torp kom ett halvsekel senare att åter härbärgera soldater. Den ryska tidens indelta skarpskyttar torde i Nykarleby så gott som uteslutande ha bott på dessa under denna kortvariga, rotesoldaternas återkomst 1854–68.
De gamla torpen och deras lägen
De 50 gamla torp Nykarleby socken (Nykarleby lk, Jeppo, Munsala och Härmä) svarade för numren 101–150 i Kgl Österbottens regementes livkompani. Regementet mönstrade inalles 1.200 man, fördelade på 8 kompanier varav livkompaniet var det första och Närpes kompani det åttonde. Livkompaniets rotar sträckte sig från Korsholm i söder till Karby (som då tillhörde Nykarleby) i norr.
Soldattorp i Nykarleby tillhörande Kungliga Österbottens regemente. Torpens läge under senare delen av 1700-talet och slutet av den svenska tiden.Förstoring. [Länkar till torpen i Nykarleby finns i kartan här nedanför.111 och 112 i Munsala samt 128 vid Pelkos i Forsby saknas.]
[Utsnitt ur ovanstående karta med torpen i Nykarleby landskommun och Karby (123 och 126). Torpet 116 hörde till Nykarleby kyrkoby men låg i Björkbacka i Jussila och är ej med på kartan.]
Torpen 101–115 fanns i Munsala. 101 och 102 hörde till Monå men korpralstorpet 101 låg i Harjux som på den tiden var en del av Monå.
Av torpstugan återstår några stenar från stenfoten intill diket mot bygatan. Här bodde först två korpraler Strandberg och i slutskedet tre soldater med namnet Moberg.
Torp 102:s läge i Monå har ännu inte kunnat fastställas med säkerhet när detta skrivs. Soldatnamn som förekom här var Sandberg, Bajonett och Smed.
Torpen 103 och 104 låg i Kantlax, det förra på ”Soldatbackan” och det senare vid Skyttas. Av 103 återstår en del av sockeln. Här hette soldaterna Nyberg, sånär som på den siste som hette Stolt.
Av 104 kan man återfinna husgrunden och fähusets bastanta stendel, numera igenfylld. Vanliga namn var här Strömberg och Söderström.
Nummer 105, ”Hagmans torp”, låg i Hirvlax. Av detta återstår rätt välbevarade ruiner och miljön är en av de som kunde ägnas museal uppmärksamhet.
Något svårfotograferade är de ofta de gamla kvarlämningarna som återstår. Här fähusruinen vid det som en gång var torp nr 105 i Hirvlax.
Monäs-torpen låg vid den s.k. Häggion.
Av 106 återstår fähusets ruin.
Rresterna av 107 utplånades i samband med väguträtning. De vanligaste namnen här var Wijra och Moberg.
Torp nummer 108 tycks, av skrivna källor och förefintliga husgrunder att döma, ha legat vid både Fällbacka och Svartnäs. De vanligaste soldatnamnen här var Frilander och Kempe.
109 och 110 låg på var sin sida om vägen på ”Larsbacken”, ett okänt namn i dagens Vexala. Stället kallas numera Fogels. Soldaterna på 109 hette oftast Rönblad eller Högbom. Wexler var det vanligaste namnet på 110.
Torpen 111 och 112 låg i Munsala, men det exakta läget har ännu i skrivande stund inte kunnat fastställas. På det förra torpet var namnskicket något blandat. Det enda namn som förekom i mer än ett fall var Flinta. Mera konsekvent var man på 112, ”Damskata-torpet”, där de flesta hette Danman.
Nummer 113 låg på Källabacken i Kyrkbyn. Här hittas rester av husgrunden och fähuset. I två fall har namnet Högbom förekommit här. Här bodde också den i Gästrikland födde korpralen Erik Kruthorn.
Pensala-torpet, 114, har ägnats en hel del uppmärksamhet i tidigare artiklar i ämnet. Detta främst p.g.a. att den legendariske soldaten och fältskären Carl Olofsson Rahm innehade detta nummer under 31 år. Torpets placering har varit något problematiskt att klarlägga. År 1752 uppges det ligga på Norrbacka, medan man vid Kärvs säger att ”Kärvs torp” låg i Jussila. Där placerar kyrkböckerna också Rahm under hans aktiva soldattid. Storskifteskartorna från 1700-talets senare del kan troligen ge närmare besked om vilket som är det rätta eller om torpet flyttats. Rahms två föregångare hette Munck.
Av torp 115 i Loilax återstår ingenting, men en granne kan peka ut fähusets läge. Av allt att döma är det torpets potatisland som i dag används för samma ändamål av den familj som bor på platsen. Här hette de flesta soldaterna Wigg eller Wigge.
Nummer 116 hörde till Nykarleby kyrkoby men låg i Björkbacka i Jussila. Vanliga soldatnamn här var Holm och Tengvall.
I skogen i vinkeln mellan Jeppo och Munsala-vägen hittar man i Jutas ruinerna av 117. Både husgrund och fähusets stendel är väl bevarade, men något svåröverskådliga p.g.a. den täta vegetationen. Soldatnamn var bl.a. Juthberg och Munsen (Munsin).
Torpen 118–122 låg i Socklot. 118 låg på ”Tupp'as backan”. De sista resterna avlägsnades vid byggandet av Ralf Sjöbloms nya egnahemshus. Tupp var den sista (eller näst sista?) soldaten på torpet. De tre första hette Krigsman.
119 låg invid en övergiven vägsträcka nordost om Frostdahls. Rester av husgrunden och övriga, svåröverskådliga stengrunder finns kvar.
Torp 120, ”Trasfas”, låg vid Vallen i Storsocklot. ”Grannen” Sven Granvik, kunde ange torpstugans forna läge som också markeras av en svag upphöjning i marken. Soldaterna hette i början Eek och Stadig. Den siste soldaten Petter Trast var född i Monå och bosatte sig också i Munsala efter kriget.
”Trast’as tåge” i Socklot. Bakom stolpen i mitten låg torp 120 där Petter Trast var soldat från 1801 till och med 1808–1809 års krig.
Vid Vallen, men invid vägen, låg också 121. Här står torpstugan kvar än i dag men är ombyggd till oigenkännlighet. Den ägs av familjen Sven Kall. Fem av de sju soldaterna hette Facht.
Det femte Socklot-torpet, 122, låg intill den gamla stenbron, mellan gamla vägen och Jakobstadsvägen. Av det återstår ingenting. De flesta av torpets soldater hette Storman.
Torpen 123 och 126 låg i Karby, alltså utanför det nuvarande Nykarleby. Det förra låg på ett ställe som lär skall kallas ”Betlehem” och det senare på den plats där sågen står idag. Av 123 återstår husgrunderna medan endast fähuset och brunnen finns kvar av korpralstorpet 126. Husgrunden undanskaffades vid såghusbygget. Fähuset är numera ombyggt till smedja och brunnen, ”Stadigs brunn”, är igenfylld.
Här låg stugan, berättar Edvin Granroth vid torp 123 i Karby.
Husgrunden döljer sig i det långa gräset.
124 och 125 fanns i Kovjoki. Det förra stod framför det som i dag är ingången till det nya skolhuset. Soldaterna hette Åman, den siste Å.
Det senare låg, enligt syneinstrument, på Granbacka. Här hittas också fragment av husgrunder och ett potatisland av den rätta typen bidrar till en trolig torpmiljö. De första soldaterna hette här Frimodig, de sista Tulpan och Pan.
På Kjärrbacken vid Sorvistvägen, mellan de Lindvallska gårdarna, hittar vi sedan torp nummer 127. Husgrunden, stendelarna av något som troligen var ett fårhus finns kvar. Vanligaste namnen på soldaterna var Nybom och Bohm.
Nummer 128 vid Pelkos har ännu inte påträffats. Vanliga soldatnamn här var Lustig och Flodin.
129 låg på den backe där Lars Björkman i dag bor. Han avlägsnade vid byggandet av en ny uppfart det som återstod av fähuset. Backens intressantaste objekt är en urgammal bastu med torvtak. Eftersom torpets förste soldat var savolaxaren Carl Janhoin(en) ligger det frestande nära till hands att i honom se bastuns upphovsman. Efterföljaren fick också namnet Janhoin, de därpå följande hette Strömsjö och Sjö.
Så till Ytterjeppo och torp 130 på Lövasbacken. Detta är det torp som vi har kvar, oförändrat och komplett med stuga, fähus, bod och uthus på den ursprungliga platsen. De vanligaste namnen var här Tammelin och Villman.
På Gräggfolksbacken på andra sidan låg nummer 131, ”soldat Grå's torp”. Några stenar från grunden anger var stugan en gång stod. Grå's väldokumenterade åker låg nedanför backen mot älven till. Ovanom den finns torpets brunn som ännu är i bruk. Ryssman, Nysten, Klift och Blank var vanliga soldatnamn här.
På Dalabacken vid ”Höivis” stod 132 ”Frimans torp”. Här fanns stugan kvar ännu på 20-talet när ägarbyte sedan ledde till att den revs. Fyra av de sju kända soldaterna här hette Friman.
Så åter till östra sidan av älven. Där låg ”Blåmans torp”, d.v.s. 133. En rätt välbevarad ruin i skogsbrynet förknippas av den lokala traditionen med Blåman medan storskifteskartan från 1781 placerar torpet mellan vägen och älven, ca 350 m söderut från Prästholmen. Här har skett en förväxling eller har torpet helt enkelt flyttats senare? Det senare förefaller vara det mest sannolika. Om ruinerna i skogsbrynet var 133 är det det mest ”välbevarade” av de äldre Jeppo-torpen.
För att hitta resterna av 134 måste vi återvända en bit norrut och ta hängbron över till Lassila-sidan. Väl över hittar vi, till höger i skogsbrynet, torpets spisgrund. I namnfloran här förekommer i två fall namnet Quist.
De övriga Jeppo-torpen är helt utraderade. 135 vid den tilltänkta nya begravningsplatsen vid ån. På 135 var Hurtig, Dahn och Fri vanliga namn. På 136 var alla lika vanliga namn. Inget förekommer i mer än ett fall.
137 ”And'as torpi” norr om den efter samma man uppkallade vägkröken hade före 1752 haft ett annat läge. Nämnda soldat, Per Nilsson And, var född i Umeå och torpets siste soldat. Det vanligaste namnet bland föregångarna var Kieck (Kiäx).
138, torpet Sparvbacka, låg inte på Sparvbacka utan, enligt storskifteskartan, mitt i Silvast, på högra sidan vägen, ungefär mittemot handelslaget. Här hette soldaterna oftast Wendelin, Malm eller Bastion.
Nummer 139 låg mellan älven och vägen mot Härmä, söder om Jeppo skola. Den korsande, nya vägen till Oravais går rakt över ”Kliffas lindona”. Klift var alltså här namnet på de flesta av soldaterna, ett bruk som dock bröts 1789.
Vi fortsätter söderut och kommer då till det forna läget för torp 140 vid Palobäcken. Här benämndes de första soldaterna Laverbeck, men senare användes namnet Blinck som också bars av samtliga efterföljande soldater på torpet.
Det sista Jeppo-torpet, nummer 141, låg i närheten av Norrbacka och heter följaktligen så i de handlingar där torpen ges speciella namn. Efter ett par inledande soldater Westerdal följer plötsligt tre Österdal. Det är obekant om detta var ett utslag av befälets sinne för humor eller andra, mera praktiska omständigheter.
Torpen 142–150 låg i Härmä men räknades till Nykarleby-torpen.
Förflyttningar av soldater från ett torp till ett annat inom socknen förekom ofta. Mindre vanliga men förekommande var transport över sockengränserna. Under indelningsverkets senare del syns frivilliga byten soldaterna emellan ha blivit allt vanligare.
Rotejämkningen och de nya torpen
I slutet av 1700-talet restes kraven på reform av roteringssystemet allt starkare. Kraftigt ökande befolkningssiffror, förändrade mantal och uppkomsten av nya hemman gjorde att den gamla roteringen från 1730-talet nu framstod som högst orättvis. Bördan av det ständiga knekthållet drabbade enbart de gamla hemmanen. På grund av det långsamt framskridande storskiftet kunde nyindelningen påbörjas först efter sekelskiftet.
Rotejämkningen möjliggjorde också en kraftig ökning av antalet rotar för den ökning av landskapets soldatstyrka som militär nyplanering förutsatte. År 1807 hade Nykarleby redan fått över trettiotalet nya soldater och torp och fler var på kommande till nyuppsatta rotar när kriget avbröt uppföljningen. Speciellt kraftigt ökade Munsalas andel i knekthållet. De 15 gamla torpen utökades med 18 nya, synbarligen avsedda att ännu kompletteras med ytterligare ett 15-tal.
Den 13–14 november fylldes nya soldatrotarna i denna socken och utgjorde då 34 man i socknen, skriver bonden Johan Blåman i sin dagbok 1807. Med socknen avses hela Nykarleby socken. När kriget sedan bröt ut hade man i de nya soldaterna ungt och prima – men oövat folk. Av den anledningen samlades det nya manskapet först i Uleåborg för utbildning.
Av detta manskap uppställdes sedan ett nytt, ofullständigt regemente, Kgl Wasas regemente om 750 man. Detta underställdes sedan Sandels i Savolax. I detta förband stred bl.a. Per Till, vars gravsten vi finner på begravningsplatsen i Munsala.
De nya torpen är av naturliga skäl sparsamt dokumenterade. De kan vara svåra att hitta och de som hittas kan i sin tur vara svåra att identifiera. Den muntliga traditionen kring dem varierar mellan vag och obefintlig. Eftersom min forskning ännu inte nämnvärt berört dessa torp saknas tills vidare en klar överblick över både deras placering och eventuella kvarlämningar. Av dem som påträffats finns, i ett par fall välbevarade grunder kvar. Uteslutet är inte att något av torpen rentav skulle stå kvar än i dag.
De indelta skarpskyttarnas torp
Till de mera okända rotesoldaterna hör också de som städslades för Kejserliga 2 Wasa skarpskyttebataljon. Krimkrigets utbrott föranledde nämligen den ryske kejsaren att åter ta indelningsverket till heders för uppsättande av en finländsk armé. Denna gång kom rotarna undan med att de två tillsammans skulle ställa upp en soldat mot en per rote under svenska tiden.
Efter kriget skars kompaniernas styrka ned med hälften och för Nykarleby socken innebar det soldater på bara 20 av de 40 ursprungliga skarpskyttetorpen. Om några nya torp hann byggas är oklart. Troligen bodde soldaterna på torp från svenska tiden under hela denna korta epok. Dylika torde det ha funnits gott om ännu vid 1800-talets mitt.
När de indelta skarpskyttebataljonerna avvecklades 1868 försvann också den indelte soldaten som fenomen i våra bygder för att aldrig mera återkomma. |
