T O P E L I U S M I N N E N  
P Å  
K U D D N Ä S

Av

MÄRTA EDQUIST


Zakarias Topelius talar på ett ställe om ”den älv, som flutit genom mitt liv”, och när man står där på stranden vid Nykarlebyälven mitt framför hans barndomshem eller följer älvens flöde ut i Bottniska viken, förstår man det intryck den måste ha gjort på ett känsligt barnasinne och att den satt djupa spår i skaldens liv och diktning. Topelii biograf professor Valfrid Vasenius framhåller i inledningen till sin stora Topeliusmonografi över skalden huru havet och älven invid Topelii barndomshem i sin rörelse och sitt omväxlande liv kommo att för honom symbolisera odlingens kamp för välstånd, bildning, frihet och ljus, medan olikheten i naturomgivning i det närliggande Jakobstad, där Runeberg vuxit upp, med sin enformighet, enslighet och tystnad lett till att lugnet blir Runebergs ideal, medan Topelius mest anslås av rörelsen.

När jag skulle företaga den långa resan från Helsingfors till Nykarleby, voro mina finländska vänner samt och synnerligen angelägna om att förebygga, att besöket i Topelii barndomshem skulle bliva en missräkning för den långväga resenären, varför de beredde mig på hur förändrat allt blivit både på Kuddnäs och i staden. Topelii barndomshem hade förvandlats till fattiggård, staden företedde en bild av förfall, och nästan allt det gamla var borta, sade man. Det är möjligt, att denna förhandsvarning bidrog till att stämma ned mina förväntningar, varför jag fick ut mera av besöket än jag måhända eljest skulle ha fått.

Kuddnäs utgjorde under Topelii barndom med sina två stora hemman en av traktens största gårdar. Förbi den plats, som den lilla staden uppkallat efter sin störste son, går vägen till Kuddnäs. En rätt lång björkallé leder, som på Topelii tid, från landsvägen fram till huvudbyggnaden. Där vid ingången var det han alltid om jularna satte upp höga, granrisklädda stänger med lanternor på toppen. Det var också denna allé, som vid Alexander I:s eriksgata genom Finland år 1819 var upplyst med brinnande tjärtunnor, staden Nykarlebys vapen, en eklärering, som gjorde, att kusken tog miste om infarten till staden och körde det kejserliga ekipaget in på Kuddnäs gård, från vars trappa den ettårige Zachris på sköterskan Britas arm betraktade de höga resenärerna.

Strax innanför porten reser sig en vacker minnessten över skalden med en porträttmedaljong, utförd av en hans systerson. Vi fortsätta allén till slut och stanna framför huvudbyggnaden, en vit envåningsbyggning. Den ursprungliga, enkla, vackra stilen har alldeles förstörts genom de senare årens tillbyggnader. Så har t. ex. i portalen, framför vilken på Topelii tid en vacker trappanordning ledde ut på gårdsplanen, inbyggts en entré, som fullkomligt fördärvar byggnadens från början enkla, värdiga karaktär. De gamla flygelbyggnaderna stå kvar på ömse sidor. Båda göra, som allt på gården, intryck av förfall. ”Här vigdes mamma år 1846”, säger min ledsagarinna, Topelii gamla systerdotter fröken Emmy Schalin, i det hon pekar på den större sidobyggnaden. Det var ett bröllop, mycket olika dem, som eljest voro vanliga på den tiden i de kretsar bruden tillhörde. Det firades tyst, utan dans, men med andliga sånger och många inbjudna gäster av brudparets trossyskon, pietisterna.

Flygelbyggnaden på motsatta sidan av gårdsplanen för i minnet de karelska runosångare som här i drängstugan hade sitt tillhåll och trakterades rundligen för att hållas vid gott humör. Man minns dem från Topelii skildring av de gråskäggiga gubbarna med deras långa bruna hår och fotsida kaftaner. De sjöngo sina runor uti doktor Topelius kammare stundom från morgonen intill sena kvällen. Resultatet av dessa sånger blev den samling finska runor, varmed Kalevala förbereddes och grunden till Elias Lönnrots livsverk lades.

Man märker, att för den gamla, som här på Kuddnäs tillbragt så många glada dagar av sin barndom och ungdom, är ett besök på den gamla gården bräddat med vemod. ”Jag tyckte inte det gjorde så mycket när här blev fattiggård”, sade hon. ”Men det är så svårt att tänka sig, att här nu också skall bli ett hem för sinnessjuka.” Och man må väl säga, att skarpare kontrast till skaldens ljusa barndoms och ungdoms idyll på gården vid älven knappast kunnat åstadkommas. Även i det inre vittnar allt om förfall. Rummen synas i huvudsak ligga som på Topelii tid, men somliga ha avbalkats till mindre rum, och fröken Schalin konstaterar, att köket är omplacerat. Men i alla fall är det gårdsrum, där Topelius föddes för mer än 100 år sedan, oförändrat till det yttre. Med någon fantasi kan man också föreställa sig hur det inre skulle ha tett sig i gårdens välmakts dagar, då alla de vackra möblerna och familjeklenoderna, som nu skingrats åt olika håll, här bidrogo till att skapa stämning och trevnad och prägel av kultur.

Topeliusminnet har fått en särskild fristad i det gavelrum, som skalden själv besjungit i den oförlikneliga dikten ”En vindskammare”. När vi gå över vinden, minnas vi hur de topeliuska barnens fantasi befolkade den med tomtar och troll, så att det ibland behövdes mammas allvarliga ”Den som har ett gott samvete behöver inte vara rädd”, för att Zache skulle våga att ensam i mörkret gå över den. Med andakt träda vi över tröskeln till det enkla rum, där den unge Topelius


”livets första tankar tänkt
och sett sin första ungdomsflamma växa.”


Det är ett ganska stort rum med två fönster. Vi gå först fram för att se utsikten. Den kan inte återges bättre, än Topelius själv beskrivit den:


”Vad vill du mer? Ett vindsrum där mot söder,
en björk, en rosenhäck, ett smultronland,
en buktig flod, en fors, en bro, en strand
och kyrkans torn mot morgonskyn, som glöder.”
(Hela dikten En vindskamamre.)


Därinne är sängplatsen, en soffa i empire, några skinnklädda stolar från 1830-talet, faderns ”skrivbord med sin nötta kant, världskartan bredvid hyllans foliant” och den vitmålade vagga, där Zache och Sofie och deras barn efter dem sovit oskuldens sömn. I ett hörn av rummet står på ett bord Topelii fjärilssamling, påminnelse om det intresse för naturen, som den sjuke läkaren var angelägen att tidigt väcka hos sina barn.

Den nu alldeles förvildade trädgården träcker sig nästan ned till älven. Vi vandra bland dess björkar, aspar och syrener, som börjat skifta i höstens fåror. Det är med en särskild känsla jag står framför höstasparna på Kuddnäs, så högt älskade och så ofta besjungna, de, som, så säger han ju själv, mer än något annat lärt honom dikta:


”Tag allt det mildaste i naturen,
tag rönn- och häggdoft, av vinden buren;
lägg aftonskyar i vattenspeglar;
tag vår och kärlek, som allt beseglar,
väv detta samman i sommarljus
och lät det sjunga i aspens sus.”


På en liten kulle i trädgården reser sig lusthuspaviljongen, platsen för så många glada samkväm och vacker ungdomsglädje. Den är av allt vi sett det, som mest behållit sin ursprungliga prägel. Där står den vackra gamla empiremöbeln med det gammaldags tebordet framför soffan, och där hänger ännu i taket den gröna gipspapegojan, barnens förtjusning.

Från lusthuskullen har man utsikt över en plats, som var den unge Topelius mycket kär. Där hade nämligen hans morbror, rådman Matts Lithén, en stor trädgård med en rymlig paviljong, och var lyckan god, kunde Zache med kikaren från sin plats på lusthusberget där upptäcka sin barndomsvän och första kärlek, Mathilda Lithén. Det vilar en betagande oskuldsfull och skär stämning över Topelii ungdomskärlek, och minnet därav tyckes man möta vid varje steg i hans barndoms och ungdoms lustgård.

Och trots de oblida vindar, som farit fram genom Topelii barndoms paradis, är det, som om där dock levde kvar något av den rena och ädla ande, som utgjort dess livsluft. Och när vi tysta vända åter på vägen till staden, tycker jag mig, sakta som ett andesus, förnimma de ord, som skalden själv i dikten Andesyn uttalade vid en vandring genom minnets värld:


”Stå upp ur tidernas natt igen,
du fjärran slocknande strimma,
och kalla vårarnas dofter än
i livets höstliga dimma!
Stå opp, förklarad, ur gravens famn,
du sköna, älskade, bleka hamn,
i längtans ensliga timma!”


Svenska Dagbladet  1925-12-06.


Läs mer:
Topelius i Uppslagsverket Finland.
Föregående: Topeliusminnen i Nykarleby av Märta Edquist.
Fortättning: Zakarias Topelius' sommarhem å Alörn av Märta Edquist.
Fler artiklar ur tidningen.
(Inf. 2018-01-13, Zacharias Topelius 200-årsdag, rev. 2018-01-14 .)