Zakarias Topelius' sommarhem

å Alörn

Av

MÄRTA EDQUIST

Att den natur, som så starkt påverkade Zakarias Topelii personlighet och diktning torde vid sidan av ”älven, som flöt genom hans liv”, intet annat utövat sådant inflytande på honom som havet, framför allt sådant han som gosse och yngling såg det utbreda sig utanför de grönklädda öarna i Nykarleby skärgård. Och för honom blev Alörn, ön utanför utloppet av hans älv, den högt älskade plats, varifrån han följde havet i alla dess växlingar. Men den blev också för hans svärmiska ungdom Lycksalighetens ö, inbegreppet av all den rena ungdomsglädje och all den romantik, som gjorde hans ungdom så rik och lycklig. Och längre fram blev den för hans mannaålder vad han själv sjunger i den av Alörn inspirerade dikten ”Under rönn och syren”: ”blommande sköna dalar, hem för mitt hjärtas ro”.

I sällskap med en systerson till skalden, pastor Schalin i Nykarleby, företog jag en strålande vacker, nästan sommarvarm septemberdag, en utflykt till Alörn.

Från ”gamla hamnen”, ett stycke nedanför Kuddnäs, för oss den stånkande motorbåten ut genom älvens mynningsvik med dess vackra, höga, av björk och al prydda stränder, där Nålörn, Åminne och många andra platser äro kända från Topelii dagböcker. På vänstra älvstranden påminner en alldeles bar fläck om det gamla beckbruket, som legat där, och om berättelsen om ”beckbrännaren, som alltid kom överst". På högra stranden, utmed Socklotlandet, ser man uppkastade vallar, som under Krimkriget uppfördes till försvar mot engelska flottan, som opererade i Bottenhavet.

Här och var synas förfallna bryggor och varv, och när vi alldeles vid älvens mynningsvik passera Djupsten, berättar min ciceron, att även dess skeppsvarv, där på 1830- och 1840-talet så många stolta fregatter med rederi i Nykarleby löpte av stapeln, nu var öde. Hur ofta sysslade inte Topelii fantasi med landets höjning ur havet med skogskonungen, som här i norra Finland ständigt erövrar nya provinser från havskonungens rike. Även här vid Nykarleby har landet vunnit och uppgrundningen har möjliggjort sjöfarten. Sannolikt var det denna utveckling Topelius förutsåg, då han, som pastor Schalin berättar, och vilket för övrigt också framgår av berättelsen ”Gamla stugan” tänkte sig möjligheten av att staden en gång i tiden skulle flyttas till Alörn från sin förra plats. Hur olik blev inte verkligheten drömmen!

Nu styr vår båt ut över den vackra fjärden, som besjungits så ofta av Topelius och som han kände så väl i alla dess skiftningar. Man tycker sig nästan se honom sitta där i sin fiskarbåt, såsom Acke målat honom [Z. T. målad av R. W Ekman i fiskaråt.]på den vackra tavla, där morgon- och aftonrodnaden mötas på himlen i den långa nordiska sommarnatten.

”Somna, du min våg, i västanfjärdar,
somna sakta mot holmens strand!
Slockna, du min sol, i molnets världar,
slockna stilla vid himlens rand!

Bryt, du starka storm, din vinge av!
Flyg i duvohamn allt kring det vida hav!
Gunga roligt i vägens famn;
långt, långt i fjärran är mitt hjärtas hamn.”

[Hela dikten.]

Men nu lägger båten till vid det utskjutande näs på Alörn, som hyser Zakarias Topelius' sommarslott, Majniemi. Vi stiga i land på den fallfärdiga bryggan och se slottet, som delar öde med så många sagans stolta byggnader, att den i verklighetens kalla ljus bara är en liten stuga, skymta fram i de täta snår av rönn och al, som på åratal inte ha tuktats av människohand. Sjuttio vårar ha grönskat, sedan fru Topelius överraskade sin make med att köpa den lilla stugan, och skiftande öden har den sedan dess genomgått.

”Ett sommarhem. Ett tomtebo
för barnafröjd och åldersro,
förgånget ren i tidens ström,
uppståndet som en ungdomsdröm
och åter rest på Alörns strand av unga söner till vårt land.

Här tystna dagens storm och strid
i morgondagg och aftonfrid.
Här bor ett älskat minne blott
av liv, som flytt, och tid, som gått.
Dröj vandrare, eho du är;
var lugn, var god, var lycklig Kär!”

Så skildrar Topelius i Majniemis främlingsbok ställets historia, då han vid sitt sista besök på ön sommaren före sin bortgång, överraskades av att hans sommarhem, som många år tidigare sålts och bortförts, av Nykarlebys seminarister återförvärvats och reste på sin gamla plats.

Pastor Schalin öppnar luckorna, så att dagern faller in. Det är, som om man komme in i Törnrosas förtrollade slott. Hans rock är vit av damm och spindelväv och den vita ullen av jättelika epilotier, som i täta snår växa upp mot fönstren. En veranda och två små rum på nedre botten och på vinden en otapetserad kammare med två målade träsängar. Det är alltsamman. Men vad betydde det, då skalden från sitt vindskammarfönster kunde se det öppna havet, se Fjäderholmarna ömsom lyfta och sänka sig i havet, liksom vi nyss gjort det från båten; och det växte sagor och dikter på varje träd, liksom de russin min sagesman berättar, att Topelius en gång till barnens förnöjelse behängt buskarna med.

De två rummen på nedre botten äro möblerade med vackra gamla möbler, som väl delvis ursprungligen tillhört stugan. Vi upptäcka, att råttorna gnagt stora hål i den vitmålade gustavianska sängen, och vid närmare undersökning finna vi ett helt råttbo på sängbotten. Men genom det vemod, som griper en vid tanken på alltings förgänglighet tränger som en klar och trösterik ton några ord ur den sång, som en gång för länge sedan inspirerades av denna nu så öde plats:

”Skogen är evigt trogen,
våren är evigt ung.
Livet förgår som kvällens fläkt;
evig är vårens andedräkt.”

[Hela dikten.]

Tysta gå vi åter till bryggan för att fortsätta till den sommarstuga, som rymde så mycket av Topelii sommarglädje som barn och yngling, rådman Lithéns sluga, Charlottenlund. Då vi lägga till vid stenbryggan, som också den är mycket ramponerad, berättar pastor Schalin, att Alörns numera ende inbyggare, en sinnessjuk man, brukar föra bort stenar från bryggorna i den tro, att i dem finnes guld. I sanning ett underligt öde att Topelii barndomshem blir en fristad för sinnessjuka, medan den ende invånaren på hans älskade ö är en stackars vansinnig människa, som fridlös irrar omkring på de ställen, som fordom genljudit av glädje och munterhet. Borta eller övergivna äro alla de stugor, dit man flyttade varje sommar för att några veckor idka. frihetsliv. Hur väl känner man inte till det alltsammans från Topelii dagböcker? Det är bärplockning i skogen, där hallon och åkerbär lysa rött. Det är roddturer i solnedgång eller månsken över kvällsstilla fjärdar, medan Tegnérs Stjärnsång ljuder it över vågorna, sjungen av unga, klara röster. Det är dans i stora salen, när ungdomen samlas, och det är promenader två och två till Runeberget vid Gamla stugan för att se efter om de inhuggna Z. T. och M. C. L. (Maria Christina Lithén) stå kvar sedan förra sommaren.

Genom en stor veranda med utsikt över havet kommer man in i nedre våningen, som består av kök, en stor sal och två mindre rum. I övre våningen finnas utom två små kamrar två stora salar med tapetserade väggar. Deras enda möblemang utgöres nu av de väggfasta bänkar, som från början funnits där och som kunna utdragas till sovplatser. I ena salen sovo så kvinnor och barn i syskonsäng, i den andra husets manliga medlemmar och gäster. Väggarna äro fulla ned namn, data och verser.

Topelius berättar i sina dagboksanteckningar från den sommar, då han var sjutton år och över vilken hans barndomskärlek till den jämnåriga kusinen ännu lyste som en klar stjärna, att han och de andra unga vid avskedet från Alörn grepos av ett vemod de inte kunde förklara. De kände dunkelt, att den glädje, som nu flytt, aldrig skulle komma igen. Och Topelius skrev några rader i trappan till minne av den tid, som flytt. Nittio somrar ha sedan gått, och do stå där så tydliga, som om de skrivits i går. Så vitt jag vet, ha de ej förut publicerats.

”I hundra år skall stugan stå,
i hundra år var sommar då
skall mången lycklig mänska gå
långs trappan upp och ned igen,
vid handen ledande en vän.

Och när den fot, som vandrat här,
och när den hand, som tecknat här —
och skriften själv — förbleknad är
år nittonhundratrettiofem
skall stugan stå — ett glädjens hem.
Charlottenlund den 24 augusti 1835.”

Det är ännu tio år kvar till hundraårs minnet, och det är en lång tid, när förfallet redan börjat.

Efter rådman Lithéns död köptes Charlottenlund av Topelii svåger, rådman Johan Lybeck, gift med fru Topelii syster och far till skalden Mikael Lybeck. På en vägg i en av de övre salarna läsa vi i några korta rader av Topelius själv en hel levnadssaga.

”Här huserade från 5—15 aug. 1849 ett Gesellschaft av tio personer, män, kvinnor, barn; fångade gäddor med krok, abborrar med mete och åkerbär med flitiga flickors händer.”

”Och 19 är därefter lektes samma lek med nya barn, nya unga och gamla som också varit unga förr. 15/8 1868.”

”Trettio är efter första anteckningen berättade återstående forna ungmor för sina döttrar Alörns minnen. Återstående forna ynglingars hår grånar, men allt lekes här livets lek om av nya släkten växande ungdom. 30/7 1879.”

”Fjärde släktled ungdom och samma lek. 4/8 1883.”

”Åter har hösten avmejat vissna blad från livets träd, och åter ha nya vårar klätt Alörn i grönska. 13/8 1887.”

”Än en gång barndomsluft, ungdomsdröm och Guds lov. 19/81890.”

”Mitt tack, mitt farväl. 8/8 1897.”

Nästa sommar susade redan björkarna över Topelii grav på Helsingfors kyrkogård kring den vård, som rests av Finlands kvinnor och barn.