T O P E L I U S M I N N E N   I  
N Y K A R L E B Y

Av

MÄRTA EDQUIST

Jag vaknade på morgonen vid Seinäjokis station i Österbotten på min väg till Nykarleby, där jag tänkte uppsöka några av de platser, som alltifrån första barndomsbekantskapen med Walter i Himmelsbacken, Axel och Stinn och den oförglömmelige Bullerbasius synts mig så välbekanta. Den ena stationen efter den andra skymtade förbi med sina finska namn. Just i dagarna hade alla svenska namn avlägsnats från stationshus och biljetter. På det sättet hade .jag till min besvikelse kommit att fara det gamla minnesrika Tavastehus förbi utan att ana det. Mau kunde nästan misstänka, att det med flit dolts för svenska ögon genom det enda namn, Hämeenlinna, varmed det, ståtar i tidtabellen.

Järnvägen går fram genom den österbottniska slättbygden. Enformiga, vida, nu avmejade sädesfält men där ännu på vissa ställen havren står ute, och kringströdda hölador av västerbottnisk typ, är vad som mest möter ögat. Här och var flyter en å sävligt fram mot havet. Vad man ser vittnar om bördighet och välstånd: de präktiga, ofta grant rödfärgade husen ligga tätt. Ibland ser man en stor, väl bebyggd kyrkby med sin dominerande, kyrka med fristående klockstapel. En lustig gammal väderkvarn hör med till landskapsbilden. Vi passera Lappo stora kyrkby, som för tanken på Döbeln, vars namn för övrigt är oupplösligt knutet till andra orter i närheten, såsom Kauhajoki ej långt från stationen Kauhava, för att inte glömma Juthas och Nykarleby. Lappo för en också i minnet den stora historiska väckelsen på 1840-talet, som, utgången från Savolax, fann en brännpunkt just i Lappo församling och som kom Topelius nära genom det inflytande den utövade på hans enda, innerligt älskade syster, Sofia Topelius. Här passera vi också Lappoälven, som nu flyter lugn och stilla, men som vi snart skola åter möta med stridare lopp vid den lilla stad, vars namn den antager.

Vid Kauhava station ser man prov på traktens hemslöjd i form av äkta finska puukkor, slidknivar, och vackra brokiga eller vita österbottniska vävnader, som utbjudas av bondkvinnor av äkta svensk typ och med sjungande svenskt mål.

Det är en strålande vacker septemberdag. På natten har det fallit frost, som ännu ligger vit på buskar och gräs. Man tänker på att just denna väg färdades Topelius år efter år vid denna tid mellan Nykarleby och Helsingfors, som glad student med någon kamrat i egen schas, och sedan med de sina vid de årliga sommarbesöken på Kuddnäs i den lustiga gamla kareten, som nu förvaras på Hertonäs' hembygdsmuseum. Säkert är landskapsbilden inte mycket förändrad sedan den tid ”den resande studenten” for därigenom. Björkarna ha åter smyckat sig med sina guldpengar. Asparna, som han älskade, lysa blodröda, och man kan ännu här och var upptäcka någon blommande ljung, den sista. Och där avtecknar sig, just som man väntat det, en ensam gård, där en björk mitt på gårdsplanen för tanken till den kanske vackraste av alla Topelius' sa gör, ”Björken och stjärnan”. Och i det enda fönstret i den lilla, lilla stugan vid skogsbrynet väntar man nästan få se Pikku Mattis runda barnansikte titta fram.

Vid Kovjoki station väntar bilen, som skall föra mig den 9 km. länga vägen till Nykarleby. Den lilla staden är sannolikt tämligen ensam i att ha varit ägare till en järnväg och frivilligt gjort sig av med den. Under kristid sålde nämligen staden sin smalspåriga bana åt Ryssland, som betalte den bra.

Man behöver knappast veta mer för att förstå, att Nykarleby inte precis hör till de framåtsträvande samhällena. I själva verket gör den nog på den besökande ett intryck av förfall. Visserligen kan den ju med sina små hus, inbäddade i grönska och sina kor, som nästan springa omkull en på kyrkplanen, te sig nog så idyllisk, men en idyll gör sig inte rätt väl mot en bakgrund av allmänt tillbakagående. Att hamnen till följd av landets höjning mer och mer uppgrundats till hinder för sjöfart och skeppsbyggen, som blomstrade i Nykarleby under Topelii uppväxtår, har givetvis i hög grad bidragit till att Nykarleby förlorat sitt forna välstånd. De gamla familjerna, som på 1840-talet gåvo en verkligt förnämlig prägel av kultur åt det lilla samhället, äro nu borta. Den sista återstående av den Lybeckska, som förra året upplöstes genom den siste kvarboende medlemmens död, då släktens hus, det vackraste i staden, övergick i annan ägo. Det byggdes av Topelii svåger, rådmannenn Johan Lybeck, fader till den kände finländske författaren Mikael Lybeck.

Även i yttre avseende återstår inte mycket av det Nykarleby man känner från Topelii dagböcker. År 1858 nedbrann staden så grundligt, att endast kyrkan och några gårdar i dess närhet blevo räddade, bland dem det lilla trähus, där enligt sägnen Döbelns läkare skall ha gjort tabula rasa på medikamentflaskorna och därigenom möjliggjort segern vid Juthas. Grannstaden Jakobstad sökte hindra stadens återuppbyggande, men Nykarleby fick leva. Den besökande kan inte annat än stryka under Topelii ord härom i ”Självbiografiska anteckningar”: Kanhända var det icke nationalekonomi. Det folkskoleseminarium, som tolv år senare upprättades i staden och som är det enda svenskspråkiga manliga seminariet i Finland, kan emellertid måhända, som han också tillägger, anses utgöra ”ett nytt argument för stadens tillvaro”.

I den vackra kyrkan från 1700-talet minnes man, när man ser de målade änglarna i taket, ur vilkas mun uppstiger ett rökmoln, vari alltid ett bibelspråk står skrivet, hur skolgossen Zakris i Uleåborgs skarpa vinterkyla tyckte, att andedräkten, som steg från allas läppar i den kalla vinterluften, påminde om vad han sett i taket på sin barndoms kyrka, då han söndag efter söndag där lyssnade till de långa predikningarna. Men framför allt minas man vad som berättas från hans faders, den ädle läkarens och människovännens, doktor Zachris Topelius d. ä:s begravning, hur han vid utgåendet från kyrkan en av kistans silverstjärnor föll på golvet och upptogs av sonen, vilket utav de närvarande uttyddes som ett järtecken.

Jag hade den stora förmånen att vid mitt besök omhändertagas av personer, som stått Topelius nära och voro bärare av traditionen. Pastor Schalin, en systersonson till skalden, och hans älskvärda maka voro outtröttliga ciceroner, och i deras hem råkade jag den sannolikt äldsta kvarvarande släktingen till Topelius, fröken Emmy Schalin, dotter till Topelii syster Sofia, gift med prosten Schalin i Larsmo. Det var inte lätt att tänka sig, att den snart 75-åriga damen var den lilla Emmy, som är adressaten för brevet i dikten ”Toinis julafton”. Fröken Schalin var sjutton år, då hennes mormor, den gamla doktorinnan på Kuddnäs dog, smittad av hungertyfus, som förts till gården av de utsvultna skaror, vilka under det stora nödåret funno huld och skydd på Kuddnäs. Många små drag dotterdottern berättar om mormodern bidraga till att göra den bild man efter hennes brev och sonens dagboksanteckningar samt hans odödliga dikt en moder gjort sig av henne, ännu mera levande. I sitt rum förvarar den gamla många minnen, som äro henne dyrbara och som hon gärna visar, när hon märker sin gästs intresse. Där är länstolen, som utgjorde hennes morfars, Zachris Topelius d. ä:s, skaldens fars, ständiga plats under de sista åren av hans liv, då en obotlig förlamning i nedre delen av kroppen gjorde honom till invalid. Hur ofta måste inte faderns blick med undran och hopp ha fästs vid den lille pilt, som skulle fortsätta hans livsverk i långt större mått, än fadern någonsin drömt om. Om hans glada mod att bära bördan vittnade ett litet drag dotterdottern berättade, i det hon tog fram en egendomlig snusdosa i form av en snäcka med guldlock. ”Morfar brukade inte själv snusa”, sade hon, ”men ibland, när i ett sällskap samtalet avstannade, kunde han med sitt goda, humoristiska leende taga fram den här och låta den gå laget runt. Då kom snart samspråket på nytt i gång.”

Jag får också se en vacker och egendomlig medaljong med silhuett av doktorinnan på Kuddnäs, som den unga Sofia Calamnius, med en sköldpaddskam i det högt uppsatta håret och på baksidan en lock av hennes hår. Den är askblond. ”Men mormor hade bruna ögon som vi alla”, säger den gamla. Hon visar samtidigt ett porträtt av Topelius, taget i Paris på 1850-talet och tillägger: ”De sade till morbror i Paris: ”Men ni har ju bruna ögon”. De trodde ju, förstås, att alla nordbor skulle ha blå.”
 
I doktor Topelius' länstol tillbragte också hans dotter Sofia sina sista år. Sedan hennes man dött, bodde hon till sin död i sin barndoms stad, ömt vårdad av dottern. Nittiotreårig avled hon där år 1913. De sista åren var hon blind. Talet faller naturligt nog på den stora pietistiska väckelsen, som blev så avgörande för den unga Sofia Topelius. Modern och brodern slöto sig aldrig till den stora väckelsen, men att de hade varm förståelse för den och att olikheten i religiös uppfattning aldrig verkade splittring i den lilla familjekretsen, ville fröken Schalin bestämt betona gentemot påståenden om motsatsen. Det hus, vari vi befunno oss, var förövrigt på sätt och vis ett minne av förföljelserna mot de väckta, enär den kronofogde, som var pietisternas anklagare, enligt sin egen uppgift låtit uppföra det för de böter, som tillfallit honom vid rättegångarna.

Sina sista år levde Sofia Topelius helt i minnena från barndomen, och sagornas tomtar och troll, som varit så levande i de båda syskonens barndom, blevo till lika verkliga för den gamla, som blivit barn igen. När man hörde det, tänkte man på hennes broders dikt ”Kvarnen och smedjan” och mindes orden:

”Och mellan det svarta och ljusa
red sagan på gnistrande fåle
att ömsom oss skrämma och tjusa
och gråta och grina och småle.”

Men plötsligt märkte vi, att när man dröjer kvar i minnenas värld, står tiden still, som ”när man sover på rosor”, och vi måste göra uppbrott för att uppsöka Topeliusminnena på Kuddnäs gård.