Augustas hallon

av

Zacharias Topelius

Jag vet ej om det hör till naturens ordning, att en ung man om tjugu och en flicka om sjutton år avsky hvarandra, helst när båda tyckas hafva alla tänkbara skäl att hysa motsatta känslor. Detta händer likväl, och jag kan uppgifva ett nästan ofelbart medel att framkalla en sådan situation. Man behöfver endast förlofva dem, medan de ännu äro barn. — Kanske du väljer en annan berättelse, inföll fru Rönnevall. — Jag ber dig, tillåt mig fortsätta, det är en historisk tilldragelse. I en liten sjöstad därborta, lika godt hvilken, funnos två förmögna handelshus, konkurrenter naturligtvis. De voro rivaler i allt, i tjära och beck, i kattun och kaffe, i rådhuset och vid lastageplatsen, i Köpenhamn och i Liverpool. Hvilket icke hindrade principalerne att utom kontoret och posten visa hvarandra all den höflighet som anstår solide affärsmän, titulera hvarandra »min bästa bror» och fredligt förlikas i samma kyrkbänk, liksom anginge affärerna icke vår Herre. Kriget fördes af bokhållarne eller skepparne hemma och kommissionärerne i de utländska hamnarna, men aflopp icke utan ömsesidiga haverier i kontokurant och missräkningar i saldot vid årets bokslut. När detta fortgått en tid med omväxlande segrar och nederlag, blandade sig fruntimmer i spelet, och jag medgifver att detta icke alltid anses vara det lyckligaste i affärer, men denna gång var resultatet ett saldo till favör. Kort sagd, en förslagen moster, som jag ej behöfver nämna... 

— Nå, det skulle ännu fattas! utbrast den unga frun med komisk förtviflan.
— Å, frukta ingenting, jag är diskret, jag skall hålla mig till den historiska tilldragelsen. Kort sagdt, en moster —en verklig affärsmoster [äktenskapsmäklerska] — upptäckte att min far, den ene af konkurrenterne, hade endast en son, då elfva år gammal, och Augustas far, den andre konkurrenten, endast en dotter, åtta år gammal. Genom mosters kloka bemedling uppfanns ett osvikeligt medel att förena de båda rivaliserande husens intressen, så att icke blott det hemliga och för båda olycksbringande kriget kunde afslutas med den mest önskvärda fred, utan äfven den forna rivaliteten förvandlas till en mäktig association. Ingenting var enklare: barnen skulle förlofvas. Och när sålunda både husens förmögenhet i framtiden skulle samlas på en hand, måste det ena husets vinst eller förlust i verkligheten blifva äfven det andras. Affären var så klar, bokslutet så obestridligt, att intet kammarråd skulle ha kunnat upptäcka ett plus eller minus för mycket i denna addition.

En vacker eftermiddag inkallades de två oskyldiga kontrahenterne i detta fredsfördrag till föräldrarna, hvilka högtidligt tagit sin plats, jämte affärsmoster, i den långa paradsoffan uti vårt förmak; underrättades att de voro förlofvade och uppmanades att kyssa hvarandra. Fästman och fästmö betraktade hvarandra med någon förundran, men toga saken lugnt, kysstes, efter det så skulle vara, och undfägnades därpå med plättar, för att fira förlofningen. De voro bekanta från kälkbacken, jullekarna och bollen på första Maj. Utan att just hysa några ömmare känslor, hade de ganska väl kunnat fördraga hvarandra, och när de lekt hök och dufva eller röfvare, hade de till och med känt för hvarandra den sympati, som en god springare ej kan undgå att känna för en lika flink och rörlig kamrat. Alltså hade de för tillfället intet att invända mot sin förlofning och funno den tvärtom mycket angenäm, såsom en anledning till plättar.

Med fredsslutet och förlofningen följde ett intimare umgänge mellan båda husens föräldrar och barn. De förlofvade tänkte så litet på sin nya förbindelse, att de sannolikt skulle glömt den, om de icke oupphörligt påmints därom. »Otto, gå och knyt Augustas kängband; man skall vara artig emot sin fästmö» ... »Augusta, dela ditt äpple med Otto, man skall unna sin fästman det bästa»... Otto, stora gossen, fann sig generad att knyta en flickas kängband, och Augusta delade motvilligt sitt äpple med Otto. Barnen tyckte hvarken om skyldigheterna eller om påminnelserna. Man fick snart höra dem gnabbas, hvilket de icke gjort förut, och de begynte att snarare undvika än söka hvarandra.

Nu var Otto tre år äldre än sin fästmö Augusta, och tre år äro vid denna ålder ofantligt mycket. En gosse om elfva år söker icke sin flamma bland åtta års flickor, han söker dem bland fjorton eller sexton års ungmör. Han anser sig vara en redan halffärdig man; det smickrar hans manliga själfkänsla att göra sin kur hos de äldre och vinna af dem en bifallande blick. Jag bekänner att Otto i min lilla historia icke var något undantag från denna allmänna regel. Han sattes i skola på annan ort och förälskade sig naturligtvis än här, än där, än i en blåögd Marie, än i en brunögd Charlotte, men alltid i äldre flickor. Och när han återvände från skolan till hemmet med högre utbildade begrepp om den kvinnliga skönheten, upptäckte han till sin fasa, att hans fästmö hade en rödfrusen näsa, att hon vuxit ur sina klädningar, att hon kippade på skorna och att i hennes två långa flätor i nacken voro allt annat än egnade att förhöja hennes outvecklade behag. Augusta på sin sida... 

— Det är öfverflödigt, att du beskrifver hennes känslor, hon fann dig afskyvärd, inföll åter den lilla täcka frun till sällskapets stora munterhet.
— Är du alldeles säker därpå? återtog konsuln.

Flickor om tio eller tolf år äro icke heller af sten, och deras beundran egnas vanligen gossar som äro några år äldre. Jag medgifver, att en gosse i slyngelåren, med lång lugg, vårtor på händerna och en retsam, snarsticken öfverlägsenhet i sin uppjäsande nya mandom, icke är någon intagande företeelse. Om det således tycktes förlåtligt, att Augusta icke fann sin utvalde mycket förtjusande, så föllo hans aktier ännu betydligare genom det suveräna förakt han vid hvarje tillfälle visade henne. De voro dock fästman och fästmö, de påmindes beständigt om dessa skyldigheter utan rättigheter, hvilka alltmera blefvo deras förtviflan, och den oundvikliga matematiska följden blef verkligen, att de begynte rätt eftertryckligt afsky hvarandra. Kan någon af sällskapet upptäcka ett ärr på min vänstra kind?

Damerna, utom fru Rönnevall, förklarade efter en hastig undersökning, att de ej kunde upptäcka något ärr. 

— Så? Det är möjligt att det förvuxit. Den omtalade unge fästmannen befalldes vid ett högtidligt tillfälle att kyssa sin fästmö. Hon vände honom ryggen. Han grep hennes långa flätor, drog hennes hufvud bakåt mot sin famn och kysste henne öfver hufvudet, hvarpå hon... men kanske du minns det bättre, min vän? 

— Hon svarade honom såsom en retad flicka vid tolf år besvarar en oförskämdhet. Hon klöste honom i ansiktet, smålog fru Rönnevall.
— Riktigt, jag tror nästan att hon begagnade sina naturliga försvarsvapen, och denna lilla Augusta om tolf år var en väluppfostrad, glad och godsint flicka, som aldrig förr tillåtit sig sådana vänskapsbetygelser. Jag nämner detta undantag blott som ett bevis på den förtviflade situation, i hvilken man kan råka genom att klafbindas som barn. Det, förstås, att de brottsliga fick en sträng tillrättavisning, men det som djupast förbittrade dem, var att affärsmoster lät förstå huru kyssarna skulle utfalla helt annorlunda, blott ingen såge dem. Hon misstog sig: de två förlofvade voro i detta ögonblick dödliga fiender. 

— Men, Otto …
— Tålamod; bladet vänder sig. Kort efter denna händelse skickades jag till ett handelsinstitut i Tyskland och blef borta i fyra år, under hvilka vi på befallning tillskrefvo hvarandra ett bref i kvartalet, så kort och intetsägande som det någonsin var oss möjligt. När jag återvände med skägg, pincenez och vidpass ett tjog balflammor i minnet, hade jag fast beslutat att bryta denna afskyvärda förlofning, hvilken jag med rätta betraktade som ett band på min frihet. Vid samma tid hade Augusta återkommit från en pension i Stockholm. Jag tillstår att mitt beslut ett ögonblick vacklade när vi för första gången återsågo hvarandra hos hennes föräldrar. Dessa fyra år hade varit för henne hvad fyra veckor i Maj äro för ett landskap här i norden.

Vid dessa ord erinrade sig fru Rönnevall att hon glömt sin schal i hytten och försvann, oaktadt fyra eller fem af sällskapet erbjödo sig att uppsöka detta oumbärliga skyddsmedel mot kylan och aftondimman. 

— Jag är numera jäfvig att yttra ett omdöme fortfor konsul Rönnevall, utan att låta störa sig — men vid den tid jag omtalar var jag det så litet, att ingen tullvaktmästare kunde omsorgsfullare bena en faktura, än jag sökte fel hos min fästmö. Och likväl måste jag medgifva, att aldrig en älskvärdare fjäril utvecklat sina vingar ur puppan. Jag granskade med de mest fientliga fördomar hennes vackra bruna hår, hennes milda blå ögon, den fordom rödfrusna näsan och den intagande skalk, som lekte kring läpparna. Förgäfves, jag fann icke det lyte jag föresatt mig att finna. Jag jämförde henne med den ena eller andra af de skönheter, som tillvunnit sig min och världens beundran; hon kunde icke täfla med dem, men det fanns till min förargelse hos henne någonting som de saknade, ett oskyldigt behag, för hvars tjusning jag ej kunde värja mig. Å, sade jag till mig själf, den där småstadsflickan skulle försöka uppträda på en bal i Hamburg! Men i samma ögonblick ertappade jag mig med en suck af lättnad: gudskelof, att hon aldrig försökt det! Slutligen upptäckte jag till min stora tillfredsställelse, att Augusta gick illa, ja jag ville svära på att hon var låghalt. Ack, äfven denna sista triumf skulle sluta med ett nederlag. Jag erfor att, om något hos henne var höjdt öfver allt tadel, så var det hennes lätta, behagfulla gång. Hon hade dagen förut trampat en törntagg genom den tunna skon.

Vi räckte hvarandra handen höfligt, kyligt. Två barkstycken, drifna af strömmen, kunde ej mötas likgiltigare än vi. Darrade hennes hand? Jag nästan inbillade mig det, men det var af en förtrytelse, hvilken återspeglade min egen. Ännu samma kväll ville jag befria oss båda från denna odrägliga börda.

Tjugu blickar voro fästade på oss. Man hade förberedt sig på återseendets ömma ögonblick som på ett publikt spektakel. Denna gång, tog man för afgjordt, skulle vi kyssas utan befallning. Men nej, våra spejande anhörigas väntan blef sviken. Hvilken köld! Hvad skulle detta betyda? Skulle de unga under fyra års skilsmässa i hafva glömt hvarandra eller kanske, hvar på sitt håll, förälskat sig i en obehörig?

Affärsmoster, alltid fyndig, gissade orsaken, såsom hon gissat vår kyss öfver hufvudet med dess handgripliga följder en gång förut. 

— Våra kära barn — anmärkte hon med en omtanke för våra blygsamma känslor, hvilken förtjenat en bättre tack — våra kära barn ha troligen mycket att säga hvarandra efter en så lång skilsmässa. Se här, mammas rum står tomt. Vi skola ej misstycka en så rättmätig önskan som att språka en halftimme utan vittnen. 

— Behagar du? Frågade jag Augusta, för att ju förr desto hellre kunna säga till henne: var fri, jag ämnar icke längre besvära dig!
— Nej, svarade hon kort.
— Som du vill, sade jag.

Hennes svar hade som en frostig marsvind bortblåst mina första anlag för mildare känslor.

Emellertid blef förlofningen icke bruten, hvarken denna kväll eller en annan. Huru detta var möjligt, vill jag ej åtaga mig att tillfredsställande förklara. Vid vår ålder den tiden älskar man knappt någonting så högt som friheten. En trång sko, ett olägligt besök, ett hinder för en tillämnad utflykt kan bringa en till förtviflan. Och likväl händer det oftare än man tror, att två unga människor kunna i många år bära den mest tryckande af alla kedjor, en olycklig förlofning, utan mod eller kraft att afkasta bojan. Var det något hos mig, eller var det något hos henne, som darrade för en afgjord brytning? Jag vet icke, jag vet blott att vanan är en makt och att, när hela ens dominerande omgifning tager förhållandet för så afgjordt, att någonting annat aldrig kan komma i fråga, fordras antingen en stark vilja eller en oförutsedd puff af ödet, för att afslita en så intrasslad härfva. Vi fortforo mer än ett helt år efter min återkomst att känna oss som hopplösa slafvar under affärsmosters räknekonst, utan annan utsikt till räddning, än bröllopets uppskjutande till en ändlös framtid, när vi kanhända båda blifvit gamla och grå. Och under detta evighetslånga år fortforo vi att mötas med samma köld, som endast afbröts af stickord, förtreter, å min sida vrede, å hennes tårar. Allt noga öfvervägdt, befarar jag nästan att fåfängan spelade en roll i denna olyckliga komedi. Ingen af oss ville anses ha brutit sitt snart tioåriga löfte. Båda väntade af den andra första ordet, och emedan det uteblef, fortforo vi att plåga, förtreta och afsky hvarandra.

Slutligen kom den ödets blixt, som ju måste komma, där luften varit så länge laddad. Han kom — såsom detta slags åskdunder oftast kommer — sakta smygande fram mot intet anande offer. Det var en så föga märkvärdig företeelse som en nybakad vicehäradshöfding, hvilken infann sig på orten för att förestå den lediga domsagan. Han såg tämligen bra ut, förde sig med mycken säkerhet, bar den modernaste fracken, de mest otadliga löskragarna och den talföraste tungan på tio mils omkrets; hade naturligtvis skulder och såg sig om efter ett godt parti. Augusta undgick icke hans falkblick, och hennes förlofning besvärade honom icke det allra minsta. Sannolikt behöfde han icke lång tid att titta i våra kort och fann vattnet tillräckligt grumligt, för att med framgång utlägga nät för en guldfisk.

Om det fanns något som jag då föraktade mer än affärsspekulationer i kärlek, så var det den vilda och blodiga demon man kallar svartsjuka. Jag hade sett så många befängda och löjliga, så många ursinniga och oförnuftiga prof på denna vampyrs framfart, att jag heligt lofvat: mig skulle han aldrig antasta. Och likväl, trots allt åtlöje och alls föresatser, fann jag honom en dag fullfjädrad som en blodtörstig gam gnaga mitt hjärta. Jag inbillade mig att nätet lyckats, att fisken var fångad, och sade till mig själf: så mycket bättre, jag skall ej täfla om bytet! Men nästa ögonblick, i stället att finna en sådan utgång själffallen under en förlofning som vår, sade jag: hvilken uselhet! hvilken enfald! Med ett ord, jag var lika orimlig som någon af de narrar, åt hvilka jag förr hade skrattat. Hade jag dock förstått att behålla min grämelse inom mig själf! Nej, jag betedde mig så tafatt och dumt, som man alltid beter sig i svartsjukans irrgångar, och lyckades ganska riktigt blifva utskrattad, alldeles som man vanligen blir i en sådan belägenhet.

Detta gjorde mig vild. Vi befunno oss, en dag i medlet af Augusti, ute vid hamnen. Det var ett större lustparti, däribland min omotståndlige rival. Jag föreslog en segelfärd i min nya slup; förslaget antogs. Det blåste oväntadt friskt, när vi styrde ut förbi udden mot öppna hafvet; slupen var lätt barlastad och förde en betydande segelmassa. 

— Kanske skulle vi taga in ett ref, sade häradshöfdingen.
— Behöfs icke, svarade jag.
— Som ni behagar, återtog han och fortsatte vid Augustas sida sin berättelse om operan »Nordstjärnan», där man i Petersburg förvandlat tsar Peter till Erik XIV och Katarina I till Karin Månsdotter.

Jag skall kurera min herre, tänkte jag vid mig själf och lät slupen kränga för en så styf bris från styrbord, att det förälskade paret på babordssidan nästan doppade sina armbågar i vågorna. Jag förutsåg att vi skulle kantra; godt, jag begärde ingenting bättre. En bred vattenstråle strömmade in öfver läsidans reling; häradshöfdingen tappade tråden af sin berättelse, bleknade märkbart och ropade: 

— Lofva, lofva, vi gå till bottnen!

I detta ögonblick betraktade jag Augusta. Hon såg skarpt på mig och förändrade icke en min. Detta mod rörde mig; jag beslöt att vi skulle lefva.

Icke utan fara ändrade vi kurs och voro snart åter trygga innanför den skyddande udden. När vi landstego, fann jag hallonbuskar på stranden och räckte Augusta tre mogna hallon, de första på sommaren. Men nu var det hennes kinder som mistat färgen. Hon sköt bären tillbaka och upprepade, hälften gycklande, hälften gråtande, följande ord från en gammal pantgåta:

Icke ute och icke inne,
ej i skog eller berg och sjö,
ej på fastland och ej på ö
grönskar det som mitt hjärta önskar. 

— Man skall vara klyftig som drottning Disa, för att gissa sådana gåtor, svarade jag förbittrad och slungade mina försmådda hallon i sjön. — Skall detta vara en korg?

Hon svarade icke. 

— Nåväl — fortfor jag, alltmera uppbragt — tacka ditt mod att du lefver nu, och tacka din gåta för att du är fri! Det är slut mellan oss.

Hon fortfor att tiga. Jag kunde icke uthärda den obeskrifliga blick, hvarmed hon betraktade mig, och ilade skyndsamt på en omväg tillbaka till staden.

Ingen hade hört de hastiga ord, som växlades mellan oss på stranden, och brytningen af vår förlofning blef tillsvidare en hemlighet. Hon yppade intet. därom; jag åter var nog svag att frukta den oundvikliga skandalen inom våra familjer och i hela den skvallrande staden. Alla visste, att fästman och fästmö icke särdeles brydde sig om hvarandra; alla trodde sig genomskåda maskorna af häradshöfdingens guldnät och undrade hvad jag skulle säga därom. Men affärsmoster hade så skickligt blandat korten, att ingen tviflade på det resonemangsparti, som, trots af allt detta, en dag skulle förena oss. För att undkomma så mycket obehag, beslöt jag resa bort och skriftligen underrätta bådas våra föräldrar om vår återvunna frihet.

Dagen för min bortresa nalkades och nalkades alltför snabbt. Jag hade ett ögonblick känt mig så lycklig att åter vara fri, jag hade i min förtjusning velat omfamna Augusta och hela världen. Hvarför var denna känsla så hastigt öfvergående? Hvarför infann sig så snart därefter ett intryck af tomhet, af saknad, nästan af ånger? När jag utbredde min famn mot denna nya värld, som nu för första gången tycktes, obegränsad och utan fjättrar, erbjuda mig allt hvad man vid två och tjugu år finner lyckligt och tjusande, hvarför tycktes mig dessa utbredda armar famna den toma luften? Jag förstod det icke, jag sade till mig själf, att äfven galerslafven, som återfått friheten, känner sig i början ovan att sakna bojornas tyngd. Och för att förströ mina upproriska tankar, kastade jag mig i allehanda dårskaper bland mina vänner, som togo lifvet lätt. Vi rumlade bort några dagar på utvärdshuset vid hamnen och blefvo ett samtalsämne i staden. Jag var mot min vana den öfverdådigaste rumlaren bland dem alla; jag trodde mig vara kurerad för alla griller, men jag bedrog mig, de kommo tillbaka.

Dagen före min resa var åter en af dessa utfärder, hvilka sommartid plägade företagas från staden till skärgården. Det gällde utskjutningen af ett skepp om trehundrafemtio läster, och då min far var en af redarne, kunde jag ej undgå att deltaga i utfärden. I den rymliga båt, som förde oss ut till skeppsvarfvet, fann jag Augusta, hvilken jag icke återsett sedan vårt sista ödesdigra möte på stranden. Jag minns henne som i går: hon bar en hvitbottnig musslinsklädning i blått mönster; aldrig hade hon förekommit mig så intagande täck. Det förekom mig som hade jag nu för första gången sett henne i hennes rätta gestalt, nu sedan jag för alltid förlorat henne. Om hon dock varit glad och skämtande, som hon brukade förr — om hon åtminstone retat mig med ett af dessa stickord, som hon förr använde så skickligt, när jag föresatt mig att rätt eftertryckligt plåga och harma henne! Men nej, hon var blek, tyst och allvarsam, likasom hade hon under denna vecka efter vårt sista möte genomlefvat strider och tårar. Lyckligtvis hade båten också den äran att medföra vår oslipplige häradshöfding. Jag såg honom utlägga det bekanta nätet, visserligen utan märkbar framgång, men det lugnade mig emellertid. Jag kunde ju åter säga till mig själf: med er, min herre, ämnar jag icke täfla om bytet!

Utan att ha växlat ett ord, bjöd jag vid landgången min arm åt Augusta. Hon mottog den lika tyst,
och vi åtskildes snart bland den talrika folkskaran. Det var ett rörligt lif omkring oss. Efter kaffet följde de vanliga förberedelserna för fartygets gång af stapeln. En del ställningar borttogos; hvar man på sin post, signal gafs till första kilningen. Muntra sjömanssånger ljödo omkring oss. Förtroendemännen visade sig med deras såpämbaren för att smörja rännorna. Det var ett viktigt arbete; allt skulle vara väl sopadt och fritt från hvarje hindrande spån eller järnskrot; man hade exempel på att en enda spik, inslagen i rännan af någon hemlig afundsman, kunnat omintetgöra företagets lyckliga utgång. Därpå andra kilningen. Slutligen borttogs »låset» — den vid fören anbragta bom, som ännu kvarhöll fartyget på dess bädd. Nu följde en spännande väntan: rör hon sig? (Sjömannen kallar alltid sitt fartyg hon.) Nej. Alltså tredje kilningen. Ännu icke? Nej. Raska tag, gossar! Och nu rör hon sig långsamt — man märker det på de kvarstående sidoställningarna, som hålla henne upprätt. Rörelsen blir allt märkbarare... kolossen glider majestätiskt ned utför bädden och doppar under hundrastämmiga hurrarop sin breda bringa djupt i den uppbrusande sjön.

Åter följer en sekund av spänning: skall hon resa sig på sin köl? Man erinrar sig fartyg som i det afgörande ögonblicket lagt sig på sidan och kantrat. Nej, hon reser sig ur den djupa grop hon borrat i vågen... Hon står upprätt, glider ännu ett stycke segerrikt framåt och stannar slutligen vid den starka ankarkätting, som hindrar hennes första utflykt att blifva för lång. Nu, under åskådarnes jubel, riktas alla blickar mot den på en provisionell mast uppflygande vimpel, som bär den nydöptes namn, hvilket härtills varit en hemlighet. Det är Neptun... seger och framgång åt hafvets konung!

Medan jublet ännu fortfor och folkmassorna begynte spridas kring stranden, föll min blick på en dittills bortskymd olycklig medbroder till den stolte Neptun. Icke långt från den lyckliga hafskonungens öfvergifna bädd reste sig en koloss af ännu vida större dimensioner, sannolikt beräknad till mer än sexhundra läster, men dömd till det hårda ödet att aldrig kunna gå ut från sin stapel. Jag kände dess historia, den hade varit i allas mun. Där hade funnits bland stadens köpmän en djärf och företagsam man, som besatt den förvånande konsten att framtrolla penningar af intet. Han hade byggt två stora skepp, »Trägen» och »Vinner». »Trägen» gick ut på sin första resa, för att lasta i Stockholm, och hade en duglig finsk kapten. Redaren och hans fru följde med till Stockholm. En söndagsmorgon fann den allrådande frun, när hon uppsteg på däck, att det med den bråda lastningen arbetande manskapet fått en extra sup. Detta ansågs obehörigt, en tvist uppstod mellan frun och kaptenen, hvarpå den senare i vredesmod lämnade fartyget. Lasten var intagen, fartyget skulle afsegla, man var nödsakad att se sig om efter en sådan befälhafvare som i hast kunde fås. Och där ficks en, som lofvade guld och gröna skogar; men af »Trägen» hördes sedan på flera år intet. Slutligen erfor man, att den nye kaptenen seglat till Montevideo, afmönstrat den finska besättningen, förhyrt en annan af allt slags slödder, seglat så vidare till Lima i Peru och där försålt fartyg och last för egen räkning. Detta var »Trägens» historia. »Vinner» inbragte lika litet, men kostade mera. Dess kapten, en fin gentleman, för detta marinlöjtnant, seglade Europa rundt och gjorde för redarens räkning briljanta skulder i alla hamnar. Slutligen hamnade fartyget i Konstantinopel, belades med bodmeri och försåldes för en summa som icke förslog till omkostnaderna, hvarpå redaren ytterligare fick det nöjet mottaga räkningar på bortåt tusen pund sterling.

Efter dessa affärer med »Trägen» och »Vinner» skulle man trott att redaren förlorat all lust att vidare spekulera i fartygsbyggnader. Misstag: nu ville han med en djärf spekulation icke blott godtgöra de förra förlusterna, utan öfverträffa allt hvad den finska handelsflottan härtills sett storartadt och inbringande i skeppsbyggeri. Han anskaffade med stor kostnad det gröfsta och utsöktaste virke som kunde erhållas från urskogarna i det inre af landet, och sträckte så kölen till det största kofferdiskepp [handelsskepp] som rest sitt skrof på ett finskt skeppsvarf. Byggnaden fortgick så långt, att spanterna som jättelika refben buktade sig i höjden och de väldiga konturerna af detta hafsvidunder voro skönjbara vida omkring öfver skogstopparna. Men här afstannade arbetet och kom icke längre. Antingen nu den dittills outtömliga trollskatten slutligen blifvit läns, eller att hamnens vatten icke befanns djupt nog för att mottaga en sådan jätte — eller troligen af båda dessa lika obevekliga skäl — alltnog, byggnaden blef icke vidare fortsatt. Åren gingo, tio år, femton år, kanske mer, och allt förblef »Trägens» och »Vinners» hämnare stående på sitt varf i samma ofullbordade skick, i början ett föremål för undran, slutligen för glömska. Vintrarna hade snögat och somrarna regnat däröfver utan skydd, det dyrbara virket förfors, gröna buskar klängde sig upp mellan den olycklige jättens refben, och, liksom för att håna hans olycka, ledde ännu en trappa upp till hans inre — samma trappa, på hvilken redaren engång, full af förhoppningar, uppklättrat för att beundra sitt storverk.

Från denna melankoliska anblick återkallades jag snart till det lifliga folkvimlet. På den så kallade spontlafven, en stor, öppen plattform, var arrangerad en middagsmåltid för alla varfsarbetarne, och sedan denna blifvit beskådad, inbjödos de förnämligare gästerne till en måltid i varfsstugan. Glas fylldes, skålar tömdes; ute och inne var glädjen högljudd. Augustidagen var klar och varm, mycken ungdom församlad och alla lättvingade som fåglar i skogen. Hvad var naturligare, än att man efter måltiden föreslog lekar i det gröna på den med flygande spånor beströdda gräsplanen utanför stugan?

Jag bekänner att änkleken, som aldrig tycks blifva utsliten, redan i mina unga år förefallit mig något skrymtaktig. Få bland dem, hvilka ödets lotter foga parvis tillsamman i denna lek, torde vara alldeles likgiltiga för valet af följeslagare, och det är lika naturligt att man låter befria sig från en mindre angenäm make, som att man anstränger sig för att eröfra en mera passande. Olyckligtvis var jag ej nog snabb att fly till skogen, innan jag, själffallet, såg mig sammanparad med… min Augusta, hon, som icke mera var min. Må vara; hon skulle i alla händelser låta taga sig af den förstkommande, jag var så viss därpå, att jag ej ens vårdade mig om att fråga hvem denne förstkommande var. Vi afbidade [väntade] stumma och resignerade vår tur i raden, när jag i det vanliga tillropet framför linjen: »Sista paret ut!» igenkände häradshöfdingens röst. Han! tänkte jag med uppstigande vrede. Men nästa ögonblick återkom jag till min förra trotsiga tanke: med er, min herre, ämnar jag icke täfla om bytet!

Vår tur var kommen, vi sprungo ut åt olika sidor. Höfligheten fordrade att jag tog några steg; därpå stannade jag, alltför viss att blifva besegrad och alltför stolt att öka motståndarens triumf med ett bemödande att undgå mitt nederlag. Mot min förväntan lät Augusta ej taga mig. Hon hade redan som barn varit en snabblöperska; ett flygande fjun af ängskaflen kunde icke graciösare än hon flyga fram öfver ängens ranunkler. Nu sprang hon som jagad af stormen; man kunde nästan tro att hon till hvilket pris som helst ville undgå förföljaren. Koketteri, tänkte jag. Låt henne springa!

Han gjorde sitt bästa, den fine herrn med sina stärkta löskragar, sina snäfva, snusbruna benkläder och sin svalstjärt till frack. Det var icke mera ett nät, det var en ryssja, en notkil; han skulle, kosta hvad det ville, fånga sin guldfisk i någon återvändsgränd, framför en hög af timmer, eller en på marken utgillrad långbent skeppsmast. Jag stod orörlig och såg de två försvinna i närheten af det olyckliga jättefartyget med dess spöklika refben. 

— Men, Otto! hörde jag bakom mig min mors förebrående röst, ty mitt kallblodiga lugn gick dock nästan för långt.

Hade påminnelsen kommit från någon annan, skulle jag troligen satt mig ned att hvila på närmaste brädstapel; nu styrde jag mina steg långsamt mot jättefartyget. Hvilken syn! När jag uppnått dess varf, såg jag min snabbfotade häradshöfding stå i förtviflan vid trappan. Den olycklige, han bar hällor under stöflarna, och hans snäfva pantalonger hade under förföljandet brustit på ett sätt, som gjorde det platt omöjligt för honom att visa sig i fruntimmerssällskap.

Om det är sant att skadeglädjen öfver en motståndares nederlag är lika medfödd, som tillfredsställelsen öfver egen triumf, hade jag nu bort skratta; ja, jag hade bort säga till denne olycksfödde utgillrare af så många guldnät: min herre, jag beklagar er, eller någonting dylikt, och därvid spetsat mina läppar till det mest mördande löje. Men jag befann mig nu i en annan sinnesstämning, jag nedlät mig att fråga honom om hans undkomna byte. Han var nog ädelmodig att peka på trappan. Jag rusade upp med bevingade steg och fann Augusta stående i det inre af fartyget.

I Göteborgs museum, om jag minns rätt, föres den nyfikne åskådaren in i skelettet af en hvalfisk. Föreställen eder ett sådant oformligt skelett, blott af ännu mycket vidsträcktare dimensioner; en ruin af bruna, halfmurkna, mossbelupna, buktiga trädstammar, omslutande ett ofantligt hvalf utan tak, med en enda golfbjälke, kölen, sammanfogad af jag vet ej huru många väldiga furustammar. Tänken eder sidoväggarna halföppna, så att man genom spanternas mellanrum kunde uppfånga en skymt och ett sorl af folkvimlet, men på samma gång ensligheten därinne så tom, så tyst, som i en tillstängd kyrka, där två lefvande varelser oförmodadt möta hvarandra på stora gången i midten. Och läggen därtill, att denna smala gång, till hvilken man nedklättrade på en murken stege, var öfvervuxen af hallonbuskar, som inträngt från marken mellan springorna och frodades yfviga under sol och regn, som intet skymmande tak hindrat att intränga. Hit hade Augusta tagit sin förtviflade tillflykt. Det var ryssjan, det var notkilen, från hvilken icke mer fanns någon utväg att undkomma, men den skicklige fiskaren hade råkat ut för ett missöde, han hade i segerns ögonblick blifvit hindrad att gripa sitt rof.

Jag klättrade nedför stegen, och det första jag varseblef var tre stora, mörkröda hallon, hvilka här fått mogna i ostörd ro på den plats, som numera sällan beträddes af människors fot. En ögonblicklig ingifvelse rann mig i hågen. Jag afbröt kvisten, räckte bären åt min förlorade brud och upprepade hennes ord:

Icke ute och icke inne,
ej i skog eller berg och sjö,
ej på fastland och ej på ö
grönskar det som mitt hjärta önskar.

Denna gång mottog hon bären, och hennes ögon fylldes af tårar. 

— Drottning Disa skulle ej ha funnit en lyckligare lösning, sade hon, upprepande mina vredgade ord vid vårt förra möte på stranden.

Behöfver jag tillägga att vi återvände, för andra gången förlofvade, som fästman och fästmö från denna osälla ruin af ett förolyckadt storverk? Så nyckfullt är människohjärtat, att det bästa och skönastes, när det påtvingas oss, väcker ett uppror som icke kan dämpas, förrän vi åter förlorat vår dyrbara skatt. Vi hade i elfva år trott oss rätt uppriktigt afsky hvarandra, men när vi varit skilda en vecka, förstodo vi huru högt vi af fritt val kunde älska hvarandra.

Vår återkomst arm i arm väckte intet uppseende. Det var ju allt som det skulle vara. Ingen, icke ens min olycksfödde rival, som senare på kvällen åter visade sig i gula pantalonger, anade den för hela lifvet afgörande förändring, som skett mellan oss. Endast en liten episod väckte hans och många andras förvåning. En bekant, gammal sed vid fartygs utskjutningar är, att de upprymde arbetarne i glädjen öfver den lyckliga utgången pläga hissa på axlarna sina patroner med desses anförvanter, byggmästaren, skeppskaptenen och för öfrigt hvarje populär gäst, som råkar ut för deras besvärliga välmening. Sedan denna ära vederfarits festens främste vederbörande, närmade sig några misstänkliga personer äfven till Augusta och mig, och innan vi anade ett försåt, sväfvade vi i höjden till allmän förlustelse, gemensamt upphissade på en bred, enkom för ändamålet anskaffad gungstol. Jag kan sanningsenligt bedyra, att en sådan ställning fordrar en god balanserkonst. Men när vi på detta sätt kringburos på den jublande mängdens axlar och min blick föll på det gamla hafsvidundret, som bevittnat vår nya lycka, rann mig åter ett infall i hågen — jag är, som man ser, ett rof för infall. Jag kysste min fästmö i allas åsyn — för första gången sedan hon klöste mig i ansiktet. Och det obeskrifliga jublet vid denna syn kan endast jämföras med den helt motsatta känsla, hvilken vid samma anblick målade sig på min slagne rivals rodnande kinder och kastade ett rödt sken ända ned på hans stärkta löskragar. Midt i sorlet urskilde jag tydligt ett par feta händer, som af alla krafter applåderade oss. Det var affärsmoster. Hon triumferade, hon hade summerat sitt konto och räknat rätt.

Jag har kallat min lilla berättelse en historisk tilldragelse, och i verkligheten innehåller den intet annat än en tusen gånger förut upprepad erfarenhet. Men jag kunde med samma skäl kalla den uppslaget till en roman, ty hvad innehålla väl romaner annat än kärlek med hinder? Och om slutet blifvit ett giftermål efter tårar, hvad är väl detta annat än just det slut, som en nöjsam roman bör få? »Kriegt er sie, oder kriegt er sie nicht?» [Får han henne, eller får han henne inte?] Vår roman slutades så lyckligt jag någonsin vågat hoppas, jag fick min flamma och prisar ännu i dag det gamla spökskeppet, förutan hvilket jag kanske aldrig funnit nyckeln till den mest svårlösta gåta i hela mitt lif.

Men om spökskeppet återstå ännu ett par ord att tillägga, ty dess besynnerliga öden tillhöra historien. Något år efter vår återknutna förlofning inköptes ruinen för lågt pris af en annan skeppsredare. Han lät nedtaga det ofullbordade skrofvet, utmönstra allt det som röta och vanvård gjort obrukbart, samt af återstoden upptimra en ny och vacker tremastare, till dimensionerna betydligt mindre än dess stamfader, jätten. Äfven den andre redaren skulle likväl icke fullborda byggnaden, ty en besynnerlig trolsk otur tycktes fortfarande hvila öfver jättens kvarlefvor. Den nye ägaren föll i en svår sjukdom och sålde det halffärdiga skeppet till en köpman i Helsingfors. Denne fullbordade byggnaden, skeppet gick lyckligt af stapeln och fick namnet Augusta. Kanske minns någon ännu detta vackra, graciösa fartyg, som ej var sitt namn ovärdigt. Men stamfaderns olycksöde förföljde det, och dess bana blef kort. Augusta, kapten Leander, hade återvändt från sin andra eller tredje resa, jag minns ej hvilken, när kriget mot England och Frankrike utbröt år 1854 på våren. Augusta hade kunnat undkomma bakom Sveaborgs kanoner, men ansåg sig tryggare på Ekenäs redd och ankrade vid Hvitsand.

Där togs skeppet, med full saltlast, som god pris af engelsmännen den 19 Maj 1854 och var icke blott det första finska fartyg som sålunda föll i fiendens händer, utan säkerligen äfven det första, i hvars inre man plockat mogna hallon, Dess senare öden äro icke bekanta, Förmodligen har prisen beredt sin nye ägare lika liten fröjd som dess förre. Stamfadern, den gamle jätten, var afundsjuk om sin gunst. Han ville göra blott två varelser lyckliga — och det gjorde han som en karl.