IX. HANDEL OCH SJÖFART 1810—1858

Gustaf Adolf Lindqvists affärer


Att bristande förmåga, slarv och okunnighet även spelade sin roll i affärerna framgår, utom av fallet G. W. Turdin, som ”inom fem år (lyckades) förstöra en betydlig förmögenhet”, 122) varom mera senare, av handlanden och skeppsredaren Gustaf Adolf Lindqvists öde. 123) Han var son till rådmannen Carl Lindqvist och blev liksom denne handlande i staden. Han var vidare gårds- och tomtägare (½ gården 108 till 1823 och från 1824 tomterna 1—3, som såldes den 7 april 1847) samt ägare till Keppo hemman 1828—1838 med dess år 1741 anlagda såg och kvarn. 124) Han ägde även Mjölnars hemman i Jeppo 1832—1838. Dessutom innehade han andra hemman, såsom Nygårds hemman på arrende, men med äganderätt till byggnaderna, Tuliniemi hemman (1/4 mantal) i Viitasaari socken och Lillvis hemman (7/108 mantal) jämte ett annat hemman (7/72 mantal) i Kortesjärvi, såg och blästerverk, kvarnar m.m., vilket på 1840-talet renderade honom titeln brukspatron. Vidare var han skeppsredare och ägde som sådan briggen Memoria samt fregattskeppen Trägen om 215 och Winner om 175 läster.

Lindqvist var tolagsbokhållare 1827—1829. Han utsågs i maj 1836 till en av stadens äldste, en förtroendepost, som han märkligt nog bibehöll ända till den 1 maj 1848, och tituleras i samma magistratsprotokoll rådman. 125) Detta betecknar höjdpunkten av hans karriär i Nykarleby; samtidigt börjar nedgången.

Lindqvists ekonomiska ställning borde, som av det ovanstående framgått, vid denna tidpunkt ha varit den bästa. I mitten av 1830-talet kom han dock på obestånd genom olyckliga rederiaffärer. Redan inredningen av skeppet Trägen synes ha berett honom svårigheter. ”Där hade snålheten möblerat kajutan med trädbänkar, nej bockar à la Wöro, och slarfvet förglömt flere vigtiga tåg, hvilka repslagaren i dag spann, medan fartyget i morgon skulle gå till segels”, skriver Topelius, som i sept. 1835 ”inspekterat” fartyget i Nykarleby hamn. 126)

Nu visade sig även en viss svaghet i Lindqvists affärsmoral. På grund av penningbekymmer försökte han genom olika manipulationer slingra sig från att betala hyror och andra tillgodohavanden till sitt sjöfolk. Detta ledde till upprepade processer mot Lindqvist. Sålunda väckte koff. skepparen Fredrik Granholm 127) i maj 1836 åtal mot Lindqvist för att denne ej utbetalt hans lön. Granholm hade fört Lindqvists brigg Memoria åren 1833 och 1834. Lindqvist påstod inför rätta, att Granholm ej lämnat honom några redovisningar, varför han ej kunnat betala hyran. Rätten fann emellertid i juli 1836, att Lindqvist redan sommaren 1834 fått del av Granholms redovisningsräkning, men försummat föra talan inom natt och år mot Granholms sysslomanskap och räkningen, varför Lindqvists i saken utförda talan såsom sentida väckt ej kunde komma under prövning. Lindqvist ålades därför att genast till Granholm utbetala 1097 Rdr 42 skill. 4 runst. svenska riksgäldssedlar samt ersätta Granholms rättegångskostnader med 25 rbl bco ass. Samtidigt dömdes hans hustru Brita Catharina för smädelse mot tullbetjänte till 10 drs eller 4 rbl 80 kop. böter. Klagande var tullvaktmästare Robert Ahlqvist. 128)

Lindqvists svårigheter visade sig också i att hans kaptener gång på gång måste belägga sina fartyg med bodmeri, 129) d.v.s. pantförskriva dem mot lån. Briggen Memoria , förd av skepparen Johan Emeleus, belades sålunda med bodmeri på skepp och last den 30 dec. 1835 i Köpenhamn. På samma resa från Nykarleby till Marseille strandade fartyget i april 1836 vid Egerlandet på holländska kusten. Skepp och last bärgades och försåldes på Texelen till förmån för innehavaren av bodmeribrevet i Köpenhamn. Besättningen fick ej ut sina hyror och kapten Emeleus, som kvarstannat i Holland, förmedlade sjömännens begäran, att skeppsägaren borde uppfylla de förbindelser skepparen ingått med besättningen. Emeleus och besättningen måste emellertid stämma Lindqvist inför rätta i Nykarleby i juni 1836. Lindqvist påstod nu inför magistraten, att han före avresan från Nykarleby förskottsvis betalat särskilda penningposter för hyrorna, som ej fanns upptagna i den avräkning Emeleus insänt. Styrmannen på fartyget, Carl Magnus Lacke, hade följt besättningen från Holland till Nykarleby och utdelat åt dem de penningar konsulaten försträckt, vilka medel Lindqvist nu nödgades återbetala. Lindqvist var villig att betala det som återstod, då ovannämnda avdrag gjorts, men kunde ej uppge beloppet av hyrorna.


Magistraten fann emellertid, att skepparen Emeleus tillställt kärandena, sjömännen Henrik Sundqvist, Matts Westerlund, Carl Löfbohm, Anders Johan Wärnström, Petter Anders Cronqvist, Anders Johan Salin, Johan Wikman och Johan Fredric Wörgren av honom upprättade likvider till avräkningar i deras hyror, vilka rätten enligt 16 kap. skeppslegobalken av sjölagen ansåg bindande för svaranden Lindqvist. Dessutom visade den av rättsfiskalen i Amsterdam, D. E. Nykerk, den 18 april 1836 upprättade och svaranden förevista räkningen, att så mycket av lasten blivit bärgad från fartyget, att det översteg besättningens innestående hyror m.m. Svaranden Lindqvist ålaides därför att genast utbetala till kärandena deras fordringar. 130)

Detsamma upprepades i sept. 1837, då sjömännen Matts Strömmer, Jacob Grönlund, Erik Nylund, Johan Henrik Svedberg och Jacob Sigfrids upptedde pass från Wiborg för magistraten och berättade, att de varit besättning på skeppet Trägen , som anlänt till Wiborg. De i hemställde nu till rättens afgörande, huruvida de var berättigade att taga nya hyror, ehuru de icke var avmönstrade eller uppsagda. De frågade också, huru de borde förfara för att utfå sina hos Lindqvist innestående månadshyror. Magistraten förklarade dem fria från fartygets tjänst, men ansåg sig ej befogad pröva deras fråga om hyrorna, ”utan må de utsöka sina månadshyror och ansvara för sin tjänst, bäst de kunna.”

Handl. Lindqvist förekom nu på anmälan, jämte båtsmannen på skeppet, Gustaf Henrik Broman, och anhöll att denne måtte avmönstras. Broman uppgav sig ej ha bekommit några avräkningar av Lindqvist och fordrade månadspenning för den tid han varit i fartygets tjänst samt dessutom skjuts från Viborg till Nykarleby. Magistraten avmönstrade Broman med öppen lämnad rätt att därest han ej i godo kunde förlikas med Lindqvist, i laga ordning utsöka sin fordran. 131)

Befälhavare på Trägen var vid denna tid koff. kaptenen Zimmerman, som den 2 okt. 1837 påmönstrade ny besättning på fartyget i Nykarleby. 132)

Fregattskeppet Winner gick dunkla öden till mötes. Befälhavare var sept. 1836—nov. 1837 koff. skepparen G. A. Eklund. 133)

I nov. 1837 återkom båtsmannen på Winner, Carl Svanström, från Helsingör med Jakobstadsskeppet Superbe, fört av skepparen Bäcklund. Winner ägdes då ännu av Lindqvist och fördes som nämnts av kapten Eklund. 133) Följande år var denne emellertid befälhavare på den i Pedersöre 1838 nybyggda skonerten Thetis om 70 läster, som ägdes av rådman J. A. Lybeck. Befälhavare på Winner var nu koff. kaptenen C. P. Engman. 134) Möjligen såldes fartyget hösten 1838, eftersom det ej mera omnämnes. 135) Eklund påmönstrade besättningen på Thetis i juli 1838 för resa på östersjön. Hösten s.å. var han tillbaka i Nykarleby och avmönstrade den 1 okt. besättningen på Trägen , som han tydligen fört med sig från Köpenhamn. Där förde kapten Zimmerman fortfarande befälet på fartyget, vilket framgått av att han den 5 nov. 1838 därstädes avmönstrade kocken Matts Keppo från fartyget.

I april 1839 anmälde rådman Lybeck, att han sålt skonerten Thetis till handl. A. Silfvius och koff. skepparen C. O. Åberg från Borgå stad, dit fartyget avseglade i maj s.å.

I sept. 1839 befann sig skeppet Trägen i Alexandria, där jungmännen Nils Backlund och Matts Jakobsson Peth rymde. 136) Det såldes ”för Bodemeris skulld” i Marseille i juni 1841 enligt meddelande till Lindqvist från handl. Fredrik Wessel därstädes. 137)

Härmed hade ”den siste majgreven” 138) förlorat alla sina skepp. Lindqvist försökte trots alla förluster fortsätta som redare, men misslyckades, av allt att döma på grund av penningbrist. Hans sista fartyg, barkskeppet Alltid  139) (”Trägen Winner Alltid”) var under byggnad redan 1838. Det skulle bli över 300 läster, det största fartyg, som någonsin byggts i Nykarleby. Det kom emellertid att bli liggande ofullbordat i åratal på Djupstens varv, tills hallonbuskar bokstavligen växte upp genom bordläggningen. Härom handlar Z. Topelius novell ”Augustas hallon”. 140)

Traditionen berättar, att det för sin slösaktighet kända herrskapet Lindqvist nog på sitt sätt försökte hushålla under det pågående fartygsbygget. Fru Brita Caisa for med drejtappar i släden ut till varvet; hon ville, sades det, föra litet ”byggnadsmaterial” till skeppet, Likaså höll sig herrskapet någon tid med dragremmar (= romor) av vidjor i stället för av läder, vilket gav upphov till öknamnet ”vidiromsherrskapi”.

Alltid var för stort tilltaget för Lindqvists ekonomi, som då redan befann sig på fallrepet, och man förstår att han försträckte sig ytterligare vid byggandet. Det förtjänar emellertid nämnas, att ett par andra Nykarlebyredare, råd- och handelsmännen Matts Lithén och Carl Johan Berger, samtidigt på Djupsten byggde ett skepp, som var avsett att bli lika stort, nämligen fregattskeppet NyCarleby. Detta fartyg stannade dock vid 254 läster och blev färdigt 1839. Även fregattskeppet Adolf om 267 läster byggdes dessa år på Djupstens varv av råd- och handelsmannen Adolf Hammarin och blev färdigt 1840. I Jakobstad, Kristinestad och Åbo var det vid denna tid gott om fartyg över 300 läster, i Jakobstad t.ex. fregattskeppet Ocean om 343 1/3 läster och i Kristinestad fregattskeppet Fäderneslandet om 340 samt i Åbo fregattskeppet Åbo om 350 läster. Topelius påstående, att Lindqvist planerat ett fartyg om mer än 600 läster, som skulle ”överträffa allt hvad den finska handelsflottan härintills sett storartat och inbringande i skeppsbyggeri”, är dock knappast riktigt. Lindqvist kan ej mera vid den tidpunkten ha tänkt sig ett sådant fantasibygge. Ett bygge om 300 läster var stort nog för Nykarleby, ehuru ej särskilt stort för andra finländska sjöstäder. 141)

Resterna av det ofullbordade skrovet övertogs småningom av rådman J. A. Lybeck, som 1846 gift sig med Lindqvists brorsdotter Augusta. Av den friska delen av virket lät han bygga ett nytt, betydligt mindre fartyg, som fick namnet Augusta. Innan det ännu var färdigt, sålde han det till nya ägare. 142) Augusta, var ett barkskepp om 113,5 fots längd och midskepps 30 fots bredd samt 8,75 fots djupgående tomt och 16,45 fots lastat. Det byggdes av furu på kravell på J. A. Lybecks skeppsvarv på Alörn, såsom tidigare nämnts. Byggmästare var skeppsbyggaren Matts Henriksson. Det blev färdigt sommaren 1849 och ägdes då av handlandena L. E. Wallén, A. Westerlund och D. Lindfors i Helsingfors. Det uppmättes den 10 juli s.å. av skeppsmätaren J. H. Forssén och befanns ha en dräktighet om 226 61/118 svåra läster efter 18 skeppund per läst. Mätebrevet utfärdades den 13 aug. s.å.

Vid mätningen saknades ankaren och kettingar, segel och större delen av riggen samt proviant, ved och vatten. Något avdrag ansåg man sig dock ej behöva göra, emedan skeppet för masternas intagande lastats med så mycket sten, som prövades svara mot det avdrag, som eljest bort göras enligt författningarna. 143)

Den 20 aug. utfärdades folkpass för en del av besättningen på skeppet för resa till hemorten Helsingfors och vidare till utrikes ort. Det avseglade något senare från Nykarleby under koff. skepparen Carl Anders Leanders befäl och återvände ej mera till stadens hamn. Det skall ha tagits som pris av engelsmännen vid Hvitsand utanför Ekenäs den 19 maj 1854 med full saltlast, det första finländska fartyg, som föll i fiendens händer under Krimkriget. 144)

Lindqvist försökte sig även liksom flera andra österbottniska skeppsredare, sågägare och handelsmän vid denna tid på järnframställning vid forsar och vattendrag i inlandet. Syftet var att producera billigt järn för skeppsbygge och andra liknande ändamål. Han grundade 1841—1842 ett blästerverk i Pihtipudas vid Saaninkoski fors invid Saanijärvi och Alajärvi sjöar. Verket beviljades previlegier den 29 mars 1845 och fick 20 års frihetsår från skatt, räknat från den 12 sept. 1848. 145)

Vid samma tid, som Saaninkoski anlades, hade Lindqvist av bergsmästaren vid Bergsstaten, fil. dr Gustaf Idestam fått fullmakt på kronan tillhöriga Södö malmfyndighet vid Sottunga i Ålands skärgård (30. 5. 1842). Han befann sig även där för att sätta igång gruvarbetet i juni 1843, då han på platsen löstes från sin fullmakt av finansdepartementets chef, Lars Gabriel v Haartman och överintendenten vid Bergsstaten Nils Gustaf Nordenskiöld, som ej haft en aning om Idestams transaktioner. För fullmakten fick Lindqvist 250:rbl i sedlar vid den formella utlösningen den 4 aug. S.å. 146)

Lindqvist var således vid denna tid ivrigt verksam även som ”bergsman” och ”brukspatron”, men med föga framgång.

Till anläggningen vid Saaninkoski hörde en stångjärnssmedja och en manufaktursmedja, en mindre mjölkvarn med 2 par stenar, en husbehovsvåg och en hackhytta med 2 pipor. Dessa var dock dåligt uppförda. Sjömalmstillgången var ymnig i trakten och billig att anskaffa och skogen god. Vattentillgången i fallet var emellertid otillräcklig om sommaren. Lindqvist försökte emellertid driva företaget, men detta medförde allt större förlust. Det var här han gjorde sig av med resten av sin ursprungligen stora förmögenhet.

Hösten 1849 erbjöd han företaget till försäljning åt rådman C. J. Collander i Nykarleby för 7700 rbl s:r. Denne avslöt även den 15 okt. s.å. ett köpeavtal med Lindqvist, men förbehöll sig några veckors betänketid. Redan den 24 nov. uppsade han avtalet, förebärande en icke fullt tillstyrkande uppmuntran till affären från bergsmechanicus Joh. E. Ahlström i Åbo. Denne hade av Collander fått i uppdrag att inspektera verket, men medhann ej detta.

Vid ett besök därstädes 1847 hade han emellertid, konstaterat, att verket på allt sätt var dåligt byggt. Tvärs över forsen hade man anhopat ett stenröse, på vilket man placerat några varv stockar. Vattnet strömmade fritt genom dammen och endast genom att täppa till springorna med halm kunde man hålla vattenhöjden någorlunda jämn. Piporna var 4 alnar höga, utvändigt av gråsten och invändigt av eldfast skiffer. Men hyttan var byggd på det uslaste sätt och öppningen så trång, att tackorna endast med möda kunde fås ut. Malmtillgången var däremot god och togs ur de närliggande sjöarna Kolima-, Alva- och Elämäjärvi. Det fanns rikligt med skog, men allmogen var ovan vid kolbränning. På grund av den dåliga koltillgången hade blästerverket ej varit i användning under de tre senaste åren.

Det på bruket framställda järnet var emellertid synnerligen gott och då det ansågs viktigt, att den fattiga och avsides boende allmogen bereddes arbete, hade senaten 1847 beviljat Lindqvist ett lån på 1500 rbl s:r räntefritt. Ekonomiedepartementets åsikt var emellertid härvid den, att Lindqvists personlighet ej var ägnad att väcka förtroende till företagets framgång, emedan han var känd för att påbörja en mängd olika företag, vilka delvis helt och hållet misslyckats och dels lämnats ofullbordade.

Några förändringar förmådde lånet ej heller åstadkomma. År 1849 tillverkades dock 50 skeppund stångjärn, men därefter synes verksamheten helt ha avstannat. 146)

Ovannämnda uppgifter delgav Ahlström av allt att döma rådman Collander.

Vid ett besök, på bruket i dec. 1849 konstaterade denne även, att vattenhöjden i fallet var endast 4 fot. 2 tum enligt ett utslag av guvernörsämbetet, ehuru Lindqvist uppgivit 6 fot. Collander slog nu alla tankar på ett inköp av verket ur hågen.

Till detta beslut bidrog säkerligen, att han samtidigt spekulerade på ett blästerverk i Myllyranta i Utajärvi nära Uleåborg, ägt av landskamreraren Carl Gustav Bergbom därstädes.

Lindqvist ägde även ett annat järnbruk, nämligen Korkeakoski i Pielavesi i Kuopio län. Vid ett sammanträffande där i dec. s.å. uppsade Collander avtalet även muntligt. Detta emottogs av Lindqvist med obehag; uppsägningen hade kommit honom sent tillhanda. De skildes ”ocontanta” från varandra. Lindqvist instämde Collander till häradstinget i Viitasaari socken den 17 sept.. 1850 till svaromål om sitt förpliktande att stånda vid köpet. Först den 30 jan. 1851 avgjordes målet till Lindqvists nackdel: handeln upphävdes. Lindqvist förde emellertid målet vidare till högsta ort. I maj 1853 avkunnade Kejs. M:ts dom: underrätternas dom stod fast. 147)

Korkeakoski bruk såldes den 4 dec. 1851 av Lindqvist till J. A. Fellman i Uleåborg för 4100 rbl s:r, såldes den 17 febr. 1852 på exekutiv auktion och gick därefter ur hand i hand tills det nedlades 1872. Bruket i Saaninkoski fortsatte även det under andra ägare till 1873. År 1852 ägde Lindqvist även Rantala blästerverk i Kortesjärvi. Bruket befann sig i fullständigt förfall och hade ej på många år producerat något järn. 148)

Lindqvist hade nu flyttat till Kalajoki, där han innehade gästgiveriet och ett kronoboställe Viia i Sievi. Hans hustru var enligt traditionen ett originellt fruntimmer, systerdotter till rådmannen, kommerserådet Johan Turdin. 149) Hon hade vid sitt giftermål enligt vad det berättades betingat sig att av sin man erhålla en sidenklänning vart år. ”Du ska lär dig lyd”, lär hon ha inpräntat i mannen! 150) Ett par tre år framåt torde hon även ha fått sin sidenklänning, men sedan svalnade kärleken och sidenklänningarna uteblev. Till mannen skrev hon, då han vistades borta från hemorten i affärer, brev med ovanskriften: ”Min fordom älskade Adolf” Kvinnliga släktingar församlade hon ibland hos sig och visade dem gärna alla sina sidenklänningar, guldnipper och andra rariteter.

I nov. 1836 bötfälldes fru Lindqvist för smädelse av tullbetjänte i Nykarleby. Rörande denna händelse föreligger följande uppgifter, belysande för både sjöfartens och småstadens förhållanden vid denna tid.

Den 15 okt. 1836 anmälde tullförvaltaren Pehr Lundmark, att e.o. tullvaktmästaren Robert Ahlqvist haft bevakning på skeppet Winner den 29 aug. Därvid hade han av handl. Gustaf Lindqvist, dennes hustru Brita Catharina och skepparen Georg Abraham Eklund blivit överfallen med okväde, då han velat hindra olaga lastning. Han hade i anledning härav väckt åtal mot vederbörande. Saken förehades den 20 okt.

Det är betecknande, att samtliga rådmän höll sig undan vid rättegången utom Ad. Hammarin. Som domare fungerade t.f. borgmästaren, hovrättsauskultanten C. D. Roundell. Apotekaren Benzelstjerna, fabrikören Fellman och målaren Johan Gummerus adjungerade för att domstolen skulle vara fullsutten. I stället för tullförvaltare Lundmark, som anmält sig sjuk, biträddes Ahlqvist av vicestadsfiskalen Joh. Henric Forssén. Denne hade fullmakt av Lundmark att fullgöra målet. Svarandena hade personligen infunnit sig. Vid den fortsatta rättegången den 24 okt, och 14 nov. närvar även rådman Lithén och t.f. rådmannen Wiklund, medan fabrikör Östman adjungerade.

Forssén anförde, att under Ahlqvists vakt hade s.k. förningsbåtar, lastade med plankor, kommit till skeppet. Deras lossande hade dragit så långt ut på tiden, att klockan gått på nio, varför Ahlqvist tillsagt att upphöra med lossningen, eftersom det även blivit mörkt. Lindqvist och hans hustru hade då överfallit honom med okväden och hotelser. Ahlqvist yrkade nu laga ansvar för

1mo olaga lastning
2do okvädning.

Lindqvist bestred, att han vetat av att Ahlqvist förbjudit lastningen, förrän båtarna var tomma samt att han okvädat denne. Han yrkade skadestånd för rättegångsumgälderna och för den förlust, som tillskyndades honom genom att skeppet Winner, som låg segelfärdigt, kvarhölls. Lindqvist framhöll även att under den tid skeppet lastades hade två dygn förflutit utan att Ahlqvist varit ombord på detsamma.

Även fru Lindqvist bestred att hon okvädat Ahlqvist.

Kapten Eklund påstod, att han ej varit ombord på skeppet den angivna tiden, utan utfaren till en holme kallad ”Djupsten” för att efterse en smed, som arbetat för skeppets räkning. Han hade ej hört Ahlqvist förbjuda lastningen.

Följande vittnen åberopades: styrmannen Wilhelm Backman, konstapeln Jacob Aspegren, sjömännen Carl Svan ström, Jacob Blomqvist, Eric Blomqvist, Anders Sparvin, Gustaf Fågelberg, Fredrik Fågelberg, Eric Forsberg, Johan Lukas och Jacob Syrjer. Blomqvistarna, Sparvin och Fågelbergarna var frånvarande utan förfall.

Backman vittnade, att han fortsatt lastningen trots Ahlqvists tillsägelse, emedan kapten Eklund ej var ombord. Kort efteråt hade Eklund emellertid kommit. Ahlqvist hade då, stående förut vid kabyssen tillropat Eklund, som befann sig akterut, att lastningen skulle upphöra. Han trodde dock ej, att Eklund hört uppmaningen, emedan det blåste hårt. Han tillade, att om båten kommit att ligga länge lastad långs sidan av skeppet så hade den troligen sjunkit och att den ej kunnat ta sig varken till Alörn eller Djupsten. Han hade hört fru Lindqvist fråga Ahlqvist, då denne förbjöd lastningen, ”om ej emot erläggande fyra à fem procent finge lastas”. Däremot kunde han ej säga, om Gustaf Lindqvist, som varit vid storluckan under däck, hört Ahlqvists tillsägelse. Då lastningen upphörde för en kort stund efter tillsägelsen, hade Lindqvist sagt till att lastningen skulle fortsätta, då han tydligen ej visste orsaken till pausen.

Lindqvist bestred vittnesmålet för sin del, men de andra erkände dess riktighet.
De övriga vittnena bestyrkte i stort sett Backmans vittnesmål. Jacob Syrjer, som suttit i kabyssen med Ahlqvist, innan denne gick ut och förbjöd lastningen, vittnade dock att Brita Catharina därvid i hetta sagt: ”wet hut, nog hafwa wi haft Vaktmästare förut om bord, kanske man kunde få last emot fem à sex procent”, varpå hon befallt, att lastningen skulle fortsätta. Eklund hade vid tillfället i fråga ej varit ombord.

Fru Lindqvist och Eklund bestred alla tillvitelser. Målet uppsköts till den 24 okt.
Denna dag var alla vittnen närvarande, men ej åtalade fru Lindqvist, som förebar sjukdom.

Blomqvistarna vittnade, att de befunnit sig under däck och ej kunde upplysa något i saken. Vittnet Fr. Fågelberg sade, att han varit med Eklund till Djupsten och ej hört någon tala om att Ahlqvist förbjudit lastningen. Klockan hade varit närmare 10, då lastningen avslutades. De nya vittnesmålen överensstämde i stort sett med de tidigare. Ett nytt vittne, Eric Ericsson Grötas, som varit i förningsbåten, hade hört fru Lindqvist säga till Ahlqvist: ”båten skall lastas och Ahlqvist behöfver ej bry sig, jag svarar för allt”. Senare hade Gustaf Lindqvist kommit och sagt: ”om fan vore skall båten tom”.

Av till rätten inlämnat prästbevis framgick, att herrskapet Lindqvist tidigare pliktat för olaga landgång ifrån fartyg. Skepparen Eklund var däremot ”till lefnaden ärlig”. Tullvaktmästare Ahlqvist styrkte med ed, att han blivit okvädad av fru Lindqvist, som tillsagt honom veta hut samt med hetta tillagt: ”nog kan jag betala fem à sex procent”. Stadsfiskal Forssén fann nu de åtalade vara skyldiga till att trots förbud ha fortsatt lastningen och Brita Catharina Lindqvist dessutom till att ha smädat Ahlqvist. Rådstuvurätten friade dock kapten Eklund från allt ansvar, medan målet för herrskapet Lindqvist uppsköts till den 14 nov.

Vid den då hållna rättegången yrkade Gustaf Lindqvist ersättning för de 10 dygn, som skeppet Winners resa blivit hindrad. Fru Lindqvists anhållan om att med ed få styrka sin utsago avvisades. Rätten fann det f.ö. vara utrett, att Gustaf och Brita Lindqvist anbefallt lastningens fortsättande, ”men som icke de utan Skepparen eller i hans frånvaro Styrmannen tillkommit befälet ombord samt Skepparen genom denne Rätts den 24 sistwekne October afsagda beslut blifvit frikänd och något ansvars påstående emot Styrmannen icke blifvit fördt, alltså befrias Gustaf och Britha Catharina Lindqvist från det å dem yrkade ansvar för olaglig lastning”.

Vad okvädningen beträffade, ansåg rätten, att Ahlqvist ej kunnat bevisa att Gustaf Lindqvist okvädat honom, varför Lindqvist frikändes. Däremot befanns fru Lindqvist skyldig att böta 10 daler silvermynt, svarande mot 4 rbl 80 kopek s:r till treskiftes mellan kronan, staden och käranden Ahlqvist. Dessutom skulle fru Lindqvist i rättegångskostnader erlägga till Ahlqvist 6 rbl bco ass. Gustaf Lindqvists ersättningspåstående avvisades. 150)

Brita Catharina Lindqvist dog på Nygårds hemman den 11 nov. 1848 i ”rötsår”, endast 54 år gammal. ”Den siste majgreven” dog i armod i Kalajoki den 13 sept. 1858 i nervfeber. Han bodde då i ett sjötorp, säges det, och dog i sorgen över att hans trogna hund blivit förgiftad av illvilliga människor (enligt P. W. Lybeck). Lindqvist var då något över 66 år gammal. 151)


Erik Birck (1980) Nykarleby stads historia del II, sid 466—475.


Nästa kapitel: Det Turdinska handelshusets upplösning och fall.


Läs mer:
Den siste majgreven av P.W. Lybeck.
Augustas Hallon av Zacharias Topelius.
(Inf. 2004-03-11.)