Nykarleby Min barndoms och min ungdoms stad av Einar Hedström

Alörn


Ett par kilometer norrom Nykarleby löper den gamla landsvägen tätt intill älvstranden. Man har därifrån en vid utsikt över älvens mynning och upplandningsholmarna där utanför — en utsikt välbekant för resande mellan Nykarleby och Jakobstad [innan den nya vägen byggdes]. Det är Nykarleby forna hamn, den nu s.k. Gamla hamn. Härifrån gick inte blott skeppsfarleden ut till havs, utan här var också den allmänna stråkvägen för alla dem, som från staden sökte sig ut till skärgårdens fria sommarliv.

Holmarna utanför älvmynningen utgjorde omtyckta platser för stadsbornas sommarnöjen. Emellertid var det ej den vid älvmynningen liggande holmen Djupsten, som fick mottaga den första sommarbebyggelsen, emedan staden där hade sitt skeppsvarv. Den lilla holmen bjöd därför inte på det lugn man önskade. Men ett par kilometer längre ute, på andra sidan fjärden i väster, låg det lummiga Alörn, som kom att utgöra medelpunkten i nykarlebybornas sommarliv under den tid på 1800-talet, då den lilla staden upplevde sin sista glansperiod på handelns och sjöfartens område, och som bland skärgårdens öar och holmar med skäl framstår som minnenas ö.

Till Alörn styrde stadsborna sina färder redan långt innan någon sommarbosättning förekom på ön. Här var man tillräckligt långt borta från hamnen och varvsholmen Djupsten för att inte bli påmind om vardagens id. Skeppsfarleden strök tätt förbi holmens norra udde. Här kunde man få bevittna, hur ståtliga fartyg tillhörande stadens handelsflotta — dess dåtida stolthet — återvände från resor till främmande länder, och man kunde följa deras insegling ända från Hällgrunds båk, tills de ankrade i hamnen vid älvmynningen.


Gamla stugan
På holmens norra udde fanns ännu i mitten av 1800-talet en gammal, liten stuga — den första som traditionen känner till på Alörn. Den var så gammal, att ingen ens den tiden visste, när den kommit till. Den kallades bara ”gamla stugan”. Enligt traditionen brukade stadens köpmän och skeppsredare bege sig dit ut för att speja efter och invänta de fartyg, som var på inkommande. Kanske hade stugan uppförts just för detta ändamål. Redan på 1820-talet var den allmän egendom såtillvida, att dess dörr stod öppen för alla. Där sågs hela sommaren glada människor på utfärd. Man kokade sin mat i den öppna spisen och hade skydd, om det blev oväder. Där kunde man också tillbringa natten. På en stor lave med halm eller hö sov man i syskonsäng, också om man tillhörde olika sällskap. Under den tid, då envar inte ännu strävade till att skaffa sig en egen sommarstuga, spelade ”gamla stugan” en central roll i sommarlivet i skärgården. Topelius nämner den ofta i sina dagböcker från 1830-talet, och dess väggar bar många anteckningar av hans hand om vistelsen där ute. ”Det skulle vara omöjligt”, säger han i sin dagbok, ”att beskriva allt det skämt, alla de lustiga upptåg och de roliga tillställningar, som denna stuga varit vittne till”. Själv har han förevigat den i en av sina allra vackraste berättelser i ”Läsning för barn”, berättelsen ”Gamla stugan” — sagan om hur den 17-åriga Maria i en springa i den redan halvt förfallna stugans stockvägg finner den ring, som den unge sjömannen en gång, då han för 70 år sedan drog bort, hade gett sin älskade, den unga flickans farmor.

Den sista uppgiften om att stugan ännu var någorlunda beboelig härstammar från den 18 augusti 1840, då Topelius antecknat, att tio personer sov i syskonsäng på laven. Sedan torde den ganska snabbt ha förfallit. Stadsborna började småningom bygga allt flere egna sommarhem, och ingen av dem som ännu använde ”gamla stugan”, ansåg sig väl ha skäl att underhålla den. Åtminstone på 1880-talet var den borta.


Villabosättning

Den egentliga villabosättningen på Alörn började på 1830-talet. Omkring år 1840 fanns där ett tiotal villor, alla belägna i den nordliga delen av holmen. Bland ägarna märktes många av stadens mest kända släkter: Hammarin, Lithén, Turdin, Högdahl, Dyhr, Berger m.fl. — de flesta representerande dess handelssocietet. Några ståtliga villabyggnader uppfördes ej, utan tvärtom tämligen enkla sommarbostäder. Ett undantag utgjorde Lithéns villa. Om den säger Topelius, att den var alldeles för stadsmässig. När den döptes till Charlottenlund, skedde detta med pomp och ståt. Ett fyrverkeri avbrändes, som i gyllene bokstäver skrev namnet Charlottenlund mot den dunkla augustihimlen. Från de på fjärden förankrade skeppen dånade kanonerna, och under det ekot mullrade mellan stränderna, uppstämde besättningarna ett högt hurra. Charlottenlund spelade för övrigt en stor roll i Topelius' sommarliv. Där bodde hans ungdomsälskade, Mathilda Lithén, och där vistades han mycket såväl under familjen Lithéns tid som senare, då hans svåger J.A. Lybeck ägde villan. Många ställen på väggarna bar verser och anteckningar av skaldens hand. Den 24 augusti 1835 säger han i sin dagbok, att han skrivit några rader i trappuppgången till övre våningen. Anteckningen gäller de i samband med Alörn ofta citerade verserna, som börjar: ”I hundra år skall stugan stå . . .”. Först 62 år senare gjorde han där sin sista anteckning.

En annan sommarstuga, vars namn är mera bekant för allmänheten, är Majniemi — ingalunda att förväxla med fantasislottet med samma namn i Fältskärns berättelser. Stugan, som tillhört rådman Collander, inköpte fru Topelius för sin mans räkning år 1855 — alltså under Krimkriget. Köpet ansågs riskabelt, emedan engelsmännen föregående sommar hade våldgästat Alörn. På Majniemi tillbragte familjen 12 lyckliga somrar. Efter denna tid stod stugan under många år obebodd och de somrar skalden gästade staden och Alörn, bodde han hos sin svåger Lybeck på Charlottenlund. Den sista familjefesten på Majniemi ägde rum mariadagen år 1873, professorskan Maria Emilias namnsdag.




Lybecks villa, Charlottenlund på Alörn.


Då Topelius följande gång besökte Alörn år 1879, var stugan bortflyttad. Den hade med — skaldens begivande sålts till en bonde. Men efter 18 år återköptes den av seminaristerna i Nykarleby och uppfördes på sin förra plats. När Topelius sista gången i sitt liv besökte staden och Alörn sommaren år 1897, överlämnades det återuppståndna Majniemi till honom. Första gången ville han vandra dit alldeles ensam, och under sommarens lopp företog han flere ensamma vandringar dit från Charlottenlund. Det var under ett av dessa besök han i Majniemis gästbok skrev de känsliga stroferna om det forna sommarhemmet: ”Förgånget ren i tidens ström, uppståndet som en ungdomsdröm”, kanske den sista dikten av hans hand; följande vår fanns han ju inte mer i livet.



Topelius och Lybeck på Charlottenlunds veranda.


Namnberget
Ett gott stycke inne i skogen nordväst om Charlottenlund ligger ett lågt berg med stora, flata hällar — ”Namnberget”. Det utgjorde ofta målet för villabornas promenader. Redan på 1830-talet blev det sed, att man där inhögg sitt namn eller sina initialer i berget. De flesta av de alörnbor, som tillhörde Topelius' generation, har sina namn förevigade i stenen, och många namn har senare tillkommit. Detta runornas berg kallade skalden skämtsamt ”Runeberget” eller helt enkelt ”Runeberg”. I sällskap med sin ungdomskärlek, Mathilda Lithén, högg han bådas namn i berget. ”Gud förene de båda namnen”, skriver han i sin dagbok med ungdomens tilltro till den första kärlekens varaktighet. Och han är övertygad om att åtminstone dessa namn, som han kallar ”den eviga runan”, aldrig skall plånas ut.


Per Matts' sten och ”Fjäderholmarna”


Per Matts' sten


Fjäderholmarna
[De riktiga namnen: Stenarna, Skärvgrundet, Bådagrundet och fast i torsön Grisselgrundet. Foto: Lars Pensar (1988).]


Innan strandalarna vuxit upp kring Charlottenlund och Majniemi, hade man därifrån en god utsikt över havet — en utsikt, som går igen i skaldens sagomotiv. Där ute mellan Hällgrund och Thorsön avtecknade sig siluetten av den gamla sälstenen ”Per Matts”, och bortom denna skymtade mot horisonten ”Fjäderholmarna”, som dock i verkligheten har ett annat namn; båda har han skildrat i sina berättelser under ovannämnda namn.

Av hans dikter är ett flertal dagtecknade Majniemi eller Alörn, som t.ex. ”Nu låt sorgen fara, låt bekymren rymma”, vilken han själv kallade ”Majniemivisan”, och den vackra Somna du min våg i västanfjärdar”.

Topeliusminnen och alörnsminnen är sålunda på många sätt knutna vid varandra. Ja, man kan helt enkelt inte underlåta att nämna det ena namnet, när man nämner det andra.


Utflykter och fester

Alörn fortfor att vara ett omtyckt utfärdsställe också för dem, som inte hade egna sommarstugor där. Under vackra söndagar mötte man folk på alla stigar; holmen var stor nog för att de besökande inte skulle behöva känna sig besvärade av varandra. Men en sådan massa människor, som de vilka söndagen den 19 augusti år 1838 hade begett sig ut till Alörn, har holmen varken förr eller senare fått mottaga. Det var en märkessöndag i den lilla stadens annaler; en representant för den nya tidens sjöfart, en ångbåt, besökte då för första gången orten. Ångfartyget, vars namn var ”Norrland”, kom från Vasa med 180 passagerare ombord. På Alörn mötte hela Nykarleby och mycket folk från omnejden. Många hade kommit från Jakobstad och Gamlakarleby. Topelius säger — kanske överdriver han dock något — att båtarna räknades i hundratal och de besökande i tusental. Stora arrangemang hade vidtagits, bl.a. hade man uppfört två stora tält, som rymde ett betydande antal personer. På eftermiddagen fick nykarlebyborna (kanske underförstått också jakobstads- och gamlakarlebyborna) företa en lusttur med Norrland förbi Hällgrunds båk till Mässkär nära Jakobstad och därifrån tillbaka till Alörn. Efteråt blev det stora festligheter. ”På balen dansades 16 långa danser, och i buffén i tältet förplägade man sig i glädjen påtagligen rätt betydligt, eftersom en känd stadsbo drack brorskål med ryska prästen, som också var full”, skriver en festbesökare. Först kl. 5.30 på morgonen lade Norrland ut för återfärd till Vasa, under det kanonerna dånade till avsked.


Skeppsvarvet
På l840-talet flyttades skeppsvarvet från Djupstens uppgrundade vatten ut till Alörn, där dessutom handlanden Lybeck anlade ett privat skeppsvarv. Inalles byggdes på Alörn, ett 10-tal fartyg. Därmed hade ett nytt festmotiv inkommit i livet på ön, ty sjösättningen av ett nybyggt fartyg utgjorde ett verkligt folknöje för gamla och unga av alla samhällsklasser. Själva stapellöpningen skulle försiggå så fint som möjligt, ty en misslyckad stapellöpning ansågs som ett dåligt omen. Rännorna såpades, så började de s.k. kilningarna, och slutligen borttogs ”låset”, d.v.s. den bom tvärsöver fartygsbädden, som ännu höll skrovet på dess plats. Fartyget rörde sig först nästan omärkligt, men sedan allt snabbare och snabbare, tills det tog vatten med en väldig svallvåg som följd och under höga hurrarop av folkmassan Då fartyget rest sig, flög en vimpel i topp på en för tillfället rest mast, och på vimpeln lästes fartygets namn, som dittills hemlighållits. Vid stapellöpningarna förplägades arbetarna och de inbjudna gästerna på bästa sätt, och kalasen kunde vara rätt så grundliga.

Av de fartyg, som sjösattes på Alörn, må nämnas det allra första, emedan dess historia redan från byggets början sysselsatte folkfantasin. Också dess förhistoria var något ovanlig. Bygget hade börjat på Djupsten, men slutfördes på Alörn. Skeppsredare var affärsmannen Gösta Lindqvist, den i Paul Werner Lybecks bekanta bok omnämnde, mångfrestande ”majgreven”. Han hade tidigare på Djupsten byggt tvenne skepp, ”Trägen” och ”Vinner”. Men båda hade haft olycka med sig. Trägen såldes av en bedräglig kapten i Sydamerika. Vinners kapten åter seglade Europa runt och gjorde skulder på ägarens konto, tills fartyget slutligen togs i beslag i Konstantinopel. Lindqvist ville då genom ett verkligt storartat fartygsbygge taga igen det förlorade. Han lät sträcka kölen till det kanske största fartyg, som dittills skådats på något av Finlands varv. Skeppet skulle heta ”Alltid”. (”Trägen vinner alltid”).

Spanterna hade redan rests, men av någon orsak avstannade bygget, måhända på grund av bristande ekonomiska resurser. År efter år stod det ofullbordade jättebygget där, höjande sitt väldiga spökskelett över holmens alar, under det buskarna växte in mellan spanterna. Det är inom detta skrov Topelius' berättelse ”Augustas hallon” utspelades.

Emellertid inköptes bygget av Lybeck. Han använde det virke, som ännu var dugligt, vid byggandet av ett nytt men mycket mindre fartyg. Ej heller den nye redaren fullbordade fartygsbygget, utan sålde det i halvfärdigt skick till handlanden Borgström m.fl. i Helsingfors, för vilkas räkning han sedan slutförde företaget. Fartyget sjösattes år 1849 och fick namnet Augusta. Men dess olycksöden var inte därmed slut. Under Krimkriget hade fartyget på våren år 1854 lagt till vid Vitsand nära Ekenäs. Där togs det med full saltlast av engelsmännen och var det första finländska fartyg, som föll i fiendens händer.

År 1873 byggdes det sista fartyget på Alörn — en skonare, som sedan omändrades till ångbåt. Båten fick namnet ”Zachris Topelius”. Av ortsbefolkningen kallades den ”Trä-Zachris” och var f.ö. en dålig affär.

Ångbåtarnas tid hade emellertid kommit. Vid Alörn anlades i slutet av 1850-talet en ångbåtsbrygga och i närheten av denna ett sommarvärdshus. En gång medföljde vid ett ångbåtsbesök sångaren Broms, som därvid gav en konsert på holmen — den första och helt visst den sista i Alörns historia.


Alörn på 1950-talet

I berättelsen ”Gamla stugan” låter Topelius den unga Maria i en dröm se en bild av Alörn 70 år framåt i tiden. Över holmen sträcker sig gator med höga hus, och överallt är det liv och rörelse. Det är staden, som flyttats dit ut till de djupare vattnen och den goda hamnen, och den har där vuxit sig flerdubbelt större. Måhända var denna fantasi inte främmande för skalden själv. Men det gick annorlunda. När omkring 10 år efter stadens brand dess hamn på 1860-talet flyttades till Andra sjön, begynte Alörns sol att dala. Villabosättningen kom därefter att koncentrera sig kring den nya hamnen med närliggande holmar. Av villorna på Alörn såldes och bortflyttades den ena efter den andra. En sommarbosättning av blygsammare mått fanns där väl fortfarande liksom i våra dagar, men holmens glansperiod var för alltid förgången. Knappast skulle någon nuförtiden kunna ana, hur rikt och mångskiftande sommarlivet på den nu så stilla ön en gång varit.

Av ”gamla stugan” syns ej mera ett spår; med god vilja kunde man möjligen låta en sten i jorden föreställa en rest av dess spiselgrund. Få är numera de nykarlebybor, som känner den plats, där Alörns första sägenomspunna stuga stått på den lilla åsens brant vid stranden mot norr — nu ett gott stycke inne i skogen.

Skogbevuxen är också platsen för det forna skeppsvarvet, där så många ståtliga fartyg byggts och festliga stapellöpningar ägt rum. Sparkar man undan mossan, blottas där ännu någon rutten kvarleva av stapelbräderna.

”Namnbergets” inskrifter står tämligen välbehållna kvar. Mossan hade redan dolt en stor del av dem, då de härom året ånyo blottades. Men en av de runor, som fortfarande är begravda under mossan, är den med Zachris Topelius och Mathilda Lithéns namn — den som Topelius kallade ”den eviga runan”. Kanske skall den döljas där, tills man åter börjar uppskatta romantiken i livet.

Majniemi — det återuppståndna — står kvar i samma skick som på skaldens tid. Om de somrar, då Topelius var bosatt där, erinrar oss en sten med inskrift ”Z. T. 1855—1867”. [Skall vara 1877 enligt Erik Birck.]

Kvar står också Charlottenlund, som år 1835 [skall vara 1935] fyllde de 100 år, om vilka skalden siat i sin lilla dikt på väggen i trappuppgången. I villans av tidens tand delvis förstörda stenkajer kan man ännu spåra en förgången tids rikedom. Här har författarna Mikael Lybeck och Paul Werner Lybeck upplevat sina barndoms-, ungdoms- och delvis även sina mannaårs somrar.

Charlottenlund är nu i bondehänder. Alla verser och anteckningar av Topelius har pietetsfullt bevarats. Några av dessa anteckningar på väggen i ett av vindsrummen är ägnade att i sin mån belysa gångna generationers liv under en länge sedan svunnen tid i Alörns historia:


År 1849.
”Här huserade från 5—15 augusti år 1849 ett Gesellschaft av 10 personer, män, kvinnor, barn; fångade gäddor med krok, abborrar med mete och åkerbär med flitiga flickors händer”.

År 1868, 15 aug.
”Och 19 år därefter lektes samma lek med nya barn, nya unga och gamla, som också varit unga förr”.

År 1879, 30 juli.
”Trettio år efter första anteckningen berättade återstående, forna ungmör, för sina döttrar Alörns minnen. Återstående forna ynglingars hår grånar, men allt leks här livets lek om av nya släkten, växande ungdom”.

År 1883, 4 aug.
”Fjärde släktled ungdom och samma lek”.

År 1887, 13 aug.
”Åter har hösten avmejat vissna blad från livets träd, och åter nya vårar klätt Alörn i grönska”.

År 1890, 19 aug.
”Ännu en gång barndomsluft, ungdomsdröm och Guds Lov”.

Sommaren år 1897 besöker Topelius för sista gången sitt kära Alörn, och han skriver då, 79-årig och liksom medveten om att han ej mer skall återse den fagra ön, de korta avskedsorden:
”Mitt tack, mitt farväl”.

 

Einar Hedström (1958) Nykarleby Min barndoms och min ungdoms stad, sid 81—92.
Mellanrubrikerna tillagda.


Nästa kapitel: Brunnsholmarna.


Läs mer:
Skärgården i kapitlet Fakta.