Det var en gång en tapper fältherre. Han hade vunnit en stor seger i krig, och konungen sade till honom: »Välj dig det bästa och skönaste landskap i Finland, jag vill giva dig det.» Fältherren tackade konungen och reste över till Finland för att utvälja sin del. Men, då han ej kände landet, gick han ut på en stor marknad, där mycket folk var församlat från alla landsdelar, och lovade en belöning åt den, som kunde anvisa honom det bästa och skönaste landskapet.

Till honom kommo då många från olika trakter, och var och en prisade sin hembygd såsom den bästa. »Herre», sade en liten skinnklädd man, »det är omöjligt, att du kan finna ett bättre och skönare land än Lappland. Det ligger högt uppe i norr mellan fjällen kring de stora älvarna söder om Ishavet. Vi ha där en vid utsikt över ändlösa mossar och höga fjälltoppar kring Enare sjö. Har du ej hört talas om våra forsar, vårt guld, våra pälsverk, våra vintrars präktiga norrsken och vår sol, som aldrig går ned om sommaren? Välj därför Lappland, ty det är så efterfikat, att det är delat mellan fyra riken och länder, nämligen Ryssland, Finland, Sverge och Norge.»

»Vad har Lappland annat än mygg och vargar?» sade en annan man, och han stod så bredbent, som ville han staka uppför en fors. »Jag råder dig, herre, att välja Österbotten, om du vill hava ett stort och bördigt land vid Bottniska viken. Där ha vi sådana sjöar och floder som Kemi och Uleå; känner du våra laxar? Längre söderut ha vi sköna odlade fält, varje bondgård liknar en herrgård, och varje hamn är uppfylld av skepp. Har du hört talas om Storkyro åker och Limingo äng?» 

»Vad vill du göra med den stora, enformiga slätten? » invände en sotig smed. »Välj hellre Satakunta; då råder du över det skönaste land, från stränderna av det långa, blå Näsijärvi ända till den sandiga kust, där Kumo älv utfaller i Bottniska viken. Allt vad ditt hjärta kan önska, om det också vore järnspik och kvarnstenar, finner du där, och din båt glider fram över klara vatten ända till havet.»

»Vad vet han om havet?» genmälde en sjöman på vaggande ben. »Herre, har du mod att pröva det vida havet, så välj Åland. Där skall du finna många tusen röda klippor, gröna öar, vita segel och blå vågor. Ingenting kan jämföras med vår stolta skärgård, som vinter och sommar trotsar den stormiga Östersjön.»

Detta hörde en trädgårdsmästare, stödd på sin kratta, och sade till fältherren:. »Låt icke sjömanen locka dig till sitt ostadiga hav och sina ofruktbara klippor. Sök hellre goda hamnar, rika skärgårdar och innanför dem ett fruktbart fastland, där äpplen och körsbär mogna, där varje fält är en trädgård, varje stad en sagobok, varje herrgård ett minnesmärke och varje kyrka en grav för hjältar. Jag råder dig, herre, att välja Finland.»

Fältherren sade: »Ären i icke alla från Finland?»

»Jo», sade trädgårdsmästaren, »så kallas nu alla dessa landskap med ett gemensamt namn. Men fordom hette endast det område Finland, som ligger i landets sydvästra hörn på båda sidor om floden Aurajoki. Nu kallar man detta landskap Egentliga Finland, för att det ej må förblandas med hela landet.»

»Den tid är förbi, när Åbolandet var bäst», inföll en myndig rusthållare. »Söker du, herre, nu det bästa, måste du välja Nyland. Vi äro de rikaste, och all vår bygd, från Stängselåsen i norr till Finska viken i söder, är ett skördefält och en lustgård. Vi ha icke allenast berg, sjöar, skärgårdar, floder som Kymmene, havsvikar som Pojo vik och halvöar som Hangö; vi ha även gruvor, skepp, verkstäder, herrgårdar, hamnar och fästningar. Ingenting i detta land kan jämföras med Nyland.»

»Hör på den!» utropade en forman, som stod i sin långa rock vid ett lass på torget. »Hela Nyland rymmes gott i ett hörn av Karelen. Herre, vill du äga det land, där solen går upp? Vill du ro vid stranden av två hav, Finska viken och Ladoga? Vill du hava många hundrade bergshöjder, sjöar, forsar, kvarnar eller en sådan stolt flod som Vuoksen; vill du åka med flinka hästar; vill du lyssna till gamla runor; vill du svedja i oöverskådliga ödemarker och såga plankor i mörka furuskogar, så råder jag dig att välja Karelen, ty intet land kan jämföras med detta.»

»Jag är led att beständigt höra talas om havet» anmälde en välmående och talför smörhandlare. »Vad göra vi med hav, vi som segla trettio mil från sjö till sjö? Herre, du skulle en gång se Saima glimma i solen och höra Imatras fjärran dån eller betrakta vår sköna inlandsskärgård från höjden av Punkaharju ås, då skulle du aldrig välja något annat än Savolaks. Jag vill icke tala om våra boskapshjordar, våra svedjeländer och våra sågar; men har du hört våra nya visor?»

Slutligen kom en gammal, trumpen björnjägare och sade till fältherren: »Jag märker väl, att jag alltid kommer för sent, men det bästa kommer till sist. Du må söka med lykta i hela vårt land, och du skall aldrig finna en bättre bit än Tavastland Sådana linländer, åkerfält, moar och stolta kullar finner du ej i hela världen. Mellan Päijänne och Vanajavesi kan du plocka hasselnötter. Jag har alltid funnit kärnan i dem vara bättre än skalet och nu är Tavastland kärnan i landet; resten är skalet. Du kan välja efter behag.»

Den tappra fältherren log och sade: » Jag har hört nog. I edert land finnas åtta landskap: Tavastland, Savolaks, Karelen, Nyland, Egentliga Finland, Åland, Satakunta, Österbotten och därtill Lappland, som icke räknas till landskapen, men det hör under fyra länder. Huru skall jag kunna välja bland dem, när alla prisas såsom det bästa? Jag vill bedja konungen skänka mig en klippa i Ålands skärgård och bygga mig där ett hus. Då vill jag hämta min byggmästare från Österbotten, mitt bröd från Nyland, mitt smör från Savolaks, min fisk från Åland, mina äpplen från Egentliga Finland, min häst från Karelen, mitt lin från Tavastland, mitt järn från Satakunta, min päls från Lappland och mina vänner från alla landskap. Har jag valt rätt?»

»Ja, det kan ingen så noga veta», svarade marknadsfolket.»