13.

Vad skulle jag bli?

Ja, det var den stora frågan som så många unga ställs inför vid valet av levnadsbana.

Det fanns egentligen föross skärgårdsynglingar endast två alternativ. Antingen skulle man resa till Amerika eller också skulle man bli hemma och idka kustseglation på någon galeas, sump eller jakt. Att taga hyra på större fartyg, som seglade ut på världshaven, tilltalade inte en äkta skärgårdspojke. Man hade hörtså mycket om den dåliga maten, om det hårda livet och alla frestelser och faror i hamnstäderna.

Seglationen intresserade mig inte. Den skulle ej bli mitt framtidsarbete, vilket jag tänkte de fem somrar jag var tvungen att segla på någon av fars galeaser och sumpar. Jag kan tillstå, att jag vantrivdes hela tiden.

Våren 1912 i april — samma vår Titanic-katastrofen inträffade — reste ganska många av mina skriftskolkamrater till Amerika. Nu stod jag verkligen i valet och kvalet. Skulle även jag resa dit? Passet låg färdigt, och far hade penningar hemma till biljetten. Resdagen var t.o.m. bestämd. Och som ressällskap ända bort till Seattle på västkusten, skulle jag få min kusin Ruben, som hade tre bröder där förut. Plats hade jag även på en stor laxfiskebåt. Där hade jag säkert kommit i rätt miljö med goda förtjänstmöjligheter. Men när resdagen kom, fick jag en svår ångestkänsla över mig, så att det inte gick att resa. Jag var tydligen för hemkär. Och jag förstod, att om jag reste så pass långt bort, skulle det säkert bli ett avsked från föräldrar, syskon, hembygd och fosterland för hela livet.

Jag var känslig som barn, vilket även satte i ända upp i ungdomsåren.

I mina framtidsdrömmar hade jag även fantiserat om folkskollärarkallet. Men en viss fruktan fanns där för de stora fordringarnas skull i seminariet, då jag tyckte, att mina lärare i folkskolan kunde och visste så mycket.

Jag har varit sådan, att jag nästan alltid fruktat för en uppgift jag fått och därvid tänkt: ”Det här klarar du aldrig”. Men efteråt har det visat sig, att det verkligen har gått de allra flesta gångerna.

Då det alltså ej blev någon Amerikaresa, tyckte min mor att jag borde göra slag i saken och redan på sommaren söka som elev till seminariet i Nykarleby. Vi båda hade nämligen på vintern talat därom någon gång. Och jag hade även i hemlighet repeterat folkskolkursen särskilt då i geografi och historia. Men på inträdesprovet i augusti märkte jag och även andra av mina kamrater, att vi mest bort öva räkning och skrivning.

I början av maj medan isflaken ännu drev på Delet, reste jag med den gamla skärgårdsångaren Åland till Mariehamn för att skaffa mig friskintyg, som var obligatoriskt och måste följa med de andra handlingarna till seminariets direktor. Doktor Artur Gylling gav mig även detta, men med uppmaningen:

”Om Ni tänker bli lärare, får Ni lov att tala betydligt högre”.

Tämligen blyg som jag var vid tillfället hade visst sin orsak däri, att jag tyckte, att han såg så respektingivande och hög ut.

På resan till Mariehamn minns jag, att jag träffade Karl Oskar Häggblom från kyrkbyn, som berättade, att han som bäst förberedde en färd till västkusten av Amerika. Och då han fick höra mitt ärende till Mariehamn, sade han: ”Det gör du rätt i. Min bror William går i seminariet tredje året redan och trivs bra mel studierna. Och nästa år är han lärare.

[Inf. 2009-05-21.]

14.

Seminarietiden.

Den 17 augusti 1912 var en varm, solig och vacker sensommardag. Den dagen började nämligen min första färd upp till Österbotten — till Nykarleby.

Min morföljde mig till ångbåtsbryggan i kyrkbyn, då Seglinge vid den tiden saknade ångbåtstrafik. Och därifrån for jag med ångaren Åland till Åbo. Stella, en annan ångare, gick nattetid, medan Åland gjorde dagsresor mellan Mariehamn och Åbo. Mitt ressällskap blev lärarkandidat William Häggblom från kyrkbyn. Han var redan gammal och van resenär både på ångbåt och tåg, varför jag endast hade att följa med honom och kunde i det avseendet känna mig lugn och trygg. Men en gnagande oro fanns där innerst inne ändå. Skulle jag klara inträdesprovet? Eller skulle jag få åka tillbaka liksom en av mina kvinnliga kusiner från småskolseminariet i Helsingfors två år tidigare?

William undrade också, om jag var ordentligt förberedd.

”Det är säkert många kallade till inträdesprovet”, trodde han. ”Och då blir gallringen så mycket större”.

Ingen uppmuntran precis tyckte jag. ”Visst har jag läst på folkskolkursen. Men riktigt säker kan jag dock ej vara, om fordringarna är stora”, svarade jag.

Vi hann i god tid till Åbo och även till det norrgående tåget, som avgick kl. 7 på kvällen. Biljett löstes till tredje klass, som den tiden var primitiv med hårda bänkar. Sträckan Åbo—Kovjoki enkel biljett kostade endast 13 mk 45 penni och sovplatsen i sovvagnen 3 mk. För det kommande provets skull behövdes åtminstone för min del sovplats, då vi skulle vara framme först klockan ett följande dag.

På tåget träffade William några av seminariekamraterna. Bland andra minns jag den välfödde och frodige Axel Isaksson från Nagu och den magre, rödlätte och fräknige Adalbert Nordberg från Hullberga i Brändö. De reste visst en dag för tidigt. Men av deras samtal hörde jag, att den senare hade villkor i räkning och måste infinna sig i Nykarleby samma dag som vi blivande seminarister. Han verkade något orolig, där han satt och kände visst sin svaghet i detta viktiga ämne.

Då jag aldrig åkt tåg förut, blev tågresan i den heta, kvava och dammiga tågkupén nära nog en mardröm. Oväsendet som tåget förde, de korta, gälla visslingarna vid stationerna och bort- och tillkopplandet av vagnar till tågsättet irriterade en ovan resenär mycket. Sömnen blev heller ej så god trots sovplatsen. Och sedan tyckte jag, att resan aldrig ville ta slut.

Mitt på dagen den 18 augusti var vi äntligen framme i Kovjoki, litet olustiga, svettiga och dammiga. Och sedan blev det en kort färd på ”Bässen”, en smalspårig järnväg, till vårt mål den lilla, vackra staden Nykarleby.

Mellan Seinäjoki och Härmä träffade jag av en händelse en blivande klasskamrat, Tom Skepparnabb. Han gick med Wichmanns historiebok för folkskolor i handen och läste. Och då förstod jag, att också han skulle på inträdesprovet.

[Inf. 2009-05-28.]

15.

På första klassen.

För oss första klassister var de första dagarna hetsiga och arbetsamma. Allt var så nytt och ovant. Det gällde att till allra först få logi och matfrågan ordnad, som gick jämförelsevis lätt, då tant Brita erbjöd av sin goda mat. Och i en trevlig villa invid vägen, som leder till Andra sjön, fick jag ett eget trivsamt rum. Tre andra seminarister bodde också där, vilket bidrog till trevnaden och trivseln. På söndagarna erbjöds jag t.o.m. kaffe på säng. Ett kaffe som inte gick att dricka, emedan det var rätt starkt saltat. Jag ville dock inte anmärka därom. Men den goda frun, som märkte, att jag ej uppskattade kaffet, upphörde så småningom att komma med det, som jag var tacksam för.

Lektorerna gav de första dagarna upplysningar om vilka böcker vi skulle köpa i Josef Herlers bokhandel. Och jag tyckte för min del, att Wichmanns Gamla tidens historia och Zoologiboken var avskräckande tjocka och tunga böcker. Lektorn i religion gav order om en liten ändring i religionsundervisningen det året. Katekesen, som åtminstone jag kunde väl, togs bort och en mycket torr bok i kristendom av Erkki Kaila infördes i stället. Det visade sig snart, att boken var misslyckad. Och alldeles särskilt därför att lektorn var så koncept- och bokstavsbunden. Religionstimmarna blev därför torra som öknens heta sand. Men lyckligtvis fick vi byta om ganska ofta med bibeln, där lektorn var vanare och mera underhållande.

Av det myckna bokköpandet blev det snart ebb i den förut så tunna kassan. Och skulle man verkligen ha mod att så här snart våga skriva hem och begära mera pengar?

Vi som nu var nya och främmande på gatorna i den lilla staden, där alla kände varandra, blev synade och t.o.m. avsynade särskilt av flickorna. På eftermiddagen en av de första dagarna var vi en liten grupp nykomlingar ute på stan och fingick. Det var inte så mycket att se, men vi ville bekanta oss med den för oss okända orten.

I vårt sällskap hade vi den minsta på vår klass, den något böjde och nödvuxne Tom. Han hade dessutom insjunket bröst, korta ben och stor överkropp med starka och kraftiga armar. Håret var uppkammat och kolsvart och näsan påfallande stor. Och den egendomliga och annorlunda klädseln gjorde även sitt till, att han väckte ganska stor uppmärksamhet. Men han var munvig, glad och trevlig och hade en god portion humor.

På den lilla backen vid Brostugan mötte vi en synnerligen nyfiken och talträngd gammal gumma, klädd i grå kjol, mörk löst sittande tröja, svart duk, pjäxor på fötterna och den grå, tunna flätan hängande på ryggen. Hon kallades Smedsbacks Lis och bodde inte så långt från seminariet. Då hon fick syn på Tom, blev hon mäkta förvånad, stannade och frågade honom:

”Hö to pojk, vem ha lagga te?”. Svaret kom blixtsnabbt: ”Mamm å papp”. Både med humor och litet av förakt i tonen mumlade hon halvhögt för sig själv, när hon fortsatte sin avbrutna vandring: ”He va en rejsligan en”.

Gånge Rolf var ny som direktor läsåret 1912—1913. Av den anledningen hade vi honom ofta på estraden i aulan efter morgonsamlingen och utdelade sina faderliga råd och förmaningar.

Ingen tobaksrökning tilläts. Den som förnedrade sig till förtäring av rusdrycker skulle utan barmhärtighet relegeras. De elever, som bodde nära Nykarleby, fick ej resa hem över söndagar och lovdagar utan lov av direktorn. Fester och danstillställningar utanför staden kunde ej bevistas utan begärt lov. Dörrarna till det lilla, obetydliga hotellet fick ej öppnas av en seminarist.

Finska arbetarföreningens lokal ”talon” fick man inte ens komma i närheten av. ”Mina domestiker går där regelbundet och ger mig nödiga rapporter”, tillade han. Därmed uttalade han sitt gillande av angivarsystemet. Även de övriga lektorernas tjänarinnor hjälpte villigt till med spioneriet på seminaristerna. Och när förbuden var många, hände det inte så sällan, att någon råkade i klämmeri.

Baler i det lilla rådhuset fick visst arrangeras av seminariets elever. Men en lista med de inbjudna damernas namn måste uppvisas. Och då kunde den taktlösheten begås, att någon dam ströks från listan, ehuru damen ifråga var stadigt sällskap åt den seminarist, som bjudit henne. ”Det är stor skillnad på damer och damer”, enligt direktorn. Och de övriga lektorerna var överens med honom.

Angående de många uttalade förbuden kom nästan alltid efteråt en slutreplik från direktorn inför de samlade eleverna efter morgonbönen: ”Och alldeles särskilt gäller detta er, första klassister!”.

De andra seminaristerna smålog, ty alla visste, att första klassen, nykomlingarna, försökte att uppträda så mönstergillt som möjligt särskilt då under provterminen.

Eckeröbon Algot Ekvall på klass III var överdejour för alla seminariets klasser. En av de första dagarna kom även han och gav oss upplysningar angående förhållningsreglerna för eleverna på klasserna. Det var i en bestämd, men vänlig ton han meddelade dessa. Somliga tyckte, att han verkade viktig, emedan han bröt rätt mycket på rikssvenska, som alla eckeröbor gör. Men det var nog så, att vi de första veckorna hade mera respekt för honom än för en del av lektorerna. Dessutom var han konstnärligt klädd, hade rosett i stället för slips och var annorlunda klädd än kamraterna på de två högsta klasserna. En svart, bredbrättad hatt var hans vanliga huvudbonad. En keps — slängkappa  — slängde han över axlarna, då han gick ut på promenad eller reste någonstans. Och detta imponerade på oss nybörjare.

Det brukar vara en märkbar klyfta mellan första och sista klassisterna, som i främsta rummet beror på att kandidatklassen tillbringar sin mesta tid på Normalskolan för sina övningsuppgifter. Men när jag nu kom att intaga mina måltider hos tant Brita, där så många av kandidaterna åt, blev jag i tillfälle att känna dem närmare. Där var den skojfriske Helge Jansson från Kyrkslätt som, när han satte sig tillrätta vid matbordet, riktade sig till lemlänningen Algot Lundberg med den nästan alltid återkommande frågan:

”Nå, hur mår presidenten i dag?”. Denne, som tidigare gått i seminariet, hade avbrutit sina studier och vistats i Amerika utan något bättre ekonomiskt resultat.

Han var därför klädd i typisk amerikakostym. Hatt, slips och kängor hade han även därifrån. Han var en god berättare och talade gärna om sina mer eller mindre äventyrliga år i Staterna och fick med anledning därav smeknamnet presidenten. ” Ja, jag mår så bra så. Ni ska veta pojkar, att jag har tagit god tid på mig, då jag gått hela tretton år i seminariet”.

Därvid medräknade han även åren i Amerika. Helge Jansson var intresserad av litteratur och deklamerade gärna för oss strofer från någon dikt av Procopé, Arvid Mörne eller Gripenberg.

”Hör du Algot! Vem har skrivit den dikt jag nu citerade?”.

”Det vet jag inte. Du, med dina dikter och skalder? Jag pratar hellre om flickor”.

”Om vilken flicka då? Kanske om diakonissan?”. Algot berättade med stolthet och beundran i rösten, att en av bröderna var präst, två var utbildade sjökaptener, medan Erik Artur var bonde på hemgården. Och det hördes av hans tal, att han var varmt fästad vid dem.

Vid matbordet satt även min sockenbo William Häggblom. Prydlig, korrekt, begåvad och omtyckt av både lärare och kamrater. Det var nästan ett plus att ha samma hemort som han.

Även österbottningarna E. A. Mitts och Alfred Huldén åt hos Brita Eklund. Båda två var energiska och begåvade, studerade efter dimissionen vidare och kom högt på samhällets pinnstege.

Det första året vid seminariet var ett jämförelsevis lätt skolår, isynnerhet för oss som hade fått plugga hårt i folkskolan och lärt oss såväl Hagfors rättskrivningslära som grammatik utantill nästan som en katekesläxa. Svenska timmarna blev därför för oss som en behaglig och lätt repetition. Men de övriga fick plugga mycket. Och när jag en gång på rasten uttryckte min förvåning över det myckna läsandet, sade de, att de i nämnda läroböcker läst endast de första delarna.

Vi märkte snart, att dr Hagfors var en mycket fordrande och sträng lärare, men en kunnig sådan.

Han älskade Boken om vårt land till överdrift. Men vi elever fick avsky till denna på den tiden så populära bok. Titt och tätt skulle vi analysera ur den. Vanlig högläsning därifrån gick bra. Men på måndagen — vår svarta dag fick vi under läsningstimmen gå fram till lärarpulpeten och ställa oss framför klasskamraterna, göra en lätt bugning och därpå fritt återge den berättelse, som vi över söndagen haft till läxa. Sådana berättelser som ”Vårt lands begynnelse” och ”Sommarnattens klarhet” var inte så lätta att återge med egna ord särskilt på en måndag, då flere av oss på söndagskvällen varit ut till landsbygden på fest.

Vi läste en dag på höstterminen berättelsen Landskapen, en berättelse välkänd från folkskolan. Då vi kom mot slutet av berättelsen, där fältherren talar till marknadsfolket och meddelar sitt beslut att välja Åland till boplats, höjde vi sex ålänningar i klassen litet på oss och tyckte, att fältherren hade gjort ett mycket gott val.

Detta tyckte däremot inte klasskamraten Lillkvist från Vörå, utan då Hagfors sedan gjorde frågan:

”Tycker ni nu, att denna fältherre gjorde ett klokt och förståndigt val?” markerade Lillkvist och sade bestämt och övertygande:

”Nej, inte sku jag tycka om att bo på en klippa ute i havet”.

Hagfors skrattade så gott, som han ibland brukade göra, men hade klokt nog ingen egen kommentar.

På kvarten blev sedan stackars Lillkvist omringad av oss ålänningar. Och jag minns, att Ragnar Mattsson från Jomala upprörd och ond sade:

”Tar du inte dina ord tillbaka så klämmer jag till dej. Tror du verkligen, att hela Åland bara är en liten klippa?”.

En del arbetsdagar var långa och arbetsdryga, och alla började kl. 8 på morgonen. Slöjddagarna varade ända till kl. 6 på kvällen. Hade man sedan senare på kvällen spelövning en timme, så gav en sådan dag inte mycken tid över för läxläsning.

Gymnastiken var gammalmodig och urtråkig. Det var de evinnerliga gångövningarna med uppmarscher. De iskalla, tunga järnstavarna var otrevliga att handskas med isynnerhet under den kalla årstiden. Gymnastikläraren, gammal och trött, satt ointresserad på en bänk och kommenderade med låg och dämpad röst. Den som ville det fick utföra mer eller mindre svåra redskapsövningar.

Soliga och torra höst- och vårdagar fick vi ägna oss åt fotbollen. Och då var en av kamraterna Nyholm riktigt i sitt esse, kommenderade och indelade oss i två olika lag. Han var från Helsingfors och hade fått övning i fotboll i ett av lyceerna där. Men på klassen var han merendels lugn och fåordig.

[Inf. 2009-06-05.]

Begreppet dam.

En dag på svenska timmen fick vi lära oss vad begreppet dam egentligen innebar.

”Vad tror ni, kan man kalla alla kvinnor damer?” frågade Hagfors.

”Nej”, sade någon av kamraterna.

Nej, o nej, långtifrån alla. Och så gjorde han följande frågor:

”Kan man t.ex. kalla Bastu-Betty dam?”.

”Nej”, kom det från någon av oss.

”Kan man kalla en tjänarinna för dam?”.

”Nej”.

”Kan man kalla Gerda Thunberg på bokhandeln dam?”. ”Ja”, det tyckte vi alla. Men döm om vår förvåning och besvikelse, då Hagfors utan att betänka sig sade:

”Nej, tyvärr inte”. På hennes vägnar blev vi nästan förolämpade. Hon var ju vänligheten själv, där hon stod bakom disken och betjänade alla. Författare och deras böcker hade hon stor kännedom om och verkade dessutom gedigen och bildad.

”En verklig dam skall först och främst ha en bättre utbildning. Enbart folkskola räcker ej. Så skall hon lätt och ledigt kunna uppträda i bättre kretsar och uttala sig såväl i politik, som i litteratur, konst och vetenskap. Språkkunnig skall hon dessutom vara. Hennes klädsel skall vara enkel, men smakfull, icke iögonenfallande och prålig. Enbart renlighet skall hon dofta. Parfymdoft, men mycket svag sådan, kan tillåtas”.

Detta var Hagfors definition på begreppet dam. Och sist och slutligen kom exemplet på en typisk sådan i Nykarleby. Det var en fröken Dagmar Gyllenberg på en av bankerna i staden. Och henne kände vi alla.

Under rubriken ”Vad en ung seminarist bör veta” fick vi första klassister i våra rättskrivningshäften efter Hagfors fria diktamen skriva goda regler i levnadsvett och umgängeskonst. Jag kan ej efter de många åren minnas så mycket av innehållet, men något fastnade dock för alltid.

En seminarist bör välja en god umgängeskrets i staden. Han skall inte tro, att flickorna från landet, som kommit till vår stad och tagit tjänst i bättre familjer och som klätt sig i hatt och kappa är något passligt sällskap för en blivande lärare. Lärarkollegiet har dock inte ansett sig nödsakat att ingripa i dylika fall, men förkastligt är det i högsta grad.

Då man möter en bekant eller överordnad på vägen eller gatan, skall man ej hälsa först då den mötande redan gått förbi. Så gjorde t.ex. Matti i berättelsen om honom i Boken om vårt land.

Man skall ej vara framfusig utan tillbakadragen och försynt. Inte heller skall man taga ordet av någon, som talar, eller blanda sig i ett samtal, där två helst vill tala utan inblandning av en tredje person.

Man skall intaga sin måltid i lugn och ro. Kniven bör man ej sticka i munnen, då den tyvärr kan vara vass. Stora portioner mat lägger man ej upp på tallriken, utan tar hellre två gånger.

En morgon, då vi hade religion första timmen, märkte vi, att lektorn i ämnet hade någonting på hjärtat, som han ville fram med. Han stod först en ganska lång stund och plockade och fingrade på sin klockked, tittade ned i golvet och var röd i ansiktet av upphetsning. En beklämd och pinsam tystnad i klassen. Vi satt alla i stilla förundran. Hade lektorn blivit stum? Var talförmågan verkligen borta? Vad han såg dyster ut! Hade det hänt något allvarligt?

Men slutligen kom det — hackigt och missnöjt: ”Tom Skepparnabb gick ju framför mig ända till seminariegrinden och rökte hela tiden öppet och synligt för alla. Vid grinden slängde Ni cigarrettstumpen helt nonchalant och gick vidare, som om ingenting hänt. Nu får jag personligen ge Er en allvarlig uppmaning. Upprepa ej denna förbjudna handling! Och skulle den förekomma igen, anmäler jag Er till direktorn och han får meddela lärarkollegiet, som sedan tillsammans får bestämma straffet”. Då lektorn ej hade koncept för sitt förmaningsanförande, gick det långsamt och med många omtagningar och pauser.

Tom tog det hela lugnt och sade på kvarten: ”Det var väl ingenting att bråka om”. Och det var det inte heller.

Överläraren Hjalmar Björkvall på Normalskolan vikarierade tidvis på vår klass för zoologilektorn. Han åter hade reda och klarhet i tanken vid behandlingen av ämnet och hade lätt att uttrycka sig.

När han en dag vid rastens slut stod böjd över planschlådan i anatomie- och fysiksalen, gjorde en seminarist från Rågens rike den malören, att han dängde den stora, tjocka zoologi boken med kraft på honom på den runda plats, där ryggen slutar. Kamraten trodde nämligen, att det var någon av oss, som stod böjd och tittade på planscherna.

Ynglingen blev mycket generad över misstaget, men sade endast:

”Jag hågsa int”. Det var första gången jag hört någon be om ursäkt med de orden.

Sista dagen på höstterminen var det slutsamling i festsalen, där alla lektorer och elever var samlade med glädje inför det kommande rätt långa jullovet. Bland annat kungjorde direktorn, vilka elever som erhållit julstipendier och även datum för vårterminens början. Slutligen kom även meddelandet om vilka elever efter provterminen blivit antagna som ordinarie elever vid läroinrättningen.

Lillkvist från Vörå och även vi andra med hade på känn, att han ej skulle bli antagen, viskade till mig, där jag stod nära intill:

”Om direktorn hoppar över mitt namn, skall du hålla i mig, ifall jag svimmar. Min far är så sträng, och jag vet ej, hur jag skall våga resa hem och tala om det för honom”.

Det gick som Lillkvist anade. Hans namn nämndes ej. Men han föll dock inte, där han stod så blossande röd i ansiktet.

Vårterminen 1913 blev en olyckstermin för seminariet. Var det kanske därför att årtalet slutade med siffran 13? Eller blev det bara så ändå?

Alltnog. Besvärligheterna följde efter varandra rad i rad. De började med att en liten grupp seminarister utan lov åkte till Jakobstad en lördagseftermiddag, där de tog in på Stadshotellet och hade för avsikt att göra sig en glad kväll och natt. Först beställdes rusdrycker i mindre mängder, men sedan blev det mer och mer, så att en del av dem blev berusade, högljudda och oregerliga och störde ordningen. Ledningen för hotellet ringde upp direktorn vid seminariet i grannstaden. Men denne var oturligt nog bortrest till Helsingfors över helgen.

Dr Hagfors, som var prodirektor för tillfället, tog emot det för seminariet föga smickrande meddelandet, som kanske i någon mån var överdrivet.

I hotellets liggare var titeln på de inneboende, festande seminaristerna nedskrivet till häst, som var en beklaglig misskrivning. Kamraterna hade åkt till Jakobstad med häst. Seminarist och häst hade sålunda fått orätt plats i liggaren, vilket lektorerna tydde så, att de anklagade varit så berusade, att de inte visste, vad de skrivit.

Med de felande eleverna hölls sedan ett strängt förhör, där den hemkomna direktorn fick tillfälle att dominera och skrika.

Alla erkände felsteget. Det lönade sig inte att neka. Lärarkollegiet sammanträdde och bestämde svåra straff. Inför de församlade lektorerna och eleverna meddelade Gånge Rolf straffen:

En av de felande blev relegerad på ett helt år och två på kortare tid. En lärarkandidat, en f.d. sjöman, hörde till de relegerade. Två fick något dygns rumsarrest i ett av spelrummen ovanför vaktmästarbostaden, medan två andra endast fick varning, då de tidigare uppträtt mönstergillt.

[Inf. 2009-06-14.]

Ett jubileum.

I mars firades det ryska Romanovska 300-årsjubileet med lov, flaggning och illumination på kvällarna. Det var samling i festsalen på en av lovdagarna, men ingen festlighet förekom. Endast ett kortare tal hölls av direktorn. Under hans tal demonstrerade en seminarist från Munsala med att avlägsna sig, slängande dörren onödigt hårt.

”Vem var det, som gick ut?”, skrek Gånge Rolf. ”Svedberg”, svarade någon. ”Kalla genast in honom!”.

Missnöjd och röd i ansiktet kom denne tillbaka och tvingades åhöra fortsättningen av talet.

Fyra levande ljus skulle på kvällarna lysa från varje fönster i alla seminariebyggnader. Men i internernas rum under direktorsbostaden hade de stor benägenhet att slockna.

Ryska flaggan vid direktorsbostaden skulle vaja från stången under alla lovdagarna. Men i smyg togs den ned av någon intern, och en trasig säck kom upp i stället.

Direktorn kom nu i en prekär och ömtålig situation. Innerst inne gillade han kanske tilltaget, men utåt måste skenet hållas.

”Vad har ni nu ställt till med igen? Tänker ni göra så, att vi blir skickade till Sibirien allesammans? Det kan hända, att de ryska myndigheterna får reda på ert dumdristiga tilltag. Och hur skall vi förklara oss då? Vet ni inte och förstår ni inte, att det är jag som bär ansvaret för seminaristernas uppförande även politiskt sett”.

Ingen erkände flaggningen med säcken och skändningen av ryska fanan. Och inte blev det något rättsligt efterspel heller.

Rusdrycksförtäringen och tobaksrökningen var egentligen ingenting att jämföra med ett politiskt övergrepp. Det hade Gånge Rolf själv fått erfara, då han och familjen var tvungen att lämna landet i början av seklet till följd av den stränga tsarregimen. Han hade tydligen uttalat sig mot den under historietimmarna. Och det behövdes inte så mycket härvidlag då.

I slutet av april upprördes staden av ett hastigt, självförvållat dödsfall bland seminaristerna. En av våra kamrater på lägsta klassen orkade inte leva längre. Alla var emot honom, tyckte han. Och inte var han intresserad av sitt blivande kall heller. Det var enbart sång och musik han ville studera. Genom ett snabbt ingripande från läkarens sida kunde dock livet förlängas i sex dagar. Under tiden berättade den levnadströtte, att han varit förföljd av en del lärare, men alldeles särskilt då av lektorn i svenska språket. Därför kallades på direktorns anhållan överinspektören vid skolstyrelsen till seminariet för att undersöka fallet. Sedan blev det långa, ingående förhör med den utpekade lektorn och likaså med oss klasskamrater till den döde.

Men vid obduktionen fann seminarieläkaren, att ”den beklagansvärda ynglingen antagligen en längre tid lidit av sjukliga förändringar i hjärnan, som inverkat störande på hans sinnestillstånd”.

Och därmed var anklagelsen bilagd och avskriven. Men ryktesvågorna och diskussionerna kring dödsfallet gick mycket höga i staden. Allas sympatier var på seminaristens sida. Lektorn hade begått tjänstefel, menade alla.

Seminaristernas första maj firande blev inställt. Det blev begravning i stället. Endast lektorn i religion bevistade jordfästningen på den del av begravningsplatsen, där någon seminarist från tidigare år vilade. Men desto mera mangrant hyllades den döde av kamraterna med blommor, sång och hornmusik. Elevkonventets fana fick dock ej behängas, som meningen var, med sorgflor. Direktorn gav ej tillstånd därtill.

”O, blott på livet hämnden ser
vid graven hatar ingen mer”.

Nu var den undersköna maj månaden äntligen inne. Nätterna blev korta och ljusa. Forsen brusade mäktigt efter en storartad islossning. Elever och lärare tog lov någon timme för att åse det fascinerande skådespelet, som åtminstone vi ålänningar aldrig varit med om förut.

I fulla drag njöt vi nu av det vackra majvädret och kände ibland längtan hem. Skolbänken började smaka trä, och läxläsningen gick inte mera så väl till: ”Släpp fångarna lös, det är vår!” hade man med skalden velat utropa. Men vi på första klassen skulle det året få stanna kvar vid seminariet ända till dagarna före midsommarhelgen. En kortare trädgårdskurs skulle först genomgås. Och det var första året en sådan kurs skulle hållas, en nyttig och lärorik sådan, som åtminstone jag högt uppskattade. Väderleken var hela tiden solig, torr och varm. Nätterna blev allt ljusare och ljusare. Staden blev grön och vacker.

Knappt hade vi hunnit hämta oss från förhören och händelserna kring dödsfallet, innan en dag ryktet spred sig, att en obehaglig stöld begåtts inom seminariet bland seminaristerna.

En hundramarks sedel hade tagits ur barmfickan från en kavaj, som var upphängd i korridoren utanför slöjdsalen, där kandidaterna höll på att slutföra arbetet på sina kandidatstycken. Och 100 mark var en rätt stor penningsumma år 1913. Man kunde t.ex. hos stadsskräddaren beställa två bättre kostymer för de pengarna.

Det blev tråkiga förhör igen. Två kandidater blev valda att höra sig för i stadens matställen, på kaféerna och hos inackorderingstanterna angående seminaristernas inbetalningar den senaste veckan. Men stölden var ej så lätt att upptäcka. Då de två lärarkandidaterna just besökt min inackorderingstant, sade hon sannspådd till mig:

”Just han de va de, som tog pengan”. Och därvid utpekade hon den, vilken hon menat, en stadsbo t.o.m. Jag ville inte tro henne, men rätt hade hon i alla fall.

Det dröjde nästan en vecka, innan den skyldige blev ertappad, emedan han ej kunde lämna bestyrkt alibi för den tid, då stölden begicks. Relegering för alltid blev straffet.

Gånge Rolf blev allt oroligare och nervösare i sitt viktiga uppdrag som direktor. Måste nu allt detta ske under mitt första år som sådan? tyckte vi att han frågade sig.

Hans förut så glänsande historietimmar blev i stället enbart stränga, oresonliga förhörstimmar. ”Redogör för dagens läxa!” blev den första uppmaningen, då han kom in i klassrummet och var på sitt allra sämsta humör. Endast de elever, som satt längst bakom i klassen, kunde tillfredsställande redogöra för läxan, då den vid sådana tillfällen fordrades så gott som utantill. De hade nämligen den stora historieboken uppslagen på pulpetlocket och läste innantill, vilket direktorn väl förstod, men sade ingenting därom.

[Inf. 2009-06-21.]

16. 

Läsåret 1913—1914

blev lugnare och bättre i alla avseenden. Såväl lärare som elever fick större arbetsglädje och mera ro. Oron från vårterminen hade lagt sig. Inte ens dyningarna märktes. I ungdomsåren glömmer man besvärligheterna lätt.

På vår klass hade vi tre f.d. lotslärlingar, som avgick, då lotsverket 1912 blev förryskat och nu bestämt sig för en helt annan uppgift i livet. Gånge Rolf favoriserade dessa märkbart. De var fosterlandshjältar, som offrat sin tjänst för sitt land. De tre klasskamraterna kunde själva inte undgå att märka denna favorisering från direktorns sida, och de förstod också att utnyttja den vid passliga tillfällen.

En dag fick den äldsta av dem under pedagogiktimmen en fråga att besvara av direktorn. Men den tillfrågade hade ej markerat och kunde inte besvara den utan sade närapå föraktfullt:

”Inte kan jag sånt där skräp”.

”Nå, varför har Ni då kommit hit för att lära Er sånt skräp”, sade direktorn ovanligt lugnt och sansat.

Men ve den av oss andra, som dristat sig att svara på samma sätt. Då hade det t.o.m. blivit utvisning ur klassrummet.

Min klasskamrat, den duktige fotbollsspelaren från Helsingfors, hade mindre lycka med sig en kväll, då han anhöll att få uppträda på elevkonventet och sjunga en visa, vilket han även fick. Han satte sig ned vid flygeln i aulan, slog några lätta ackord och började med liv och lust sjunga:

”Känner du Sofia Jansson, som bor uppå Söder?”.

En av lärarkandidaterna från Gamlakarleby avbröt redan efter första versen sången och musiken och uppmanade den uppträdande att genast sluta:

”Det är ingenting att höra för en bildad publik. Dylika slagdängor från Stockholm passar ej här”.

Direktorn, som även var närvarande, försökte medla till klasskamratens favör, men ett obehagligt intermezzo blev det, så att stämningen och kvällen var förstörd.

Denna vår kamrat ville alltid vara främst, liksom han också var det ute på bollplan. En dag på svenska timmen berättade dr Hagfors bara i förbigående, huru otrevlig en kronisk snuva kunde vara. Erkas t.ex. på tredje klassen plågas av denna svårt.

Genast kom kamratens hand upp. ”Vad vill Ni?”, undrade lektorn. ”Jag har också kronisk snuva”.

Men det skulle han aldrig ha sagt, om han vetat vad svaret från Hagfors blev.

”Jaha, jasså, har Ni verkligen det? Men tyvärr inverkar det mer eller mindre på intelligensen”.

Ynglingen från huvudstaden var nästan alltid pank, och ofta kom frågan: ”Har du nyligen fått pengar hemifrån? Vill du låna mig en tia?”.

Sista dagarna på vårterminen 1914 skaffade han sig dock pengar på ett mera lättvindligt sätt. Han ställde sig beredvilligt i spetsen för en insamling till kandidatbalen, som skulle gå av stapeln examensdagen på kvällen i rådhuset, ehuru han blott var andra klassist och egentligen inte hade något med saken att göra. Ingen anade oråd, utan betalade i god tro avgiften på 2 mark per person. Men med de insamlade penningarna försvann vår gode man för alltid från kamratkretsen och seminariet. Han hade stannat på klassen och var antagligen för stolt att gå om den.

Detta läsår och även det följande var jag intern och bodde på som vi sade ”Knarkon” internatet. Om jag ej minns orätt betalade vi endast 40 mark i terminen där. Och då hade vi fullständig helinackordering med god, omväxlande och närande mat. Även sänglinne och tvätt ingick i priset. Men trots alla dessa förmåner fanns det kamrater, som hade lust att klaga. Än var det, ett fel, än var det ett annat. Ibland var fisken för litet kokt, en annan gång åter luktade det salta uppskurna köttet ej så bra. Sängarna var det heller inget vidare med.

Alla dessa klagomål kunde man taga med en viss modifikation, om det också fanns ett visst berättigande i dem.

Jag minns, hur vi fyra i vårt rum första kvällen hårt bearbetade våra bolster, där långhalmskärven med bandet på var instoppad. Efter behandlingen gick det verkligen att ligga på madrassen utan att rulla ned på golvet. Jag och mina rumskamrater tog det hela från den humoristiska sidan och tänkte, att visst måste vi tåla något, då vi bor så billigt med nära väg både till kosthållet, klassen och spelövningsrummen.

Första kvällen var överdejouren för internatet inne i rummet och varnade oss:

”Ni vet kanske av att ni bor under direktorns sovrum och därför måste ni vara särskilt lugna och tysta, ifall ni sitter länge uppe och arbetar”.

”Lugna dej, du! Vi vet nog, hur vi skall uppföra oss”, svarade en nylänning, som ej gillade, att någon klandrade hans korrekta och hyfsade uppförande.

Och vi fyra visste det verkligen, då vi ägnade vår mesta tid åt studierna. Vi hade ju så mycket att läsa på andra klassen.

Ingen av oss rökte, och på vår nykterhet var det heller inget fel.

Två av rumskamraterna hade religiösa intressen och brukade medverka i programmen på mötena i stadens bönehus.

Angående det salta, uppskurna köttet, vilket inte var så dåligt, som någon velat låta påskina, sändes det ned en dag med mathissen till köket tillika med en textad lapp på vilken det stod:

”Försök lukta på köttet!”.

Följande dag under frukosten hade vi kosthållerskan, en halvgammal, gudfruktig fröken, innanför dörren till matsalen, darrande av vrede:

”Det passar sig inte, att ni sänder lappar till mina flickor i köket. De är så noggranna och gör ett gott arbete, och som tack härför sänder ni oberättigade anmärkningar”.

Det blev först en pinsam tystnad. Men så tog den äldsta av lotslärlingarna till orda och sade lugnt, men bestämt:

”Jag har aldrig gått i någon hushållskola, men nog vet jag ändå, om fisken är färdigkokt eller ej”.

Vi hade verkligen någon dag förut fått stuvad lake, som var halvrå.

Kosthållerskan försvann. Och någon mera gång ville hon inte diskutera matfrågor med oss.

Den största respekten hade vi elever för dr Hagfors. Varje fredag intog han sin middag tillsammans med internerna i kosthållets matsal. Och den bästa och läckraste maten bjöds då, emedan kosthållerskan visste, att han tyckte om att äta gott.

De flesta drog sig för det bordet, där lektorerna i tur och ordning satt och även klassöverdejouren. Men någon måste ju sitta där. Och till en av dem hörde också jag.

En dag, då Hagfors satt och njöt av den goda maten, frågade han:

”Har staten verkligen råd att hålla er med så här god mat? Och får ni alla dagar äta så gott?”.

Min klasskamrat Emil Huldén, numera ståtande med doktorstitel och sålunda högt lärd, svarade ärligt och rakt på sak som österbottningar i allmänhet brukar göra:

”Nej, det märks nog, när doktorn är här”. Alla tyckte vi, att han svarade alldeles rätt. Jag för min del skulle dock ej ha vågat svara så, åtminstone inte till en högt stående person.

Om lektorerna inte infann sig till middagen på bestämt klockslag, var vi elever tvungna att stående invänta dem, men endast under fem minuter. En fredag var Hagfors av någon orsak försenad nästan i tio minuter. Alla var hungriga. Och till sist sade överdejouren för internatet:

”Hör nu pojkar, vi sätter oss ned och börjar vår måltid”, varvid de även gjorde så.

Men klassöverdejouren vid vårt bord, som var en artig ung man med fint sätt, sade till oss:

”Vi väntar en stund till vid det här bordet”. Och tur var det, ty snart hade vi Hagfors i dörren, andfådd, röd i ansiktet och kanske något harmsen på sig själv, då han ju var en plikttrogen, samvetsgrann och punktlig person.

Internatdejouren vid bordet strax innanför dörren, reste sig upp och sade så ödmjukt och vackert som han bara kunde:

”Vi får be dr Hagfors om ursäkt. Vi väntade verkligen något över fem minuter, innan vi satte oss ned och började äta”.

Men denna godtog icke ursäkten utan slog ut med armarna och halvskrek:

”Det finns ingen ursäkt för det här”.

Litet blidkad blev han dock, då vi vid hans bord stod s.a.s. på parad och inväntade honom.

[Inf. 2009-06-28.]

Sjuk.

En kall och vintrig februarisöndag på kvällen satt jag tillsammans med ett mindre sällskap seminarister på Jutas ungdomsföreningshus och åsåg festprogrammet. Det var visst den kvällen jag såg en vacker menuett dansas av ett tjugotal ungdomar från trakten. Intresserad särskilt av den för mig obekanta dansen följde jag noga med och gladde mig åt kvällens nöjen. Men i ett nu började magen häftigt värka på ett oroväckande sätt. Det var omöjligt att sitta stilla inne i festsalen utan att väcka uppmärksamhet, varför jag uppsökte mina ytterkläder, gick ut och begynte vandringen in mot staden. Värken tilltog och blev bara svårare och smärtsammare. Ibland kastade jag mig i snön och vred mig i smärtor. Var det kanske början till tarmvred, undrade jag. Eller vad betydde de hemska plågorna.

Vägen blev så lång. Den tänkte aldrig taga slut. Äntligen var jag dock framme i internatet och rummet där. Men ingen sömn blev det den natten. På morgonen tillkallades seminarieläkaren, som konstaterade blindtarmsinflammation. Och så blev det en veckas vistelse på sjukstugan i Nykarleby. Med ispåse på magen gick plågorna helt bort, och någon operation blev det inte den gången, utan först fyra år senare på sjukhuset i Godby.

I maj, då proven hörde till ordningen för dagen, började vi i vår klass opponera oss mot matematiklektorn, som även undervisade i kemi och fysik. I fysikprovet fick vi skriftligt redogöra för åska och blixt och olika slag av elektricitet. Provet, som var synnerligen lätt, gav de flesta elever goda och nöjaktiga vitsord. En vanlig lärare hade säkerligen känt tillfredsställelse över resultatet, men här var det raka motsatsen.

Efter en vecka ämnade vår lektor komma med ett nytt fysikprov, ty när lärarrumsdörren öppnades, hade han en bunt stora ark under ena armen. Vi, som befann oss i aulan, halvsprang till klassrummet, där en del kamrater satt och läste på fysikläxan, och ropade:

”Vi får prov igen i fysik”. Alla blev missnöjda, då meddelandet kom, och en av lotslärlingarna sade bestämt ifrån:

”Vi skriver inte. Kom ihåg det! Vi har ju redan haft vårt prov. Den, som nu skriver, får plikta 5 mark”.

Och därvid blev det. Ingen vågade skriva och ingen ville det heller. Sammanhållningen på klassen var god.

Lektorn kom in och stod snart på sin plats bakom lärarpulpeten och såg bistrare och tråkigare ut än vanligt. Och det gjorde han alltid, då det var prov.

”Det blir nu nytt fysikprov. Och denna gång får ni beskriva och rita upp ett Galvaniskt element”.

Ett lätt prov var detta också liksom det förra, om åskan. Ingen skrev. Somliga ritade något, som dock inte hade att göra med provet. Vi satt och tittade i smyg på varandra. Det fanns även sådana som, småskrattade. Stämningen i klassen var strejkfylld.

Den stackars lektorn började så småningom märka det hela och anade oråd, då han gick omkring och tittade på våra blanka papper.

”Nå, varför skriver inte Bergholm?”. Oklokt svarade denne:

”Då de andra inte skriver, så gör jag det inte heller”.

Vi andra blev verkligen rädda. Nu är vi redan dömda, tänkte vi, emedan strejk i en klass kunde få den följden, att var femte elev relegerades på en viss tid.

Lektorn gick vidare.

”Varför skriver inte Falk?”.

”Jag kan inte”.

”Varför skriver nu inte Granö?”. ”Jag kan inte”.

Samma svar kom det från samtliga, vilka blev tillfrågade. Nu var vi räddade, och den lilla strejken fick inget rättsligt efterspel.

Efteråt märkte vi, att lektorn ej var så glad åt vårt påhitt. Men något nytt fysikprov den våren kom han ej med. Då de andra klasserna fick höra om vår seger, tyckte de, att vi skött oss bra och gladdes med oss.

Sommaren 1914 var solig och vacker. Ja, somliga dagar var för heta. Det var kvalmigt och kvavt på nätterna, så att det var svårt att sova. Det stora, första världskriget bröt ut de första dagarna i augusti. Och då skulle det hamstras. Men den lilla lanthandeln i hembyn var snart tömd. En äldre kvinna ville köpa karameller åt barnbarnen och sade: ”De här karamellerna är troligen de sista som mina stackars barnbarn får”.

Stämningen var upprörd överallt, icke minst på fasta Åland. Jag kan ännu minnas, att jag läste i ortstidningen om en kvinna, som yttrade, när hon fick höra om krigsförklaringen mellan Ryssland och Tyskland:

”Snart har vi tyskin her, å så skjuter han ner hela Åland me ett skååt”.

Min far och bror var med galeasen i Stockholm och sålde ved. Hemma var vi oroliga över dem, då vi trodde, att ingen härefter kunde få fara över Ålands hav tillbaka hem.

Men en vacker augustidag hade vi dem välbehållna hemma. Genom minfältet vid Tjärven bogserades de gratis av en snabbgående marinbåt, hörande till Svenska kungliga flottan. Under bogseringen fick galeasens besättning lov att hålla sig bakom lyckta dörrar inne i kajutan, emedan den ej fick veta platsen för minfältet.

Efter bogseringen överlämnades galeasen åt havet och ödet med orden: ”Lycklig resa!”.

Havsfärden föreföll oändligt lång. Varje rök från någon ångare troddes härröra från något tyskt krigsfartyg. Och först innanför Kobba Klintar kunde besättningen utandas en lättnadens suck.

I mitten av augusti fick alla seminarister i riket meddelanden om att läroinrättningarnas verksamhet tillsvidare var inställd. Tidpunkten för läsårets början skulle meddelas senare. Och efter en månad kom meddelande därom. Den 21 september skulle det nya läsåret börja.

En solförmörkelse av stora mått inträffade samma sommar i senare delen av augusti. Ett observatorium för studium av astronomiska företeelser hade byggts på ett berg nära Kumlinge kyrka, då förmörkelsen där var störst och längst.

Till en backe nära Hommanäs hade jag gått för att plocka lingon, innan solförmörkelsen inträffade. Lingonen var redan nästan mogna till följd av den heta sommaren. Förmörkelsen kom, medan jag var borta. En intressant men litet kuslig företeelse, då t.o.m. fåglarna upphörde att kvittra.

Vid min hemkomst sade mor: ”Varför gick du bort och lämnade mig ensam? Det var riktigt hemskt, och jag blev så rädd, att jag kände därav i mitt dåliga hjärta”.

Då jag den här gången reste till seminariet, måste jag vara försedd med ett slags krigspass, utfärdat av kronolänsmannen i hemkommunen. Det var kontroll både på båten och på tåget, där ryska gendarmer tycktes vara allestädes närvarande.

[Inf. 2009-08-16.]

17.

Läsåret 1914—1915.

Under min seminarietid var tredje klassen tentamensklass och sålunda klassen före kandidatklassen. Nu fick var och en av oss den uppgiften att i tur och ordning fungera som lärare för klasskamraterna, men endast i geografi och gymnastik. Om man då var en blyg och tillbakadragen yngling med något komplex, var det hela inte så alldeles behagligt. I geografi var det repetition med långa läxor. Det behövdes därför ingen förberedning av ny läxa. Timmen var lättare, då vi fick ha boken uppslagen under förhöret. Men läroboken blev alldeles fullklottrad med kamratnamn, då var och en skulle förhöras i sitt påtingade stycke. Och ve den, som ej förhörde rätt elev på rätt stycke! Litet ängsliga var vi ibland och trodde, att lektorn till sist skulle genomskåda ofoget. Men han märkte ingenting och var tydligen nöjd med våra goda kunskaper.

Litet svårare var det att uppträda som gymnastiklärare och för första gången komma med ett eget uttänkt och lämpligt gymnastikprogram för en hel timme. Men man hade i minnet de gamla, vanliga övningarna med stav, som vi haft med den gamle, vikarierande lektorn, så att de allra flesta väl klarade uppgiften.

Från och med detta läsår hade vi fått en ny, ung, spänstig och mera kamratlig lektor, vilket vi var ovana med, men högt värderade. Och jag tror, att de andra, äldre lektorerna ogillade detta kamratskap, som en lektor denna tid inte kunde tänka sig. Det kunde ju sätta oanade spår på deras prestige.

Att lektorn i hälsolära, gymnastik och geografi ibland under geografitimmarna kunde tala om Afrikas urininvånare förlät vi gärna, då han hade finska som modersmål.

Men vår klass var fortfarande krånglig med lektorn i räkning. Det började höra till. När provräknetalen på höstterminen före julen utdelats, fick han en berättigad anmärkning av en elev, som vågade säga ut sin mening.

”Vi vill göra en förfrågan, vad det kan betyda, att vi alltid får så svåra knoppar att lösa vid våra provräkningar? Vi har tyvärr aldrig fått någon undervisning i sådana tal”.

Lektorn blev alldeles perplex. Aldrig förut under den långa tjänstgöringstiden vid seminariet hade någon elev ens vågat tänka att komma med anmärkningar om valet av hans provräkningstal.

Efter en pinsam paus kom det dock sist och slutligen en förklaring:

”De här talen kan man inte kalla knoppar. Jag har fått dem från kolleger vid seminarierna i Luleå, Kajana, Raumo och Jyväskylä. Och en del har jag åstadkommit själv”.

Men han undvek att svara på anmärkningen och frågan, varför han aldrig undervisade i berörda räknetal.

Det gick väl inte att rucka på hans ingrodda vanor och gammalmodiga metoder.

Huru många seminarister hade inte fått villkor och dåliga vitsord i den krångliga lektorns ämnen! Även kvarstanning på klass hörde till, om man inte kunde lösa knopparna. Det fanns även ynglingar, som fick avbryta skolgången och söka en annan levnadsbana till följd av de stora fordringarna i de tillkrånglade talen. Det hade nämligen så liten betydelse, fast man kunde lösa talen från Bergs räknelära, som lektorn ofta hänvisade till.

Vår klass fick en enda gång se den dystra mannen skratta, ett skratt som blott var, ett småleende, och det var under en fysiktimme, då han litet fumligt sysslade med sina experiment och fick miniatyrångmaskinen att vissla. ”I dag har Pjeka skrattat”, skrev vi i läroboken.

Andra året på internatet bodde jag i nummer 2 tillsammans med två österbottningar och en nylänning. Här behövde vi ej vara så tysta och försiktiga på kvällarna, då rummet låg långt från direktorns sovrum. Härifrån hade vi en god utsikt över den runda blomrabatten med den stora, glänsande glaskulan, vilande på en grönmålad stolpe i mitten.

Det var vackert och lummigt sommartid på seminarieområdet. I rabatterna blommade tulpanerna på försommaren, och på sensommaren prydde de höga dahliorna upp blomstersängarna kring internatsbyggnaden. Stora, prydliga lövträd, spireabuskar, långa välklippta häckar, raka välkrattade sandgångar, fruktträd och bärbuskar gjorde sitt till, att det var trivsamt och hemvarmt på alla sätt.

Mellan internatet och de andra seminariebyggnaderna gick en allmän väg fram från Seminariegatan till Smedsbacken och Högbacken. Och när staden var så liten, kände vi snart alla, som färdades på denna väg.

På internatet hade vi ett gott kamratskap, innerligt, intrigfritt och ärligt. Vi interner kände, att vi hörde ihop nästan som medlemmarna i en stor och god familj. Humorns gudagåva florerade rikligt bland oss här. Sura miner och dyster uppsyn hörde ej till det vardagliga.

Vid två rymliga bord, ett framför varje fönster, satt vi och läste, räknade hemräkningstal med bläck och penna prydligt och ordentligt, så att varje siffra fick en egen ruta eller skrev hemuppsatser med vår bästa handstil till sena kvällen. Då den elektriska strömmen vid 10-tiden stängdes av, var det bara att tända fotogenlamporna och arbeta vidare. Man undrade och det med förvåning och harm varför strömmen måste brytas så pass tidigt, då vi satt och arbetade som intensivast.

En kväll, då vi satt och läste, tog min bordskamrat något från sin låda, och snart kände jag ett kallt föremål vid min tinning tillika med en svag knäppning. Det var en revolver han satt och lekte med.

”Sitt inte här och retas, tag bort vapnet!”.

”Du behöver ej vara rädd, den är oladdad”.

”Tag bort den, det ser så otäckt ut! Men får jag se, tag hit den åt mej!”.

Så siktade jag i min tur mot kamraten och tryckte av två gånger och fortsatte sedan den avbrutna läsningen.

Min kamrat undersökte skjutvapnet närmare, varvid han fann en kula sist i magasinet.

Vi satt alldeles förstummade en stund. Döden hade varit så nära.

Då en klasskamrat kom in från ett annat rum, uttryckte han sin förvåning över våra allvarliga miner. Men då han fick höra om vår lek med revolvern, sade han endast:

”Ni skulle behöva ett kok stryk vardera”.

Vi interner skaffade oss egna nycklar till ytterdörren på internatet, så att vi kunde vara ute på stan längre än den föreskrivna tiden klockan 10 på kvällen. En viss risk var det dock att vara ute senare, ifall direktorn kom och kontrollerade.

Men ingen fröjd varar beständigt. Snart insåg direktorn påhittet med egna nycklar, ty en dag fick han en idé, som han omedelbart lät verkställa. Nu skulle det härefter bli ett slut på kvälls- och nattspringandet. Det var han helt övertygad om.

En ringledning installerades från portdörren upp till direktorns sovrum. Om någon rörde vid dörren nattetid, ringde klockan uppe hos direktorn, vilken genast kunde komma ned och finna den skyldige, och som därefter skulle få ett välförtjänt straff. Ringklockan fungerade ungefär på samma sätt som den lilla lyslampan i ett modernt kylskåp.

Men så var det en påhittig nattsuddare, som funderade ut ett sätt att tysta klockan. Han kilade små tändsticksbitar stadigt runt knoppen i ringklockan, så att den för kvällen och natten blev oduglig och upphörde att fungera.

”Det var då besynnerligt”, tyckte vår uppfinningsrika rektor, de springer ännu för fullt om nätterna, fast jag låtit installera den säkra ringklockan.

Överdejouren för internatet blev uppkallad till direktorns kanslirum, där han fick uppbära bannor för andras nattspringande. Men österbottning som denne var, försvarade han sig mot beskyllningarna, och ett hetsigt gräl uppstod, som hade till följd att han uppsade sig förtroendeuppdraget.

Till någon del åtminstone hade vår klass bidragit till att vi fått matematiklektorn emot oss. Men i stället visste vi och kände på oss, att vår svenska lektor helt var med oss. Dr Hagfors hade redan på första och andra klasserna gallrat bort de klasskamrater, som ej ens försvarligt rett sig i grammatik, rättskrivning och uppsatsskrivning.

På vårterminen i trean fick vi som hemuppsats ”Vad jag vet om min släkt”. Och den uppgiften gillade vi allesammans så att vi gjorde vårt allra bästa. När vi sedan en vintrig, men klar februaridag fick ut våra rättade uppsatser, märkte vi att Hagfors var ovanligt glad. Och efter några inledande ord i början av timmen sade han:

”Jag kan berätta för er, att ni så gott som alla har lyckats alldeles utmärkt med era hemuppsatser. Ämnet har tydligen intresserat er mycket. Och även jag har med stort intresse tagit del av beskrivningar om er släkt. Under min långa lektorstid här vid seminariet har jag aldrig förr genomgått en sådan utmärkt uppsatssamling. De flesta av er har vitsordet 10”.

Vad vi gladde oss allesammans! Det var ju så tunnsått med beröm åtminstone vid seminariet i Nykarleby. Vilken stor kontrast var det inte mellan lektorn i svenska och de båda lektorerna i religion och matematik! Hur skulle icke våra dagars ungdomar ha reagerat mot dem!

[Inf. 2009-08-23.]

När Valter Norrback och jag krabade från måndagstimmarna i mars 1915 utan orsak.

Det var måndagsmorgon. Jag vaknade med en svår trötthetskänsla och stor olust inför den kommande arbetsdagen. Natten hade varit för kort, då min rumskamrat Valter och jag kom till internatet först någon gång på småtimmarna efter en bevistad fest på Jutas ungdomslokal. Detta kunde visst inte betraktas som ett giltigt skäl för vår frånvaro i klassen. Men mot vårt samvetes röst beslöt vi oss att taga en olovlig lovdag. Vi hade inte försummat en enda timme förut på hela läsåret, resonerade vi. Skulle vi dock anat följderna, hade vi säkerligen lydigt infunnit oss bland kamraterna i tredje klassens klassrum i andra våningen.

”Hör du, Gunnar, tag med litet sjukmat i korgen från kosthållet under frukosttimmen!” — Gunnar var en av våra rums- och klasskamrater och hemma från Kyrkslätt.

”Det tänker jag visst inte göra, då ni bara är lata och sömniga”.

På frukosttimmen kom han dock med maten, men mera ogin och snäsig var han.

”Direktorn frågade efter er båda under historietimmen och undrade om ni var sjuka”.

”Int är dom alls någgo sjuka”, svarade jag.

Vi trodde förstås, att han skämtade. Men det gjorde han inte, ty efter skoldagens slut hade vi direktorn där och kontrollerade.

När det knackade ovanligt hårt på dörren, förstod vi vem det var. Vi hann även i säng, men med kläderna på innan direktorn stod i rummet och såg bister och skrämmande ut.

Och så kom bannorna.

”Här ligger ni och är sjuka och blir förkylda, därför att ni springer ute om nätterna. Jag låg och hörde, hur dörren smällde en stor del av natten”.

Jag själv behövde ej försvara mig på något sätt. Det skötte sydösterbottningen Valter frenetiskt om.

”Vi är inte förkylda och inte smällde vi dörren heller, då vi gick så tyst och stilla vid hemkomsten. Men det var så många andra, som var borta senaste kväll och natt på fest. Och vi hade ju direktorns lov därtill. Orsaken varför vi var borta från klassen i dag, är nog den, att vi i internatets kosthåll får halvruttet kött att äta”.

”Hur vågar han narras så?”, tänkte jag, där jag låg med filten högt uppdragen, så att Gånge Rolf inte kunde se att jag låg fullt påklädd.

”Vågar ni verkligen påstå, att ni får ruttet och skämt kött i bespisningen?”.

”Ja visst, det kan nog alla intyga, som äter här”.

”Då måste jag ovillkorligen ringa till kosthållerskan. Sådant slarv får naturligtvis inte förekomma. Och är det så, att maten inte passar herrarna, så står det er fritt att flytta, när ni vill”, skrek han närapå.

”Ja, det kan vi nog göra när som helst, då vi endast har tre månader kvar att bo här”, tyckte Valter mycket bestämt.

Så gick han, direktorn.

Efter en stund hade vi honom tillbaka igen, och då var han betydligt mildare i rösten.

”Kan vi inte låta det här vara glömt? Men se till, att ni i fortsättningen blir hemma och inte slarvar med er hälsa och blir förkylda”.

”Ja, det kan vi nog lova”.

Och så var den dispyten slut, som tidvis nästan övergått till gräl.

Sådan var han, Gånge Rolf. Han kom som ett yrväder, ifall han hade något att anmärka på. Men han gick bort från eleverna på ett faderligt, förlåtande sätt. Och det respekterade vi honom för.

En kväll någon vecka efter vår krabning från klassen satt Valter och tände björkvedsbrasan i den stora kakelugnen, emedan han var rumsdejour den veckan. Han tände med näver från veden, varvid det kom in litet rök i rummet. Ingen av mina rumskamrater rökte detta läsår heller. Men den här kvällen hade några andra interner varit inne i vårt rum och småpratat och skämtat. Därvid hade de rökt någon cigarrett, som vi ej gillat, då direktorn kunde komma, när man minst anade. Och då blev skulden vår, när vi inte förnedrade oss till skvaller, som för övrigt var alldeles bannlyst här. Direktorn kom som om han varit eftersänd.

”Vad är det för rök ni har i det här rummet?”.

”När jag tände brasan med näver, kom det litet rök in i rummet”.

Direktorn fortsatte sin rond till ett följande rum, och faran var över för den här gången, trodde vi.

Men det förflöt inte många minuter, innan vi hade honom tillbaka igen.

Nu drog han in rumsluften noggrant flera gånger och frågade misstänkt:

”Vad är det egentligen för rök i rummet? Den påminner så mycket om cigarrettrök. Röker någon av er?”.

”Nej, svarade Valter trovärdigt, ingen av oss i rummet röker och därför kan det naturligtvis inte vara cigarrettrök.

Direktorn gick, och han förstod säkerligen som sanningen var, att någon från ett annat rum varit på besök hos oss och därvid dragit några bloss.

En kväll vid läggdags fick seminaristerna på internatet ett slags våryra över sig, eller var det kanske bara en ungdomlig livslust som skulle ut. Det hela började i internatets långa, breda och fula korridor, där några stod och borstade tänderna. Därvid kom de, som väntade på sin tur, att på lek kasta kallt vatten på varandra. Det behövdes ej så mycket den gången, innan vattenkriget var i gång. Dörrar öppnades, och flera blandade sig i leken. Halvnakna och nakna pojkar sprang fram och tillbaka i korridoren, ut och in i rummen, smällande hårt i dörrarna. Ingen kom därvid att tänka på direktorns och hans familjs sömn. Överdejouren varnade, men ingenting hjälpte. Det var även svårt i larmet att höra, vad han sade. Men så öppnades dörren från nummer 5 — rummet under direktorns sovrum — och en varnande röst hördes: ”Nu är direktorn på väg hit ned”. Genast blev allt lugnt och tyst. Det var som att släcka ett ljus. Alla sprang i säng och tycktes sova, ty då den upprörda direktorn knackade på, svarade ingen. ”Det är besynnerligt, alla tycks sova nu”, sade han. Men överdejouren måste öppna och förklara, vad detta ”upplopp” kunde betyda. Denne försvarade sig med, att han hade varnat sina kamrater, men ingen lydde. ”Ja, då passar Ni inte heller för Er uppgift. Vi får lov att utse en annan överdejour”. Och därvid blev det. En ny tillsattes.

Samma vårvinter insjuknade vår rumskamrat Karl-Axel i en lindrig form av scharlakansfeber. Vi andra i rummet och en kamrat i ett annat närliggande rum fick samtidigt halsont och lindrig feber. Vår unge stadsläkare och samtidigt seminarieläkare hade sjukledighet för en svår åkomma i ryggraden och var bortrest till Tyskland för att kontakta en specialist i ryggsjukdomar. Den gamla, pensionerade stadsläkaren vikarierade under tiden som både stads- och seminarieläkare och blev nu av direktorn kallad till vårt rum, där det blev en mera grundlig undersökning av oss samtliga inneboende.

Efter undersökningen konstaterade han, att en av oss hade scharlakansfeber och vi andra början därtill. ”Och Ni är näst den svårast insjuknade mest sjuk”, upplyste han mig. ”Alla i rummet och även den insjuknade i rummet bredvid måste bort härifrån och isoleras på lämplig plats, så att epidemin ej får spridas kring hela stan”.

”Vad skall vi nu göra med rummet? Herrigud, här har ni böcker och allting”, utropade han naivt.

Mina kamrater och jag blev isolerade i östra delen av staden i en trevlig, obebodd gård alldeles nära intill landsvägen, som ledde ut till Kovjoki. En medelålders ogift kvinna blev vår sköterska. Men hennes arbete blev lätt, då vi bara efter någon dag tillfrisknade från vår lätta förkylning. Maten behövde hon heller inte koka åt oss, då den hämtades färdiglagad från internatets kosthåll.

Man kan efteråt säga, att vår sjukdom och isolering blev ”mycket väsen för ingenting”. Visserligen fick Karl-Axel utslag över hela kroppen med åtföljande fjällning av huden, medan jag däremot var fullkomligt frisk hela den långa isoleringstiden. Men tyvärr var jag enligt läkaren tvungen att dela rum med scharlakanspatienten, ehuru jag redan som barn var immun mot sjukdomen.

De övriga fyra kamraterna fick efter en kort tid komma tillbaka till seminariet och arbetet. Vad jag avundades dem! Men Karl-Axel och jag fick tillbringa hela sex veckor i overksamhet just under den viktiga repetitionstiden före den stundande tentamen, som började i april. Karl-Axel tog det hela lugnt, medan jag däremot var orolig över alla mina försummade timmar.

Den åldriga läkaren kom ibland på korta och alldeles onödiga besök. Vi var ju så friska, isynnerhet jag.

En dag gjorde jag honom den frågan, varför jag måste vara isolerad och försumma mitt skolarbete, då jag var fullkomligt frisk.

”Ni har ju haft ett lätt fall av scharlakansfeber”.

”Det kan jag inte förstå, då jag ej har haft det minsta tecken till utslag”.

”De kommer, de kommer”, sade han småskrattande.

Men ännu har de inte kommit, trots att det gått över 60 år sedan dess.

Jag tror, att läkaren insåg misstaget angående min sjukdom, ehuru han ej ville blotta det för direktorn och den övriga lärarkåren.

Vi hade det egentligen mycket bra, vi två ”sjuka”. Det var en behaglig nattsömn och vila till klockan 10 på förmiddagen. Fri mat, fritt husrum och fri betjäning. Ett enklare pensionat hade ej förmått att bjuda på något bättre. Visserligen följde vi med våra klasskamrater i läxläsningen, men inte blev det detsamma som att vara med på klassen. Och alltför lugn, enformig och lång tyckte vi att isoleringstiden tidtals blev.

Men vi fick jämnårigt kvinnligt sällskap ibland. Det kom diskreta knackningar på fönsterrutorna i vårt rum sent på kvällarna. Två flickor, goda vänner till oss båda, kom och narrade ut oss. Och vi var även med på noterna. Inåt staden vågade vi ej gå, utan till landet åt Kovjokihållet.

Vi fruktade litet, att vår sköterska och städhjälp skulle rapportera till läkaren eller direktorn om våra olovliga, nattliga promenader. Men något skvaller därom hördes aldrig av.

En dag blev friden störd i vår lugna tillvaro. Det blev vårmarknad i staden. Och då skulle det komma så många bekanta till Karl-Axel från Munsala. Även hans flicka därifrån skulle komma.

Hanna, hon hette så, stod snart utanför fönstret och började ett livligt samtal med sin vän. Karl-Axel blev eld och lågor.

”Vänta, jag klär mej snart och kommer med till torget!”, där marknaden var i full gång med köpenskap, larm, skrik, oväsen och hästbyten.

”Ämnar du verkligen gå ut till marknaden och visa dig där? Säkert är någon av lektorerna ute, och då är du fast”.

”De bryr jag mig inte om. Och förresten tänker jag hålla mig på ett visst avstånd från torget och marknaden”.

”Och så en annan sak”, sade jag. ”Läkaren kan vara här, då vi minst anar. Jag avråder dig på det bestämdaste att gå ut bland en stor folksamling, då du t.o.m. fjällar efter dina utslag och därigenom är en farlig smittospridare”.

”Jag går i alla fall. Hända vad det hända vill”. Och så gick han.

Men knappt hade en timme förflutit, innan jag hade läkaren inne i rummet och hälsade som vanligt.

Då han märkte, att Karl-Axel ej fanns i rummet, frågade han:

”Var är Er kamrat? Är han på WC?”.

”Nej, det tror jag inte”, svarade jag.

”Ingalunda har han gått ut i stan och på marknaden?”.

”Ja, jag tror det”.

Men då tog det liksom eld i den pensionerade gamle läkaren. Och så kom det:

”En sådan ansvarslös yngling tänker bli folkskollärare! Vad allt hinner han inte ställa till med i dag? Han kommer troligen att smitta ner hela stan och socknarna här omkring. Vad skall man egentligen göra i en så'n här situation? Kan man kanske hejda honom och snart få honom tillbaka? Nej, nu måste jag skynda mej hem och ringa till direktorn”.

När sedan Karl-Axel på eftermiddagen äntligen kom tillbaka, var det ingen glädjande nyhet jag hade att berätta. Troligen såg han av min uppsyn, att något tråkigt hade hänt.

”Har läkarn varit här?” var hans första fråga.

”Ja, han kom knappt en timme efter det du hade gått”.

”Var han ond?”.

”Han formligen skällde ut dig i din frånvaro och sade, att du var en ansvarslös yngling, som allra minst passade till folkskollärare. Och så trodde han, att du troligen skulle smitta ner hela sta'n med omgivning”.

”Det tror jag rakt inte, då jag ej tog någon i hand utan stod på ett litet avstånd från den jag pratade med. Vad sade han om direktorn?”.

”Han skulle härifrån gå hem och ringa till honom och berätta om det inträffade. Och det lär väl inte dröja så länge, innan han i sin tur är här och skäller och domderar”.

Genom detta meddelande lade jag sordin på Karl-Axels marknadsnöje och på mötet med den av honom beundrade Hanna.

Nu förmådde han ingenting äta av middagsmaten. Dyster och sluten lade han sig på sängen, ångrade sig och fruktade mycket det förestående mötet med Gånge Rolf.

Tidigt följande morgon kom denne, som väntat var till isoleringsgården. Men för smittofarans skull vågade han ej öppna dörren, utan stod i den lilla tamburen och överöste Karl-Axel med bannor och ovett. Och av de stötar han med sin käpp bearbetade det stackars golvet, förstod vi, att han var ursinnigt upprörd och ond.

”Vad har Ni nu igen ställt till med? Kan man inte lita på Er det allra minsta? Här har jag med läkarens hjälp gjort mitt bästa för att isolera Er och i god tid hindrat den svåra och smittosamma sjukdomen att sprida sig. Och så är Ni så ansvarslös, att Ni går bland en stor folksamling och liksom hjälper till att föra smittan vidare. Detta Ert handlingssätt kan få oanade följder, tror läkaren, som påyrkar ett svårt straff för Er förseelse. Inser Ni verkligen inte, att Ert handlingssätt var dumdristigt och oövertänkt. Nu kommer lärarkollegiet att med det snaraste sammanträda och bestämma straffet. Och att det blir strängt, kan Ni vara övertygad om”.

”Jag var så försiktig och tog ingen i hand utan stod ett litet stycke från alla, jag samtalade med”, försvarade sig den felande, rädd och ångerfull.

”Det finns inget försvar i det här fallet, det gäller ju människors liv och hälsa”, sade direktorn, som något lugnat sig under samtalet. Omsider kom domen från lärarkollegiet: Uppförandevitsordet sänktes från 10 till 5, och internförmånerna togs helt och hållet bort för Karl-Axels del.

Ingen scharlakansfeberepidemi utbröt i Nykarleby med omnejd, som kanske pessimisterna väntat. Straffet blev därför onödigt hårt, tyckte alla seminarister.

Under vår isoleringstid fick vår klass matematikprov — det sista före tentamen. Men det blev ingen räkning denna gång heller. Alla inlämnade blankt efter en hård kritik från samtliga klasskamrater mot lektorns märkvärdiga sätt att undervisa.

”Vi har aldrig fått någon undervisning i sådana tal vi får i proven”, var den allmänna och rättvisa kritiken.

Lektorn kom ej heller med något försvar, utan suckade och pustade vid timmens slut, då han såg alla blanka papper:

”Inga siffror på pappren, inga siffror på pappren”.

Lektorn vågade tydligen ej berätta om sina nederlag i kampen mot vår oppositionslystna klass, ty några efterräkningar blev det aldrig.

Denna lärare var även känd för att rikligen utdela låga vitsord. Sju var ett mycket vanligt sådant. Men, sade han en gång på tal om vitsord, ”en säker sexa är bättre än en osäker sjua”.

En gång lär han ha yttrat till en kollega: ”Jag känner på mig, att jag är en dålig och misslyckad lärare”.

Och till en folkskollärare, en f.d. elev till honom, sade han: ”Märkte ni aldrig under mina lektioner, hur osäker jag var mången gång?”.

April, maj och första veckan i juni var vår tentamenstid. Men vi som genom isoleringstiden försummat en och en halv månads lästid, fick av vår svensklärare uppmaning att före den egentliga tentamen, tentera luckor i svensk grammatik.

Under våra isoleringsveckor hade kamraterna hunnit repetera hela grammatiken jämte versläran, varför lucktentamen blev lika sträng som dem kommande och slutliga tentamen. Men vi båda, som hade det lätt i ämnet, redde oss väl och fick även beröm. Men en elev, en klasskamrat, som av slarv försummat många läsdagar, blev helt underkänd.

”Inte ett enda godkänt svar har Ni givit mig under hela förhöret”, sade dr Hagfors varnande till honom.

Denna elev hade luntat sig fram ända till klass III, men sedan var det stopp. Och efter läsåret 1914—15 såg vi inte till honom mera i seminariet.

[Inf. 2009-08-30.]

Tentamen.

Det är endast i stora drag jag minns tentamenstiden, som var både arbetsam och spännande, men tillika på något sätt behaglig och fri. Vi fick nu läsa flere dagar i följd på samma ämne och repetera det, som var mer eller mindre glömt. I grupper vandrade vi emellanåt på gatorna, förhörande varandra och diskuterade. Då de andra lägre klasserna satt instängda i sina kvava klassrum, kunde vi fritt röra oss ute i staden och dess omgivningar. Vi insöp den friska luften och kände oss friskare och starkare, isynnerhet min kamrat och jag som varit instängda så länge förutom de stulna, förbjudna nattpromenaderna mot Kovjokiskogen. Och alla vi på näst sista klassen såg med glädje fram mot följande och sista läsåret.

Uppsatsskrivningen var vår allra bästa tentamen. Mitt under skrivningen blev vi angenämt överraskade när fru Hagfors jämte tjänarinna kom in i aulan och dukade upp ett stort och läckert kaffebord och bjöd frikostigt av allt det goda. Alla uppskattade vi högt dr Hagfors generositet och vänlighet, som inte förr förekommit vid någon tentamen vid Nykarleby seminarium.

Av de tio uppsatser vi hade att välja på, valde jag och skrev Kalasfirandet i min hembygd. Jag funderade dock en stund på ”Gror bragdens ära blott på stridens mark?”. Den senare uppgiften var naturligtvis svårare, men så mycket intressantare. Kanske kände jag mig inte riktigt mogen för denna. Och så lämnades den. Några år senare hade jag säkert utan tvekan valt den.

Vi blev någon dag därefter grundligt tenterade i satsanalys. Ingenting lämnades bara på hälft av dr Hagfors. Ur Boken om vårt land med de krångliga meningarna togs den muntliga satsanalysen.

Denna mening kom på min lott: ”Ur det finska folkets sköte framgick också en av de mest fulländade gustavianerna, den glänsande och beundrade Gustav Mauritz Armfelt”.

————————

En tentamen, som avsevärt skilde sig från den svenska, var räknetentamen. Dagen förut hade vi en lättare, muntlig sådan. Men när lektorn efter denna just stängt dörren till vårt klassrum, hurrade vi det mesta vi förmådde. Märkligt nog kom han tillbaka och sade nästan hotfullt med sin dystra röst:

”Lite för tidigt”. Dagen därpå kom den skriftliga räkningen. Och då hade han verkligen laddat upp”. Nu kunde vi åtminstone inte strejka, tänkte han segerviss.

Talen var uppskrivna på stora, rutiga ark. Det sista talet på fjärde sidan — var så pass långt, att det nästan upptog hela sidan. Inte så värst många ägnade tiden till att genomläsa det. Man hade fullt upp med att försöka lösa de övriga.

Vår gode lektor litade inte på sig själv vid övervakningen i den stora salen, där vi satt spridda så långt ifrån varandra som det bara var möjligt. Han hade som hjälp medtagit den lika misstänksamma religionslektorn med ”Argusögonen”. Där stod de sedan som två stofiler och tittade och tittade på oss som två fångvaktare i ett fångläger. Och båda två var lika dåliga pedagoger.

Synen stämde den, som var osäker och nervös till resignation och hopplöshet. Och till råga på det hela kom följande kommentar från tentator:

”Den som i dag i räkningen använder sig av underslev blir relegerad på ett helt år”.

Hade han verkligen så stor makt? Kunde han själv bestämma detta?

Men hans hämnd hade säkerligen varit ljuv, ifall någon kommit fast för underslev, som vi andra kallade luntning.

Den stränga övervakningen och löftet om relegering hjälpte dock föga. En seminarist från Nykarleby, som satt ett stycke framför mig, tog genast efter relegeringshotet fram små häften, där räkneprov från flere föregående års tenter var upptecknade. Turligt nog för honom själv fann han t.o.m. flera tal, vilka var med i vår tentamen. Nu kunde han lekande lätt avskriva dem och klara av ett säkert villkor. Hjälp kamrater emellan förekom trots den stränga och otrevliga övervakningen.

Gånge Rolfs historietentamen var något odisponerad och hoppande. Vad han verkade sträng i början! Sitt ibland så soliga humör hade han tydligen lämnat hemma. Men sedan han kommit riktigt igång med förhöret, blev han mänskligare.

”Bergholm, redogör för kapetingerna!” röt han närapå. Denne, som förberett sig väl för att möjligen komma till ett högre vitsord, kunde bra och t.o.m. bättre än de, som hade höga vitsord i ämnet. Eriksson, Fagerlund, Falk, Furu och Granö fick därefter sina tentamensuppgifter. Och jag minns, huru Falks öron blev blossande röda, och hur han vänligt anhöll om att få närmare tänka på sin rätt svåra historieuppgift, innan han kunde redogöra för den. Det var visst 100-årskriget han fick.

”Det blir inte något funderande och tänkande i år”, kom svaret bestämt och hotfullt. Men det blev ändå så, som det varit alla år förut, trots hans nekande.

Min sidokamrat, svag i historia, fick som sitt tentamensprov att redogöra för Roms statsskick, vilket han naturligtvis inte klarade av. Emedan Gånge Rolf beundrade romarna och deras statsskick hade jag och även de allra flesta grundligt läst därom, då vi visste att detta säkert skulle komma i tentamen. Nu blev jag till hjälp och kunde rycka in i kamratens ställe. En av mina rumskamrater, en nylänning, hade otur med den uppgift han fick. Han hade gott minne och även förberett sig bra, men om Klosterväsendet i Finland under medeltiden visste han så litet.

När en av mina kamrater blev förhörd i Nya tidens historia, påpekade någon för historielektorn, att vi inte alls förberett oss på den, då de tidigare årsklasserna fått tentera den först på sista klassen. Men denna anmärkning avslogs till först.

”Det stämmer nog inte”.

Efter ytterligare parlamenterande blev Gånge Rolf medgörlig och sade: ”Nåja, det får väl vara till nästa år då. Alltid skall ni nu vädja till mitt goda hjärta”.

Botaniktentamen för vår lektor i räkning minns jag ingenting av. Men zoologitentator blev vår omtyckte och lugna Erik Gustaf Hedström. Våra uppgifter stod antecknade på små lappar, förvarade i en hatt. Därifrån fick vi sedan liksom på ett lotteri draga våra ”vinster”. Och alla fick vinst, ingen fick nit. Jag hade hoppats på gräsanden, men fick i stället grodan. Min sidokamrat fick den. Jag ville byta. En huvudskakning som svar på min anhållan. Men vem skulle egentligen byta ut gräsanden mot den obehagliga grodan?

Vår sista och sämsta tentamen blev den, som vi hade i finska språket. Och på en måndag var den sedan. De flesta av oss hade varit kvällen och natten förut till Jeppo på en större ungdomsfest, där flera av de våra även medverkat i programmet. Samtliga var trötta, slöa och sömniga, och tentator på ett miserabelt humör.

I den muntliga tentamen var det mer än lovligt slött över hela linjen. Slutligen stoppade lektorn det lilla, svarta vitsordshäftet i sin barmficka och tänkte försvinna med följande ord:

”Tentamen i finska språket har alltid varit så tråkig vid detta seminarium. Men detta års har dock slagit alla rekord i okunnighet. Därför tänker jag lämna er och försvinna härifrån”. Och så gick han till dörren, men vände strax tillbaka, sägande:

”Det är ändå min plikt att stå här och förhöra er”. Och när min sidokamrat, Molander, anhöll om att få deklamera på finska, sken lektorn litet upp. Men ingen tia blev det ändå.

Internatets kosthåll höll oss under tentamenstiden med god och stärkande föda. Efter varje tentamen bjöds oss kokta ägg, gravad sik och en synnerligen god risgrynsgröt, vilken ibland var ugnstekt och som vi alla var mycket förtjusta i.

En stor lättnadens suck! Tentamen var över, och sommarens vila och glädjeämnen väntade.

[Inf. 2009-09-03.]

18.

Höstterminen 1915.

Sista läsåret i seminariet var kommet för min del. Och det var detta, som blev det intressantaste och lärorikaste för den kommande lärargärningen. Normalskolan eller övningsskolan blev nu den förnämsta arbetsplatsen.

Emedan vi var hela 22 lärarkandidater och dessutom 5 hospitanter, blev det inte mera än sex eller sju övningstimmar i veckan för var och en av oss förutom de rätt många auskulteringstimmarna. Vår frihet blev sålunda stor, då vi inte heller hade mer än en eller två timmar dagligen på klassen i seminariet.

Men övningsskolans elever var ej hågade att lyda oss, då de visste, att vi ännu ej var utbildade lärare utan endast blivande, som var bundna av lektorernas och överlärarens didaktiska råd och anvisningar.

Min förut omtalade Karl-Axel hade en stor förmåga att härma lektorerna och överläraren Björkvall. I synnerhet den senare kunde han alldeles ypperligt efterhärma.

Vi stod en dag flere kandidater på trappan, som ledde ned till den trånga rasthallen. Det var inte många elever, som tog någon notis om oss, utan skriket och knuffandet var påfallande stort. Men när Karl-Axel med överlärarens något sträva och myndiga röst röt till, blev det genast tyst i den larmande elevhopen, då de säkert trodde, att överläraren stod bland oss på trappan.

En annan dag stod verkligen överläraren bakom Karl-Axel. Alldeles ovetande därom agerade Karl-Axel igen honom, men denne bara småskrattade och låtsades om ingenting.

Lektorerna fick så småningom veta, att Karl-Axel kunde härma dem så utmärkt väl, att seminaristerna inte ville tro sina öron mången gång och tog fel. Därför bad direktorn honom en gång vid en teafton att visa prov på denna sin förmåga.

Karl-Axel började, och direktorn fick omåttligt roligt och skrattade så hjärtligt.

”Kan Ni härma mig också?”, frågade han slutligen.

”Ja, jag tror det”.

Och så blev det att agera Gånge Rolf, då denne kom in i klassen och var på sitt sämsta humör: ”Sitt ned! Stäng fönstret!”

Naturligtvis förekom det många fel och brister i kandidaternas undervisning av lätt förstådda skäl. Inte alla gånger kom frågeordet på rätt plats i början av frågan, som var så viktigt enligt lektorernas påståenden och som dessa inte heller alla gånger iakttog på undervisningstimmarna. Så måste man noggrant följa den disposition man framvisat för respektive lektorer i ämnet. Man var bunden av pedagogiska termer i det oändliga och fick inte vara sig själv. Ibland kunde man inte finna så välformulerade frågor. De kunde bli för allmänna och svåra för barnen att svara på.

En dag t.ex. frågade den manliga hospitanten under en zoologi timme i sammansatta klassen:

”Huru tar sig staren fram i världen?”.

Han fann i sin förlägenhet ej den rätta frågan: ”Huru förflyttar sig staren lätt från en plats till en annan?”.

Gånge Rolf berättade om en lärarkandidat från tidigare år, huru denne under historietimmen vid förberedelsen av ny läxa hade berättat, att mongolerna efter ett vunnet slag brukade som segertroféer uppresa pyramider av sina fienders huvudskålar som tecken på stor mansspillning”.

”Varför undervisade ni så?”, frågade lektorn.

”Ja, så står det i direktorns egen historiebok”.

”Nej, där står mansspillan och icke mansspillning”.

”Jag har då aldrig förr hört det ordet”, sade kandidaten naivt.

Överlärarens skolhållningstimmar med oss var lärorika och givande. Han formligen ryckte oss med genom sin lärarförmåga och goda framställningssätt. Jag minns, att han betonade noggrannheten och punktligheten av de uppgifter som i god tid bör sändas till folkskolinspektören. Angående förandet av dagbok i folkskolan lade han oss på minnet att också i det avseendet vara samvetsgranna och inte efterlikna en folkskollärare i en liten skola på Åland, som under en hel vecka i dagboken endast hade infört huvudräkning med ä-pricken borta. Inte visste jag då, att jag efter tre år skulle få plats vid den skolan.
[Inf. 2009-09-13.]

19

Vårterminen 1916.

Vårterminen blev jäktigare än höstterminen, då alla lärarprov skulle avläggas. Emedan jag ej hade undervisningstimmar på normalskolan i historia, fysik, svenska, kemi och sång, föll det på min lott att avlägga prov i dessa ämnen. Historia och sång lyckades bäst. Grammatiken gick ej så bra, ehuru svenskan var mitt bästa ämne. Jag tog det hela för lätt, märkte jag. Klassen var pigg och bra, så att på ungarna var det inget fel. Felet låg den gången hos den unge läraren.

Det föreföll att bli en kamp om bästa lärarvitsordet det året. Men så erhöll av 22 kandidater hela 7 st. berömligt i lärarförmåga. Av de fyra favoriserade kvinnliga hospitanterna fick två berömligt, en av dem t.o.m. 10, vilket var en formlig sensation. Överläraren och lektorerna var överförtjusta i hennes sätt att undervisa. Hon var ledig och trevlig framför klassen. Och då hon tillhörde en bättre släkt i huvudstaden, hade hon ett vackert språk och god vana i att uppträda.

De kvinnliga hospitanterna hade vissa svårigheter med disciplinen och anhöll därför om att någon av de våra skulle sitta inne i klassrummet på deras timmar, som vi dock inte var så tilltalade av. Men då två av mina klasskamrater var förälskade i två av dem, uppoffrade de sig villigt, ifall de ej var upptagna på annat håll.

Större delen av vårterminen var lektorn i slöjd och teckning tjänstledig för sjuklighet. Som hans vikarie tjänstgjorde en 31-årig folkskollärare från en bruksort i Nyland. Denne var en mera framstående lärare och kunnig i sin tecknemetodik. Och jag glömmer ej, huru han en dag på svarta tavlan skickligt och vant ritade bilder till de flesta stroferna från dikten ”Där sitter en liten fågel på havets vilda strand”. Då tänkte jag, där jag satt: ”Får vi verkligen tid att i en landsfolkskola med fyra klasser på svarta tavlan illustrera de dikter vi läser?”. Duktig och skicklig och väl förberedd var vikarien i sina ämnen, det måste erkännas.

Men genom sitt tillknäppta, reserverade och otillgängliga sätt fick även han liksom lektorn i räkning vår klass emot sig. Och därför fick han det inte så lätt.

Han åt liksom de flesta kandidaterna på elevernas kosthåll. Men genom sin attityd mot oss, var det ingen som hade lust eller ens vågade föra ett samtal med honom under måltiderna. Kom inte hit! Tilltala mig inte! Varför månne det? Han var troligen rädd att mista sin prestige, trodde vi.

Men vi kandidater resonerade sinsemellan så: ”Varför kan han inte inse, att vi blott efter någon månad är hans kolleger. Och det brukar ej vara något krångel med titlarna folkskollärare emellan.

Denna vikarierande folkskollärare var till det yttre en lång och ståtlig man, välklädd och verkade gentleman ända ut i fingerspetsarna. De tre övriga klasserna hade inget mankemang med honom, medan vi i kandidatklassen gjorde hans undervisnings lektioner till formliga infernotimmar.

Varje gång han vände ryggen till och stod och ritade på svarta tavlan, blev han formligen bombarderad med papperstussar. Själv förnedrade jag mig inte därtill, men jag gillade det. Han rodnade och blev upprörd, men sade vanligen ingenting. Men en dag, då kriget med papperstussarna nådde sin kulmen, vände han sig dock om och sade vredgat:

”Och sådana här skall bara efter någon månad bli folkskollärare!”.

Men tillrättavisningen hade ingen åsyftad verkan. Det blev bara värre. Även de mera lugna och korrekta kamraterna jublade, när Karl-Axel visade karikatyren han ritat av den vikarierande lektorn. Teckningen var slående lik modellen förutom åsneöronen. Själv fick han även se karikatyren, då han gick omkring och granskade våra teckningar, men inte ens med en liten min visade han det.

I seminariets bibliotek fick vi kandidater i tur och ordning deltaga med utlåningen av böcker och göra oss bekanta med kortsystemet, som då var mera nytt och blivit infört något år tidigare. Vår sånglärare var bibliotekarie och gav oss instruktioner i biblioteksvård.

Men bland dessa utlåningsböcker i det stora biblioteket fanns böcker, som bibliotekarien ej ville låna ut. Dit hörde t.ex. ”Sången om den eldröda blomman”, som ansågs vara mycket oanständig.

Då det blev allmänt spritt bland seminaristerna, att bibliotekarien helst inte ville låna ut den boken, beslöt vi, att de flesta av oss i tur och ordning skulle begära att få låna den. Slutligen blev han nästan ond och sade otåligt med sin finska brytning:

”Hur har nu ten poken blivit så populär?”. Men låna den, det fick vi.

Gustaf Frödings dikter fanns även, men skulle helst inte läsas av oss seminarister.

Vi hade på vårsidan en slädutflykt till Munsala ungdomsföreningshem. Religionslektorn var med som övervakare eller färdledare. Efter kaffedrickningen skulle vi i hast åstadkomma ett provisoriskt program. En av klasskamraterna, Falk från västra Nyland, reciterade därvid Gustaf Frödings dikt ”Jägar Malms hustrur”. Men det skulle han aldrig ha gjort. Lektorn blev stött och rapporterade diktrecitationen till direktorn.

Dagen därpå under en av hans timmar med vår klass kom det en skarp kritik av diktvalet.

”Hur kunde Ni Falk, vara så djärv, ja närapå fräck att i religionslektorns närvaro läsa en så opasslig och oanständig dikt som Jägar Malms hustrur?”, frågade han den skyldige.

Denne kunde naturligtvis inte komma med något försvar, utan satt där och såg olycklig ut, som om han hade begått ett mindre brott.

Politiska åsikter, som var annorlunda än direktorns och lektorernas, var förbjudna. En begåvad, lugn och gedigen yngling från Helsingfors hade i storstaden insupit socialistiska åsikter och höll sig med tidningen Arbetet, oaktat han bodde på internatet och sålunda fick posten i samma väska som direktorn. På klassen i kamraternas närvaro blev han strängeligen av direktorn förbjuden att hålla sig med dylika samhällsfarliga tidningar. Han struntade dock i direktorns självtagna ingrepp i den personliga friheten, varför tidningen fortfor att komma. Och inte nog med detta. Efter ungefär en vecka kom det så många exemplar av Arbetet, att den naive seminariedrängen klagade hos direktorn över att postväskan en viss dag i veckan var så fylld av den förbjudna tidningen, att han knappt orkade bära den från posten till internatet.

”Vad har internerna ställt till med nu igen?”. Och då förstod direktorn, att hans förbud mot prenumerationen av arbetartidningen hade haft en alldeles motsatt verkan.

Första maj blev en sorgedag igen liksom den varit det under mitt första läsår i Nykarleby. Stadsläkaren och seminarieläkaren Ahlström hade avlidit efter en svår sjukdom i ryggraden, och begrovs första maj. På begravningen, som blev högtidlig och värdig, utförde seminaristerna hornmusik och sång. Bland talarna lade man mest märke till skalden Ernst V. Knape, vars gripande och mäktiga tal begynte med ett citat ur den gamla Eddan:

”Fä dö, fränder dö, och själv dör du.
Men ett vet jag, som icke dör, och det är domen över död man”.

_____________

Rysk militär invaderade den lilla staden i myckenhet vintern 1916. Den ena byggnaden efter den andra beslagtogs av militären. Snart stod normalskolan i tur, varför alla provtimmar måste avläggas i god tid och i rask följd. Badstugan vid seminariet var tidigare tagen av samma militär, som dock överhettade den i så hög grad, att den en dag brann ned till grunden. Under tiden ryska militären använde den, vägrade alla seminarister att bada där av lätt förstådda skäl. Vi fick bada privat och jublade innerst inne, då badstugan brann.

Skäggiga kosacker använde stadens rymliga torg som övningsplats för sina snabba och akrobatliknande ritter. Från normalskolans fönster hade vi dagligen goda cirkusföreställningar helt gratis.

Alla dagar marscherade militären, sjungande på gatorna genom staden. Och det var vacker och mjuk sång, som presterades. En försångare gick i spetsen och sjöng solo någon strof, varefter de övriga sedan inföll samtidigt med sina välövade röster.

På rasterna tågade vi ibland omkring i aulan och sjöng de ryska melodierna, dock utan ord, med vår humoristiska Matts Granö som försångare.

Vi hann inte helt avsluta läsåret vid normalskolan, emedan ledningen för den ryska militären meddelade överläraren och direktorn, att den inte längre kunde uppskjuta väntan på byggnaden, som nödvändigt behövdes.

Den stora, stojande barnskaran drog med vemod bort från sin skola, som strax därpå förvandlades till en rysk kasern. Det var en beklämmande syn. Men krigets lag är sträng och hård. Normalskolavslutningen hanns ej med på den vanliga platsen, utan fick hållas i seminariets festsal. [Innehållsförteckning till Inbördeskriget.]

Efter denna avslutning hade vi på kandidatklassen några ämnen att tentera före examen, nämligen Nya tidens historia, litteraturhistoria och kyrkohistoria.

Men till vår stora häpnad fanns där på tentamenslistan någonting unikt och alldeles nytt för året. Det var ett pensum vilket hette kommittébetänkande och som skulle tenteras vid sista tentamen den 7 juni. Som tentator skulle den vikarierande tecknelektorn — folkskolläraren — fungera.

Vi blev mycket förvånade. Tecknemetodik hade vi fått god undervisning uti, men kommittébetänkande hade vi aldrig haft någon befattning med. ”Vi strejkar igen som vanligt”, beslöts det.

Småningom förstod vi det hela. Det var helt enkelt en hämndaktion vikarien lyckats genomföra med direktorns tillåtelse för klassens olämpliga uppförande under tecknemetodiktimmarna.

Kommittébetänkande.

Tentamensdagen och stunden var inne. Där satt vi nu 22 kandidater och 5 hospitanter på våra vanliga platser i fjärde klassens rum och inväntade vår tentator.

Vi behövde inte vänta så länge, då den vikarierande lektorn var punktlig och samvetsgrann. Nu var hans stund inne, trodde han. De stora rutiga skrivarken utdelades och likaså uppgifterna. Vi ögnade inte ens igenom dem.

Där satt vi så lugnt och stirrade och tittade i smyg på varandra, men ingen skrev. Den manliga hospitanten skrev dock någonting.

”Vad skriver han?”, undrade vi. ”Är han verkligen strejkbrytare?”. Men det var han inte.

Snart markerade han emellertid.

”Vad vill Ni?”.

”Jag är färdig med mina uppgifter”.

”Redan? Det kan väl inte vara möjligt. Kom hit och visa!”.

Tentator läste och blev brinnande röd i hela ansiktet. Snart spred sig rodnaden även till öron och hals.

”Vad är nu meningen med det här?”.

”Läs, vad det står skrivet på mitt papper!”, sade hospitanten mycket strängt och påfallande röd i ansiktet också han. Båda var upprörda och gav varandra hatiska blickar.

Och så började det häftiga grälet om denna vår tentamen, som uteslutande var vikariens påhitt. Enbart detta hade hospitanten med mycket stora bokstäver textat på sitt papper.

Denne, som hade ena benet borta ovanom knäet och utan protes, var tvungen att använda en lång och stadig krycka under ena armen, då han förflyttade sig. Under grälet stödde han sig mot lärarpulpeten och höjde kryckan hotande mot vikarien med orden: ”Kom ihåg, att vi österbottningar har hett blod! Jag svarar inte för följderna, om Ni nu inte lugnar Er och inser, att Ni provocerat fram denna påhittade tentamen”.

Vi alla, som med stort intresse och spänning satt och såg på, undrade huru det hela skulle sluta, Måste vi inte ingripa, innan det gick för långt?

Men förståndigt nog avlägsnade sig ”lektorn” tyst och snopen och måste säkert innerst inne medge om också motvilligt, att kandidatklassen vid seminariet i Nykarleby den 7 juni 1916 vunnit en rättvis seger över honom.
[Inf. 2009-09-19.]

Sista kvällen i Nykarleby.

Det kom två inbjudningar till mig då. En kom från vår direktor och den andra från en god vän, en bankfröken. Jag blev borta från den första, som jag dagen efteråt fick ångra.

Min rumskamrat och även klasskamrat, Volter Holmqvist från Korsholm var även inviterad till samma plats. Vid midnatt bröt vi upp och tog farväl. Den förestående skilsmässan hade lagt sordin på samvaron. Kvällens värdinna och jag skulle få träffas flera gånger i livet, men Holmqvist, som hade lungorna angripna redan då, fick vi inte mera se. Efter vistelse på olika sanatorier emigrerade han till Sydamerika och dog på hemväg därifrån år 1934.

På vägen till vårt kvarter i Heikelska gården stannade jag ensam ett tag på stora bron och blickade ut över älven och omgivningen. Var kunde sommarnatten vara vackrare än här! Vad staden var vacker denna ljusa, grönskande och väldoftande juninatt! Häggar och björkar doppade det yttersta av sina långa, yviga, grenar i älvens vatten. En sakta vind susade i trädens kronor. Bladen skälvde och viskade en avskedshälsning till ynglingen, som kanske för alltid skulle lämna idyllen för att möta arbetsuppgifter och den grå vardagen i sydligare trakter av landet.

Huru mycket lärorikt och nyttigt hade jag ej fått inhämta under de fyra läsåren vid seminariet! Och vilken spänning, innan man öppnade betyget vid årsavslutningarna! Både besvikelse och glädje hade man då fått känna. Besvikelse, när man kände, att man hade någon av lektorerna emot sig. Men så större blev glädjen, när man märkte, att man blivit rättvist bedömd av de flesta.

Och kamratskapet sedan! Sammanhållningen, gemenskapen och innerligheten så väl i glädje som i motgång. Humorn stod så ofta högt i kurs. Och snärtarna sedan! Visst kunde de svida. Men de behövdes kanske, om man började tänka för högt om sig själv.

Jag kände, där jag stod, att jag med vemod måste lämna en plats, som jag liksom vuxit mig fast vid. Jag skulle få skiljas från goda vänner, både manliga och kvinnliga. Vi hade varit en klick ungdomar, som troget hållit ihop både på danser, fester och långa skogspromenader. Och en trevlig majdag på mete vid Andra sjön är ännu inte förbleknad i minnet. Det var då som abborrarna nappade som aldrig förr.

Ja, jag stod där ensam i natten. ... Stillheten stördes endast av forsens brummande. Jag tyckte mig nästan höra Nykarlebynejdens blandade körer sjunga:

”Ingen skugga, ingen sol, sommarnattens klarhet över nejden. Bortom ängar, bortom gärden brummar forsens basfiol, mumlar sakta. Rönnen doftar, vindens gång, vaggar björkens gröna slöjor stilla. Drömmar, minnen, allting varder ett med nejdens ljus och sång, vilar, vilar, vakar”. [Juninatt av Ernst V. Knape.]

Samma kväll — den 8 juni — hölls samkväm med tesupé i direktorns bostad för lektorer, kandidater och hospitanter. Alla tidigare år hade en bättre kandidatmiddag hållits. Då den denna gång av någon orsak blev inställd diskuterades det livligt därom. Vi var av olika meningar om vi skulle infinna oss till tesupén eller ej. Denna gång kunde dock inte klassen vara enig, varför halva klassen lyste med sin frånvaro. Och till dessa hörde beklagligtvis också jag.

Examensdagen den 9 juni, en lördag.

Direktorn kände sig sårad över vårt uteblivande kvällen förut, varför hans dimissionstal till oss helt och hållet uteblev. Vilken besvikelse blev det ej! Han hade åren förut talat så rörande vackert till de dimitterade med ungefär följande början:

”Åter sänder Nykarleby seminarium ut en skara unga lärare, som står färdiga och välrustade för sina uppgifter, att i olika delar av Finlands svenskbygder sprida bildning och kunskap till allmogens barn — — —”

Ett vackert och välinövat Sångprogram utfördes av den stora manskören. Likaså gjorde stråkorkestern examensprogrammet gediget. Men ändå var det intet, som det borde ha varit. En viktig del av stämningen blev borta genom det uteblivna talet till oss avgående elever, som för allra sista gången var samlade bland lektorer och seminariekamrater. Och så gick det ett rykte om att direktorn till skolstyrelsen skulle ha inlämnat en skrivelse och begärt avsked från sin tjänst vid läroinrättningen, som även var sant.

”Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor”, ljöd brusande i den väl besatta och smyckade festsalen. Sommaren, den ljusa och väna, var inne. Framtiden vinkade emot oss ljus och löftesrik. Inga mörka moln skymde den.

Vår klass bröt en gammal tradition angående kandidaternas klädedräkt vid dimissionen. Vi gick till denna i mörka kavajkostymer, medan de tidigare avgångsklasserna varit skrudade i bonjourer.

Då jag vid avskedstagande i lärarrummet räckte handen till direktorn, sade han förebrående:

”Nå, varför kom Ni inte till min bjudning i går kväll?”

”Jag var bortbjuden på annat håll,” invände jag sanningsenligt.

”Var nu denna bjudning kärare än direktorns?”

På detta kunde jag ingenting svara utan kände stor ånger över mitt uteblivande.

Efter högtidlighetens slut skulle jag gå till mitt kvarter för att avsluta de sista detaljerna i min packning. Och då stod den manliga hospitanten på trappan till fjärde klassens rum så blossande röd i ansiktet, kramande ett stort, vitt papper till en boll mellan händerna.

”Vad har du där? Det är väl inte dimissionsbetyget heller?”.

”Jo, det är just det vad det är”.

”Men hur kan du göra så med ditt dimissionsbetyg?”.

”Vad skall jag då göra med ett sådant här betyg med 5 i lärarförmåga?”. Och så kom det en saftig ed.

Jag blev verkligen förvånad. Huru kunde någon vara värd så litet? Hade den vikarierande ”lektorn” något att göra med det här? Jag trodde det.

Som vanligt blev det kandidatbal på rådhuset examensdagens kväll. Men vi ålänningar med den långa resvägen sade seminariestaden farväl för att så fort som möjligt få komma hem.

På avgångsklassen hade vi varit endast tre ålänningar. John Fagerlund från Brändö hade bildat familj och stannade kvar i Nykarleby hos hustru och svärmor. Det var bara Verner Rosenblad från Saltvik och jag, som reste till våra respektive födelseorter och hem.

På första klassen hade antalet ålänningar varit stort, hela sex stycken. Det hade sålunda varit en kännbar minskning under de fyra åren med bl.a. ett dödsfall.

Man kan gott säga, att vår klass var den stora sammanhållningens klass, som tillsammans delat både glädjeämnen och motgångar. Hurudana hade följderna inte blivit om någon eller några hade svikit vid våra strejktillfällen? Vi firade även i all gemyt våra namnsdags- och födelsedagskalas tillsammans på kaféet vid Granbergs.

Medan vi utanför ritsalen ibland fick vänta rätt länge på lektorn i teckning, kunde någon sätta sig vid pianot och spela dansmusik. Och så kunde det bli både vals och polka, tills lektorn med ett småleende kom och avbröt det hela. Jag tror, att de övriga klasserna inte vågade eller kom sig för att ha det så småtrevligt och kamratligt som vi. Men så hade vi förmånen att få ha de två humoristerna Matts Granö och Karl-Axel Nymark på vår klass.
[Inf. 2009-09-24.]

[SLUT PÅ TIDEN I NYKARLEBY
OCH
DÄRMED OCKSÅ FÖLJETONGEN]