5. Måndag. Det var en Regnig
omild dag. Josephine Calamnius hos oss, rätt treflig. Tredje omgången
Rosenperlor. Dagen förgick, det blef skumt. Mormor Wacklin och Wilhelm Backman
på en timmes besök. Den goda mormor; gumman är mig kär
för den godhet hon ständigt visat mig. Wilhelm B. åter, som sett
mycket, hade mycket att beskrifva. I trädgården, hvars skatter nu fägna
tungan som bäst, helsade vi på krusbären. De reste. Jeana Backman
och Friherrinnan, som nyligen flyttat till Turdins, gjorde hos oss en treflig
visite på aftonqvisten. Reste kl. 9.
Der
satt jag vid pianot. Silfverdrottningen der utesände sina strålar
att lyssna. Hvad hörde de?
En liten ton som
så sakta klingar,
små tankar som i en hast få vingar,
och dansa sen
i månans sken.
Det upstod
en liten strid. I moll! I moll! hviskade månstrålarne, och quintilerade
helt sakta: Jord och himmel jag etc. Dur, Dur, skrek en viss svärm
af tankarne, och innan jag visste ordet af, spelade jag en fransk quadrille.
6. Tisdag. D e n 6 S e p t.
1 8 3 6, en högvigtig dag, på hvilken äfven åtskillige
snart resande bjödo till att till sista droppen tömma glädjens
bräddade pokal.
D e n 6 S e p t e m b e
r 1 8 3 6 v a r m i n n a m n e s
d a g.
Var
icke vigtigare likväl, än att till kl. 9 f. m., då gubben farbror
Svahn var så artig och önskade mig allt godt, icke bemärkt af
någon menniska. Sednare blef jag visserligen gratulerad af godt hjerta.
Jag hade affairer i staden; naturligtvis i förbigående
in till Lithéns. Här var hon nu kommen, den väntade, la jeune
triste Alexandra Lalin; när vi sist råktes och drucko vår händiga
du-skål, då var det under särdeles trefliga tider. Nu
medförde hon helsningar från Hilda Winge, naturligtvis särdeles
smickrande för en amateur du beau sexe generalement et singulierement de
la beauté et de la jeunesse. Je vous remercie. Hos L:ns aflopp min visite
likväl temligen lönlös; först kom jag i disgrace vis à
vis bryderi för Wallenius, och sedan fick jag ingen lön för det
jag lät gratulera mig, hvarpå jag beskedligt sade mitt adieu, för
att vid nästa visite säga ett som var längre och mindre frivilligt.
Men det blir skumt, kl. slår 6, jag klär
mig, fracken är borstad, chemisetten i ordning, vi åka
i det orimligaste regn till
T h é o c h
S o u p é e h o s T u r d i n s.
Hvad
skall jag säga? Sköna lilla blomsterbouquette, hvad skall jag säga
om dig? Dolce, dolce, dolce, vill jag spela när jag tänker derpå
sedan musiken längesedan tystnat och spåren af edra små skor
redan längesedan icke mera äro qvar på T:ns hvita golf.
Röda och hvita rosor! klara liljor! knoppar och blommor på vår
lustiga väg! Aldrig brunno edra ögons stjernor klarare, aldrig lekte
löjet kring edra läppar blidare än i dag! Sköna lilla
blomsterbouquette, hvad skall jag säga om dig?
Sundqvistens
stråke började surra och Wahlbergs mägtiga kinder spände
sig röda som det betsade bordet. Hindrik Backman öpnade balen
med en yrande vals. Vi plundrade det innersta förmakets täta
cirkel af damer. Här var det som jag först bugade mig för
la belle rose, vinterrosen; här var det också som hundrade gratulationer
från prostinnans och flere andra fruars vältaliga läppar regnade
öfver mig; och i sanning, af de 19 namnsdagar jag öfverlefvat, har väl
ingen blifvit så firad och hedrad som denna den 6 Sept. 1836.
Nöjet
vexte stundeligen. Jag erinrade mig den utmärkt trefliga qväll
vi här hade äfven i vintras. Tiderna voro desamma, Gudskelof intet öga
mattare, ingen kind blekare sedan dess; ah, charmant!
Der
stodo vi, vi som dock måste emellan verserna hämta andan, vid dörren
till herrarnes rum och smålogo åt de dansande, som lika en stormvind
susade och brusade förbi oss. Vi sågo de korades fröjd, unnad
af hjertat, och de förskjutnas stolta resignation som tamde sitt ögas
vilda brand. Vi sågo kärleken spak som ett lam och vild som en vådeld
svärja hyllning åt den allmänna glädjen. Vi sågo afunden
sitta i sin obemärkta vrå och glömma sig sjelf. Vi sågo
sorgen klarna och alfvaret le, och vårt hjerta svällde af glädje.
Sköna qväll, klara solskensstunder, jag spelar dolce, dolce, dolce,
när jag tänker på er. När jag tänker på
er, då tänker jag också på perlor och rosor, både
hvita och röda! Sakta, eviga pladdermakare, var då tyst; du
är dock en svuren dyrkare af röda kinder och klara ögon, du är
ohjelplig min gosse, aj aj hvad har du sagt, eviga pladdermakare, hvad
har du sagt!
Jag vill nu blott säga, att
jag var litet varm, det var saken. Hvad rådde jag för att svart och
rödt och hvitt voro vackra alla tre. Det var som sagdt en dag, der det svarta
blef hvitt, det hvita ännu hvitare, och det röda ännu rödare.
Sommarros, hon satt nära kakelugnen som vore hon icke nog varm förut.
La noire satt bredvid och log, log åt mig för det jag fick bannor för
Logréns vingar. Vingar? tunga voro dina vingar, broder L.; men jag vet
en annan skälm som flög på mycket lättare. Der stod
han och lät banna sig icke jag, men en annan spak som
ett lam och vild som en vådeld, och till allt detta sade jag ja ja,
ehuru det var sista qvällen.
Vinterrosen
är en vacker blomma, blek men klarögd och med leende läppar. Min
goda Henrik presenterte mig, mig botanist. Jag var lycklig nog att vinna ett Potpourrie;
conversation var särdeles liflig. Bland annat erinrad om hur jag i höstas
tittade på Bergers fönster.
Soupéen
kom, den långa, den ledsamma soupéen. Crass och materiell njutning
skulle efterträda den subtila och affectuella. Lagom sillsallat! mig
roar mer att stå i farstudörren och varna la jolie att inte sitta i
draget och förkyla sig. Jag skall annars säga, att på den plats
der jag stod, var det rådligast att blunda, om man ville hålla diverse
små oroliga andar i styr. Kom hit, lilla moralsmula, trumpna trädkattsöga,
kom hit; aj aj, min herr moralphilosoph, du tar till fötterna liksom
jag. Vous savez bien, vous qui en avez de l'experience, qu'il y a beaucoup de
dangers de voir entre la voile d'une belle fille! Vous m'excusez.
Jag försäkrar att jag glömde
sillsallaten, ja till och med rarare saker. Ingalunda förtrollad endast
af Molanders musik, hvilken satt och qvintilerte: bey Männer welche Liebe
fühlen etcet.
Ännu
en vals och den charmanta qvällen tog godnatt kl. 3 på morgon.
Herskapet ha så brådtom! Ack ja! herskapet ha så
fasligt brådtom. Den sista valsen påminte lifligt om sista vinterns:
Så! nu stå de! Men bort! skynda bort, bort, bort!
Än en blick! Arma gosse. din njutning var kort
och din längtan så
lång. Skynda bort, bort, bort!
Ja, de skyndade
bort, och i tomma salen valsade jag sist med Hindrik.
Tack,
värdar och värdinnor, stor tack!
Ja, jag skyndade bort. Hvad hjelpte
det mig att natten var så mild och den klara himlen så innerligt blänkande
och grann. Stjernorna valsade för mina ögon; Venus, den
ljufva planeten, som säges bebåda mycket saker, kors hvad den i qväll
stod klar och skär och stor öfver Ahllunds linda! Ja, jag måste
ytterligare ut i vindsfönstret för att se, utan att likväl som
Runeberg fråga: Sköna aftonstjerna säg mig du, hvad deropp i himlen
tänkes nu o. s. v.
Lilla mamma
sol
tittar opp så klar,
fram ur skåpet hon tar
sin rödrandiga
kjol;
kors hvad frun är kokett,
sminkar kinderna nätt
med
gullmolnen och ser
så gunådelig ner.
Lilla mamma sol,
du har pyntat dig grann
som en drotning minsann
på din gullsydda
stol.
Men min nobla madam,
säg hvad skulle hon fram,
nyfiken
också.
Är hon aldrig så ful
och så skrynklig och
gul,
ser jag resa ändå.
7.
Onsdag. Lilla Mamma, Sol stod så fager och trind i sin farstuqvist då
jag vaknade. Borta var Planeten Venus, adieu mon plaisir. V i
s k u l l e r e s a. Jag skyndade
till staden på afskedsvisiter. Först affairer; sedan hos Turdins, sedan
hos Calamniuses; der fanns lilla vinterrosen, som satt i salen, spelte guitarr
och sjöng för oss: hvar är nu den glada tiden
ja han är adieu.
Sedan till
Turdins åter, och sist (bäst till sist) till Lithéns. Der suto
vi i fruns kammare, bannorna försonades beskedligt. Mina Rosenperlor presenterades.
Men Blanken bråskade. Således kl. 12 f. m. afsked, och
dervid en kyss af tärnorna alla, först L'amie, sedan La rose noir, sedan
La rose rouge. Vi följdes till hörnet; huru många gånger
jag sedan såg mig om, det vet jag: icke. Lilla Mamma sol stod högt
på himlen.
Nu spisades hemma, inpackades
et cetera.
Ett hjertligt farväl
åt gård och gårdsfolk, åt Sophie, min lilla syster, som
skall ha sett så mycket då vi härnäst träffas, åt
min goda Mamma, som tillika med friherrinnan skall afresa nästa Fredag.
Klockan var 5 på e. m. reste vi ut genom Kudnis
grind. Vi, (Blank och jag) vi skakade genom staden på vår rankiga
kärra. Vi sade ännu adieu åt Friherrinnan och Lilla Putte. I Lithéns
fönster satt Rosalie med fruarne; de andra hade måst resa ut till Mentschikoff.
Snart rullade kärran öfver Stora bron.
Adieu mon plaisir!
Solen sjunker
i molnet ner,
qvällens öga så sorgset ser,
tornet dyker
bak himlens bryn,
spetsen darrar i aftonskyn.
Nu vill jag blunda,
drömma dar som stunda.
Den
7 Sept. 1836. Resa
till Helsingfors.
[Jag tror du fällde en tår,
min lilla flicka.]
9.
10. Ja, tornet sjönk i horizontens guldfärgade moln; och jag blundade.
B:s piskas smällar väckte mig upp; första hållet börjades
temmeligen skralt. Vi togo nattqvarter på Ekola. Der stötte
vi hop med herrar Privatister N. Sandman och Holm, också begifvande sig
åt H:fors, och dem gjorde vi sedan sällskap hela vågen. Resan
gick fort och utan vidare malheurer än att jag glömde mina galoscher.
Lördagen den 10 September 1836, kl. 11 om aftonen ankrade vi i
H
e l s i n g f o r s
på Blanks Logis hos Karpen, och sålunda
upfylldes sista Lördagens aningar. Jag försäkrar vi sofvo rätt
godt.
Nu, du himmelska Sophia,
visdomens gyllene källa, ljufligare än balsamen i Aarons skägg!
Droppa öfver mig din doftande eau de Cologne! Öfverskölj
mig med din spiritus flod! Jag vill vänta efter dig som metmasken väntar
regnet i Julii; och när jag då känner en droppe af dig falla ned
på min näsa, då vill jag jubilera och ropa: O! hvilka floder
af visdom jag badar uti! O, du kunskapernas svallande sjö, hur jag simmar
i dig i båten!
|