Nykarlebys kända och okända tidmätare

[eller

Klockklang över Nykarleby]







Tidens gång märker man på många sätt, men att hålla reda på den är inte det lättaste. Visserligen, solen går upp och solen går ned, synbart när vädret inte är för mulet för en observation. År 1747 fick Svenska vetenskapsakademin monopol på att beräkna solens upp- och nedgång, planeternas tidsbundna rörelser och himlakropparnas beteenden och kunde 1749 ge ut den första almanackan i svenska riket.

Ungefär samtidigt kunde smeden Carl Brockman (1716—1782) i Nykarleby smida till ett bastant urverk och insätta det i tornet på rådhuset som byggts 1736. Det var det andra rådhuset i ordningen, byggt vid det dåvarande torget (nuvarande bostadsbolaget Apotekarens tomt).

Tornet hade två urtavlor, den ena vettande mot Turdinska huset och älven, den andra mot öster. Urverket var helt och hållet smitt i järn, saknade slagverk och hölls igång av ett lod på närmare 300 kg. Lodstenen står idag på f.d. trivialskolans gårdsplan. Ett slaghjul från urverket finns vid Nykarleby museum.

Brockman själv lämnade senare smedyrket för att ägna sig åt fiske.

I drygt hundra år visade Brockmans ur tidens gång för stadsborna och besökande, inte minst för landsborna som med sina varor kom till staden och skulle passera tullbommen, senare endast brobommen som nattetid hölls stängd.

Vid stadens brand 12—13 januari 1858 blev rådhuset och Brockmans ur, liksom största delen av stadens bebyggelse lågornas rov.

 


Rådhusurets slaghjul, diameter ca 50 cm.
Rådhusurets slaghjul, diameter ca 50 cm.

"Slaghjul från Nykarleby stads gamla rådhustornur. Såldes efter stadens brand på auktion åt bonden Anders Träsk från Hirflax. Dennes son bonden Johan Träsk från Hirflax sålde hjulet åt lektor Iivari E. Koskimies, som den 13 maj 1916 förärade detsamma till Nykarleby seminariums samlingar."
”Slaghjul från Nykarleby stads gamla rådhustornur. Såldes efter stadens brand på auktion åt bonden Anders Träsk från Hirflax. Dennes son bonden Johan Träsk från Hirflax sålde hjulet åt lektor Iivari E. Koskimies, som den 13 maj 1916 förärade detsamma till Nykarleby seminariums samlingar.”


Rådhuset. Modeller av Anders Gästrin finns på Kuddnäs vind.
Rådhuset. Modeller av Anders Gästrin finns på Kuddnäs vind.
Fler foton av modellerna.


   
Detalj av rådhusuret.
Detalj av rådhusuret.
  Lodstenen.
Lodstenen
Mer om lodet.

När det nya Nykarleby började resa sig redan följande år, blev det snart uppenbart att avsaknaden av en gemensam tidvisare måste avhjälpas på något sätt. Visst fanns det en och annan fickrova och väggur som räddats undan lågorna, men vems klocka var det som skulle visa den juridiska tiden, tidpunkten då t.ex. brobommen skulle öppnas, nattvakten börja sin rond, kyrkklockorna ringa?

Staden lät nu inmontera ett urverk i hörnrummet strax till höger om det andra fönstret, på det vi kallar ”gamla rådhuset.” Genom ett hål i väggen mot Södra Torggatan, nuvarande Sollefteågatan, gick en axel som drev visarna på utsidan runt på den gamla urtavla som hade en diameter på ca 60 cm, medan en inre 25 cm håltagning gav plats för axelns lagerfäste.

När Henrik Häggblom för ett antal år sen renoverade rådhusets brädfodring åtgärdade han det gamla ”draghålet” som bristfälligt hade isolerats någon gång efter det uret skattat åt förgängelsen.

Detta ur, som nu skulle visa den gemensamma tiden, kallades ”fataljeuret” och blev stadsbornas sorgebarn. Med åren blev det allt hjälplösare och vida känt för sin opålitlighet. För att på något sätt råda bot på ”klockan som gick som den ville”, anställde staden en justerare, som med då och då företagna trimningar, skulle få uret att något så när följa med sin tid. Men det blev lite si och så med den saken och ibland stannade det helt och hållet. Man både skrattade och förargade sig åt det. Kanske något kraftuttryck kom även uret till del.

Slutligen erbjöd sig Utskänkningsbolaget att ge 1000 mk som bidrag till ett nytt ”fataljeur” (fataljetid= föreskriven tid), men stadsfullmäktige ansåg att det gamla skrället var gott nog och avböjde.

Tornuret.
Tornuret.

Under ytan arbetades det dock på anskaffandet av ett nytt ur.

Den 8 april 1888 skriver kyrkorådet i protokollsboken:

”Då enligt hållen syn ett tornur kan uppsättas i kyrktornet utan att det på något sätt behöver försvagas, föreslår kyrkorådet att kyrkstämman må tillåta ett sådant urs uppsättning, vilket stadsförsamlingen ensamt köper, bekostar och underhåller.”

Anbud på det nya uret ingick bl.a. från Tyskland på ca 20.000 mk, men hur det nu var, lyckades man göra upp med urmakare Glasberg från Storkyro om ”ett tornurs anskaffande och uppsättning för endast 3.700 mk beräknad kostnad”. — Något dyrare blev det sen visserligen.

Sen är det en annan historia hur en del församlingsbor från landsförsamlingen inte ville gå in på, som de ansåg, vanhelgandet av kyrkan med ett tornur och hur gamle Bäck-Matt, bror till ”folkkirurgen” Jakob Bäck, på sitt kraftiga sätt bidrog till att göra slag i saken.

När tornuret, på tröskeln till vinterkriget firade halvsekeljubileum, skrev en lokal rapportör om dess femtioåriga tillvaro och börjar med att citera en text från 1889: ”Det nya tornuret för ett pris av 3.700 mk, förfärdigat av urmakare Glasberg, är numera uppsatt i kyrktornet och synat och godkänt. De svarta tavlorna, fyra till antalet, med förgyllda siffror och visare, ta sig gott ut och visa på långt håll, t.o.m. utanför staden vad klockan är. Om uret visar sig pålitligt kommer det verkligen att fylla ett här på orten länge känt behov. Slagverket har dock tillsvidare visat någon oregelbundenhet. Hatten av för vårt hedervärda tornur” — ”och visst har det fyllt ett känt behov i 50 år om också pålitligheten inte varit fullständig. Stundom har en och annan försökt göra sig rolig på urets bekostnad, men vem haltar inte emellanåt, och om slagverket emellanåt visat oregelbundenhet, kan vi trösta oss med att detta fel är medfött. Vad som sker av födsel och ohejdad vana får man inte vara så sträng med. Belysning av urtavlorna väntar vi alltjämt på.”

Den övermålade konturen av urtavlan.
Den övermålade konturen av urtavlan.

Vad blev det av rådhusets fataljeur? Inte ett spår, ingen bild, inget foto, inga urverksdelar har dykt upp. Det enda spåret är den övermålade konturen av urtavlan på väggen bredvid andra fönstret. Men kanske en dag någon del av det förhånade uret dyker upp ur gömmorna.

I kyrktornet tickar Glasbergs urverk timmar och minuter och slagverkets utanpå tornet placerade lilla klocka ger klang varje halv och heltimme. Inne i tornet i den lilla hundkojliknande lådan syns ett väloljat urverk i mässing, stål och järn. På utsidan och runt om i tornet finns instuckna konfirmationsminnen och namnteckningar. Där har också Lennart Blomström skrivit sitt namn som den sista av urmakare som servade uret och drog upp de två ca 160 kg tunga järnloden. Idag sker det automatiskt med el-motor, medan kyrkvärden närmast har uppsyn över urverkets funktion. Man brukar kanske inte uppmärksamma ett urverks födelsedag, men hur som helst har det nu visat tidens gång för nykarlebyborna i 115 år. Den som vi i dagligt tal kallar ”kyrkklockon.”



"Tempus Fugit" — Tiden flyr" står överst. Väggklocka som räddades vid stadsbranden. Finns vid Nykarleby museum.
”Tempus Fugit” — Tiden flyr” står överst. Väggklocka som räddades vid stadsbranden. Finns vid Nykarleby museum.



Text och bild: Lars Pensar, september 2004.


Läs mer:
Tornuret av år 1899 av Lars Pensar.
Tornuret omnämnt av Zacharias Topelius i dagboken för september 1836.
En insändare om stadens tornur i Österbottniska Posten 1908,
Tormuret omnämnt i krönika av Kurre 1926.
Kuddnäs och den försvunna urtavlan av Ture Granqvist i Pedersöre 1970.
Idrottsgårdens ur.
Urmakare Rudnäs ur.
Tornuret i Rötmånaden. Kyrktuppen, åskledaren m.m. av Tege i Österbottniska Posten 1931.
(Inf. 2004-09-25, rev. 2013-12-28.)