|

DECEMBER.
{1837}

    
    14. Thorsdag. — Från 7 m. till 8 a. idel spring och bestyr, dels björnavisiter, dels fjäsk i bodarna att uphandla julklapper, dels afvaktningar o. m. d. Utbekom hela mitt stipendium, emot väntan.
     Kl. 10 a. var allt i ordning, kappsäckarna snörda och souper intagen hos Rosenkampffs. — Hästarne kommo kort före 12. — För sent att dåmera säga farväl hos R:pffs; — detta lemnade derföre. — Kl. 12 midnatt lemnade Turdin, Blank, Topelius vår port, reste ett stycke och stadnade utanför fru Åhrstedt; veko in; hästarne väntade på gatan; punsch brygdes; fann der åtskilliga muntra gubbar, Helandrarne, Castrén, Piponius, F. Snellman, Hellsten (brorskål) m. fl. — Hjelpte ej, måste med dem tömma diverse glas Hochheimer m. m. — Sedan delicat Mallagapunsch i ett annat rum; Fru Å. sjelf tömde sitt glas; — D:o M:lle Marie (Declam. ur Frithiof, cousineskål) m. m. galenskaper. Cajanus och P. A. Ervast efterskickade, uppbullrade, infunno sig. Nytt vivat. — Fru Å:s bronze buste, föreställande en Cupidon. — Ändtligen reste vi, kl. var nära 4 m. — Somnade i slädan, vaknade efter en liten stund deraf att hästarna stannade. Fann att Est och Cnus följt med, att vi nu befunno oss på Sörnäs. — Der bullrades M:lle Halén upp, en superb frukost med porter m. m. arrangerades; orkade ej stort äta; — Derefter en bål glödgadt, som tömdes alldeles het, derefter ytterligare en dito; vi försedde oss väl. Skjutspojkarne sturskades, sprungo efter succurs till staden; succursen fick sig en fot och af trädde snöpligen från scenen. — Ändtligen reste vi af, och när vi kommo till Helsingeby andra dagen, var kl. 9 på morgonen. — Hyggligt!

     15. Fredag. Ordföranden bland skjutspojkarna ville ha väntningspengar. Här har du 5 Rubel, sade Turdin. „Nej, 10 Rub. eller ingenting.“ — Så var utan då, och dervid blef det. — Nu bar det af vidare.
     Jag skrattade åt Blanken som var grufligt ruskig och jemrade sig. Jag munter igen, efter en god blund. — „Den förb. kurn, sade B., än rycker han hit än dit och knycker och slingrar, jag kan ej sofva alls.“ — Kl. 10 a. till Tavastehus, der vi togo nattqvarter, efter en skäligen god souper.

     16. Lördag. Följ. morg. kl. 8 från T:hus. — Kl. 5 e. m. på Huutijervi, der vi drucko punsch och skildes från Morbror som reste åt Björneborg (förmodl. för att der sälja Ellida.) — Sällskap med Asp och Tennberg till Ohrivesi, der vi souperade. — Åkte sedan vidare genom natten. —

     17. Söndag. Middag i Kuortane. — Blanken let illa. — Vidare. Reste en stund genom natten på sidan om det ominösa Markola, öfver Linamaa.

     18. — Måndag. — Måndagen d. 18 Dec. kommo vi välbehållna fram till vårt goda Kudnis, der vi funna allt väl. —

Ny Carleby. —

     Kort är dagen i Nordens höst, och det lif, som under den vida större delen af dygnet rör sig i mörker och lampors bleka sken, är icke mera det lif som badar i solens sken och sitt eget väsendes fulla medvetna intensitet; — det är en dunkel, drömlik existence, en ständig stilla längtan efter något, och detta något är ljuset, — ett annat ljus än det glesa, villande, bleka som lågen förmår gifva. — Derföre är ock Nordbons lif om höst och vinter så kort, så halft, — ty öfver hans glada morgon, öfver hans stilla qväll breder natten sina dunkla vingar. Derför mins han sen sin flydda dag som vore den en bleknad dröm, helt litet ljusare och klarare än nattens formlösa skuggor. — Ty Nordbon står ännu naturens moders barm så när, han älskar henne fastän hon är hård, och då hon slumrar, lefver, vakar, verkar han ej helt. — Dock älskar han mörkret ej; med stilla mägtig dragning trånar han till ljuset, och månans sken och stjernans ljus och norrskensflamman, — de äro honom kära sen hans barndoms dar. — Men så som ock polarnaturen aldrig låter sina skuggor ensamt råda, utan med himmelska flammor tröstar och förljufvar sin långa vinternatt, — så glänser i Nordbons lugna, djupa barm en stjernlik låge af ett högre lif, ett sken af evighet som blekt och drömlikt spelar uti molnen af hans själ. Det är det ljus, på hvilket han förtröstar, hans dagars sol, hans nätters måne, hans lifs blida stjerna, — ty från himlen är dess ljus!
     Således åter hem. Det är icke länge sedan Calle Staudinger och jag reste ut genom Kudnis grind. — Bon. — Flygeln välbehållen i saln — sköna klang! — Sophies spelning litet försummad. — Blank litet främmande. Afton: Visiter hos Turdins, Lithéns: Allt som förr; — icke alldeles allt. — Flickorna glada, — Thilda ändå litet alfvarsammare. Collander dispute med frun — allt så likt! —

     19. Tisdag. Småningom i ordning. Min vindskammare något kall. —
     E. m. hos Calamniuses: likt. — Hos Lithéns. — Med Blank hos J. Lybeck, thé. Dyhr och Collander anfägtades tills de måste lofva att ställa till danser. — Blank och jag naturligtvis att betraktas som resande. —

     20. Onsdag. Ephemerer. — Hos Lithéns; Collander, och åter dispute. Jag tror knapt att han kommit en hårsmån närmare. —

     21. Thorsdag. Snaror för Sidensvansar som ännu synas i våra aspar. Fångstens resultatet voro ett par eller tre. — Blid väderlek. —

     22. Fredag. Snaror. E. m. Collander och Lybeck visite. Josephs dag, hvarföre vi ville ha Collander att visa sin liberalité; hvarföre vi gingo till spelklubben, der han undfägnade oss med thé. — Platen m. fl. spelte Gropois; „Skall det icke vara?“ — „Nej, jag tackar ödmjukast.“ —
     Ovisite hos Moster Schjoman. —

     23. Lördag. F. m. Oförmodad visite af vännerna J. Staudinger och Elfving på hemresan. E. m. Ovisite hos Dyhr. — Med resande bröderna på Gästgifvargården. Anträffade der Cederberg et Cederman, den förre hitrest från J:stad, den sednare nyss hemkommen. Medförde åt mig ett par gentila stöflor. — Samteliga gubbarna thoddy hos mig. Sällskapet öktes af Dyhr, Backman, Åkerblom och Janne Kerrman. — Cucu. -24 Sk. — Elfving spelte och sjöng Gondolieren för Hindrik som var mycket intresserad. Samteliga herrarna souper. — Öl. På soupern en smula musik, abcd. m. m. — Summa: en ganska munter qväll. —

     24. Söndag. Staudinger och Elfving afreste kl. 11 för att surprenera herskapet i Kronoby. Jag hade projecterat att Justus skulle låta bära in sig som halmgubbe, och Elfving sig uti en tunna med adresse till D:lle Charlotte Staudinger. — Bestyr. — Bjudning att soupera hos Lithéns på

Julafton:

     Kl. 6. Lanternor, en på hvardera sidan om grind. Sedan försegling af de få (6) julklapper jag gaf. — Kl. ½ 8 till staden som var alldeles ljus af lanternor. Vacker sed! — Vid Lithéns port var tvers öfver gatan en vacker lyktkrans arrangerad af Ekholm. — Åkte Thilda och Sophie kring staden och utåt Juthbacka. Vädret något blåsigt. Samma afton åkte Lundmark omkull i branten nära kyrkan och Caroline Backman stötte sig något.  —
     Med soupern sölades i anseende till bestyret. — Maja, pigan, i farstun som julgubbe, skrämde fru Frosterus o. fl. — Ändtligen mat och julklapper. På min del: En stor och vacker gördel, af Thilda egenhändigt arbetad. Bokmärke och klockdyna (toffel), D:o af Sophie. En tulubb af Mamma. — Summa 4. — Fruntimmerna fingo många och superba saker. Sophie 11 julklapper. Aftonen mycket treflig. — Gubben Lithén munter, bjöd vin m. m. —

{Infarten till Juthbacka fotograferad 107 år senare, d.v.s. i juletid 1944 av Ilmari Jääskeläinen. Den julen var inte så ”treflig och munter” eftersom hans föräldrar hade evakuerats från Kemijärvi under Lapplandskriget mot tyskarna. De var inhysta på Juthbacka hos, som Jalmari på talspråksfinska/lapska skrivit, ”Rohvessori Pähman”. Ilmaris kusin Kirsti Jääskeläinen tillhandahöll bild ur Jalmaris memoarer publicerade 1995. (Inf. 2007-03-03.)}

     25. Måndag. Juldag. Skarp köld, nästan som de föregående åren. Sednare på dagen betydligt blidare. — Ottesång. — Det är så trefligt när klockorna ringa och lanternorna glänsa i mörkret, när allt är så festligt och så rörligt, när då bjellrorna klinga och den lätta släden hoppar fram långs vägen, när kyrkan i dunklet lyser af många hundrade ljus och derinne ljuder en böljande orgel, en fulltonig psalm, full af frid och fröjd! Då måste man ju blifva rätt barnsligt glad, och icke glad allenast, utan tillika tacksam mot den gode Guden som sände oss Honom, som är „vår tröst, vårt hopp och vår eviga, ovanskliga glädje.“
     Fonselius predikade, vackert nu, som han oftast plär göra. — Hemkommande från kyrkan, visite hos Lithéns. Träffade damerna. — Hindrik, Dyhr, jag: droppar för kölden. — Besåg Turdinska klapperna. Hindrik hade bland annat fått en docka (Emelie Lindqvist) i Schlafrock. —
     Middagslur, gammal sed. — Sednare: hos Turdins, der det var en slags barnbal — en hel skara små alnshöga kräk som dansade kring julträ't. — Boston med fruntimmerna. — 1 Rdr. — .
     P. S. på e. m. — Åkte Sophie kring staden ett par slag. —

Annan dag Jul.

     26. Tisdag. 2 dag Jul. Hörde den halfvridne Castrén predika. — F. m:s visite hos Lithéns.
     A:  Dans i Lithénska Salongen, arrangerad af A. Dyhr.
     Superb local, första gången begagnad. — Vackra vuer; deribland Emmy Lindqvist, ehuru hennes hvita klädning ej klädde henne rätt väl. Föresats att dansa en dans med hvarje flicka punktligen realiserad; till och med Ulla Bäck fick den äran. — Christine Bäck glömde jag olyckligtvis. — Françoise med A. Åberg, rätt nätt. Thilda Lithén alfvarsam. Emmy Lt vacker, — det sade jag ren engång. — Sophie Olsson mycket lifligt entretenerad af Janne Kerrman. — Den dansande conversationen vände sig denna gång mest kring flickornas julklapper.
     Backman och jag, vis à vis, med i hvarenda dans, en enda unnantagen. Öfrige cavalierer stundom tröga. Golfvet i uptaget af en hop nyligen tillkomne unga danseurer. — Åkerblom högst rolig, synnerligen i sin vals, hvarunder nacken styft spändes bakut och hela kroppen beskref en half cirkel, diametern dragen från nacken till häln. Dertill en högst martialisk min af belåtenhet med sig sjelf. — — En munter Anglais, D:o rysk quadrille. Dansen slöts kl. nära 3. — Sedan damerna gått, en smula sång m. m., några lemnade qvar att spela Cucu till kl. 7 m. — Munter qväll, litet dunkelgrön! —

     27. Onsdag. Misslyckade försök att skaffa mig hagel för att knäppa sidensvansarne som allt ännu i stora skaror besöka våra popplar. —
     E. m. Turdins, Lithéns, Collander här. — Cucu med flickorna och minus 36 sk. — (Obs: De gamla goda; roliga lekarne hafva kommit ur modet. — Fåfängt vågar man nu ej projectera någon sådan. Man är så förnuftig nuförtiden. — Likväl är brist på intresse för litterära samtal o. d. rådande. — Hvad skall man då företaga sig med sitt myckna förnuft? Hvad, om icke korten? — Ja, ja! Det är ibland muntert nog, men är ändock ett dåligt tidens tecken. — Det bevisar en andelig tomhet, en brist på kärna i vårt sällskapslif. Och går man litet djupare och undersöker också individen i sitt inre, så fruktar jag illa, att man der finner något dylikt. — O, den gamla enkla men djupa och innerliga folkpoesien, som lefde och blomstrade i ungdomens lekar, i sagor och sånger, är numera till det mästa försvunnen ur folkets bröst. — Det är en opoetisk tid, denna vår tid, en förnuftig — ja! men en kall, en egoistisk tid! — — —
     Men jag kom alldeles för långt från våra vänner. Vi vilja sätta hela observation inom en stor parenthes, ty det är en helt och hållet allmän anmärkning.)
     Nå ja! vi voro då vid cucubordet. Det var väl ej så illa farligt det. Efter cucu, hvari Blanken stod sig bäst, — souper med öl. — Sedan adieu.

     28. Thorsdag. — Hos Lithéns. Här hade man åter påmint sig ett länge förgätit spel, Calco, och detta började nu florera i våra små aftonsoiréer. Äfven äldre voro roade häraf, och gubben Lithén spelte med lika intresse som någon af oss. —

     29. Fredag. Musik hos Lundmark för Häradshöfding Bergbohm från Wasa, en snäll violoncellist. — Här var ett annat, oändligt vackrare, djupare, större nöje än Calco och Cucu. — Främst af allt förtjusas vi af de stora Hertziska och Moscheles'ka styckena för 2 pianoforten, — förtjusas af allt klarare upfattade, allt finare senterade harmonier som här framqvälla ur oändeligt djup. — Sedan undfägnas vi rikeligen, nästan öfversvämmas af ouverturer, sonater m. m., mest a quatre mains med accomp. af violin, altviol och violoncell, många kända, vackra, sig aldrig förlorande stycken. Ett sådant är den söta ouverturen till Califen i Bagdad. — Det är märkvärdigt hvad violoncellen fyller. — Äfven en liten Françoise, med musik (alltför Allegro) af M:lle Åberg. — Jag med Emelie Lindqvist mot Hindrik. Till slut den söta ouverturen till Fanchon, spelad af lilla Axeliana Lundmark. —

     30. Lördag. En timme hos Lithéns. — Mosters dispute med Blanken om Tintomara. „Jag kan ej tycka om den“, sade hon. „Ja, se det kommer sig deraf, att man inte förstår.“ — Sedan har Blanken sjelf läst Tintomara, och var ej heller nöjd med den. „Ja, se det kommer sig deraf, att man inte förstår“, sade Moster. —
     Åter Musik hos Lundmark. Han ville begagna sig af Bergbohms härvaro. Nu blott de spelande, Lindqvistens och vi (Blank och jag).

     Reminiscenser.

Ack leende sol! Ack måne så mild!
i skyar jag ser din älskade bild.
I rosor af moln din gullklara panna
sig sänker i vågen som skummar vild.

Då faller en tår från himlen och sår
i skymmande stoft sin perlklara doft,
men dunkel och tyst, som grafven och sorgen,
sin mantel kring jorden natten slår.

Men ur dunkla dimmors land,
ur det skumma djupa haf,
ur den evigt tysta graf
glänser hastigt en brand.

Och i klara flammors eld
och i strida tårars fall
och i dunkla färgers svall
högt är regnbågen välld.

          ———

     Solar-, Lunar-musik — ack! — Astral musik, oändeligt hög och omäteligt djup! Verldars We och Wonne är i den begrafvet. —
     — Lundmark mycket ifrig. „Nu ska bånen få hvila sig och spela Hertziska Rondon.“ — Bergbohm litet trött mot slutet. Farbror Isak lycklig. — Flickorna söta, nöjda, glada.  — Bon!
     Sista Musiken på lång tid; sista på Juthbacka.

     31. Söndag. Det är vackert att sluta sitt gamla år med en Söndag och börja sitt nya med en högtidsdag, att läsa välsignelsen öfver de dagar som stilla och molnlika sjunka ned i Decemberqvällens dimmor, och åter se den nya tidens första morgon gry under klockors klang och psalmers heligt glada ljud!
     Kyrka. Neuman. — Blid luft. —
     Studerade Törnrosens Bok: Hinden; Bra. — A: kl. 6 hos Turdins med fruntimmerna. — Stjerngossar: — dem har jag ej sett på 9 à 10 år. Det gladde mig mycket; det är dock en flägt af forntid, af den gamla glömda folkpoesien som lefver i denna lek. Ack hvarföre är allt sådant nu så glömdt, så föraktadt!?
     Sedan Calco — dumma nöje jemförelsevis! — Souper. — Efter soupern stöptes, enligt gammal sed. — J. Lybecks stöp var mycket mulet, — M:ll Åbergs blankt, „men med många små“, sade Morbror Gustaf. En treflig qväll, som icke slöts förr än kl. 2 på natten, sedan vi vid midnatt önskat hvarandra godt nytt år och druckit på saken. — 5 eller 6 år å rad har jag hittills på slaget midnatt sjungit en psalm (med egna ord) vid pianot; — nu upofrades denna för Calcobordet; — icke särdeles berömvärdt!

———

År 1837.

     Det är en egen känsla man erfar, då man blickar tillbaka på en försvunnen tid, på en rad af dagar, som förrunnit utan stora och genomgripande skakningar i inre eller yttre förhållanden. Det är en känsla af klarnande dunkel, lik den då man i morgongryningen ser ut öfver rymder, der dimmorna breda sin skymmande slöja; efter hand ser man slöjan glesna och förtunnas, i sagta böljande vågor uplöser sig töcknet, och himlen klarnar med sitt rena blå eller sina dunkla moln, och jorden klarnar med sin gröna ungdom eller sin hvita död — och dimmans formlösa fantasier lemna rum för verklighetens fixa, begränsade bilder. Sådan är ock minnets blick öfver framfarna dagar; men allt mindre, allt dunklare och oredigare blifva bilderna ju fjermare de upstå ur det förflutnas perspectiv, och längst i bakgrunden hvilar dock ständigt en rosenfärgad dimma, den ingen blick kan genomtränga och ingen jordisk storm förskingra mer. Och ändock, oaktadt allt detta klara ljus, som minnet gjuter ut öfver det närmast förflutna, — hvem har ej någongång märkt, att liksom en fin och drömlik skugga hvilar öfver detta förflutna, en knapt märkbar, förtunnad utgrening af dimman i bakgrunden, som aldrig försvinner? — När då menniskan ser på det förflutna som på en dröm och på framtiden som på en dimma, då händer att äfven det närvarande, äfven det N u som ouphörligt vexlar, förekommer henne såsom en fin gränslinie mellan drömmen och dimman och derföre nära beslägtadt med båda. — Då försvinner plötsligen det sken af verklighet, som dittills förskönande hvilat öfver tingen, hon finner verlden som en skugga och sig sjelf som den oförklarligaste, dunklaste skuggan ibland dessa skuggor. — Och oändelig tomhet öfversvämmar hennes själ.
     Så långt var forntiden kommen innan den anade odödligheten. — Längre hafva vi hunnit, ty det uppenbarade ljuset lyser genom öknarna. Detta visar oss det Eviga, såsom genomgripande det finaste af stoftlifvets former, visar oss att det framfarnas dröm och det kommandes dimmor, att hela menniskans lif är sammanväfdt af den fina skugga som materien kastar i Evighetens omätliga ljushaf.
     Ser jag tillbaka på  m i t t  lilla lif i det, yttre, detta år, på hvad jag kan kalla skelettet af min Dagbok, så finner jag ytan jemn och lugn och glad, —stundom lik en djup ström, ofta lik en lättsinnigt sorlande bäck. — Ser jag längre ner, — i det djup, dit någongång Ephemeris sig sänkt, — så är der en stor skugga, i skuggan tomhet, i tomheten en dunkel längtan efter något som jag icke vet. — Dit sjunker stundom hela lifvet ner, — och natt är i höjd och djup — en dunkel juninatt — en slummer i grön skog. — Der glänser ingen stjerna mer, dess ljus gått ner, — blott stoftet blommar — men i himlen är det tomt och tyst.
     Ack, hvar är du som sjönk?
     Men rundtomkring gör Tiden sin rund och skapar och dödar. — Icke nära, Gudilof!, denna gång hvarken det ena eller det andra (blott Olga). — I vår lilla stad är föga olikt; endast Turdinska firman lutar till fall. — Stor osämja kan deraf upkomma, följagteligen minskning i vår trefnad. Årsvexten under året mindre lönande. Gud allena vet hvart allt detta skall bära. Hvarje år felslaget hopp, brödlöshet, nya och större skulder för det arma folket. Det är hårdt att se. — Man kunde nästan tro att klimatet polariserar sig allt mer, — att slutligen Finlands hjerta förfryser i den Ryska Resens kalla, hjertlösa famn!
     Se vi längre bort, så finna vi den Europeiska politiken till det yttre orubbad — — — men ständigt ömtålig, kinkig, afundsjuk som alltid. England afundas Frankrikes välde på Afrikas kust och ser med misstänksamma ögon Rysslands långsamt men säkert framskridande utvidgning åt Söder. — De öfriga magterna åter afundas Engelsk-Ostindiska gebietets utbredande. Det olyckliga Spanien sönderslites allt än — spiran sitter löst i den ränkfulla eländiga Christinas händer. — I Portugal går allt på styltor ännu; folkets civilisation står långt under den nya constitutionen. — Det unga Grekland consoliderar sig; dess heterogena delar bortfalla eller försmälta småningom. — Österrikiska Monarkien står stadig på gammal grund; Den. Preussiska betryggad af sin förträffliga Statsförfattning. — I Tyskland gäsa som alltid en mängd olika elementer, — det Religieusa lyfter öfverallt på hufvudet; det är ett märkeligt tidens tecken. — I Turkiet, i Orienten, förestår troligen en våldsam Cris, men när den utbryter, beror af omständigheterna. — Ryska riket står på höjden af sin glans, — måhända culminationspuncten; måhända ännu långt derifrån. Man skryter af bildningens framsteg; visligen tränger den aldrig ner till det egentliga folket; visligen är ock medelklassens bildning i skolorna högst half och eländig. Men den militära magten fullkomnas årligen mer; ett bevis att regenten i den ser samhällets kärna och stöd. Mötet vid Wosnesensk var välberäknadt att ingifva Europa respekt. — Men icke bajonetter och kulor och vapen, — ingen militärmakt, huru väl organiserad den än må vara, kan motstå den tysta men oemotståndliga eröfring som en stigande bildning gör i nationernas inre. När denna för despotismen fruktansvärda lavin engång hinner öfver Slavonernas land, — ve kolossen då, om den icke är förberedd och i friare institutioner öpnat andrum för den inre och våldsamma makt som annars skall spränga i spillror dess starkaste bygnad!
     Och du, vårt älskade Finska fosterland, som i resens armar slumrar en okänd framtid till möte! hvilket skall väl ditt öde blifva i dessa framtidens töckniga dagar? Ditt physiska välstånd har blifvit skakadt af missväxt och fattiga tider. Importen vexer årligen öfver exporten; egennyttan frossar af dina söners svett, under det att tusende af dina barn okände sucka i nöd och elände. Ditt andliga lif är ej vaket än. Blott här och der höjer en främmande blomma sin ensliga kalk öfver den öde ljungen. Men din tid torde ock komma en gång!  Herren uphöjer den ringa och förödmjukar den mägtigas stolthet. — Den allsmägtiges öga vake öfver dig, du ädla, trogna folk! Han, som i förflutna dagar så mången gång under bitter nöd och blodiga strider uprätthållit din kraft och bevarat din ära ren från hvarje fläck, han stöde dig ock framgent med sin starka arm och lede din väg åt mensklighetens stora mål, fullkomning och andelig frihet. Oss, dina söner, som äro lyckligare måhända, men icke större och bättre än våra fäder varit, är det icke förunnadt att sjelfva rikta din kosa åt målet. Men att lefva och dö för vår moderliga Finska jord. det lärde vi troget af våra fäder. Och på vår blygsamma urna skall en fjerran framtid rista sin dom.
     Ack, blifve den mild!