SEPTEMBER 1838.

Der kom en sky — den log så röd
som rosenknoppen ler, —
men ack hur snart farväl den bjöd
för att ej komma mer.

Dock der en annan lika klar
och strålande igen — ?

?                 Runeberg.

Flykt och återkomst och åter
flykt! hvem har åt timman, stunden
lånt minutens lätta vingar?
hvem bad solens hästar skena
i galopp kring himlahvalfvet?
hvem böd så den vackra dagen
sjunka ned i qvällens armar?
Hvem förblekte rosens kinder,
och hvem skrämde lätta svalan?
livern har grumlat himlens azur,
grumlat klara silfvervågen?
Hvem till gäst bjöd kulna Norden?
Hvem med rika stjernor åter
strödde det förblekta fästet?
Hvem — ? — densamme, ja densamme
som böd vårens rosor knoppas,
som böd junisolen stråla
som de rika skatter strödde
kring den jord — den Croesus-rika
som han snart skall göra, fattig.
Lifvet vexlar här med döden —
nej blott verksamhet med slummer.
Ingen död är till — blott samma
evigt ordningsfulla skiften!
Lifvet stiger ned i dvalan
liksom solen går i natten
för att än föryngrad upstå.

Stunden flyr — ack fånga! fånga!
Lifvets höstdar äro långa,
lifvets blomnings dar ej många;
Stunden flyr — ja fånga! fånga!

————

    Men låt oss tala om något annat. Jag är så temligen vid humeur att vara munter i dag, och det är icke alla gånger det bestås, mon. cher Ephemeris. — Oss emellan sagdt, det är i det hela besynnerligt nog det, ty kl. är ½ 12 i rappet, jag har i qväll applauderat åt Thisbé och Angelo Malipieri, och den musikaliska Decembernordan, som håller sina ulfserenader derute i kolblinda natten, borde snarare öka än minska mina tragiska intryck; men saken är nu en gång den, att jag för närv. är ganska belåten med hela verlden, och med denna förklaring börjar detta häfte af dig min kära Ephemeris, — alla onda tecken till trots midt på en Tycho Brahe-dag till på köpet.
    Om jag icke vore så säker på den “herrns benägna öfverseende, som är den ende, som kan och får och vill läsa i dig min kära Ephemeris, så skulle jag litet skämmas för att ha till den grad försummat dig, att vi nu måste genom minnets skräphögar gräfva oss ned från December till September, och så åter upp igen: — 11 December — Det är en stor hemlighet oss emellan. Men jag börjar ledsna vid den methoden. Jag tänker hinna upp min tid — jag önskar jag finge den att stanna en moment, så jag kunde hämta andan under språnget.
    Jag sade att du, min vän och förtrogne, — Ephemeris, du som i sammanhang, i stil och composition förråder ett så omisskänneligt tycke af din författare — att du skulle hafva en enda läsare, nemligen  m o n s i e u r  m o i. Härmedelst tar jag mig friheten att, på det höfligaste sätt i verlden, försäkra en och hvar obehörig person, att han ej har det ringaste med min Ephemeris att beställa, — och är den köttsliga begärelsen till andras hemligheter, den onda lust som vi pläga kalla nyfikenhet, alltför stor, — så råder jag ännu en gång att låta denna sida vara den sista som läses, ty annars utsänder jag öfver samme nyfikne ett förskräckeligt Anathema Maranata.
    Och hvarföre det, mon frère? — För det jag tänker spela öppet spel denna gången: jag tänker Lithographiera mitt hjerta med alla dess tillbehör, — en skön plan! — och derföre vill jag af ingen tittare veta. —
    Obehörigheten har blott högst få undantag, det får jag lof att säga. — Och ännu en gång, när jag rätt besinnar saken är det icke alls underligt, att jag lemnat efter min tid, jag som har så många saker på engång att sköta: Lärdomshistorie och Courtise, Ephemerer och Brücknerska Variationer, Juntor och Spektakel, — nej, nej det är icke underligt alls — Rättnu vet jag, som Holbergs Vielgeschrey, icke mycket till mig af bara hufvudbråk. —

    2. Söndag. Det skönaste väder i verlden. — Nu ut i det fria. Rensar min bössa. Laddar. — Tar opp krokref, får 4 väldiga abborar. — Äfven näten rendera bra, frukost och jagtfärd först till Hummelskär. Ingen lycka. Hundarne äro Diana och hennes 2 ovana valpar; de äro ej inkomna i saken. Sedan till Aspskär med samma otour. Här finna vi ruiner af en stenkällare, som Lindqvistarne upfört i sina pojkår. — Här dinera vi i det gröna. — Turdin seglar med sagta vind förbi. Calamnius skjuter till måls på en gren. — Deraf blir sedan en hel historia. — Med all vår otour dock så skönt att vandra i den gröna skogen helt allena och höra sångarne i hvarje topp. Än blommar sommarlifvet fullt. Nu ta vi afsked utaf det. — — Öfriga sällskapet plocka hallon från 9 m. till 5 e. m. medan Mamma och frih:n sylta. — Ett par rodder åt den sköna Romarholms viken för att skjuta änder; får ej heller här se något annat än den utmärkt vackra viken. Det var stilla lugnet och man såg till botten på flere famnars djup.
    Sedan hemfärd. Landade vid Åminne. — Mamma ville ej tillåta mig hemföra min laddade, men alldeles nedspända bössa — jag blir litet häftig och skjuter af den invid stranden. Häst och chaise, der frih:n och Mamma sitta, stå tätt invid branten, och frih:nan är dertill i grossesse. — Hyggligt spektakel om hästen blifvit skrämd och skjutit tillbaka!
    Men försynen är de dårars förmyndare, och följagtligen äfven min. — Hästen stampade litet blott och allt går bra. Men en annan farhåga återstår. Den brinnande förladdningen var fallen bland en hop gamla tunnor vid stranden. — Jag släcker ut den noga, men följden var, att Mamma och jag hade en orolig natt. —
    S e n s  m o r a l:  När man är het begår man vanligtvis någon dumhet. — Blif derföre aldrig het. —

    3. Måndag. F. m:s visite hos Lithéns, som hopsy våderna till en gentil förmaksmatta. E. m. Turdinska damerna boston här. M:lle Åberg och Sophie göra musik; Othello, Tancred m. m. O. är vackrare än T. — En parenthes: (la Sophie; och helsning från skön Lottchen till „Herr Tupeljus“. Det är afskyvärdt att en vacker flicka skall skrifva så illa!)
    Kl. 11 a. promenade att hemfölja T:ns; och point de vue. —

    4. Tisdag. Rusk. — Tittar i Beckers Werldshistoria. Jag har länge varit lat som en hund, med läsningen. — Det är dumt. — Men hvad skall man göra? — När courtise och nöjen drifvas „en gros“, skötes naturligtvis boken „en minute.“
    E. m. Med fruntimmerna hos Turdins, och obligerad att spela Sophies d. y:s favoritstycken, af hvilka jag upsnappat 4 ½ valser, en Françoise och en marche. — På återvägen går jag ensam förbi Lindqvists. Der är musik. Ett fönster öppet. Det regnar. Ingen själ på gatan. Jag ställer mig vid fönstret, ser och hör, förtjuses. Plötsligen ser sig farbror Isak om — vi se hvarandra i synen, och jag echapperar någorlunda flat till sinnes. — Jag går omkring ett par qvarter. Jag kommer samma väg förbi. Nu äro alla gardinerna ner. — Då lyssnar jag, och får ej mera se; vacker pojke minsann! —

    5. Onsdag. Oförmodadt öfverraskas jag af bröder Fejo och. Aug. Alcenius; stadda på en kort visite och kommande från Kronoby. — Mycket att prata om (bland annat om Svåger Östring) och Fejo är till en god del den samme. — Följde herrarna till Tulln i min smutsiga schlafrock; derföre för första gången skrämd af flickorna Lindqvist som plockade ärtskidor i deras trädgård.
    Josephine Calamnius har i förtoende omtalt att „det skall spelas i dag hos Hammarins. Det spelas också, neml. boston. — E. m. punsch på gästgifvargården med Dyhrn och Alcenierna som skulle resa. Fejo gjorde sina oefterhärmliga enstiger (apartementssteg) och berättade huru de spottat i går, då de ej fingo thoddy hos Östring. —
    — Nästan hvimmelkantig beger jag mig till Lithéns, finner der våra och andra damer, äter sylt, dricker thé, talar om organer, och håller god contenance. — p. d. v.

    6. Thorsdag. Är min namnsdag. Dyhr och Backman gratulera och doppa kringlor i Caffe på morgonqvisten.
    F. m:s visite hos Lithéns, — att köpa Cardus, tror jag. —
    E. m. åter hos Turdins. Vi sitta vid fönstret och se åt torget. Vi se E. L:t gå förbi, — Emelie, Thilda Lindqvist och F. Kynzell. De äro ut att gå. De se ej opp, se ej oss. — Vi studera det Österländska blomspråket. Det är rätt intressant. Hejko Backman och jag promenera. — Vi höra Hammarin fantisera på flygeln. Det är damer ute. Men vi vända om och soupera hos Turdins. —

    7. Fredag. Besluten  f ä r d  t i l l  J a c o b s t a d. — Till staden att anskaffa equipage, mötte på ditvägen ansigten som jag gerna ser, gör på hemresan en liten loff åt venster — flickorna Lindqvist och F. Kynzell plocka svarta vinbär i deras trädgård jag hjelper att plocka och det är rätt muntert fast solen bränner besatthet. — Vi tala också om blomsterspråket, jag ropar af en händelse: „Lök!“ (fly) och genast tar en hel svärm sparfvar till flygten.
— Kl. 1 afreser en vagn och två chaisar (Turdins med) åt J:stad och anlända utan all malheur dit kl. 3. — Den afbrända {Jakobstad brann 1835.} delen är nu till större delen nybygd — vackra hus och breda gator — något tycke af Tavastehus; temligen trefligt yttre, men belägenheten ful. — Gamla staden trång; kyrkogården vacker. Jag har ej varit här på 7 år minst. Vi resa in på G:g:gården (fru Sundholm). Vi dricka caffe, vi promenera kring staden, besöka en nålmakare m. m. Jag träffar Ludv. Lindqvist och gossarne Engström. Vi afresa åter klockan ½ 6, få regn på nacken och storm mot synen j och komma lyckligen hem igen. — S. d. resa flickorna Lithén och gubben till Wasa.

Jakobstad

    8. Lördag. C. Staudinger och farbror Elfving resa förbi mig; stiga in till Dyhrn som skickar bud till mig; jag kommer; de hafva just rest. De blifva derföre af mig uplexade i en impertinent {oanständig, ohövlig} billet, ett slags Anathema likt det som Östring i verlden skref till samme C. S:r. —
    — Turdinska damerna boston och bastu hos oss. Othello, der Mohr in Venedig.

    9. Söndag. Kyrka och Fonselius. Efter kyrkan promenad med flickorna. „Var det inte löjligt att jag ej kände igen dig i kyrkan?“ säger Emelie. „Han hade också sin pastorsmin säger H.“ — Middagstid mottog Sophie följande invitation: „Goda Sophie, din vän Emelie önskar se dig på Caffe hos sig i dag, om det roar dig. Säg åt Z. att, om han är road, så är han innerligt välkommen.“
    Och vi äro roade. Vi gå. Vi finna före oss Juthbackaflickorna; ingen annan — litet sällskap alltid trefligt. Vi ha roligt. —
    — Hvad ska vi företa oss? Vi leka. Och hvad då? Skrifleken. Bra. Så, att namn skrifves öfverst. Hilda Lindqvist:

När du blir lång som gran i skogen,
tänker du än på vännen som blir dig trogen?

    Vackra verser af Emelie som jag nu glömt (verserna förstås). — Åt mig om Minna: „tänker du ännu på — ?“ „Skynda dig, så är det tid ännu“ hade Caroline Backman skrifvit. —
    Sedan öpna vi pianot och spela — jag säger vi, ty jag spelar också min lilla persilja och sjunger Gondolieren. — Men flickorna hafva något bättre att bjuda. De spela den stumma m. m. — Mina Olsson är beschäftig och vill också spela den stumma. „Gör det, så bli vi stumma af bara förundran.“ Lundmark är här, — han är road, — det spelas mera och mycket. — Emelie — men hvad skola vi säga om Emelie? — Hon är alltid sig lik, alltid vacker och alltid älskvärd. Vi gå sent och ha haft en glad qväll.
    P. S. om flickornas påskbref och Mina O:s Jonas Israel makalös.

    10. Måndag. Börjat min Läsetermin på halftannat alfvare med några Horatii oder. Sophie gör sam(v)etsblommor, — rätt vackra. — Samtliga Bergerska familien besöker oss i dag för frih:nans skull. — Conversationen är ej alla gånger liflig, men det går nog. — Man har Gudskelof Blankens Lapplands resa att tala om; i förrgår fick jag ett långt tättskrifvet bref af Blanken, rätt intressant. — Friherrinnans Sophie brys för Capt. Platen, — je l'imite, väcker mycken sensation, fint railleri — hoppas förstår railleri? —

    11 Tisdag. Stor post. 4 bre f till Torneå, G. Carleby och Helsingfors. — E. m. Lithénska, Calamniuska damerna här. — Galls organlära har vunnit damernas bifall, man studerar den ifrigt och jag „fälas“ (som Lundmark säger) med fingrarna i deras hufvuden. Jag uptäcker diverse organer. „Men hvad är det för stora organer jag har i nacken, säga några?“ — Ingenting som jag vet. (Det är svårt att säga: det är organerna för den physiska och för fosterkärleken. — Slutligen få flickorna i boken reda på N:o 1 och 2, och studera bägge Capitlen i smyg. — Unga herr Carl Rosenkampff roar också sällskapet; han är fullständig acteur, väsnas och regerar med lilla Fanny och med hela verlden. Det är en liflig själ den unga munsjör Carl. —
    A: var det skönaste månsken i verlden, — en Neapolitansk natt, ett förtrollande silfverskir öfver trädgårdens rosenhäckar, hvita lusthus och grönskande poplar. — En stund sitter jag vid pianot — jag vet ej huru det kommer sig — det glöder en Neapolitansk himmel i blodet — tonerna andas eld — „han vore ej utan fallenhet att bli compositeur“, säger friherrinnan.
    En stund sitter jag i fönstret häruppe — ljuset brinner, men jag ser på månskenet. Jag är utan svagdricka, jag går ner, — kör upp en hel hoper folk, — sedan går jag beskedligt upp igen.

    12. Onsdag. Friherrinnan flyttar till Turdins för att der invänta sin baron. — Men baron låter ej vänta på sig; han kommer redan på middag, och surprenerar {överraskar} oss här på Kudnis med en visite kl. 4 e. m. — Hans lilla Carl är då ännu här. Det är öfver all beskrifning väl.
    A. En par timmars lång blankning, och ändå kunna mina stöflor på sin höjd kallas passabla. — En otäck blanksmörja — otäcka stöflar. — Åter en parenthes. —
    Kl. ½  till Turdins, en omväg som uptäcktes. — Här finner jag äfven fruarne Hammarin och Frosterus. — Man obligerar oss att declamera våra Mariedagsverser. — Vi göra det med nöje, — ryttmästarn, jag och Sophie. — Vi få beröm. — Sedan spela Aug. Åberg och Sophie på det ostämda pianot — gamla herrskapet boston. Visoupera här.

    13. Thorsdag. Afgående post. — Lithéns är artiga nog att skicka efter oss, emedan flickorna Lindqvist äro der. —
    Vi äro ej sena att komma. — Vi finna före oss äfven Stenrothska ungdomen, Logren undant. Vi dricka vin, äta äppel, krusbär, sylt, vi sy ifrigt, vi se på de små som leka, vi tala om G:Carleby och andra små nyheter för dagen. M:lle Vidén hjelper oss derutinnan. — Men på samtalsämnen är nuförtiden missvext, alltsedan Alörsbalen. — Det är derföre icke rätt animeradt, ehuru munviga åtskilliga af sällskapet än äro. — Men flickorna Lithén och flickorna Lindqvist blifva icke rätt förtroliga — felet är å Rosalies sida: en köld, hvartill de andra englabarnen icke kunna gifvit något rättvist skäl. — Vid denna anmärkning fryser också jag i deras grannskap, der det förr var varmt; vi sympathisera icke mer, och kanske var jag mer än vanligt kall i qväll, ty afskedet är icke mycket ömt.
    Tempora mut — men vi gå. — Vi hemfölja flickorna Lindqvist; vi ha samma väg. Jag beundrar deras vackra ljusröda sömmarhattar. „Låt se, att ni inte så snart lägger af dem, ty så länge ni bär dem, vet jag att det är sommar ännu.“ — Norrsken. —

    14. Fredag. Rosenkampff, hans friherrinna och Turdinska familjen spela boston hos oss. Aug. Åberg, Hejko, Sophie — och jag studera organer, gissa på gåtor och sqvallra smått. — För tionde gången läser jag Blankens Utsjoki bref högt för sällskapet. Så förflyter qvällen, och våra kära gäster soupera hos oss.

    15. Lördag. Fru Dyhr reser. — Afskedsvisite och obref till Sophie la cadette. Diner och Souper hos Turdins, ty resan är bestämd. — Bokhållare åt Backman — i detsamma reser Mathlin förbi åt H:fors (bon jour, mon frère! à revoir). — Sent på a. är ett sällskap promeneradt ut till Kudnäs; deribland Sikter Rehn (Renskrifvarns Renskrifvar Rehn) m. fl. Carolina Lindqvist, Lotta Hjelt m. fl. — att helsa på jungfrurna. — Sophie kommer ut i negligée och blir illa skrämd.
    Moi. Nouvelle parenthèse. Toujours Cameleont. — 1 — 5 — un aventure. — Encore des ténèbres — déja le grand jour. — Point de reproches.

    16. Söndag. Kl. är 5 på morgonen. — Solen har nyss gått upp. Jag sitter vid det öpna fönstret — den friska, svala morgonluften spelar in derigenom; det är en irrande flägt från söderns eviga sommar förvillad ända hit upp i den svala Nordens September. — Än är allt så grönt; det rika regnet håller grönskan vid lif. Blott här och der låter ett bleknande blad ana de sköna dagarnas slut och lifvets tilltagande domning. — Fjerran flyger då ögat; den fria rymden utbreder sig mot söder. — Men långt irrar icke ögat i sin flygt; det dröjer tvekande öfver tornen och taken nära i söder. — I öster är morgonrodnaden, i vester aftonskyarne, i norr den eviga isen, men i söder den glödande middagens sol. Då dröjer ögat vid en punkt och sänker sig sedan fullt af blygsel ned tillbaka. Hör forsarna brusa, och vinden skakar asparnas krona. Men den blyga blomman står lugn dernere — hon är lyckligare!
    I kyrkan. Östring predikar — men spridda äro mina tankar.
    Rosenkampffs resa kl. 4 e. m. (middag hos Turdins) Vi följa till Storsved. Jag kuskar Aug. Åberg. — Men min harm — min förargelse öfver vår istadiga brunte som knappast rörde sig ur fläcken! — Och Lindqvistska damerna se oss i fönstret. — Klatsch brunte, nu skall du ha stryk klatsch! hvad? du tar emot? du slår opp — klatsch — ursinniga kreatur, jag hade hjerta att på stället skjuta dig en kula för pannan. — Ändtligen vid Juthas. Vi byta häst. Resten går superbt. Vacker väg till Storsved. Der äta vi strufvor och dricka vin, som fruarna blanda med tårar. De resa, och vi återvända. — Komna till staden se vi ljus hos Hammarins. — Sophie och Mamma resa hem; jag slår en och annan loff kring torget. — Jag lyssnar: det är musik; det är Fanchon, jag misstar mig ej. — Det är Emelie — —

    17. Måndag. Nu äro vi ensamna på Kudnis. Nu skall det arbetas. — Horatius. — Skönt väder. — A: hos Lithéns. Vi komma ej öfverens i qväll; ej alls. Moster och Rosalie klandra Hindriks upköp af pianot: Det kan jag ej finna underligt. De säga: „det är synd om Stora Fanny, hon är som ett stjufbarn“. Det är icke sant. — Rosalie yttrar sig icke beskedligt om vår lilla Sophie. Det finner jag rätt illa gjordt; flickan har sina många fel, men ock sina goda sidor. — Jag grälar smått med Rosalie — det var något rart.

    18. Tisdag. Fullt arbete med att qvista i trädgården. — E. m. Visite hos Hejko, och här finner jag alldeles oväntadt brodren Claes Zimmerman som kommit till staden för att reglera sin aflidne brors affairer med Gustaf Lindqvist. — Dyhr, Enbom, Kerrman m. fl. äro här. — Vi draga 12 Sk:s Cucu; och jag går jemt derifrån.

    19. Onsdag.  F r e d r i k a.  — Diverse arbete i Trädgården, rätt roligt. —
    E. m. — Bli vi öfverraskade af en bjudning till Lindqvistens. — Vi undra öfver anledningen. Ah, det är Fredrika. — Vi finna före oss Lundmarks, fru Dovner et Comp. m. fl. — litet sällskap trefligast, och lycklig att vara med i detta lilla. — Äfven Claes Zimmerman här. Vi brygga vinthoddy, dricka fru Lundmarks och Fredrique Kynzells skål. — „Fy, säga flickorna, fy att ni dricker thoddy.“ — „Röka är inte så fult, men snusa är mycket fult och äta (tobak) är ännu fulare.“ — Men jag äter sylt. „Det är snällt att äta sylt.“ — Fägnesamt det. Emelie och Marie Hammarin spela  Z a m p a  af Heroid; det är ett vackert stycke, och mäst tycker jag om choralen och härmningen af klockorna i ouverturen. — Sedan spela de också La Gazza Ladra af Rossini, också vacker, men med många reminiscenser ur hans förra. —
    Jag tycker om Zampa och Gazza Ladra; de gå begge sin egen väg, och det är roligt att höra. — Slutligen spela Emelie och Thilda  C a l i f  e n  — den tråkiga Califen, säger Thilda, men Califen är rätt vacker; jag tycker vi äro gamla vänner och ledsna ej så snart vid hvarandra.
    — Sophie leker med Emelies ringar och tar 2; jag tar den ena och håller den — „ge hit den“. — Låt den vara. — Det är en enkel vacker ring med en liten klar grön sten; den passar superbt till mitt venstra lillfinger.

    20. Thorsdag. Fortfarande Horatius. — Det är något molnigt i dag, men klarnar mot qvällen. Vi ha skuggspel i saln — Den nedgående solen skiner genom asparnes darrande kronor, och grenarnes skuggor hoppa om hvarandra i det halfklara behagliga återskenet af aftonrodnaden. Vi äro förtjusta öfver denna vue, vi komma underfund med att vårt lilla hem är vackert. — De höga gröna träden förgyllda af solen och hviftande framför fönsterna, genom den öpna dörren en vid utsigt, begränsad af den mörka skogen östan ut, öfver hvilken äfven en dröjande strimma af qvällens guld ännu blänker — allt detta bildar en så vacker, fast enkel tafla, att vi deröfver bli helt lyckliga och stolta.
    Som qvällen är vacker, gå vi ut, Sophie och jag, ledandes. — Vi gå förbi Turdins och inropas; finna der Lithéns. Stanna qvar, dricka thé och spela favoritvalser. — Flickorna Lithén litet tystlåtna — hvad illa har jag stackare gjort? Men samvetet slår och jag tiger. — Vi bjuda ändå till att skratta, ty man har klädt lilla Gustaf i stycke och Bindmössa; det ser för besatt ut.

    21. Fredag. Auction efter salig Widén — en hel hoper saker och icke dyrt. — Hemkommande derifrån kl. 4 e. m. finner jag flickorna Lindqvist och F. Kynzell hos oss — söta, snälla, rara, goda, artiga, trefliga små flickor! Vi försöka Sensitivan af näfver — den ligger nästan stilla i flickornas händer. — Jag andas i mina. Den hoprullar sig, den hoppar och trillar ur handen på golfvet. — Åh, säger Emelie, den måste visa tvärtom. — Undrar. — Undrar hvilken temperatur råder i denna jemna, lugna charakter.
    Vi tala också om organerna — Vi leta — och — nej, jag inbillar mig inte, det är N:o 7, det är Musikorgan, ganska märkbar hos Emilie. Jag väntade det. — Nu komma också flickorna Lithén, efterskickade. Vi leka sqvallerleken: „Berättelse om en skata som jag sköt medan Hermes satt ½ qvarter ifrån den och lurade.“ — Sedan sys det; vi få icke rigtigt lifligt. — Emelie spelar Norma, den gudomligt vackra Norma. Emelie och Fredrique Kynzell dansa gubbens och käringens pas de deux medan Thilda Lindqvist spelar. Thilda Lithén och Albert Dyhr se alfvarsamma ut. Rosalie språkar med Mamma. Vad, att Albert ej är längre än Thilda Lt, och jag, som påstår att han ej det är, tappar. — Vill också ha ringen igen, men får ej. — Imiterar, med anslag af två halftoner bredvid hvarandra, Platens hurra på Alörn.
    Slutligen är qvällen slut; man går, och det är ett vackert norrsken.

    22. Lördag. Fortfarande Widéns auction. — Bryr mig ej om en vagn som går för billigt pris (55 Rd), köper sporrar, spännen, pennor och böcker (för 6 Rdr). Deribland Björkegrens Franska Lexicon och Suchtelns 1808 års krig. E. m. Stark åska och slagregn; temperaturen rötmånslik; curieust. Auction till kl. 7 e. m. och sedan hemma.

    23. Söndag. Regn, okyrka och ritning — i hastigheten en misslyckad copia af Emelies söta fåglar vid vattenkoppen. — E. m. Med fruntimmerna visite hos Hammarins; men Lindqvists äro ej här, annars skulle vi få musik. De äro hos Lundmarks. — Lithénska damerna äro här. Marie H. spelar Sjöfröken och (med Sophie) Mayseder pour deux pianos. — Lilla Gustaf Turdin leker med en brunte och kör „till Lindqvistas Lotta“. „Alla ska de nu också resa till Lindqvistens“, anmärker fru H. mycket naivt.

    24. Måndag. — Regn. Aftonen hos Lithéns som gå till Frosteruses. — Ändå qvar hos Dyhrn, och thé. — Sedan promenera vi — träffa Hejko, „ser du, jag gör inga Ephemerer jag“. —
    Sie sind heute zu Hause — Ich habe sie im Vorbeygehen wahrgenommen. Sie mahlte, sie und Fredrique. Und was denn? Vögeln und Blumen. Ich will auch mahlen können.

    25. Tisdag. Hemma i vännen Horatii agreabla sällskap. — Det är en god resonnör, vår Horatius; han borde ha lefvat i det 18:de århundradet, då hans idéer så temligen allmänt voro i svang. —
    Smörja oss med nätingar och göra klen fångst med ståndkrok. Ovanligt högt vatten och ovanlig grönska denna tiden.

    26. Onsdag. A: Med Mamma och Sophie hos Lithéns. — Flickorna ha fått Widéns Läse-Bibl. — och Rottecks Verldshistoria. Den skall läsas högt, menar gubben. Blir ej af af diverse orsaker, — också emedan den är för vidlyftig och resonerande för fruntimmer. — Också plan till — bokskåp — illa att ej flickorna läsa mer — behöfdes nog. Hemgående titta Sophie och Christine Bäck på stjernorna. „Nog känner jag Carlavagnen“, och med detsamma stiga de i diket.

    27. Thorsdag. Kl. 12 middag surpreneras vi af vännen Blank och Alex. Elfsberg kommande Norrifrån. Blanks lådor skäligen fulla, hans språklåda också temligen försedd med Lappska historietter, bland annat om en ung Lappska som var „bra vacker, ja tusan vet om hon står långt efter Hilda Holm“. — Vi följas på e. m. åt till Lithéns — här nya berättelser om „lefvandes råsk“ i lappkåtorna. „Fy, säger Blank, det var otäckt! Ena gemena svarta canaljer som man ofta finner på as.“ — „Nå kom de på er“, frågar Rosa. „Ja, visst gjorde de det.“ — „Och Lapparnas grytor sen! De tvättas aldrig, utan för hvar gång i dem kokas gröt eller fisk, samlar sig en ny skorpa kring inre sidorna, så grytan blir helt liten till slut.“ — „Usch!“ säga flickorna, „fy fy!“
    Emellertid få vi veta att det är  M u s i k  h o s  H a m m a r i n s.  Blanken skyndar dit med A. Elfsberg. — Jag dröjer, väntar — måste vänta — på thé. Häggström kommer hit — Thé dröjer — jag sitter på nålar — håller förträfflig min, bugar mig slutligen — springer hem som en il — gör en hastig toilette och skyndar till H:ns, dit Sophie är gången förut. — Här spelas just nu Don Juan. — Musiken är för unga Brandt från Kopenhagen och en Engelsk Expedit, Rook. — Turdins, Calamniuses, och (framför allt) Lindqvistens här, samt några herrar. Lilla puckelryggiga Rooken sitter och ser på sina skor. Brandten applauderar åt Rossinis Rondo ur Elisabeth — och Blanken säger „ja men tusan, är icke den Emelie verkligen en aimabel flicka“ — håhå, något nytt kanske? — fägnar mig åt min brors goda smak — tycker ungefär så med. — Lundmark står och hör och säger om Rondon ur Barberarn: „nu spela ni bra, bånen!“ — och åt mig: „i morgon ska vi komma och spela till er“. „Ah, välkomna.“ — „Nu ska vi spela Matrimonio Segretto — Aha! flickorna vill inte ta hop med det hemliga giftermålet.“ — „Jaså“, säger Kurtén, och när de andra spela Matrimoni, fumlar han till i Cosi fan Tutti och brummar när han ej får fast sig. — Trefliga farbror! — Men vi liknade hans violoncell vid en onkel som jagar efter ett par på rymden stadda älskande. — En mycket treflig qväll Nicht wahr, liebes Ding?

    28. Fredag. F. m:s visite hos Lindqvistens som spisa frukost. Tag en smörgås, säger gubben. „Tackar, farbror, har redan frukosterat.“ — Bref till Emelie från Sophie la cadette; medföljde en vacker pappersdocka. — Svänger med min hand, så att den gröna stenen blixtrar. — Märks slutligen. „Gif hit ringen.“ — „Inte förr än i qväll hos oss“. — „Narras nu igen.“ — Narras inte; glömmer inte den.
    — Aftonen kommer. Vi vänta Musik på Kudnäs. Blir inte, ty fru Kemmer har kommit till Lindqvists. — Är mycket välkommen, men — aber —
    — Blanken flöjar der och hvar omkring; A. Elfsberg och jag tillbringa qvälln dels hos Lithéns, dels hos Turdins, der jag spelar. —

    29. Lördag. Candidaten och Cadetten resa kl. 12 middag utan afsked af mig som tittat in till fru Aspegren för att rådgöra om Alex:er E:s affairer, och blir bra flat då jag emot löfte finner herrarna resta.
    S. d. är 2/3 Emelie (det vackraste skepp i NyCarleby stad och kanske flera städer) — såldt för 29010 Rubel och inropadt af M. Lithén och Collander.
    E. m. Sophie och jag promenera. Emelie sitter i fönstret; Fredrique Kyntzell har rest. — Vi gå ej in — Vi hamna hos flickorna Calamnius; vi bortprata qvällen med dem, — berätta om maskraden m. m. — Medgafs att Diana var lyckad — kl. ½ 9 hemföljas vi af flickorna; möta förklädda pojkar som hvissla; det är litet kusligt, tycka flickorna. —

    30. Söndag. Okyrka. Dagbok. E. m. kommer bud efter frunt. till grannfrun. Complott med Sophie. Skickar och begär din lådnyckel — „i blomlådan“; — då meriterar det ej att komma; — „på pianot“: då kommer jag genast. Sophie går; Stora Maja går efter en stund. „Nyckeln är på portopujano, säger Mamselln.“
    Går då till Tante Engström. Lundmarks, Lindqvistens (Emelie), fru Dyhr och A. H. Backman äro här. — Ungdomen går tralln i saln, fruarne prata och mumsa bisquite i förmaket. Dricker flickornas skål — aj fruns först! — dricker långa Calles skål för cousinskapet. — Vännerna äro mycket inseparabla. — Slutligen kommer Christine Bäck med kort, och vi måste spela. — Välja då Pas sop på en caramell pointen. — Jag läser opp, gör mitt bästa — många kort lemna upp — det tappas mer än det vinns. — Emelie tappar 30 Carameller. Vill sätta öppett sockerhjerta. „Vill ej ha det som är afbitet i kanten.“ — Rätt, sa han. — „Men nu gå vi, och nu måste du ge ringen tillbaka.“ „Blott till morgon.“ — „Nej, jag vill ha den nu.“ — „Der!“ — Och vi gå. — „Usch, hvad det var tråkigt!“ „H vad var tråkigt?“— „Jag tappade ringen.“ — „Verkeligen? Se upp, du kan ej säga osant.“ — „Nej, det är sant.“ — „Var ej ledsen — i morgon skall jag visa den utanför ert fönster. Ser du — ödet! Hvarföre så enträgen? Den ville till mig tillbaka.“ — — — — Vi promenera och följa damerna till tulln.“
    Jag gömmer under kappan en lykta — går strandvägen dit — och se! i det daggiga gräset blänkte den gröna stenen skönare än alla daggperlor. — Och åter satt ringen på mitt finger. — Men det klaraste månsken gjöt sitt förtrollande silfverskir öfver häckarna i trädgården och popplarnas darrande kronor. —