|

JULIA 1840.

    
„De reisende rulle i verden hen
liig Rosenblade i Ström;
det svundne kommer ei mer igen — — —
Snart er det en elsked dröm.“ — — — —
                                Ingeman.

    1. Onsdag. Julia tog sitt inträde med ett hällande regn. Mot middagen klarnade det i rättan tid. — Men en bjudning till diner i bröllopsgården kom litet sent; vi åto just då. — „Och helsa och tacka, jag har redan ätit.“ —
    Det hindrade oss likväl ej att få ihop ett dansbröllopp till e. m. i samma bröllopsgård. — Idelig ungdom och tjockaste slägten församlas på Caffe. Strömbäck med fru — flickorna Bäck — moster Schioman — („Hvad det är roligt att se så mycken ungdom!“) — sedan Lindqvistarne, Lithénerna — och hela skaran. — Marskalksembetet fortfor i dag och med än större värdighet, ty mitt knapphål prydde en qvist ur gårdagens krona, lön och souvenir på en gång. — Det hände sig sällsamt med ett törnrosblad, som jag bar före myrtenqvisten, så sällsamt att det sedan under hela qvällen satt vid Emilias venstra sida — naturligtvis af misstag — ty min insinuation: „du lyckliga qvist“ — begreps inte alls. —
    Dansråd var undertecknad. Gapisterna pinade fram en polonaise, som börjades af brud och brudgum i första rummet, — brudgummens mor och marskalken i det andra. — Gumman Sjöberg är ordentligt en älskvärd gumma — jag hade den äran en Svensk qvadrille, då mest idel fruar dansade; och gumman (som varit Mammas amma i sina unga dar) gjorde i sitt hjertas glädje så godt hon kunde.
    Trångt var det att valsa, och takten miserabel, men annars bra. — Potpourrie med Emilia och 2 Cotilloner. „Och tycker du intet att Thilda är vacker i dag?“ — „Jo, jag tycker det.“
    Efter potpourriet polska  — på den hade alla väntat — till den hade alla sparat sig — och det behöfdes? — Ty såg du nånsin små milda vågor i hast bli höga, — och såg du nånsin små ljumma vindar i hast bli heta — och såg du nånsin hur lågen vandrar i rosengårdar — och såg du Malströmmens cirkeldans — hur allt som nalkas i ringen måste — då såg du något som liknar detta — då såg du bilder af dagens dans.
    Det var en sällsam anblick — älskvärd och på samma gång nästan daemonisk — som hade vi tjusats af Oberons horn. — Alla svängde vi om — gamla mammor och mostrar och cousiner — och unga själar — alla, två och fyra och sex eller flera i ringen — sedan blefvo de många ringarne en stor ring och inom den stora ringen många små. Der sågos bland andra en gammal farbror med silfverlockar och svettig panna, — och en ung cousine i randig yllekjol och ganska hygglig, som dansar bättre än någon annan. — Och huru de små ringarnas banor stötte ihop med hvarandra och med de stora, och hur det redde sig allt igen, var gladt att skåda. (Parenthes: en gång, Emilia, dansa vi som Malströmmen — som „den röda“ uti mina promenader — ah! men se nu måste du också hålla min hand rätt starkt för att ej falla fastän vi slutat!)
    Så yra vi länge omkring i polskan — och när den slöts — hvad glans i ögat — och vilka pioner! nu först andas vi åter.
    Pellhållarne anstifta en complott — dess hufvudmän vill jag förtiga, medhåll hade de hos bruden och faster Engström, mothåll af flere — t. ex. Rosalie. De svalkade sig en minut efter polskan och trädde sedan fram till sina moitiéer.
    „Jag ville hålla tal, men har mist andan i polskan. Det är en gammal sed, och brudparets välgång beror derpå, — att pellhållarne få en kyss af sina moitiéer.“ — Hvad var att göra? — Det kalla förnuftet med sina motskäl hade ännu ej hämtat sig efter polskan. — Engströmarne — de afundsvärda — började — sedan jag — Emilias läppar för andra gången! — Sedan Holstius och Dyhr — men det såg och det hörde jag intet.
    Nu skingrade sig de unga själarne — röda och glada — marskalken erhöll många smickrande tacksägelser — och så godnatt. — Detta var nu Christine Bäcks bröllopp — roligt calas — och likt Lindqvistska Juntan, tyckte man.
    P. S. Men ej åt alla sade jag godnatt. Det korn ett bud, att någon väntade mig vid vägen — och det var vår Calle Helander. „Och du reser hem! — Nå ja, de foro litet illa med dig.“ — „Ja, det var skada att de ej ringo Walléen till Ultimus, som de hade ämnat.“ — Och så voro vi en stund uppe i våra Academica tills — då han reste och ej ville stanna qvar hos mig — alla gästerna voro gångna från bröllopsgården. Det var också egalt. Jag sade atjé! jag med.

    2. Thorsdag. Lisette reste med sina små. Gud vare med dig, min gu'pojke! Mellan dig och mig är precis samma skillnad i år som mellan din pappa och mej, och jag skall vara din vän och bror, liksom din oförgätliga pappa var min.
    Vår resa är utsatt till i morgon. Följakteligen tänka vi nu på afsked, och naturligtvis tänka vi oss då först till våra qvistar. — Der sitter Emil Lundmark — flickorna hade räknat hans gäspar till 56. — Vi tala om i går och om Helsingfors. Farbror Isak subscriberar på Kalevala — Castrén har sändt mig listan — Borgström junior kommer dit — och vår visite är kort. — Sedan Lithéns.

    3. Fredag. Resan uppskjutes till morgondag. — Emil — och portraiterna — och det förstörda souveniret — den utplånade förgätmigejen. —
    A: hos Hejko; — Nordgren och Dyhr — Jääkyntilet. — I detsamma visade sig irrstjernor på horizonten, och Nordgrens förkläde anlitas förgäfves.
    Flickorna Lindqvist och Sjöberg och promenade till Kudnäs — derifrån echapera bergena, men qvistarne gunga thé i aftonsvsalkan på lilla lusthusberget, „och edra skuggor på papper — lofva det! — Nej — ej! Och den 20 måste ni minnas mig; jag skall lägga patience om det. Har du då ingen lust att komma med?“ — „Nej, jag vet inte — intet just.“ — „Du sade åt Rosalie att jag börjat tala grannt.“ — „Ja, jag sa' det på Chr. Bäcks bröllopp.“ — „Tycker du då inte om grannt tal?“ — „Nej det gör jag visst inte“ „Är det säkert.“ „Om det vore säkert!“
    „Andra Françoisen på promotionsbaln, n'est ce pas mademoiselle ?“ „Ja jag tackar, men hur ska vi då bära oss åt?“ — „Jo, jag dansar med din skugga.“ — Adio — adio — men ej ännu — jag är ute i staden att vexla skjutspengar. — Då gå Emilia och Thilda utåt bron — och får jag escortera? — Och fram och åter på bron. — „Med invigningen af ert hus får ni vänta tills vi komma hem. — Ja dä'ä säkert det — hvad lif der skall bli!“ — Adio —

12 (23)  Resafrån Ny Carleby till Helsingfors Tavastmovägen.

    4. Lördag. Ödet, eller slumpen, ty begge benämningarna kunna här utan synd begagnas — har på sednare tider roat sig att förljufva mina Helsingforsresor med allehanda bihang, eller, för att uttrycka sig artigt, med ett högst agreabelt och angenämt bråk. Så händer sig nu att år 1840 den fjerde dagen i månaden Julius och precis kl. ½ 5 på e. m. aftågade från NyCarleby stapelstad följande, i två himlavagnar och en kurirkärra, uppstaplade sällskap: nemligen: 5 hästar — 3 flickor — 2 fruar — 1 rådman och en half Magister, hvilka alla, hästarna undantagna, på fullt allvar fattat den lofliga föresatsen att ha roligt, hvilket jag hoppas är en rolig och agreabel föresats. Af dessa omförmäldta voro nu Rådman och rådmanskan jemte kusken Lars — nej Weurlin — stationerade i statsvagnen — unga Lithénerna i himlavagnen med halfmagistern — nej kusken — på kuskbocken — samt Doctorinnan och demoisellen i kurirkärran — hvilket jag hoppas ingen har den djerfheten att förundra sig öfver.
    Samteliga befunno sig hjelpligen bra — och aftågade, som sagdt var, i fred och ro med de respekt. näsorna vända åt solen, södern, den stora verlden och Juthas gästgifvaregård att börja med. —
    Jag erinrar mig ej i hast något casus, der kusken varit resebeskrifvare, ehuru sådant låter säga sig mycket bra. Ty som han innehar högsta platsen bör han också ha bästa öfversigten. — Jag vill nu åtaga mig att bevisa möjligheten af förenämnda casus, ehuru summariter, det begrips, „jag har inte tid till annat, jag skall resa bort nästa vår“.

    1. På Simons G:gård träffades lemningarna af ett stort bröllopp — 180 gäster bjudna och dans från Onsdag till Lördag — ännu surrade polskan sedan all herrlighet för en timme sedan nedtagits från väggarna. Brud-gummen — „nog har han åren ren“ — var 20 år — bruden 18 — en vacker och älskvärd ung-mor, så godt som bara barnet. Hvem undrade att hon var blek (och derigenom ännu intressantare) när man visste att hon burit skruden i 39 timmar och dansat så hufvudlöst som det brukas, med både käringar och flickor — om man också icke räknar 3 nätters vaka och en 20 årig brudgums kyssar — saker som alla bleka, och de sista allramest. Det var intressant allt det der.

    2. Varning att ej betala i förtid, synnerligen vid grindar, ty då händer, att grinden släppes medan slanten uptas af ungarna.
    Natten passeras på Dahlkarl i Wöro — ett godt ställe — ej utan en dråpelig souper — hvilket har sina goda sidor alltid, och på resor isynnerhet. — Oaktadt kuskens goda föresatser, ha hans eftersatser fått någon motion — och dessutom ett regnbad — så att hvilan bekom väl.

    5. Söndag, På Dahlkarl skedde stor rafistulation {ivrigt eftersökande} — passen till Petersburg, ove! — men passen äro med. — Vi tåga åter af — sedan vi träffat Frosterus, som förundrat sig öfver parasollerna på planket.

    Kl. 10 till 1 på Lillkyro prostgård hos Lisette — en stor, ödslig bygnad — ödsligheten kom af den oformligt höga och stora vinden med alla dess kamrar — för öfrigt vackert hus och väl beläget nära Kyro elfven, med skuggrika rönnar och askar på 2 sidor och en vacker gård. Pastoratet arrenderas nu ut. — Dejeuner dinatoire. — Lilla Fanny lemnas i pension hos sin Mamma.
    Öfvergående regnbad. — Natt i Ilmola — i ett rum — och afslagna propositioner. — Mattila hette gården, låg i Kauhajoki.
    S. d. — Nära Talvitie i samma Ilmola bo Forssells fruntimmerna dricka thé der — Unga Forssellerna — agreabla flickor — besöka oss som hastigast — det var på qvällen. Jag hade nyss slutat en promenad utåt vägen. Landet är flackt, skoglöst och enformigt.

Kyro fall omkr. 1840.

    Obs. — oförvägenhet i hög grad — en pojke klättrar längs klipporna ned på sidan om fallet — lägger sig ungefär vid dess midt ned på en sten och dricker — troligen för att bli sedd och beundrad af oss — det var väl en vanlig sak för pojken, men ej för oss.
    Vägen framåt omvexlande vacker, men dugtigt backig. Gamla herrskapet i statsvagnen klifva i början ut hvar gång det skall bära uppföre, men afstå snart när denna motion blir för tät och för besvärlig.
    Dagen var ovanligt varm. Efter dess och förra nattens mödor hvila vi på Mahnala — ett förtreffligt ställe med två hyggliga Cajsa Lisa — och lika så hyggliga bäddar. —

8. Onsdag. På Ylijerfvi var det vi lågo, 5 fierndelar från Tammerfors, i Ylijerfvi kapell af Birkala socken. — I hällande regn kommo vi till Tammerfors, torkade oss der, väntade på Mamma som kom efter, och på gubben Maths som besökte Lundahls — intogo déjeuner dinatoire, drucko caffe och begåfvo oss derefter (med det samma vi afreste) till pappersfabriken, hvilken jag sett förut och till Nya bomullsspinneriet,  hvilket var något vida vägnar mer än man i vårt land förut sett i den vägen.
    Med oss följde som cicerone en af Lundahls bokhållare, som stod sig mera slätt med gubben Maths, som ville ha noga besked på allting.
    Der sågo vi först det ofantliga vattenhjulet i gång, med dess colossala dimensioner, vandrade sedan från sal till sal, från våning till våning och voro alla storligen förundrade och nästan häpna — änskönt vi allsintet läto påskina sådant för bokhållaren. — I sanning, det var intressant! Dessa stora salar, denna mängd arbetare, dessa blanka machinerier alla i rörelse, och, midt under detta, denna djupa tystnad blott afbruten af machinernas klappande och surrande, sådant hade vi aldrig förr sett. Man visste liksom ej rätt antingen machinerna, som arbetade så flinkt och så skickligt, voro förnuftiga varelser — eller om ej de menskliga varelser som vandrade der af och an, hvar och en på sin afmätta plats med sitt bestämda, enformiga arbete, voro medvetslösa, sjelfva med vattenverk gående machiner. — Menniskan en machin — gode Gud! denna tanke blandar dock en hemsk och nedtryckande känsla i det lifliga intresse som väckes af dessa snillets beundransvärda konstverk och den Brittiska industrins framsteg äfven här uppe i vår aflägsna Nord.

Tammerfors omkr. 1840.

 
   500 arbetare, mest barn och unga qvinnor, funno här sitt bröd; men 12 timmars arbete om dagen i dessa folkupfyllda rum och med denna lilla motion, hvad säga läkarne om det? — Bland annat voro här 36 väfstolar i gång — hvar och en väfde 20 alnar om dagen och hvar aln betalas med 12 sk. — vackra summor redan det! —
    Bland arbetarne var äfven en Rysse. Man hade slagit vad med en fabrikant i Petersburg, att de finska arbetarne skulle hinna både mera och bättre än de Ryska, och Ryssen var nu hitsänd för att derom öfvertyga sig.
    Från detta „vårt Finska Manchester“ begåfvo vi oss kl. 6 a. och hamnade omkring kl. 10 på Onckala — till stort bekymmer för Moari, som hade Landsh. Langensköld med sina tärnor före oss inqvarterad. — De reste till bröllopps till Idmans på Hattanpää — dit förmenade man i morse att också vi skulle bege oss. — Moari ställdes til freds med goda ord, och vi slumrade syskonsäng allt hur det föll sig. —

    9. Thorsdag. Kl. 8 från Onckala, kl. 12 middag på Ilmoila — och sjelfbjudna gäster på ett bondbröllopp — der vi emottogos gästfritt, visades in i främmandrummet, begapade brud och brudgum — ett par beskedliga utspökade figurer, tout comme chez nous — trakterades med musik af en brofogde och f. d. gardist, och med bränvin af talon isäntä, hvilket tacksamligen smuttades uppå, hvarpå vi önskade „Jumalan onni ja kaikiä hyviä“ och gingo vår väg, sedan flickorna beundrat en skönhet, en annan Ojan Pavo — och jag gjort dem upmärksamma på min gamla observation, att man aldrig träffar några unga flickor, eller ens drägliga qvinnoansigten, men deremot ej så sällan rätt vackra karlar i Tavastland.
    Tre ting af min upfinning roade flickorna: min örtagård, mina „Cajsa-Lisor“ och min „Ransi“ — ty „ptrrroh! der är en blomma vid vägen“, och „hyväpäivä Cajsa Lisa!“ och “Hansi! Huuti, Ransi!“ — voro utrop, som jemt återkommo ock icke så sällan hade sin fulla riktighet.
    I förbigående kan nämnas, att vi i allmänhet hade godt om glada lynnen och om ord i allmänhet; — till och med i backorna hade vi våra små historietter, Rosalie de vida vägnar flesta och längsta. Jag förgäter icke så snart huru rädda vi blefvo, att gubben Maths skulle — (jag hittar ej nu något bättre ord) storkna af skratt, der vi åto kött på Talvitie och jag kom att yttra mig något för hastigt om köttsens begärelser. — Aldrig såg jag maken till lustighetsparoxysm.
    S. d. kl. 2—6 e. m. drucko vi Caffe i Tavastehus, prisade dess kringlor och dess vackra belägenhet, promenerade ut till slottet och vågade oss in i dess hemska gallerier bland lösdrifvare, Ryska officerare och annat pack, och plockade förgätmigej till åminnelse också här. — Natten tillbringade vi på Turckhauta i sällskap med Turckhauta ättens gamla anor, målade, somliga af Raphael, somliga af Albrecht Dürer m. fl.

Tavastehus omkr. 1840.

    10. Fredag. Fortsättning. — Tecken till promotion: alla skjutshästar tidigt utgångne. — Professor Ilmoni. Middag på Nuckars — och litet oljud från statsvagnen, — litet kanondunder från Amiralskeppet derföre att fregatterne understått sig att missförstå ordres och äta filbunka en timme för sent — hvartill kom att en del af flottiljen fick 3 timmar vänta på gynnande vind eller skjutskampar med andra ord. — Äntligen — efter förunnat sällskap med ett par corvetter, Granfeltar och Hackzeller — embarqueras åter — sättes alla segel till — och stötes tillsammans med amiralskeppet vid Helsingeby. — Här doppas i caffe, hvarpå hela flottiljen lyfter ankar, afgår med förlig vind och inlotsas af undertecknad lyckligen i hamnen Helsingfors kl. 8 och 2 minuter på Fredags qväll — efter en agreabel seglats af 7 runda dygn. —
    Men nu är fråga om ankarplats. — Salig Norberg tar intet emot, vi måste då lovera in till Gästgifvargården. — Undertecknad tar isvoschik; kör grasatum efter Blank — hemma — på spektaklet — hos Rosenkampffs — förgäves, framför Madarnes inbjudning att taga logis hos henne, — och bogserar följagteligen hela armadan dit in, ej utan ett betydligt haveri i portgången. — Här tacklas nu af — till stor förvåning för en kryssare som prejade oss an och mente att vi gjorde oss fåfängt besvär — och saluteras med „välkommen söta syster och söta Mina och söta flickor — och söta svåger“ och „förlåt söta Augusta“, med mera som ej så noga kan specificeras.
    Här sitta vi nu, dricka thé och se trefliga ut, — här lemnar jag nu flottilj och besättning i säker hamn — och här slutar också min Resebeskrifning.