AUGUSTA 1840.

    5. Onsdag.

Min 12:t e  (24) resa från 
Helsingfors till Ny Carleby.

    Skedde så, att jag kuskade lilla lätta Britschkan, der Mamma och Sophie suto inne. — Kl. var 11 f. m. då vi sade atjé åt H:fors, af hvars praktfullaste sida vi nu sett nog, och der vi varit vitne till fester och scener, hvars minne sent skall dö — — — Atjé H:fors! Denna gång har jag mera än förr skänkt dig min nåd. — Blif den ock hädanefter värd.
    Blanck följde oss till Helsinge. Resan gick bra. Vi kommo till Turckhauta.

    6. Thorsdag. Mig väckte den glada Sophie med caffe. Mamma ropade inne i kammarn sitt godmorgon. — Vi voro trefliga till sinnes och kommo sålunda lyckligen till Ponsa. Då hade sällskapet ökats, neml. med Doktor Wolff, den rödlurfvige, glupsk i åminnelse som började springa efter vagnen från lImoila. — Wolff fick han heta efter original Wolfen som utgjutit sina känslor i dagboken på Olkola, börjande: „Schent! micke bra“ o. s. v. Sällskapet bestod således af 5 individer — den femte var en liten strömrensare som Werfwing skickat med oss, och som på Ponsa, der han skulle vakta vagnen om natten, behagade rensa våra kringelknyten, hvarföre skrupens vankades på morgonqvisten.

    7. Fredag. Från Ponsa till Kanganpää — lyckligen och gladeligen genom backornas land. En gång i en af de gemenaste backarna hände likväl att vi snurrade på 2 hjul i kroken vid brådjupet, men vi knallade oss med Guds hjelp på alla 4 igen.

    8. Lördag. På Kanganpää sofva vi i gamla gården, icke i den, der kors stod på väggen. Vi kommo till Kahra vid middagstid, men — dumma öde! — ej till mitt Kahra, utan till granngården, der till på köpet ingen mer än ungarna fanns hemma, „isä ja äiti on kaupungin lähtenyt“. „Det qvittar mig också lika, bara vi få middag.“ „Har ni nypotäter?“ — „Ei ole.“ — „Nå, om Mamma väntar litet, skall jag gå till granngården och höra åt der.“
    Jag kommer in i stugan. Der sitter en tandlös käring vid spisen, fan har sett sådana figurer förr på Kahra. „Onko teilä uusia perunia?“ — „Ej ole niitä vielä.“ — „Misä tälä talonväkiä?“ — „Nä menivet eilen kaupungin.“ — „Tiina ja Greta kans?“ — „Hä?“ — „Minä kysyin misä nuori ementä on.“ — „Ompi Tiina kotona, sielä näky olla.“ — Och dervid pekade käringnötet på åkern utanför fönstret, med litet långa ögon. — Der fann jag också menniskan, hon räfsade hö af renen. — „Hyvä päivä, Tiina!“ — „Nåh, taas nyt Helsingistä tultiin?“ — „Taas — misä Greta on?“ — „Heinässä jo mennyt.“ — etc. — „Greta nyt morsio jo.“ (Blixt i ett enda ord! sade Almqvist. Här vore nu ställe för en tragisk effect, men jag sade med lätt lugn:) — „Vainiin sanotiin! iloisia sanomia se on. — Ja kenän morsia?“ „Hangolan pojan, toki se nyt on“. — (Hangola! hvilken musik i detta ord! Jag skänker Hangolas gosse, bara för namnet, min nåd) Hvad nu vidare afhandlades på åkerrenen, det har jag nu glömt. Om ny-potates var det nu icke. — Mamma tyckte väl med skäl att potäterna redan bort vara både köpta och kokta — just när jag klef öfver gärdsgården igen kom Mamma på gården att se efter mig och potäterna —.
    Vi måste dinera dem förutan. Undertiden kom nuori ementä till grannas för att snaska sig till litet Helsingin muroja åt barnen. Det också lyckades. „Millonka nyt teiän talossa hää pidättän?“ — „Luule mine, syksyn puolessa pitääpi nyt vanha riari tulla häällä.“ — Åt Helsingland med dig, men — „ja! jos pääsätten vain“. — Och så reste vi af med ett: „sano tervesia!“ i flygten från kuskbocken. — Och derpå kommo vi till Lahti och lågo der. „Roska väkiä“, d. v. s. Landtmätare lågo i andra kammarn.
    I Kuortane mötte vi Högdahl med fru åkande uppför en vacker skogsbacke. Dem helsade vi på. —

    9. Söndag. Från Lahti begåfvo vi oss Söndagsmorgon, och nu började det lukta hem. Besökte så Kauhava  gamla, ruskiga 1668 upbygda kyrka, der Gudstjensten ännu ej var börjad, och ett par timmar sednare Ala-Härmä kyrka, der Tuomas Calén just slutade sin predikan, som pressat stora svettdroppar ut på hans panna. Ofvanför dörren läste man årtalet 1700. I Kauhava märker man mycken pietism i klädernas snitt, i Härmä deremot knappast någon — och Härmä ligger dock emellan två till en god del omvända församlingar. — Så mycket gör presten.
    Hettan var stark vid middagstid. Genom den sköna tallparkens svala skugga vandrade vi fram till prestgården, dit Mamma och Sophie gingo in „för att begära dricka“, medan jag väntade vid vagnen. Efter en stund kom der en halfvild unge ut, som varsamt nalkades och klappade Doktor Wolff, der han låg och flämtade med hängande tunga på ljungen vid vägen. — Det var gamla herrskapets fosterdotter. Snart kom också det väntade budet: Stig in! Och jag steg. Der såg man nu en prästgård i landtlig enfald: sal, förmak och sängkammare. Ameublemangets beskrifning går jag förbi, dock kan jag omöjligt förgäta Kejsar Alexanders kroppsstora, fast mindre lyckade, bild i salen, och i förmaket en modern, rätt vacker bordstudsare {pendelur avsett att stå på bord}, på hvilken likväl flugorna varit nog oartiga. — Gumman Caléns ryktbara välmening förtjenar vår tacksamhet, men behöfver ej våra loford. Vi voro ganska hemmastadda. — Så fogade nu ödet också, att friherrinnan Stromberg med fröken dotter voro hit bjudna till middagen. — Rätt agreabelt — dock torde fröken med skäl ha fasat för mitt långa, — visst tumslånga skägg. —
    Vi spisade alltså: fläsk och potates, ärtskidor, gäsmjölk, plättar. — Derunder kom gubben Tuomas hem från kyrkan, helt echaufferad, stackars man — Hans beskedlighet var i dag alls icke af det löjliga slaget. Mig behagade dock gubben i sin enfald; också när han slog upp den välkända skänkklaffen och bjöd den beryktade snapsen — också det var välmening, och välmening är aldrig att förakta i denna egoistiska verld. Tre koppar kaffe drucko vi efter måltiden, sade derpå en uprigtig tacksägelse åt det beskedliga folket och foro våra färde. Klatsch, — hästarne fingo sträcka, och ett par timmar derefter i den herrligaste aftonsvalka sågo vi NyCarleby torn förgyllas af den sjunkande solens glada strålar. — Fram rullade vi då öfver bron, beundrande Bergerska husets plötsliga hvithet, skramlade öfver gatorna, finnande toma fönster, blott hos Bromans en mängd välkända physionomier, rullade ut genom tulln och in genom egen grind kl. 8 1/2 a. och voro sålunda, efter mer än 5 veckors bortovaro, derunder vi rest hundra mil, och sett hundra präktiga saker, lyckligen komna till vårt lilla älskade Kudnis hem igen.
    Här slutar också mitt häfte, som innehåller mer än något annat af mina snart 13-åriga dagböckers många andra sidorika, men intressefattiga, småpratiga och andligen skräpiga häften.

———

{Värshusets norra fasad. En mycket intressant bild med tanke på att man ser de båda spängerna. Den vänstra ledde till Brunnshuset och den högra över kvarndammen.}

    12. Onsdag. Om jag sade att jag i dag stökade i mitt Herbarium, ometade med Oskar och skref i min dagbok ett obegripligt ord som heter: osvärta, så vore dermed icke mycket sagdt. Derföre tiger jag.

    13. Thorsdag. Ruskigt är mitt ärfda herbarium, dammigt och maligt.
    Dyhr berättar på qvällen att han haft bref från Petersburg.
    

    14. Fredag. Herbarium. A. med Sophie hos Johanna Calamnius. — Der beskrifvas 3 farliga rymmare, som krupit på alla fyra i skogen; den fjerde glömde man beskrifva, men jag kan i tysthet nämna att det var en väderfänrik som vid vår ankomst rymde in i salen. —
    Samma qväll slås keglor på Brunnsholmen. Der träffas zum ersten Mal Forsström från H:fors. S. d. reser Turdin ut med Broman, och hvem undrar dervid på tårar och beklämda hjertans tysta sorg?

    15. Lördag. Sju marker {ca 1,75 kg} skön id på f. m. och på e. m knytfärd i båt med Sophie, Fanny den stora och elfva mörtar. Knytena blefvo då ändtligen orörda, ty becksvarta molnkorpar flögo med vindsnabba vingar högt öfver himlen. Då började det brusa och susa sunnanifrån, vi måste landa nedanför Ragnörn, och i detsamma började en sådan takdropp från det svarta hvalfvet, att aldrig Noach såg den värre. Hem kommo vi, efter att ha klifvit öfver 3 eller 4 gärdsgårdar, temligen väl tvättade. Ty till oss hade Almqvist rätt väl kunnat adressera sin naiva fråga i slutet på Ormus och Ahriman: „Hvarför är allt en trasa?“

    16. Söndag. Östring improviserar. Sankt Henri Collekt.
    S. d.  Harald med Mamma. Korparne visade sig åter. Vi blöttes en smula och måste echapera in till Isakas vid vägen. —
    Gumman Wacklin förunderligt kry. „Det är glädjen att se er.“
    Från ålderdomen och sjukbädden kommo vi till barndomen och den vackra glädjen. Barnbal var hos Sunds — vi veko dit in och sågo på barnen. Mig rann i hågen när jag var ung. — Lindqvistar voro här också men af minsta slaget.
    

    17. Måndag. Regn. — Lundmark har bett mig komma och beskrifva. „Ja, farbror, vackert var det, och musiken kanske det vackraste af allt“. — Derifrån kommo vi på capitlet Petersburg, Stondoms fönsterrutor, museum och uproret i Seraillen.
    På aftonen gjorde jag rosenperlor. —

    18. Tisdag. Somliga dagar äro arbetsdagar, somliga lathundsdagar, somliga sofdagar o. s. v. — men denna dag är en resdag. —
    Att börja med kom  Janson  resande med vår kärra, och frukosterade hos oss; derpå reste Oscar och Josephine Calamnius till Uleåborg. Derpå reste Stina Sigfrids till Lillkyrö efter Lill' Fanny. Och derpå reste jag till Alörn på invite af Berger.
    Oskar,  — som man nu vanligen stafvar med k — Oskar är ett eget stycke pojkfigur, ett bortskämdt barn, skarpsynt och qvick, men sjelfklok och egenkär, småklok men mycket barnslig, klemig, klen och vuxen i förtid, alltför liten praktikus i verlden. Och dock vore han lätt att böja, om han behandlades rätt; hans fel äro alla på ytan ännu, och sådana hjelpas.

A l ö r n.

                     Nu är också att förtälja hur
                     förträffligt fångna fisken,
                     abbor, mört och lustig löja
                     smakte — — men som ämnet icke rätt väl lämpar sig för poetisk behandling, så öfverlåter jag resten åt läsarens inbillning, och går i stället att beskrifva den sköna Anna Maja, som vid denna tiden mejade ängarnes grönska på Alörn, kokade potates i gamla stugan och der bortslumrade en Augustinatt ungefär 4 famnar (neml. längdemått) ifrån undertecknads menlösa bädd bland högsängens lefvande hö — — — — alldenstund du Allra bästa,

angenäma Anna Maja,
din potatesgryta ännu
ej på länge börjar koka,
kom du bort i vackra qvällen,
skumma qvällen, kom till backens
brant och hjelp mig tvinna refvar,
Se så skall jag säga dig hur
svarta silkessnaror snos och
hur i dem man fåglar fångar —
Sen så skall jag dig berätta
bästa sätt att tvinna refvar
och på refven fästa krokar
för att fiskarne må nappa,
fina udden ej begripa,
stackars narrar.
Det är visst, att hvita stjernors
vackra sken är skymdt i afton,
hafvet dånar dåft mot stranden,
men sin vinge vinden hvilar
i den gröna granens grenar.
Bättre refvar fick jag aldrig. —
Nu du allrabästa Anna,
angenäma Anna Maja!
din potatesgryta kokar. —

    — Men du, Petterson, dansmästare der på lafven! hvad är det du har för dig? Vill du hålla dig på mattan, din inbitna skälm! — „Hör du, Petterson, — hör du inte hvad rådman säger. Hut! Ge mej si, huru många äro vi här på lafven? 7, 8, 9, 10 personer. — Tig nu en gång och väck inte opp herrarne der i andra sängen.“ —

    19. Onsdag. Morgonen kom och vi metade. Metningen gick, och vi fingo den morgonen intet, Berger beklagade sig. Derpå togo vi en stakan skönt doftande coffea admirabilis. — Sednare satt jag i viken och plockade abbor efter abbor opp, i det vackraste solsken satt jag och såg på vågornas blå och på strändernas ljufliga grönska. Herrar och damer gingo parvis i lunderna. — Liselunden var sval och angenämt frisk att promenera uti. — Jag lade till quaierna af Charlottenlund; der träffades paren — Hammarin med fru — Collander och Elise Sjöberg — Lybeck och Louise Sjöberg — Nordgren och Augusta Lindqvist — Oh si beau! — „Och kommer inte lilla Augustas syskon snart?“ — „I nästa vecka“.
    Sednare på dagen blef ostlig storm. Båten hölls ej i bugten mer och fiskarne ville ej nappa. Då reste jag hem med Dyhr, dock ej förrän efter ett glas Spanskt vin med Törnvik och Dyhren.
    Hem vandrade vi från Åminne. På Kudnäs voro Turdins och Hejko — dem följde vi hem. —

    20. Thorsdag. Den klara himlen, de svarta rosenperlorna och Dyhrens diner på Kudnäs. På qvällen en grön Brunnsholme med grinande blarar och mordiska husarer. Sköna äro deras hugg, fallande under form af skrapnos.
    S. d. Platens afskedsvisite hos oss — „till Grusien skulle han resa för att efter sex år få afsked med pension. Det var också med nöje som han lemnade en tjenst, der han jemt varit exponerad för obehaget att antingen göra sina tjenstekamrater olyckliga, eller sjelf uppbära skulden för deras fel.“ — Sednare förljöds: den ädelmodige Captenen var utan skjutspengar, och ännu mer utan credit. Ädelmodigt beslöt han att Prosten Snellman skulle betala fiolerna. — 12 års brefbärararfvode var ju obetaldt (NB. det hade S:n med någon slant i gången betalt åt pojken som bar) — Alltså går han dit med Lundmark och insinuerar på artigaste maner i verlden en räkning på 50 Rdr B:co — prostgubben häpnar, ruskar peruken och säger nej — herrarna bli heta — L:rk ruskar, som han brukar, i ifvern på sin käpp — prostgubben tänker att det skall gälla hans gamla rygg, och betalar — då har Ulla ropat åt prostinnan, och prostinnan rusar in i nattmössa — och skandal blir det — och ord blir det, ord och inga visor! — ord hvilka sedan flyga kring lilla sqvallerstan med benäget biträde af Benzelstjerna. — L:rk var dum den gången, kamraten kände man förut. — Vidare förljudes sedan: också denna Snellmanska tröstekälla sinade bort i obekanta hål; den ädelmodige Capten fägnade derföre Munsala prestgård med en högst artig visite — och det skall ha lyckats.
    S. d. komma lilla Fanny och Stina tillbaka — och berätta mycket.

    21. Fredag. Idväder — fugtigt och varmt. Också kom jag hem med 12 £, sedan de största sagt atjé i förtid. —
    Mamma och Sophie gjorde derföre försök på e. m. — himlen var den vackraste, sjön den lugnaste — på afstånd hördes ett skott som small, och åror blänkte i aftonrodnaden. — Vi ankrade vid Nålörn och längre, men inga fiskar fingo vi ändå.


    22. Lördag. Hela familjen är utrest till Alörns Wattu-ungar för att berga hö. Resan räcker från morgon till qväll; vackraste sol skiner öfver gladaste grönska. Middag spisas i gröngräset — hela sälskapet, arbetare, bärplockare och metare, serveras med caffe. — En ofärd — dock utan ofärd — gjorde vi till Lillholmen, Mamma, bånen, Greta och jag, loverade mellan klippor och ref och grund med oförrättade ärender — sist metade sällskapet. Återresan gick öfver lillfaret, söder om Djupsten, 2 båtar högt. Här stadnade vi på grund, men Stina öste en skopa vatten ur båten „för att det skulle bli mera vatten i sjön“. — I Ragnörn var åter för mycket, der hjelpte inte att ösa ur sjön i båten. Utan vi drefvos af strömmen mot en sten och båten slog tvers — vi arbetade som hundar innan vi kommo upp genom det gemena hålet.

    23. Söndag. Östring predikar 3:dje gången å rad. Lyses för Marklund och Lisa Häggblom, för Simon Präst och Brita Dahlsten. —
    S. d. Med fruntimmerna hos Benzelstjerna. Dit kom gumman Calamnius och beskref en ung resande lärd „som var så ensam“. — Mannen var en student från Dorpat som hette Heller och varit rest åt Lappmarken — en Entomolog {insektsforskare}. — Vi följdes åt med Nordgren till Prosten som såg litet sarkastisk ut — synnerligen då Hegel nämndes, ty talet var om älsklingsstudierna vid våra resp. Universiteter. — Också prostinnan visade sig nådig och vältalig „om det dåliga folket och nutidens ungdom som har så stora pretentioner“. — Intet thé bestods, men i stället souper, stekt abbor, smultron med grädde och pankakor! — det bästa som här vankades, ty ynglingen Heller var nu som folket är mest.
    Nordgren beskref prostgubbens dåliga fides för Gaimard et Comp. och hur han om dem nytjade ordet Charlatan så att G. hörde det. —

    24. Måndag. Rymmare vid Lippjärfvi, „i rödrutig tröja med lippa på axeln“. — Ryktet flög kring bygden, folket vid Lippjärvi sågo efter sina lästa dörrar, och Wahlbergs i staden, som saknade 2 kor, blefvo högeligen ängsliga. Men rymmarn var jag som på vackra morgonqvisten promenerade ut ända nära Kofjoki, egentligen för att taga vatteninsekter, af hvilka jag likväl ej fick mera än 5 species. —
    S. d. tog familjen torrhö vid Åminne med Turdins och Hejko. Barnen rasade i gräset och ville ha omkull Dahlsten. — Gubben beskref sina krigsbedrifter och hur han kort före Oravais slaget lade kronans persedlar på trossvagnen och sade: „Nu går jag hem, för jag härdar inte längre ut — nog har herrarna hört talas om Spanska trafvarn“. (6 veckor derefter var gubben i Herranom.)
    Plötsligen uppstod ett rop: Gustaf hade satt sig i en myrstack, och började märka oråd. Det var ej hjelpt med att stiga opp igen.
    Före hemfärden besågs Beckbruket. — 22 år har jag varit i N:by och ej sett det invändigt förut. — Hejko och jag promenerade hem, vi skulle ju möta Lindqvistarne och kanske bli laquejer ett stycke väg — men nej, det är roligt här i Kokkola — fan! sa Hejko.

    25. Tisdag. Men på Söndag följer Måndag och kl. 6 ¾ a. förde mig ödet och mina aningar på vägen åt NyCarleby. Jemt var jag kommen till grinden vid vägen, då der skramlar en chaise — chaisen var möjad — der kommo våra qvistar. — Det är roligt här i Jeppo ändå.
    Jemt var jag också kommen öfver torget, då mina ögon falla på gubben Maths, som knyter sin halsduk för spegeln. Der voro våra Ryska Lithéner. — Och o Petersburg! o Peterhof! o Peter den store! o kejsar Alexanders lappade stöflor! o Peter den stores afviga rock! Här voro de nu — och o Ryska pepparkakor! här är godt att vara här i NyCarleby. — Flickornas glada ögon! det är roligt att se er igen.

    27. Thorsdag. Men i dag äro vi hos qvistarna. Och hvad säga vi nu om rummen? Bra. Sköna, ljusa, glada, goda för musik — deri gjorde pappa Isak rätt — och annars trefliga svalbon. Ett  m e n  har jag dock, fast det angår ingen, — och det är att öfra våningen, så in- som utvändigt är gynnad på den nedres bekostnad, men står man åter i den höga, fria, luftiga salongen med dess musikaliska gipstak, så tycker man med Myréen, att „så är det, och dä' rätt, och vore det annorlunda, så vore det orätt“.
    Oss möta flickorna deruppe — i salongen är gladt att vara — vi dricka dess välgång och deras, som bo i den.
    Och Emili spelar Auroravalsen — hvar ton var frisk. Så vill jag. Så som Emili nu sitter och skalar apelsiner, så satt också nådiga Hjärnan i somras — smickrande liknelse! Visa att du kan vara nådig också.
    „Huru länge blir varelsen i Gamla Carleby?“ frågade en gammal fru. —
    Horoscoperna äro komna ur modet, liksom mycket annat. Och likväl ha födelsedagarna sin betydelse. — Vore det blott så sannt, att jag är född Felix, som att Emili är född Zephyrina — är kommen som en vestanfläkt i verlden! — Thilda är född på Cleophas, men Augusta kom på Urbanusdagen som ett yrväder in i verlden. — — — — —
    I går ett år sedan kom Emeli till Fiskars — i går ett år sedan satt jag på min ensliga ö och skref i mina promenader.

    28. Fredag. Himlen var mulen, det duggade smått. Ute satt jag i min båt nedanför Ragnörn. Anna Maja hade fullt att syssla, älskvärd var hon i idarnes ögon, älskvärd och försåtlig, ljuf att kyssa på uddhvassa läppar — men en gång kysst gaf hon utan räddning döden! Sådan är frestelsen i qvinnohamn — udden är dold — på rosenläppar bor stundom döden. Hem kom jag med 1 L£ 6 £ id och brax. Och Mamma förundrade sig, och mitt rykte gick ut i bygden allt rundtomkring.
    A. med Sophie hos Lithénerna. Ännu funnos Petersburgska pepparkakor — vi mönstrade nya meubler. —

    29. Lördag. Aftonen hos Turdins. — Hejko bekymrad för vänskapen. —

    30. Söndag. Fonselius. — OStenroths. OLindqvists; fastän Sjöbergena spelade der och Emili bett oss. — Men visite hos Häggströms — rätt trefligt par, som alla par när begge äro unga och nyss förenade.
        Sophie H. spelte Norma och några andra stycken med skön touche. Vackra fingrar! begriper du deras värde du musikaliska menniska? — Knappast. Dock förlåter jag dig, blott du begriper hvad det är att vara ett så vackert hjertas resonansbotten. Ditt val ger anledning att hoppas det, och jag prisar ditt val.

    31. Måndag. Våra vara bjudna till Turdins på Wennerholms m. fl. Men mig grep en orolighetsanda. Ut gick jag till Brunnsholmen, ingen var der, mer än Werfwingskan. Men qvällen var mild, jag reqvirerte thé och penserade på gungbrädet i aftonsvalkan.
    Collander och Nordgren kommo då — vi slogo keglor som vanligt.
    Sednare hos Turdins. Maria Wennerholm beskref kejsarn och sina små Ryska minnen, — flickan var treflig.
    Hejko projecterade Gondolieren, jag accompagnerte. Nordgren sjöng Schilulilulilu — Ziguenarvisan — Die Sonne erwacht m. fl.
    Nordgren är en af de få som kan och vet mera än han synes. Han är ett stadigt och redigt hufvud. — Min man är han. —
(Nov. 4.)