Ellida var det stoltaste fregattskepp i finska flottan. Höga reste sig dess smäckra toppar mot den stormiga skyn; var rå var så smärt, var vant så fint graciös; hennes bog var kopparbeklädd, som en amazon i harnesk; hennes snövita segel flögo som svanor med utspända vingar över de blå haven. Hon såg ut som en sköldmö rustad till strid; en rad av vita kanonportar utmed hennes svarta, buktiga sidor visade hotande sina tänder åt Tunis' korsarer i Medelhavet. Men allt detta var koketteri, ett skämt för hennes vänner, en krigslist för fienden. Ellida var en flicka förklädd till soldat; handen hotande på värjfästet, krigaremössan trotsigt på sned, men skalken i ögat, gropen i kinden och ett litet klappande kvinnohjärta fördolt bakom tapperhetens uniform.

Ty Ellidas bestämmelse var den fredliga handeln. Bakom hennes vita styckeportar fanns icke en enda kanon, som på allvar kunnat splittra korsarens master. Längst i fören dolde sig blygsamt tvenne små skeppskanoner mellan trossar och kättingar, oskyldiga redskap för salut vid högtidliga tillfällen, såsom när hon, efter årslånga resor, inlopp i hemmets hamn och med flaggande master bjudit redarens familj på fikon och och äkta madeira. Men så lik var hennes tackling ett krigsskepps, att man i Gibraltar fordrat av henne örlogssalut och i Dardanellerna vägrade henne passage, innan hon legitimerat sina fredliga tänkesätt.

Ellida irrade vida omkring över haven. Längst bort i Levanten, fjärran i tropikernas och passadernas vatten hämtade hon lika villigt vete från Odessa och Smyrna, som bomull från Baltimore och kaffe från Rio. Hon var en stolt flicka på havet; man kallade henne rank, ty man hisnade för denna höga resning och detta smärta skrov av yppersta finska furu, som böjde sig för stormen, så att rårnas spetsar gjorde ränder i vågen. Men Ellida höll sjön, där mången annan tackade sin herre och skapare när han fick länsa undan i hamn. Jag minns henne sommaren 1835 i början av juni i Kvarken. Det var den gladaste tid på sjön, ty natten var ljus som den klara dag, och från kuster och skärgårdar for över haven en fläkt av vår. Det var en av Ellidas minsta resor; hon hade gått till Helsingfors med salt och gick nu därifrån uppåt till handelns idoga hamnar i Österbotten. Kvarken var stängd av glimmande is, på vilken de grå själarna [sälarna] syntes i stora skaror masa sig i skenet av vårsolen. Sex dagar å rad var där en spegelblank stiltje på havet; den ene seglaren efter den andre kom söderifrån, hejdades av isen och låg med slappa segel helt stilla som änder med huvudet gömt under vingen. Slutligen voro där fyrtio segel av alla nationer, men finnar och svenskar mest; och slupar ilade med årornas takt från skepp till skepp. Kaptenerna gjorde varandra besök; den vigilante fransosen, den stolte engelsmannen, den väderbitne amerikanaren försmådde icke en toddy i finska kajutor och bjödo igen på grogg och likörer.

Äntligen blåste där upp en rask sydväst, som friskade i och jagade vågen i skum mot de brakande isstyckena. Och de flesta av de fyrtio funno för rådligt att kryssa ännu ett dygn eller par, tilldess isen skingrat sig, men Ellida hade brått, hon hade icke på tre år sett hemmets hamn och ville nu andas ut. Hon vågade vad ingen vågade; hon klädde sina smäckra master i vitt från topp till däck, tog fart och rusade i djärvaste språng med sin kopparbog mot de trotsande ismassorna. Tre gånger måste hon backa igen, tre gånger sökte hon åter sin fiendes svagaste punkt och rusade framåt till storm. För varje gång tog hon stötar, som komma alla fogningar att knaka och alla spiror att darra. Där vara tre studenter ombord; en av dem var helt ung; han hade med barnslig lust klättrat upp på bovenbramrån; för varje anfall och strid klappade hans hjärta av fröjd, och han reciterade för vind och vågor »Fritjof på havet» — det var den tiden Fritjofs saga ännu var det högsta och bästa man visste.

Som en mård han flög
uti masten opp
och där satt han hög
och såg ned från topp.

Se, då simmar för Ellida
havsval, lik en lossnad ö,
och två leda havstroll rida
på hans rygg i skummig sjö.

Hejd med pälsen snögad neder,
skapna'n lik den vita björn;
Ham med vingar, dem han breder
viftande som stormens örn.

Nu, Ellida, gäller
visa, om du gömmer
hjältemod i järnfast,
buktig barm av ek.

Lyssna till min stämma,
är du gudars dotter,
upp, med kopparkölen
stånga trollad val!

Och Ellida hör
på sin herres röst;
med ett språng hon kör
emot valens bröst . . .

Ah, det var en fröjd i den susande stormen där uppe i den höga toppen av stormasten, som under skeppets stötar och krängning beskrev sina vida bågar i luften och stundom syntes nära att doppas i vågens skum! Och tredje gången bågnade isen och sänkte vid bogen sina vita ytor, och den saltgröna vågen överspolade dem och slök dem, och allt som skeppet skred fram, blånade i dess kölvatten en gungande fåra av krossade isbitar, de höjde sig åter över vattenytan och vitnade och slöto sig tillsamman och bildade, såsom det varit, ett fält av is, i vars råkor själarnas grå huvuden nyfiket tittade upp och åter försvunno. Men Ellida gick med seger igenom, vann öppen sjö och ankrade innan kort, med några skråmor i bogen, vid hembygdens kust.

Detta skepp, så stolt, så skönt och så djärvt, det blev ändå så olyckligt till slut! Dess historia liknar dessa sköna och beklagansvärda kvinnor som i höjden av sin glans sluta ett liv av segrar och kärlek i den plötsliga skuggan av en hastig död.

Det var byggt av Österbottens skickligaste mästare och timmermän, av det yppersta virke, efter en ritning som ansågs utmärkt. År 1828 om våren gick det av stapeln, hälsat av flödande druvvin och flera hundrade åskådares hurrarop. Men redan då gav en tillfällighet anledning till dystra spådomar. Allt var med stor omsorg förberett, bädden klar, rännorna smorda med finaste såpa och ställningarna borttagna. Kilningen begynte, första, andra, tredje gången. Nu rörde sig det vackra skeppet långsamt och majestätiskt nedåt sin sluttande ban; hurrarop stego mot skyn, och alla hjärtan klappade . . . då stannade skeppet hastigt och oförklarligt mitt i sin bana på bädden  . . . och så förunderlig syntes denna händelse — den första som hände Ellidas byggmästare, vilken byggt så många förut — att några påstodo en spik vara slagen under kölen av en illvillig hand. Det var likväl icke så. Efter fyra och tjugu timmars arbete, och sedan många fjärran gäster rest missnöjda bort, lossnade fartyget och flöt utan vidare ofärd stolt ut på vågen. Men folktron sade att skeppet spökade redan på varvet, och icke utan möda förhyrdes dess första besättning.

Därefter seglade Ellida nio år, icke alltid med vinst, men alltid med lycka. Om våren 1837 blev skeppet, nyss förbyggt, med särdeles omsorg utrustat. Det fördes nu av sin fjärde skeppare, åtta och tjugu år gammal, rask, djärv, skicklig och sjövan alltifrån barnaår. Besättningen utgjordes av fjorton man, alla utvalt folk, alla unge män — blott en eller två hade sett mer än trettiofem år, blott en hade, likt skepparen, kvarlämnat i hemmet en nygift maka. Aldrig hade ett så stolt skepp, aldrig en så rask besättning lämnat denna hamn. Ellida gick med plankor på Hull, därifrån till Sheels och därifrån med stenkol på Marseille, samtidigt och med samma last som ett fartyg från Vasa. Det var i slutet av augusti, när nätterna bliva mörka. Båda fartygen försvunno. Det rykte gick om Ellidas olyckskamrat, att en stormig natt hade en holländare påseglat ett okänt fartyg, som sjönk nästan i ögonblicket, men därförinnan hade en man sprungit upp på det sjunkande fartygets bogspröt och ropat på engelska: »Jag är kapten N. från Vasa; hälsa min hustru!» — och därpå begrovs han med skeppet i vågorna.

Men om Ellidas öde hördes icke knäpp eller kny. Månader och år förgingo; redarna korresponderade på alla kända hamnar vid Kanalen och Spanska sjön. Förgäves, intet spår; Ellida hade osett, okänt, men icke obegråtet sjunkit i nattens mörker och havets djup med sin last av sten, och när året förgått, då ringde klockorna i fädernestaden för femton män på en gång, begravna i blomman av sin ungdom i sjömannens stora gemensamma, brusande grav, den blå oceanen.

År 1830 i medlet av juni — om jag minns rätt — gick Ellida med saltlast till Uleåborg. Priset för denna last — med eller utan avdrag — utgjorde elvatusen riksdaler svenskt riksgälds, och dessa penningar skulle skickas kontant till rederiet. Men att rekommendera dem per post hade, efter en halv procent, kostat femtiofem riksdaler i motsvarande ryskt mynt, och denna utgift ansåg sig kommissionären böra inbespara. Han såg sig därför om efter en resande, som ville åtaga sig att framföra penningarna.

Bland skolungdomen, som den tiden återvände till sina hemorter, var en stilla, drömmande gosse om tolv år, nära besläktad med Ellidas rederi. Honom anförtroddes den tjocka bunten av sedlar, somliga slitna och tummade, andra så rena och fina, som hade de nyss skådat dagens ljus. Var skulle nu pengarna säkrast förvaras? Kappsäcken, bunden bakpå kurirkärran, kunde så lätt råka ut för någon olycka. Då var den stadiga grå vadmalsrocken med sina stora svarta knappar av horn ett säkrare gömställe. Fodret uppsprättades, och sedlarna lades därinnanför, men emedan bunten i sin helhet varit för tjock, breddes sedlarna ut över ena delen av vadmalets insida, och därpå syddes fodret åter igen, så att ingen kunde märka det.

Där for nu pilten, kringstoppad med skatter, bokstavligen omgiven av rikedomens håvor, och likväl så tarvlig i sin vadmalsrock, på sin rankiga kärra, dragen av egen häst och körd av hans fars torpare. Elvatusen riksdaler, vilken omätlig skatt i hans ögon! Man vet vilken allmän respekt riksdalern åtnjöt, långt mer än den nära tre gånger drygare silverrubeln i en senare tid. »Det skulle jag inte göra för hundra riksdaler» var ett uttryck, med vilket man ville säga att hela världens skatter ej kunde locka en. Och nu elvatusen! Pilten tänkte: vad skulle jag göra med dem, om de vore mina? Jag skulle bygga mig ett slott av silver och guld; där skulle alla fattiga få mat och alla förföljda en fristad; där skulle jag inrätta ett stort bibliotek av de skönaste sagoböcker, om sommaren en trädgård med de skönaste frukter, om vintern ett palats av is och strax därinvid en himmelshög kälkbacke. Där skulle finnas de skönaste stålblå skridskor, de smidigaste skidor, inlagda med pärlemor, de mest elastiska bollar, stickade av guldtråd, och sed an . . . ja vem kan uppräkna alla de skatter, som detta slott skulle innehålla!

Emellertid sken sommarsolen het på den dammande vägen, bromsarna surrade runtomkring, och gamla Brunte gjorde sig icke omak att skjuta för hård fart i middagsvärmen. Pilten fick alltför varmt i sin vadmalsrock, drog den av, hängde den bakom sig över schäskorgen och somnade.

Om någon timme vaknade han därav att hästen stannade. Man hade kommit till en grind, och torparen befanns, också han, nickande i en behaglig slummer. Unge herrn reste sig upp i kärran. Utan att veta huru, hade han under sömnen påtagit kapprocken, som legat vid rockens sida. Han hade drömt en elak dröm; rövare med långa skägg, förfärliga dolkar och plymer i mössan hade anfallit kärran och bortrövat hans skatt, hans gyllne palats, hans skidor av pärlemor och bollar av guld. Han såg sig om efter rocken — och borta var den, verkligt och sannfärdigt borta! Han sprang ned, han genomsökte kärran, han sprang med hjärtat i halsgropen ett långt stycke tillbaka långs vägen. Ingen rock! Borta var hela Ellidas saltlast Borta voro de elvatusen — rövade, plundrade, stulna, vare sig av skogarnas troll eller klyftornas Rinaldiner, ty att hans skatt kunde försvinna så simpelt som genom att glida ned över karmen av schäskorgen, det kunde pilten aldrig föreställa sig.

Där stod han nu handfallen. Han hade varit en något viktig man förut. Han hade på varje gästgivargård, där man rastade, sett sig så betydelsefullt omkring, som om hela världen bort veta vad för en karl han var och huru han vägde sina elvatusen. Han hade tänkt: den där byn kunde jag köpa som den går och står, och han talade i sådana gåtor, att torparen Anders förundrade sig. Men nu kröp sanningen fram. Nu måste Anders få del av hans bekymmer. Det var ett märkvärdigt ögonblick! Anders förde handen i sin yviga lugg; därpå tog han ur fickan en ny buss; därpå jämkade han selarna bättre på hästryggen; slutligen öppnade han sin mun, talade och sade:

— Jag tror att vi vända om.

Ja, vad ville man göra, man vände om.

— Inte för det att jag ej kunde betala alltsamman när jag blir stor, sade pilten med hela barndomens naiva tro på livet. — Per Mannelin, som vi i skolan kalla Fridolin, har på en enda termin förtjänat sex riksdaler på knäckor. Jag kan göra sprättbågar så goda som någon ann med skivor av halvtorr en, och säljer jag dem, får jag tjugufyra skilling stycket.

Anders svarade ingenting, men begynte att räkna i huvudet. Slutligen blev han färdig och sade: — Tjugutvåtusen sprättbågar, det är mer än ett dagsverke det.

— Dessutom — fortfor den lille — vet jag en äng där en skatt är gömd; jag har sett drakelden brinna om midsommarnatten. Nej, ser du Anders, inte för det att jag ej kan betala det där, men det är ändå skam att komma hem utan det man skall ha med sig.

Så foro de ett gott stycke tillbaka och kommo till en gård. Där gick Anders in att fråga om någon sett till en grå rock.

— Nej, var svaret, men det är icke en kvart timme sedan en vandrande gesäll gick vägen här förbi. Han bar något på armen, som liknade grått vadmal.

Genast i fluxen satte man efter gesällen. Det dröjde ej länge, innan man hann honom.

— Riktigt, där bär han min rock!

Misstag. Det var ett bylte gamla kläder. Likväl blev gesällen antastad med frågor efter en grå rock.

— En rock? upprepade han. Helt nyss såg jag en käring gå inåt skogsvägen, bärande på armen en grå rock. Nådige herrar, förbarmen eder över en vandrande konstnär, och given honom en liten respenning.

Anders och pilten skyndade efter käringen och fingo henne fatt vid ett torp i skogen.

— Ser du, där bär hon min rock!

Misstag. Det var hennes gubbes grå kyrkrock, som hon hämtade hem från sockenskräddaren. Käringen antastades, liksom gesällen, och svarade förtretad:

— Den som mist något låter lysa efter det i kyrkan och ofredar inte hederligt folk.

— Vet du, Anders, sade pilten, det är ändå det klokaste vi kunna göra. Prostgården är inte långt härifrån; låt oss köra dit och lysa i kyrkan, att den som hittat en rock med elvatusen riksdaler i fodret, skall vara god och lämna rocken till prosten.

— Får gå, sade Anders, och Brunte, som denna eftermiddag redan gripit sig an över hövan, erhöll tydlig invit att ytterligare göra sitt bästa. Men att komma till prostgården var lättare sagt än gjort. Dit var ännu en god mil och därtill en knagglig sockenväg; nära en halv mil kördes miste, och så kom man först på sena kvällen fram. Till all lycka var det en sådan årets tid, att alla människor voro vakna ännu; de resande mottogos vänligt, och Ellidas olycklige lastdragare begynte redan på trappan med rodnad och förlägenhet berätta sitt missöde, som väckte allmän bestörtning. Redan gav prosten order åt tvenne av sina flinkaste karlar att rida ut på efterspaning, prostinnan grät av medlidande, de älskvärda mamsellerna gjorde så med, och alla sökte trösta den stackars gossen, då plötsligt, när man inkommit i salen och där pälsat av sig, den yngsta av flickorna utropade:

— Han har ju rocken på sig!

Stackars pilt, det blixtrade och svindlade för hans syn; han ville av blygsel sjunka till jorden. Rocken, som han halva dagen efterletat på flera mils väg, rocken, för vilken han antastat gummor, gesäller och prostar, Ellidas salt last med ett ord — han bar den på sig! Han hade, uppskrämd av sina drömmar, i sömnen dragit den på sig, tillknäppt kapprocken utanpå — och stod nu där som en narr, bedragen av de tolv årens livliga fantasi. Nu fingo mamsellerna ny möda att torka hans flödande tårar, han stannade kvar över natten, omhuldad som eget barn, och reste följande morgon sin väg, med föresats att aldrig — åtminstone ej på många år — förråda sitt fruktlösa letande efter Ellidas saltlast.

Men pengarna förde han lyckligt fram och fick i belöning den oerhörda summan av tio riksdaler banko. Och tiden lärde honom, som mången annan, att binda fantasins vingar, när de flyga för långt utom verklighetens gräns . .  . men icke att, som mången annan, klippa för alltid deras flykt . . .