Z. Topelii sjöresa

från Helsingfors till Nykarleby
på skeppet Ellida våren 1835.

Under sin studenttid hann Topelius göra många resor mellan Helsingfors och hemstaden Nykarleby. Resorna skedde per landsväg; den första järnvägen, den till Tavastehus, var icke ännu byggd vid denna tid. För att höja trevnaden under vägen bildade man vanligen ressällskap av flere kamrater; färden blev i alla fall rätt tålamodsprövande. En angenäm omväxling i dessa resor bereddes Topelius år 1835 i maj, då han blev i tillfälle att göra färden med Nykarleby skeppet Ellida. För kamraterna föreföll detta tvivelsutan som ett vågstycke, ty de gjorde allehanda invändningar mot det ovanliga företaget.

Ellida, kommenderad av kapten Aspegren med Gustav Åkerblom som styrman, kom emellertid till H:fors och Topelius steg ombord den 23 maj för att jämte ett par kamrater, Cederman och Levelius, företaga resan upp till Nykarleby. Emedan „himlens vindar sade stopp“ blev ej den dagen någon resa av. Man åt en bastant middag ombord, kokt strömming och skeppsgröt, och hade besök av flere kamrater från huvudstaden. Till natten bäddades åt Z. T. och Cederman i en f. d, brödlår på sidan av kajutan; Levelius låg i konstapelns koj, och de unga sovo rätt gott.

Söndagen den 24 maj kl. 6 på morgonqvisten väcktes de unga passagerarna [Z.T. var 17 år] av ett mycket bullersamt väsande ombord och slöto därav, att något utomordentligt var på färde. Då de kommo upp på däck, var lots redan ombord, ankaret hissades, och Ellida gled ut genom Gustafsvärds sund för en gynnsam ostsydost, och snart var land ur sikte. Vinden vände sig dock snart på västkanten, så att man måste kryssa hela den övriga delen av dagen. På e. m. seglade de helt nära först en fransman, sedan en amerikanare, vilken hissade flagg, i tron, att de var landsmän. Först, då man gick till segels, förde de unga „mycket ljud“, men en liten vimmelkantighet i huvudet förvissade dem snart om, att „bror Ulrik ej var att narras med“. Om aftonen måste Z. T. och Cederman flera gånger till relingen och lade sig först, sedan de sålunda alldeles lättat sig. Levelius var ej bättre till, men han höll dock god min i magert spel. Natten var tämligen lugn, och de unga gingo på måndag morgon muntert nog sin dag till möte. Men fläsket och gröten ville ej smaka rätt väl, och på kvällen åto de ej något. Vinden var åter emot och så frisk, att fartyget låg mycket över, varför Cederman och Zackris efter en liten lur „mådde som hundar“.

Efter en orolig kväll sovo de ändock gott till kl. 7 tisdag morgon, då de purrades upp att se Hangö båk, vilket de dock försummade. Föregående dag hade de dock tydligen sett Reval [Tallinn] med dess 4 torn. Vädret var nu vackrare — ett s. k. fruntimmersväder, man drack te och bevistade folkets aftonbön, vilken var mycket uppbygglig och andäktig. Styrman Åkerblom läste flera böner.

Onsdagen var det åter skarpare vind, nästan full ostlig. Tre båkar syntes på en gång, Lågskär på Åland, Söderarm och Alholmabåken [Arholma-] i Stockholms skärgård. Ålands hav passerades under så hårt väder, att „däcket var som en vägg“. Sjömännen hojtade i masttopparna „som ugglor i granskatan [grantoppen]“, och havet sjöng omkring fören. Någon annan olägenhet hade man dock ej, utom att man åter nödgades ropa på Ulrik.

Torsdagen blåste det inte så hårt, men rätt emot, så det var synd och skam. Kaptenen föreslog därför att anlöpa Öregrund, men på det villkor, att passagerarna skulle tillskjuta lotspenningarna, varom dock Cederman ej var med, varför saken förföll. Följande morgon var vinden åter god. Om fredagen den 29 maj antecknas, att dagen var sådan, „som vi önskade hava alla våra resdagar“. Vinden ypperlig, vädret vackert, klart och varmt, och samtliga ombord på bästa humör i världen. Passagerarna masade sig därför i solskenet med särdeles välbehag och sågo nytra ut hela dagen. Kl. 5 på morgonen passerade de sitt trångaste farvatten, nämligen Understen, en hög klippa, för vars skull Zackris tidigare än vanligt uppsteg, och bevistade då även folkets morgonbön. Vi läste mest hela dagen, säges i dagboken, solade oss och åto fikon.

Lördagen d. 30 maj var vinden ostadig med klar himmel. Passagerarna hade tråkigt och spelade ej ens kort. Söndagen fortfor det vackra vädret, men det var lugnt, så att man kunde roa sig med att klättra i riggen. Man skrev, läste, sov och sjöng på däck. I aftonbönen sjöngs psalmen „Nu vilar hela jorden“. Sideby kyrka syntes på avstånd. Följande dag fortfarande vackert, men för lugnt för de ungas otålighet, som nu började räkna timmarne för hemkomsten. Zackris var „upp till lillmärsen och gick ned efter linor“. Om aftonen voro de norr om Kristinestad, och som vinden var sydlig, hoppades de smått att följande morgon hinna hem. Aftonen var utmärkt skön, säger dagboken, havsytan var lugn och blank som en spegel, och i den speglade sig den nedgående solens eldvärld i praktfull purpurglans. Det var, som Tegnér säger, „en skön Valhalla syn, en bild framrusande i eld och lågor“. I följd av så gynnsamma vindförhållanden somnade alla vid gott humör, men vaknade rätt nedslagna [tisdag], då 13 seglare syntes i grannskapet och ismassor norrut så långt ögat nådde. Bland seglarna igenkändes skeppet solid, kapten J. Engström, från Nykarleby. Man gjorde honom ett besök och trakterades med vin och fick höra, att han legat där i elva dygn. Det var vid Norrskär. — „Sannerligen allt detta var så förtretligt, så jag det icke kan beskriva, helst vi i annat fall ännu denna afton prydligen varit i vårt kära Nykarleby.“

Onsdagen d. 3 juni kryssade man hela dagen av och an utan framgång; 18—20 seglare voro i ett sällskap, och på Ellida igenkände man och språkade med många. Z. Topelius är så mycket mera ledsen, som han fruktar att ej hinna hem till pingst, då hans syster Sofie första gången skall gå till skrift, och det dessutom på pingstaftonen väntas bli briljant skeppsutskjutning vid Djupsten. Han lovar en riksdaler åt de fattiga, om han till dess är hemma. Förgäves. 26 seglare syntes nu.

Torsdagen d. 4 juni var det åter friskt liv ombord. „Vi tog och spände genom den lösa isen, så det knakade i kölen, och så gick det till vår glädje förträffligt framåt. Hälsa hem, ropar Engström från Solid. Men aldrig mera litar jag på lyckans bistånd. Vi sågo först en vit rand framför oss. Det är moln, sade vi. Men på närmare håll sjönk vårt glada humör ty vi hade åter is omkring oss, och den tjockare och stadigare än förut. Där stodo vi nu!“

Så blev det åter ett fruktlöst vändande och kryssande hela dagen.

Under dylika förhållanden går både fredag och lördag. Fredag afton hade Ellida besök av kapten Engström, och i glädjen över att i alla fall vara så nära hemmet dracks ett glas toddy. Söndagen den 7 juni var pingstdag. Vädret gudomligt vackert och luften varm. Humöret var gott, Zackris läser i Wallins religionstal, tänker på syster Sofie och önskar henne av hjärtat lycka till hennes första nattvardsgång. Han tröstar sig med gröt, ärter och fläsk, läser och kryper slutligen till kojs.

Måndagen tycker Zackris, att han varit så länge på sjön, att han glömt, huru landbacken ser ut. Ännu på förmidaggen ser isen obeveklig ut, men kl. 12 börjar man för tredje gången sätta mot isen, och det blev befrielsens stund. Zackris sitter hela dagen på bogenbram eller högsta topprån som utkik i sällskap med Åkerblom. „Aftonen kom, natten kom, och då sågs på engång tre båkar, bland vilka Hällgrund. Isen var svår, men vinden gynnsam. Omsider kunde lotsgösen hissas, kanonen small och det blev liv överallt. Det var ett livande ögonblick. Slutligen kom lotsen Brunberg ombord. Kl. kvart till 3 om morgon den 9 juni inseglade vi med fröjd i hemhamnen.— Gud ske lov för lycklig resa! All förtret är glömd i detta ögonblick, då hjärtat klappar av fröjd och väntan. Hurra!“