Lustiga minnen af en försvunnen tid — skuggor från lifvets barndomsskymning — ljusblå tankar — älskvärda färg öfver blommor och drifvor, hvart flydden I?

Jag står på kullen vid elfven och ser huru vågorna gå; de äro stumma, de sorlande tungor, dem jag förr förstod. Jag ser äfven folktoma vägen bortåt de kära granarna i min skog; hvad susa de nu? Öfver topparna klänger sig fullmånen opp, lik ett minne i fjerran. Då rinner mig i hågen ett äfventyr.

Det var vid den tid, då de tärnor sågo dagen, hvilkas kinder nu purpras af ungdomens första knoppande rosor; — det var för tre lustrer [årtionden] tillbaka. Vi stodo här på kullen, jag och min sedan tidigt bleknade vän, och språkade hemlighetsfulla ord i den milda augustikvällen. Underliga sägner tumlade om i våra små hufvuden, dvergar och troll drefvo der sitt spel, och utom oss rörde sig i hvarje buske ett okändt väsende, det susade så sällsamt i hängbjörkens gröna lockar och skuggorna af granarnes jättestammar stego sjelfmant från sina platser och skådade på oss med mörka förtroliga ögonkast. Vi förtäljde för hvarandra de undersagor, dem hvardera af oss på sitt håll uppsnappat, och fördjupade oss godtroget i klyftiga utläggningar. Mycket begrundade vi ock drakeldarnes historia och skattgräfveriets hemligheter, hvilka den tiden förbryllade äldre och klokare hufvuden än våra på den orten. Ty ännu lefde många minnen af .den stora ofredens. fasor, och man visste förtälja, huruledes en och hvar under dessa pröfningens hårda dagar här och der i en aflägsen skogsbacke, under en sten på fältet, ja väl och i djupa kärr och under sjöbottnen fördolde all sin redbaraste egendom. Man trodde sig veta, att drakeldarne lyste först sedan skatten varit begrafven i hundrade år, och den tiden var alla redan inne. Derföre hade .blåeldarne. sedan några år blifvit vida talrikare än förr och lycksökarnes antal likaså. Vid den tid om hvilken jag talar, hade ett och annat tillfälligt fynd stegrat skattgräfveriets studium till en förut ohörd liflighet. — .Ack, tänkte vi piltar på kullen, om ändå en enda liten blåeld ville vägleda oss här i den tysta qvällen, huru flinkt skulle vi ej, tyste som muren, kasta vårt stål derpå, huru raskt skulle vi ej bruka hacka och spade, huru oförskräckt skulle vi ej framdraga guld- och silfverkitlarna och betrygga vår egendom genom tillbörligt korstecken öfver dem. Den fasa, som alltid bemäktigar sig skattgräfvaren vid jordgömmans första anblick, skulle ej få magt öfver oss, och ingen förtidig glädje skulle komma vår skatt att sjunka i jorden igen. Med den lätt förvärfvade rikedomen skulle vi utföra många storverk, bygga sköna slott med vallar omkring och torn uppå, vi skulle köpa vindsnabba hästar och rida verlden omkring på äfventyr,. — åh hvilka sköna planer vi uppgjorde, vi Don Quixoter vid 10 år!

Ifrige vordne genom så lysande utsigter, sprungo vi hastigt upp. Vi hade fjerran bakom skogens dunkla grenar upptäckt en strimma af ett så blekt och besynnerligt sken, att våra unga hjertan spruttu af häpnad och glädje dervid. .En blåeld! En skatt!. vi vågade knappt uttala vårt lyckliga hopp. Hurtigt fattade vi hvarsin spade, eftersågo om vi hade våra fällknifvar i fickan, för att kasta på elden, och ilade ut.

Med klappande hjertan fördjupade vi oss i skogen. Än skymde mörka grenar vår hoppfulla strimma, än frambröt den vinkande och klarare än förr. Vi trängde genom täta snår, vi klefvo öfver kullfallna stammar, vi hoppade öfver bäckar och klyftor. Nu borde vi ej hafva långt till elden mer; men en hög kulle skymde den ännu. Kullen måste öfverstigas; andlösa genom språnget uppnådde vi toppen och sågo — o käre läsare, har du någonsin haft en rätt liflig och glad förväntan, full af fantasi, full af en drömd lycka, och så grymt blifvit dragen vid näsan som vi, så tänk dig vår bestörtning, när vi i stället för vår väntade drakeld, sågo — fullmånen; vår allrakäraste gamla vän, som rödbrusig och trind tittade oss helt oförsynt i ansigtet. Snopne och långnosige, sågo vi tysta på hvarandra och på vår omgifning, glade att ingen själ bemärkt vår fatala qui pro quo [missuppfattning]. Spadarne föllo ur våra händer, dignande af trötthet nedsatte vi oss på en mossig sten vid foten af en högstammig fura. Det led mot sena qvällen och allt var i skogen tyst och stilla. Blott stundom flaxade en kråka i grenarne, eller kurrade en ekorre, eller skrek en uf i någon aflägsen topp. Härvid blefvo vi, små äfventyrare, underliga till mods och började alfvarligen tänka på retraiten.

Vi hade likväl ej suttit länge, då vi förnummo steg i skogen, och till vår stora fasa sågo helt nära intill oss en lång karl af ett vildt och dystert utseende med mörka, stirrande ögon, blottade armar och barm samt i handen ett smalt spö och en spade af gröfsta kaliber. Hjertat steg oss i halsgropen, vi tänkte på alla de menniskoätare, om hvilka vi hört eller läst, och på jätten Periferigerilerimini, som plägade spisa till frukost akurat sådana bytingar, som vi. Men den vilde mannen tycktes ej blifva oss varse, utan hvandrade med långa steg förbi, frammumlande otydliga ord, af hvilka våra spända öron uppfattade ett och anat. .I natt, sade mannen, i natt måste det ske. Sju nätter förgäfves — och slagrutan bedrog — och sotmurre rymde sin kos — jag såg väl huru elden lyste i kärret — de svarta drefvo sitt spel, men i natt skall det fram, vore det än bottenlöst begrafvet.. — De sista orden bortdogo mellan granarne och mannen försvann. .Var det skogsrået, den der?. Frågade vi hvarandra hviskande, ännu halfdöda af skrämsel. Men snart gissade vi något sannolikare. .Åh, raggen, om det inte var Lång Anders, skattgräfvaren, ja precis! Han ämnar sig visst att gräfva upp mån', han ock.. Denna upptäckt återgaf oss modet; vi begrepo, att vi hade sett ett simpelt menniskobarn, fastän ett af de besynnerligare, det kan ej nekas. Ty Lång Anders var en fattig torpare, som kommit i ondt rykte för skattgräfveri och hvarjehanda nattliga dåd. Honom tillskref man, troligen ej utan skäl, de graflika gropar hvilka man stundom, morgonen efter någon mörk natt, fann här och der utan rimlig anledning uppkastade. Man plägade ock anlita honom om återskaffandet af stulet gods och förlorad boskap, han kunde .rusta. trefnad i ladugården och öfverträffade de tandlösaste Sibyllor uti att .laga. personer, som blifvit på ett eller annat sätt .krossade.. Det oaktadt blef han sjelf år från år fattigare, hans lilla jordstycke vansköttes och inga besvärjelser kunde fördrifva nöden från hans boning. Men ej sällan undföllo honom gåtlika ord om stora rikedomar; blott visste man ej om han hade dem ofvan eller under jord.

Nu företogs retraiten, under försigtig rekognosering åt alla håll. Det mörknade allt mera, allt snabbare blefvo våra steg. Plötsligen förnummo vi åter ett ljud, men af behagligare slag. Det var den fattiga torparens flicka, som kallade sina kor från skogen, enda qvarlefvan af fadrens forna välstånd. .Sio! skällkuddan min, sio! Kom Lillgulle, kom Silkehvit, sio! Kom snällt i qväll, för i morgon ropar jag inte mer. I morgon är jag rik och går i perlor och rosor, har far sagt, och vallar aldrig mer, sio! För engång skall det ske, vet jag, och jag skall bli så grann, ja utaf verlden. Kom Silke mitt, kom Lillagull, Sio!. — Den lillas sång ljöd så klar i qvällen, jag mins den än i dag; men i dag tänker jag dervid på förhoppningarnas öde i lifvet; det tänkte jag ej då.

Än engång gjorde vi halt. Vi hade kommit till en fri, vidsträckt plan i skogen, fordom en sjö af Suomilandets tusende, nu ett bottenlöst kärr, om hvilket mörka sägner gingo. Sällan förgick ett år, utan att en eller flera lefvande varelser funno der sin graf, — ofta boskap, stundom menniskor, lockade af hjortronen på dess falska tufvor. Nattetid hördes derifrån klagan och rop, och de dödas själar sväfvade deröfver i skepnad af lätta flammor. — Månen hade i detta ögonblick fördystrats, af mörka molnmassor och kastade blott ett darrande, ovisst sken öfver föremålen på detta dystra ställe. Men hvem målar vår undran, vår glada rysning, då vi nu skenbarligen varseblefvo en ljus låge, sväfvande öfver kärrets inre. Denna gång var ingen villa möjlig, vi sågo flamman båda och öfverlade med ett mod, hvilket mången vuxen man skulle saknat här, om medlen att komma den på kasthåll nära. Hade försöket vågats, skrefve jag troligen ingen historia nu till läsarens fromma, men vår oförvägenhet afskrämdes genom anblicken af ett rörligt föremål, likt en man, gående på skidor borta i måndunklet. Allt närmare framskred skepnaden mot flamman, som besynnerligt nog hoppade öfver tufvorna; nu var han invid den på midten af kärret, gjorde plötsligt en stum men häftig rörelse, förlorade jemnvigten — och sjönk. Ännu kunde vi ej se gestaltens öfra hälft, lik en sjunkande simmare på djupet. Allt mindre och mindre blef denna hamn, slutligen sågo vi blott en svart punkt. Var det en tufva, en stubbe eller ett menniskohufvud? Ett svart moln for hastigt öfver månen; snart var denna fullkomligt klar igen. Flamma och skepnad voro försvunna, månskenet glänste öfver kärret, comarer och kalflekor bugade sig för en sakta vind och intet ljud hördes. Vi gnuggade våra ögon: således åter ett bländverk! Men nu var det förbi med couraget. Som skrämda harar ilade vi hem, dit vi ankommo i jemmerligt tillstånd med skråmor och blånader samt rifna och fläckade kläder. Undfingo för den skull en och annan kännbar tillrättavisning i nejden af våra hörselorganer och lade oss vid dåligt lynne till hvila. Men ingen blund kom i våra ögon. Hvad hade vi sett? — Vi hade icke studerat Physik den tiden och kände intet af lyktgubbarnas verkliga historia, utan hade våra egna tankar om allt detta.

Följande dagen blef en uppståndelse i grannskapet. Lång Anders, skattgräfvaren var försvunnen och man trodde sig hafva igenkänt hans skidor i kärret. Vi, små äfventyrare, blinkade åt hvarandra och gissade hvarjehanda, men aktade oss nog att tala om det. Den föregående nattens äfventyr kunde vi dock ej förglömma; det hade botat oss för vårt skattgräfveri och efter den tiden hörde man ej heller af något sådant i orten.