Fjäderholmarna

av

Zacharias Topelius

ur Läsning för barn I


  
[Fjäderholmarna. Foto: Lars Pensar (1988).]

Långt ute i Bottniska viken och nästan midtemellan Sverige och Finland ligga några små grönskande öar, som kallas Fjäderholmarna. Där är så vackert. Aldrig skulle man långt i det villande haf, där vågorna gå höga som hus och skeppen förgås om höstnätterna, aldrig skulle man trott, att så friska, glada, gröna öar där kunna bjuda den trötte seglaren sin vänliga hamn Där blåser ingen storm, där svallar ingen hög våg, där höjer ingen enslig mås sitt enformiga skri öfver skummande bränningar. Allt andas där en ljuflig ro. Vinden hvilar, vågen sofver, fåglarna sjunga sakta, sakta, och månskenet leker med guldgul glans öfver de doftande blommorna och öfver träden, som dricka den klara daggen i aftonsvalkan.

Ack, för den, som i sin lilla julle brottas med böljan på lifvets haf, för den är det godt och ljufligt att omsider få hvila på en så täck, och glad strand, som Fjäderholmarna. Men ganska många söka dem förgäfves och kastas af vågorna natt och dag, och Fjäderholmarna finna de aldrig. Och ganska mången gåfve guld och gröna skogar, om han funne dessa lyckliga öar, och ändå sjunka de djupt, djupt, djupt för honom i hafvet.

Ty det är något eget och hemlighetsfullt med dessa Fjäderholmar. Det finnes ingen styrman så säker och kunnig, om han ock seglat världen omkring, att han midt på ljusa dagen, när solen skiner och människor och djur arbeta i sin fulla kraft, kan finna Fjäderholmarna. Men är han trött af arbete och vaka, gör han fromt sin bön, lägger han sig stilla ned i sin julle och låter den sakta strömmen föra sig hvart den vill, då kommer han så säkert dit, som styrde han efter kompass och sjökort. Ty till Fjäderholmarna kommer man genom tre outgrundliga farleder, som icke äro utprickade på något sjökort, och de heta Arbetets kanal, Hälsans friska fjärd och De goda samvetets lugna hamn.

Det händer äfven, att man kan komma till Fjäderholmarna endast genom den sista farleden. Ty dit komma äfven många sjuka och bedröfvade, när de hafva ett godt samvete. Och då glömma de alla smärtor, då luta de sig lyckliga som goda barn mot sin moders sköte.

Sådant kan väl tyckas mycket besynnerligt, och kanske inbillar du dig, att dessa holmar alldeles icke finnas till. Men de finnas så visst, som solen hvar afton går ned och hvar morgon går upp öfver goda och onda. Fråga alla goda barn: nog känna de Fjäderholmarna. Det är omöjligt att utpricka Fjäderholmarnas läge, emedan det är med dem som det fordom säges hafva varit med ön Gotland: hvar morgon, när tuppen galar, sjunka de med all sin härlighet ned uti hafvets djup, och hvar afton, när skuggorna blifva långa och stjärnorna börja tindra på himmelen, stiga dessa hafvets hemligheter åter med all sin grönska upp ur djupet. Då simma de, lätta som dun och fjäder, på den blanka hafsytan, och däraf hafva de troligen fått sitt namn, ifall de ej fått det af något annat.

På dessa ljufva holmar och midt i den djupaste skogen, där allt är tyst, heligt och hemlighetsfullt, finnes en grotta, byggd af snäckor och smyckad med all jordens prakt, all aftonhimmelens härlighet och alla hafvets rikedomar. Där blinka de blåaste stjärnor, där lysa de ädlaste stenar, På trappor af kostelig korall nedstiger vandraren i salar af pärlemor, där väggar af klaraste guld spegla sig i golf af skinande silfver och tak af strålande kristall. Tusen gånger tusen äkta pärlor sitta som otaliga små fönsterrutor inpassade i guldväggarna, och gnistrande diamanter hänga som ljuslågor ned ifrån taket. Alla sommarens älskade blommor sprida i dessa salar sin mildaste vällukt. En sakta domning, en stilla frid sänker sig öfver den, som inandas deras doft. Men starkast af alla blommor doftar här den annars på jorden så likgiltiga vallmon. Hon står ej här, som hon står därute på blomsterfältet, präktig och enfaldig med en skön kropp och en dum själ: här sprider sig från den mörkröda och svartgredelina blomkronan en fin, angenäm, men bedöfvande ånga, sötare än den sötaste honung långt öfver Fjäderholmarna.

Många hundrade, ja oräkneliga salar finnas i denna sköna grotta. Alla äro de höga och strålande ljusa, men deras ljus är icke dagens hvita sken, det liknar ett stjärnljus och ett månsken öfver vackra sjöar om natten. Därför, när man träder in i dem från det bländande solskenet, tycker man sig först träda in i skuggornas och skymningens underbara värld, Men snart märker man huru alla föremål skimra i en egen förunderlig glans, utan att någonsin blända. Och i denna milda dager urskiljer man tydligt alla älskade drag, man igenkänner alla kära och goda gamla bekanta.


Där komma dina bästa vänner emot dig, alldeles som vore de hemma där, och taga dig i famnen och bedja dig vara hjärtligt välkommen. Ja, om de än äro långt borta vid världens ände, ja, om de också äro döda i evig frid och du gråtit tusen tårar på deras grönskande graf, så möta de dig här i dessa sköna grottor så blomstrande af hälsa och ungdom, så glada, så lyckliga, som hade aldrig sorgen och döden någonsin skilt eder åt. Du tager dem i handen, du kysser deras röda kinder, och du tycker, att allt är som förr. Då leka ni de gamla lekarna om igen. Den präktiga bollen, som du fick när du var liten och som längesedan varit förlorad, Gud vet hvar, den finner du åter, han flyger som förr, och ingen boll i världen flyger som han. Och den gamla kära dockan, som längesedan miste både hufvud och armar; och den målade trähästen, som du en gång fick till julklapp och som sedan bröt alla fyra benen af sig; och den vackra bilderboken, som lilla syster ref sönder den gången du var borta; och kälken med järn under medarna, han som åkte förbi alla andra kälkar och som du sörjde så mycket, när han blef bortstulen — alla, alla finner du åter, nya, vackra, alldeles som förr. Bollen är utan fläck; dockan är hel och snygg i sin första nya klädning; hästen har sina fyra ordentliga ben; bilderboken är oskadad, han har icke ens hundöron, och kälken begär intet bättre, än att åter genast få taga fart i sin backe. Ja, hvem kunde tro en sådan lycka? Men se, så är det, och det är trefligt.

Nu vill du leka. Men det går inte riktigt så till, som vid andra lekar. En leksak försvinner ur dina händer, och du vet icke hur; strax håller du en annan i handen, och du har icke tagit honom, han har själf lagt sig dit. Dina vänner komma och gå på samma förunderliga sätt. Du själf är än här, än där, men har nu mycket brådt, så blir du aldrig färdig och kommer ej ur fläcken. Annars reser du liksom i luften. Rätt som du leker i ditt gamla hem, där allt är så väl bekant, har du i samma minut hunnit läsa din läxa i skolan och vet ej hur du kommit dit. Och just när du sitter i din båt på sjön och ror flera mil med ett årtag, har du i samma stund klifvit upp på ett högt berg. Men detta förhindrar dig icke det allraminsta. Den hund, som skällde på dig i går, har med ens blifvit samma hund, som för många år sedan sprang i vattnet efter din käpp. Magistern i skolan har blifvit en liten gosse, som för längesedan gick i vall med korna, och Du själf är på samma gång så liten, att du ej kan knyta själf dina kängband, men ändå så gammal och stor, att du har många små barn, som du måste breda smörgåsar åt. Det går alldeles naturligt till, att ett hus blir en katt och en häst blir ett träd och din bok blir en pepparkaka. Du tycker, att det är ju alldeles som det skall vara. Du skulle icke förundra dig, om du med ens blefve sju mil lång och tusen år gammal.

Det är otroligt roligt och obegripligt vackert på Fjäderholmarna. Men icke långt därifrån ligga Tistelöarna. Dit styr mången, som håller orätt kurs här i världen och drages med lättja eller ett dåligt samvete. Där finnes också en grotta, som vid ingången liknar Fjäderholmarnas, och detta gör, att mången tar miste. Sådant märker man snart nog. Till Tistelöarnas grotta leder en slipprig gång i det hårda, skrofliga berget. De fuktiga väggarna äro betäckta med mögel, och taken äro behängda med spindelväf. Fjäderholmarnas rosenbäddar äro här förbytta till nässlor, bäckarnas sorl är förvandladt till forsar och fåglarnas kvitter till kraxande kråkor. Där är ett högt torn, från hvilket man beständigt tycker sig falla, och en djup mosse, från hvilken man icke lyckas arbeta sig upp. Underliga och fula gestalter gå där beständigt på hufvudet. Och i den mörka natten ritar en hvit ängel med eldkol på väggarna de olyckliga, falska, afundsamma och trätgiriga vandrarnas onda gärningar.

Nej, vi vilja visst icke resa till Tistelöarna och till Signora Mara, som bor där. Vi resa hellre till Fjäderholmarna, ty där bor en god vän. Där sitter en gammal, gammal gubbe vid grottans ingång; ja, så gammal är han, att när Adam första gången somnade under ett träd i paradiset, stod redan den gamle Nukku Matti vid hans sida och bredde öfver honom ett täcke af rosor. Ett långt hvitt skägg flyter ned från den ärevördige gubbens haka; kring lifvet bär han en röd sammetsgördel, Hans långa hvita rock, hans blå strumpor och hans gula skor äro alla väfda af det mjukaste dun. När han räcker dig sin hand, är den handen så len som finaste bomull, och när han sakta rör vid dina ögonlock, blifva de strax så ljufligt tunga. Det finns ingenting så smekande mjukt, som hans röst, när han vid löfvens sakta sus eller humlornas surrande sjunger små goda barn till sömns, och så milda äro hans ögon, att de räddaste små flickor smyga sig gärna till hans bröst och luta sitt lockiga hufvud mot hans vänliga famn.

O, dessa vackra ögon, om du visste huru Guds kärlek och barmhärtighet lysa i dem, så skulle du älska honom ännu dubbelt mer. Ty när den barmhärtige Gud såg ned på det första paradiset, sände han en god ängel att tillsluta människornas ögon i den mörka natten; och när Gud sedan såg så mycken möda och sorg på jorden, sände han samma goda ängel att gifva människorna hvilan och glömskan. Och denna goda ängel var Nukku Matti, dödens äldre broder: därför lyser där i hans vackra ögon en strimma af evighetens djup. Och alla folk känna honom, älska honom och gifva honom olika namn; men mest af alla älska honom barnen, ty dem vårdar han allra ömmast. När de äro så små, så små, att de ej känna sin egen moder, då känna de redan honom, och han sitter vid deras vagga dag och natt, och när de växa större, tager han dem i sin famn och för de goda barnen till Fjäderholmarna, och han vill så gärna föra äfven de elaka och olydiga barnen dit, men de vilja det icke själfva. Då gråter Nukku Matti öfver att det måste gå dem så illa på Tistelöarna, och han lyssnar beständigt, om de icke till äfventyrs ångra sig, så att han kan med glädje mottaga dem åter på rosenbäddarna.

Emedan han håller så mycket af barnen, drifver han ofta puts med dem. Det är han, som om kvällen strör sand i deras ögon och målar Fjäderholmarnas rosor på deras kinder. Det är han, som narrar gossarna att sträcka sig i skolan och flickorna att gäspa vid skalorna på pianot. Ja, han brukar väl också komma objuden till höga herrars och rådmäns sammanträden, eller till lärda magistrars tal och studenters plugg i grammatikan, och strax känna alla dessa herrar en oförklarlig längtan efter en middagslur. Gummorna i kyrkan äro ofta illa utsatta för Nukku Matti. De nicka och nicka, och det susar för deras öron, när prästen predikar. Detta är skalkaktigt gjordt af Nukku Matti, men han pröfvar dem, om de ha allvar med kyrkogången. Hur god han för resten är, det känner den bäst som en gång varit på Fjäderholmarna. Han förstår så väl att bädda sina gäster i de rum, som bäst passa dem: den trötte arbetaren i halfdunkla salar vid stjärnljus och den danströtta flickan i rosenfärgade månskenskamrar. Där strör han hvita häggblommor öfver dem och låter sina täckaste drömmar fladdra omkring dem.

Känner du drömmarna? Å, hvem känner ej dem? Ja, det kommer an på. Vet du väl, att de äro nattens små gossar och flickor, som af Nukku Matti få lof att flyga ned från stjärnorna på aftonhimmelens hvalf, och det händer väl stundom, att de rymma ut genom molnen äfven om dagen. De äro fina väsen, väfda af ljus och skugga; därför kunna de i ett nu förvandla sig och antaga hvilken skepnad som helst. De kläda ut sig i alla möjliga och omöjliga gestalter och härma människors lefnad, likasom spegeln härmar människors bild. De bära dig i ett ögonblick hundra mil härifrån och föra dig strax tillbaka igen. De lofva dig allt hvad du mest tycker om, och du är så glad, så glad, men nästa ögonblick har du glömt alltsammans. De leka skuggspel för dig, och du tycker dig själf vara med; de leka blindbock med dig, och aldrig får du dem fatt. Ja, de låtsa ibland spå det som framdeles händer, och händer det, så händer det, men händer det icke, så händer det icke. Drömmar som strömmar.

På Tistelöarna bo endast elaka drömmar. Stackare den, som råkar ut för deras skälmstycken! De låta honom falla i sjön, och han faller icke, men han tycker att han faller. De låta honom gå på en mörk väg och möta en röfvare, eller tussa de på honom en arg hund och en ond tjur. Röfvaren gör ej illa, hunden biter icke, tjuren stångar icke, men så ser det ut. Det är alldeles för tokigt. Res icke till Tistelöarna!

Där skina många inskrifter på de gyllene väggarna i Fjäderholmarnas grotta, och den, som har tid att läsa dem, lider visst aldrig brist på vackra sagor. Skada, att man så sällan får tid därtill, ty de tjänstfärdiga drömmarna äro alltid till hands att damma väggarna med sina mjuka dammborstar, och då sopas de skinande skrifterna bort.

Jag kände en liten gosse förr, han var alla kvällar hos Nukku Matti på Fjäderholmarna och förstod den märkvärdiga konsten att fånga drömmar. Han lärde sig af en spindel på rosenbusken att binda nät af aftonrodnad och månsken. Näten lade han ut mellan solens nedgång och uppgång, drömmarna trasslade in sig i näten. Så fångade han nattens skäl makliga barn och slängde in dem i burar af vallmostjälkar. Då hade han tid att läsa de gyllene inskrifterna, och när han läste dem, frigaf han drömmarna ur vallmoburen. Nukku Matti skrattade och skickade nästa natt ett hundra femton tokiga drömmar att dansa kring gossen. Men gossen hade nu en gång läst sagorna och berättar dem gärna för hvem som vill höra. Två ar dem finnas i denna bok, nämligen »Lasse liten» och »Prinsessan Lindagull», Det finns nog många andra.


Zacharias Topelius
. Ur Samlade skrifter 26:e delen: Läsning för barn I. Bonnier 1906.
Nykarleby stadsbibliotek tillhandahöll.


Läs mer:
Bakgrundsfakta till novellen av Einar Hedström.