Där komma dina bästa
vänner emot dig, alldeles som vore de hemma där, och taga dig i famnen
och bedja dig vara hjärtligt välkommen. Ja, om de än äro långt
borta vid världens ände, ja, om de också äro döda i
evig frid och du gråtit tusen tårar på deras grönskande
graf, så möta de dig här i dessa sköna grottor så blomstrande
af hälsa och ungdom, så glada, så lyckliga, som hade aldrig sorgen
och döden någonsin skilt eder åt. Du tager dem i handen, du kysser
deras röda kinder, och du tycker, att allt är som förr. Då
leka ni de gamla lekarna om igen. Den präktiga bollen, som du fick när
du var liten och som längesedan varit förlorad, Gud vet hvar, den finner
du åter, han flyger som förr, och ingen boll i världen flyger
som han. Och den gamla kära dockan, som längesedan miste både
hufvud och armar; och den målade trähästen, som du en gång
fick till julklapp och som sedan bröt alla fyra benen af sig; och den vackra
bilderboken, som lilla syster ref sönder den gången du var borta; och
kälken med järn under medarna, han som åkte förbi alla andra
kälkar och som du sörjde så mycket, när han blef bortstulen
— alla, alla finner du åter, nya, vackra, alldeles som förr. Bollen
är utan fläck; dockan är hel och snygg i sin första nya klädning;
hästen har sina fyra ordentliga ben; bilderboken är oskadad, han har
icke ens hundöron, och kälken begär intet bättre, än
att åter genast få taga fart i sin backe. Ja, hvem kunde tro en sådan
lycka? Men se, så är det, och det är trefligt.
Nu vill du
leka. Men det går inte riktigt så till, som vid andra lekar. En leksak
försvinner ur dina händer, och du vet icke hur; strax håller du
en annan i handen, och du har icke tagit honom, han har själf lagt sig dit.
Dina vänner komma och gå på samma förunderliga sätt.
Du själf är än här, än där, men har nu mycket brådt,
så blir du aldrig färdig och kommer ej ur fläcken. Annars reser
du liksom i luften. Rätt som du leker i ditt gamla hem, där allt är
så väl bekant, har du i samma minut hunnit läsa din läxa
i skolan och vet ej hur du kommit dit. Och just när du sitter i din båt
på sjön och ror flera mil med ett årtag, har du i samma stund
klifvit upp på ett högt berg. Men detta förhindrar dig icke det
allraminsta. Den hund, som skällde på dig i går, har med ens
blifvit samma hund, som för många år sedan sprang i vattnet efter
din käpp. Magistern i skolan har blifvit en liten gosse, som för längesedan
gick i vall med korna, och Du själf är på samma gång så
liten, att du ej kan knyta själf dina kängband, men ändå
så gammal och stor, att du har många små barn, som du måste
breda smörgåsar åt. Det går alldeles naturligt till, att
ett hus blir en katt och en häst blir ett träd och din bok blir en pepparkaka.
Du tycker, att det är ju alldeles som det skall vara. Du skulle icke förundra
dig, om du med ens blefve sju mil lång och tusen år gammal.
Det
är otroligt roligt och obegripligt vackert på Fjäderholmarna.
Men icke långt därifrån ligga Tistelöarna. Dit styr
mången, som håller orätt kurs här i världen och drages
med lättja eller ett dåligt samvete. Där finnes också en
grotta, som vid ingången liknar Fjäderholmarnas, och detta gör,
att mången tar miste. Sådant märker man snart nog. Till Tistelöarnas
grotta leder en slipprig gång i det hårda, skrofliga berget. De fuktiga
väggarna äro betäckta med mögel, och taken äro behängda
med spindelväf. Fjäderholmarnas rosenbäddar äro här förbytta
till nässlor, bäckarnas sorl är förvandladt till forsar och
fåglarnas kvitter till kraxande kråkor. Där är ett högt
torn, från hvilket man beständigt tycker sig falla, och en djup mosse,
från hvilken man icke lyckas arbeta sig upp. Underliga och fula gestalter
gå där beständigt på hufvudet. Och i den mörka natten
ritar en hvit ängel med eldkol på väggarna de olyckliga, falska,
afundsamma och trätgiriga vandrarnas onda gärningar.
Nej, vi vilja
visst icke resa till Tistelöarna och till Signora Mara, som bor där.
Vi resa hellre till Fjäderholmarna, ty där bor en god vän. Där
sitter en gammal, gammal gubbe vid grottans ingång; ja, så gammal
är han, att när Adam första gången somnade under ett träd
i paradiset, stod redan den gamle Nukku Matti vid hans sida och bredde
öfver honom ett täcke af rosor. Ett långt hvitt skägg flyter
ned från den ärevördige gubbens haka; kring lifvet bär han
en röd sammetsgördel, Hans långa hvita rock, hans blå strumpor
och hans gula skor äro alla väfda af det mjukaste dun. När han
räcker dig sin hand, är den handen så len som finaste bomull,
och när han sakta rör vid dina ögonlock, blifva de strax så
ljufligt tunga. Det finns ingenting så smekande mjukt, som hans röst,
när han vid löfvens sakta sus eller humlornas surrande sjunger små
goda barn till sömns, och så milda äro hans ögon, att de
räddaste små flickor smyga sig gärna till hans bröst och
luta sitt lockiga hufvud mot hans vänliga famn.
O, dessa vackra ögon,
om du visste huru Guds kärlek och barmhärtighet lysa i dem, så
skulle du älska honom ännu dubbelt mer. Ty när den barmhärtige
Gud såg ned på det första paradiset, sände han en god ängel
att tillsluta människornas ögon i den mörka natten; och när
Gud sedan såg så mycken möda och sorg på jorden, sände
han samma goda ängel att gifva människorna hvilan och glömskan.
Och denna goda ängel var Nukku Matti, dödens äldre broder: därför
lyser där i hans vackra ögon en strimma af evighetens djup. Och alla
folk känna honom, älska honom och gifva honom olika namn; men mest af
alla älska honom barnen, ty dem vårdar han allra ömmast. När
de äro så små, så små, att de ej känna sin egen
moder, då känna de redan honom, och han sitter vid deras vagga dag
och natt, och när de växa större, tager han dem i sin famn och
för de goda barnen till Fjäderholmarna, och han vill så gärna
föra äfven de elaka och olydiga barnen dit, men de vilja det icke själfva.
Då gråter Nukku Matti öfver att det måste gå dem
så illa på Tistelöarna, och han lyssnar beständigt, om de
icke till äfventyrs ångra sig, så att han kan med glädje
mottaga dem åter på rosenbäddarna.
Emedan han håller
så mycket af barnen, drifver han ofta puts med dem. Det är han, som
om kvällen strör sand i deras ögon och målar Fjäderholmarnas
rosor på deras kinder. Det är han, som narrar gossarna att sträcka
sig i skolan och flickorna att gäspa vid skalorna på pianot. Ja, han
brukar väl också komma objuden till höga herrars och rådmäns
sammanträden, eller till lärda magistrars tal och studenters plugg i
grammatikan, och strax känna alla dessa herrar en oförklarlig längtan
efter en middagslur. Gummorna i kyrkan äro ofta illa utsatta för Nukku
Matti. De nicka och nicka, och det susar för deras öron, när prästen
predikar. Detta är skalkaktigt gjordt af Nukku Matti, men han pröfvar
dem, om de ha allvar med kyrkogången. Hur god han för resten är,
det känner den bäst som en gång varit på Fjäderholmarna.
Han förstår så väl att bädda sina gäster i de
rum, som bäst passa dem: den trötte arbetaren i halfdunkla salar vid
stjärnljus och den danströtta flickan i rosenfärgade månskenskamrar.
Där strör han hvita häggblommor öfver dem och låter
sina täckaste drömmar fladdra omkring dem.
Känner du drömmarna?
Å, hvem känner ej dem? Ja, det kommer an på. Vet du väl,
att de äro nattens små gossar och flickor, som af Nukku Matti få
lof att flyga ned från stjärnorna på aftonhimmelens hvalf, och
det händer väl stundom, att de rymma ut genom molnen äfven om dagen.
De äro fina väsen, väfda af ljus och skugga; därför kunna
de i ett nu förvandla sig och antaga hvilken skepnad som helst. De kläda
ut sig i alla möjliga och omöjliga gestalter och härma människors
lefnad, likasom spegeln härmar människors bild. De bära dig i ett
ögonblick hundra mil härifrån och föra dig strax tillbaka
igen. De lofva dig allt hvad du mest tycker om, och du är så glad,
så glad, men nästa ögonblick har du glömt alltsammans. De
leka skuggspel för dig, och du tycker dig själf vara med; de leka blindbock
med dig, och aldrig får du dem fatt. Ja, de låtsa ibland spå
det som framdeles händer, och händer det, så händer det,
men händer det icke, så händer det icke. Drömmar som strömmar.
På
Tistelöarna bo endast elaka drömmar. Stackare den, som råkar ut
för deras skälmstycken! De låta honom falla i sjön, och han
faller icke, men han tycker att han faller. De låta honom gå på
en mörk väg och möta en röfvare, eller tussa de på honom
en arg hund och en ond tjur. Röfvaren gör ej illa, hunden biter icke,
tjuren stångar icke, men så ser det ut. Det är alldeles för
tokigt. Res icke till Tistelöarna!
Där skina många inskrifter
på de gyllene väggarna i Fjäderholmarnas grotta, och den, som
har tid att läsa dem, lider visst aldrig brist på vackra sagor. Skada,
att man så sällan får tid därtill, ty de tjänstfärdiga
drömmarna äro alltid till hands att damma väggarna med sina mjuka
dammborstar, och då sopas de skinande skrifterna bort.
Jag kände
en liten gosse förr, han var alla kvällar hos Nukku Matti på Fjäderholmarna
och förstod den märkvärdiga konsten att fånga drömmar.
Han lärde sig af en spindel på rosenbusken att binda nät af aftonrodnad
och månsken. Näten lade han ut mellan solens nedgång och uppgång,
drömmarna trasslade in sig i näten. Så fångade han nattens
skäl makliga barn och slängde in dem i burar af vallmostjälkar.
Då hade han tid att läsa de gyllene inskrifterna, och när han
läste dem, frigaf han drömmarna ur vallmoburen. Nukku Matti skrattade
och skickade nästa natt ett hundra femton tokiga drömmar att dansa kring
gossen. Men gossen hade nu en gång läst sagorna och berättar dem
gärna för hvem som vill höra. Två ar dem finnas i denna bok,
nämligen »Lasse liten» och »Prinsessan
Lindagull», Det finns nog många andra. |
