aktivismen, namn på den politiska rörelse som i början av 1900-t. strävade att fullständigt lösgöra Finland från Ryssland. A. kan sägas ha fått sin början under kosackkravallerna i Hfrs i april 1902, då man för första gången från finländsk sida med våld besvarade det ryska våldet. Ett organiserat aktivt motstånd uppkom dock först något senare. Aktivisterna skilde sig 1903 från de konstitutionella anhängarna av ett passivt motstånd (jfr de konstitutionella) och följande år bildades Finska aktiva motståndspartiet, som antog karaktären av ett hemligt sällskap. En självständig och isolerad aktion var Eugen Schaumans attentat mot generalguvernören Bobrikov 1904.

Aktivisterna utgjorde en mycket homogen grupp: flertalet var svenskspråkiga akademiker. Påfallande stort var även inslaget av författare och konstnärer. Som aktivisternas ledare uppträdde den originelle världsresenären Konni Zilliacus (se denne), som knutit värdefulla storpolitiska kontakter och under rysk-japanska kriget 1904—05 inledde samarbete med japanerna, vilka bistod aktivisterna med vapenleveranser. För förberedandet av en väpnad aktion grundades skytteföreningar (se Voimaförbundet), som skulle ersätta landets 1901—05 upplösta militär. Under storstrejken 1905 framträdde aktivisterna jämsides med socialisterna och med de konstitutionella. Aktivisterna omfattade till en början de sistnämndas syn på hur konflikten mellan Finland och kejsardömet skulle lösas. De övergick dock 1907, då rörelsen till följd av en temporär avspänning i de rysk-finländska relationerna befann sig på retur (den egentliga organisationsverksamheten avstannade 1908 och två år senare tystnade rörelsens språkrör) till att uttryckligen arbeta för Finlands självständighet. Självständighetstanken vann i detta skede och senare föga genklang, men förblev genom a:s insats levande särskilt bland universitetsungdomen, där jägarrörelsen (se d.o.) framträdde efter första världskrigets utbrott. Nyaktivismens ledande organ var den 1915 grundade Aktiva kommittén (A.K.), som bestod av representanter för de borgerliga partierna, Militärkommittén (jfr d.o.), studenterna m.fl. grupperingar. Kommittén bedrev bl.a. värvning av folk till jägarrörelsen, grundade senare skyddskårer och anskaffade vapen. (Med lagen och svärdet, 1919; K. Zilliacus, Från ofärdstid och oroliga år, 2 bd, 1919—20; H. Gummerus, Aktiva kampår, 1925, Jägare och aktivister, 1927; N. Mexmontan, Ur frihetskrigets förhistoria, 1929; A. Pakaslahti, Suomen politiikka maailmansodassa, 2 bd, 1933—34; E.I. Parmanen, Taistelujen kirja I—IV, 1936—41; E. Olsoni — T. Terä, Suomen itsenäisyystaistelun bibliografia, 1942)