fadderortsrörelsen, en form av hjälpverksamhet till förmån för Finland, startad under vinterkriget, då svenska städer och köpingar började ”adoptera” finländska stadssamhällen för att bistå dem vid återuppbyggnaden. P.g.a. att kriget upphörde i mars 1940 fick detta hjälparbete inte den omfattning som ursprungligen avsetts, men idén bevarades och återupptogs 1942 i ny form på initiativ av kanslichefen i Mannerheims barnskyddsförbund, Erik Mandelin. Denne vann i Sverige stöd för tanken att till förmån för Finlands barn och ungdom blåsa nytt liv i f., för vilken 1943 blev genombrottsåret. Fadderortsverksamheten organiserades genom läns- och sockenkommittéer (f. utsträcktes även till landsbygden), inom Mannerheimförbundet bildades ett särskilt fadderortsutskott, och i Sverige tillsattes en överstyrelse för f. med greve Folke Bernadotte som ordförande. Vid årsskiftet 1945—46 hade Finlands alla kommuner adopterats av stödorter och erhållit betydande materiell hjälp till barn- och ungdomsskyddet. Hundratals kommuner fick därigenom möjlighet att bygga s.k. hälsogårdar.

Sedan Finland hämtat sig efter krigsåren ändrade f. karaktär; det humanitära skedet övergick i en period av samverkan i annan form. Fadderortsutskottet inom Mannerheimförbundet ombildades 1955 till en självständig organisation, Centralförbundet för fadderortsverksamheten Finland—Sverige. I Sverige hette motsvarande organisation Sveriges Finlandsföreningars riksförbund—fadderortsrörelsen. Förbundet Pohjola-Norden övertog 1976 handhavandet av fadderortsförbundets praktiska verksamhet. (A. Korppi-Tommola, Vänskapsband över Bottenviken, 1982)