Sollefteå-gästernas
besök.

Gästerna från Sollefteå, fru Gurli Jeansson [medlem i Sollefteå Lottakår.]och ing. J. B. Bucht, anlände, som väntat var, tidigt på lördagsmorgonen. Resan hade naturligtvis haft sina besvär särskilt under färden över gränsen och genom de krigshärjade områdena uppe i Nord-Finland, men gästerna kommo i alla fall fram med både humöret och resgodset i behåll. De avhämtades i bil från Kovjoki av ordföranden i stadens Sollefteåkommitté, fru Fougstedt, och förmiddagen anslogs åt en välförtjänt vila.

På dagen bjöd staden resenärerna på välkomstlunch å Wiks hotell. Bankdirektör Hedström hälsade härvid gästerna välkomna i varma ord. Han framhöll huru de många brev, som växlats mellan kommittéerna i Sollefteå och här, gjorde att gästerna icke framstodo som några främlingar, utan fastmer som gamla bekanta, och att endast den personliga kontakten behövdes för att besegla vänskapen. Ing. Bucht tackade för välkomsthälsningen och nämnde, att det ej från början varit meningen, att han skulle deltaga i resan, men framhöll, huru glada både han och fru Jeansson nu voro över att ha kommit till Nykarleby. Efter lunchen gjordes en rundvandring i staden med kommittémedlemmarna som ciceroner.

På söndagen åkte gästerna efter morgonkaffet ut till folkhälsans sommarkoloni i Vexala, en del av fadderbidragen komma ju till användning där. Samvaron med de hurtiga och välmående barnen blev otvungen och hjärtlig. Frukosten intogs i sällskap med dem. På dagen voro svenskarna sång- och musikförbundets gäster vid sångfesten på Kuddnäs, och sedan middag intagits å Wiks under mellantiden, närvoro de ännu vid folkfesten. De uttalade sin glädje över att få deltaga i en dylik fest, där alla folkgrupper samlades kring gemensamma ideal. Kvällen slutade med kaffebjudning hos en av kommittémedlemmarna.

På måndagen användes förmiddagen till besök på olika platser i staden och promenaden slutade hos Wiks, där frukost intogs. Kl. 13 hade en enkel högtidlighet anordnats på normalskolan, till vilken skolbarnen med föräldrar kallats. Den korta tid, som stått till buds vid anordnandet av högtidsstunden, gjorde att föräldrarna icke voro så fulltaligt närvarande som man kunnat önska. Ing. Bucht höll en „lektion” för barnen, och deras uppfattning av Sverige som ett land av mjölk och honung, trädde tydligt fram i ett svar på frågan om vad som finnes i Sverige. En liten flicka svarade fritt ur hjärtat: „Karameller”. Ing. Bucht nämnde vidare om, att fadderorten inte får sända vad som helst hit, utan detta bestämmes av myndigheterna i Sverige. Så t. ex. har det varit omöjligt att få sända kläder eller textilier av något slag. Ett parti på 70 par barnskodon skulle dock få sändas framemot hösten.

Fru Jeansson delade ut karameller åt barnen, och när de gingo ut räckte alla barnen handen till tack åt tanten och farbrodern från landet, som har allt gott.

På dagen bjöd fru Fougstedt på kaffe och härvid genomgicks Sollefteå-kommitténs samtliga räkenskaper. Gästerna gåvo sitt fulla erkännande åt de åtgärder kommittén vidtagit och voro mycket nöjda med utdelningen av fadderortsbidragen. Kvällen upptogs av en enkel avskedsmiddag, som kommittén ordnat på Wiks, härvid var även Nykarlebyvännen dr P. Nyberg inbjuden. Fru Fougstedt riktade ord av innerlig tacksamhet till gästerna. Ing. Bucht tackade för allt, som kommit fru Jeansson och honom till del under besöket och betonade den stora glädje, som den personliga kontakten med kommittémedlemmarna och andra stadsbor berett dem båda. Han hoppades att en svarsvisit i Sollefteå snart skulle kunna äga rum. Efter middagen företogs en bilfärd till Gamla hamn, gravgården och Andra sjön.

På tisdagen var det kärkomna men tyvärr så korta besöket slut och gästerna reste med bussen till Vasa, därifrån de efter någon dags uppehåll återvända till Sverige.

Ditt och datt.

Kriget har inte gått spårlöst förbi i vårt land heller, sade de rikssvenska gästerna, när vi hörde oss för huru de ha det där hemma. Men i stort sett kan man dock säga, att vi få köpa allt, vad till livets nödtorft hör i fullt tillräckliga mängder. Vissa saker kan det vara svårare med, t. ex. husgeråd av emalj och en del andra metallvaror ha varit sällsynta, delvis beroende på brist på råvaror, delvis på grund av den långa strejken bland verkstadsarbetarna.

Resan gick utan intermezzon till Haparanda, men då tillräckliga uppgifter om proceduren vid passerandet av gränsen icke kunnat fås i Sverige, blev det en del besvärligheter med resgodset. Det måste köras med häst genom Haparanda och över bron till Torneå, men över gränsen fick hästen ej gå. En passerande finsk lastbil åtog sig dock vänligen transporten till Torneå station, dit godset kom i sista sekunen. Likaså höll det på att gå galet vid den station, där ombyte av tåg äger rum på grund av, att en del av banvallen fortfarande är ramponerad sedan tyskarnas framfart. Då varken tågbetjäningen eller de medresande kunde tala svenska voro våra resenärer till en bör jan på sju famnars vatten. Det hela redde dock upp sig och det gick bra. Förresten tycks det vara så välordnat, sade ing. Bucht, här i landet, att tågen inte gå förrän de fått alla passagerare med sig. För övrigt ville han ej klaga på tågtrafiken, särskilt då de svårigheter, järnvägen i Finland har att kämpa med, beaktas.

[”Arbete med utlastning av gods för vidare transport med häst i Haparanda under första världskriget. Denna godsvagn kommer från Tyskland och är försedd med det tyska statsvapnet mitt på vagnen.”
Foto: Hildur Ortman. Förstoring. Från picryl.]

Insamlingen av bidrag för Nykarleby sker så, att vissa, av kommitténs i Sollefteå utsedda ombud, besöka stadsborna, och den som så önskar, tecknar sig på en lista för ett visst belopp per månad under en viss tid, ombuden inkassera sedan de summor, var och en tecknat sig för. Kommittén ombestyr enligt svenska statens bestämmelser och genom förmedling av en centralorganisation i Stockholm, att varorna sändas hit.

Förövrigt är ju också Sollefteå en liten stad, ungefär tre gånger större än vår och som stad ej ens 30 år gammal. Också den genomflytes av en älv och gatubilden påminner något om vår egen under krigstiden, där finns nämligen rätt stora militärförläggningar och soldater röra sig ofta på gatorna. Annars är industrin icke så särdeles betydande, men orten har gamla anor som handelscentrum och hela tre tidningar utkomma där.

Gästerna voro glada över den vänlighet och gästfrihet, som mött dem och önskade att få återgälda den, så snart görligt var.