grundskatter, skatter vilande på jorden. I Finland har förekommit g. av två slag: ränta och tionde.

Redan på 1200-t. förekom i vårt land en kyrklig utskyld av grundskattenatur. Därefter infördes ett flertal kronoskatter, vilka alla beräknades på jorden. Medeltidens mångskiftande skatteenheter förutsatte alltid en jordegendom av visst fastslaget värde. Endast den s.k. bågskatten, som var en personskatt (och därmed representerade en äldre skatteform), var i viss mån ett undantag, men även denna kan betraktas som en g., då den drabbade jordbrukande bönder. G. varierade i Finland rätt avsevärt, t.o.m. från socken till socken, bl.a. beroende på att den s.k. svenska rätten utvecklades inom kustområdet till åtskillnad från inlandets finska rätt (jfr d.o.). Sedan Gustav Vasa 1524 påbjudit förandet av jordeböcker förenhetligades g. och kallades därefter jordeboksräntor. Dessa ordinarie räntor begynte man i början av 1700-t. sammanföra i jordeböckerna, samtidigt som man här också införde de efter mantal utgående pålagor som tillkom under 1600-t. och erhöll den sammanfattande benämningen mantalsränta eller extra ordinarie ränta. Då utom den ständiga naturaskatten även allehanda andra g. utskrevs blev systemet tungrott och uppbörden svår att genomföra. På 1840-t. gjordes därför en ränteförenkling, varvid persedlarnas antal minskades och en del av skatten förvandlades till en penningavgift. Då inkomst- och förmögenhetsbeskattning infördes vid ingången av 1925, avskrevs g. Se även tionde. (J.W. Rosenborg, Bidrag till jordbeskattningens historia i Finland under medlet af sextonde seklet, 1860; E. Nevanlinna, Suomen raha-asiat vuosina 1863—1904, 1907; V. Voionmaa, Suomalaisia keskiajan tutkimuksia, 1912)