| Kagalen |
Ka
galen (av hebr. kahal, församling, förryskat kagal), ursprungligen föraktfull benämning i den ryska
pressen på ledarna av det passiva motståndet i Finland [under ofärdsåren].
Ordet blev sedan namn på den hemliga politiska organisation som
kom att organisera motståndet mot Bobrikov.
K., huvudsakligen verksam från september 1904 till september 1905,
bildades främst för att förhindra att det olagliga värnpliktsmanifestet
[ledde till värnpliktsstrejken]
upplästes i kyrkorna, men fick genom en vittutgrenad organisation
småningom ledningen av den hemliga politiken i sin hand. Den utgav
politiska broschyrer, bearbetade opinionen i hem- och utlandet, insamlade
medel för den politiska verksamheten m.m. Principiellt arbetade den
alltid på laglig grund. Bland K:s mest framträdande gestalter
märks Carl Mannerheim, Adolf von Bonsdorff, Ernst Estlander, J.N.
Reuter, Adolf Törngren och Wilhelm Zilliacus, som hörde till
den svenska partiriktningen, och ungfinnarna Eero Erkko, Th. Homén,
Heikki Renvall och P.E. Svinhufvud. Vid sidan av dem verkade den s.k.
kvinnokagalen, som bl.a. spred förbjuden politisk litteratur [bl.a. Fria Ord, som
även lästes i Nykarleby, har jag ett minne av att Ester
Fougstedt berättat]. Sedan den konstitutionella senaten bildats
i dec. 1905 upphörde K:s verksamhet. Ett urval av K:s politiska flygskrifter,
upprop etc., samlade under titeln Ur Kagalens arkiv, utgavs 1939. (A.
Cederholm, K:s uppkomst och andra episoder, 1920; J.N. Reuter, K., 2 bd,
1928—30) |
Uppslagsverket Finland (1983).
|