| kanaler. Redan mot slutet av medeltiden inleddes arbetet på
en kanal, som skulle förbinda Saimen med Finska viken. Det avstannade
dock snart på grund av oövervinnliga tekniska svårigheter.
Ännu 1840 kunde man vid Villmanstrand skönja spåren av det
man åstadkommit på en sträcka av 118 m. Gustav Vasa hade
planer på att återuppta arbetet på samma plats, men planerna
förföll vid hans död. En ny genomgrävning i lättare
terräng som sattes i gång av Karl IX blev likaså aldrig
avslutad. Denna det finländska kanalbyggandets kungstanke kunde förverkligas
först genom Saima kanal (se d.o.),
som byggdes i mitten av förra seklet.
Den första slusskanalen i landet byggdes 1832 av
N.L. Arppe i Pielis älv (Utra, ombyggd 1951). De flesta k. på
våra inre vattenvägar tillkom på 1800-t., då transportmedlen
till lands hade ringa kapacitet. På 1850-t. fördes en livlig
debatt om k. kontra järnvägar, i vilken bl.a. Lars Gabriel v.
Haartman framträdde som de förras målsman. Kanalbyggandet
avstannade så gott som helt vid senaste sekelskifte; den nya Saima
kanal (byggd på 1960-t.) är det enda större projekt som
förverkligats sedan dess. K. är konkurrenskraftiga beträffande
massgods som inte kräver stor transporthastighet, t.ex. trävaror,
för vilka kanaltransport i regel är billigare än järnvägs-
eller landsvägsfrakt. Finlands k. har följaktligen sin största
betydelse som flottningsleder: av totalt 7,7 milj. ton transporterat gods
i kanaltrafik 1979 var 7,1 milj. ton trävaror. Det finländska
kanalnätets sammanlagda längd (grävda slusskanaler) var
samma år 63,3 km, men totalt omfattar de inre vattenvägarna
drygt 9 000 km. Nu gällande förordning om kanaltrafik utfärdades
1976. 1981 bildades Vattenvägföreningen i Finland (Suomen
vesitieyhdistys) med ändamål att främja trafiken på
kanal- och insjölederna. Planerade projekt är bl.a. Keitele-Päijännekanalen
och kanaliseringen av Kymmene älvs nedre lopp, som skulle skapa en
förbindelse mellan Päijänne och havet. |