landbonde, förr arrendator på ett hemman, som underlydde någon huvudgård. Redan de gamla landskapslagarna innehöll bestämmelser om förhållandet mellan jordägare och l.; längre fram ingick stadganden bl.a. i husesynsordningen av 1691 och i jorda- och byggningsbalkarna i 1734 års lag. Den senare lagstiftningen på området var gemensam för landbönderna och de mångfalt talrikare torparna (se jordägoförhållanden). L. förekom främst i landets s. delar, där det fanns större egendomskomplex: antalet landbohemman uppskattades 1901 till ca 7 700.