påsaryssar, kontryssar, ”laukkuryssar”, kringvandrande fjärrkarelska gårdfarihandlare, som förr uppträdde i Finland. Jordägoförhållandena i Fjärrkarelen var sådana, att jordbruket, för vilket förutsättningarna var lika goda som på motsvarande breddgrader i Finland, tedde sig mindre attraktivt än handel. Sina varor skaffade p. bl.a. i Uleåborg och Petersburg. De gav sig i väg om hösten, stannade borta hela vintern och återvände om våren till hembyarna för att sköta sådden. P. spelade en viktig roll för varuförsörjningen på landsbygden (särskilt i ö. Finland), så länge lanthandeln var förbjuden (jfr inrikeshandel, avsn. Historia). Denna form av handel hade uråldriga anor i Finland och på Nordkalotten (se bjarmer). Den uppfattades till en början som nyttig av de svenska myndigheterna, men redan på 1600-t. började statsmakten försöka stävja p:s verksamhet, bl.a. för att de bedrev smuggling. De sålde bl.a. linne och vadmal, allsköns kram samt tobak, som var särskilt eftertraktad, och köpte i sin tur upp pälsverk. Deras handel motarbetades även av städernas borgare, som med statsmaktens hjälp sökte förmå dem att slå sig ned i städerna och att sälja endast på marknaderna.

Kampen mot denna olagliga gårdfarihandel fortsattes under den autonoma tiden, som var kontryssarnas guldålder, eftersom Finland och Fjärrkarelen då hörde till ett och samma rike. Näringsfånget blev nu ett av de viktigaste i Östkarelen, där Vuokkiniemi socken framstod som ett centrum för p:s handel. Under ofärdsåren kring sekelskiftet fanns bland p. sådana som låtit värva sig som agenter för ochranan, den ryska hemliga polisen. Av denna anledning tog Bobrikov dem under sitt beskydd och lät 1900 kungöra en förordning om infödda ryssars rätt att bedriva gårdfarihandel i Finland. Dessa händelser bidrog till att göra p. mindre välsedda i bygderna, där deras ankomst tidigare hade utgjort ett välkommet avbrott i den dagliga rutinen.

Den karelska gårdfarihandeln upphörde först sedan Finland skilts från Ryssland. Även därefter fortsatte många östkarelska flyktingar sina förfäders näringsfång, nu försedda med vederbörligt tillstånd att bedriva gårdfarihandel. — Som p. uppträdde även turkar (tatarer) från trakterna kring mellersta Volga (se minoriteter, sid. 351).