Donationsjord
Såsom redan i det föregående omnämnts, donerade konung Gustav
den II Adolf till Nykarleby stad hela dåvarande Leppo by (nuvarande
kyrkoby) med alla dess ägor och fiskevatten, inalles 25 1/2 mantal jämte
holmarna Frösön och Torsön, de sistnämnda mot en årlig
skatt till kronan av 147 riksdaler. Vad nu först de sistnämnda beträffar,
så fick staden dem, trots stadsprivilegierna, aldrig i sin ägo.
Mellan
staden och deras förre ägare Soklot och Vexala byamän tvistades
om dem allt till år 1650, då regeringen slutligen ställde sig
på allmogens sida och fråndömde staden holmarna med den motiveringen,
att staden „dessa holmar förutan äger tillräckligt utrymme
och mullbete.“ Ännu i slutet av 1800-talet väcktes inom stadsfullmäktige
fråga om dessa holmar till rätt stor förskräckelse för
vederbörande byamän, särskilt Vexalaborna. Staden sökte i
detta avseende skaffa sig åtskilliga äldre handlingar från Kungl.
riksarkivet i Stockholm, varav dock framgick, att det avsedda ändamålet
varken nu eller senare kunde vinnas.
Genom Karl
den XI:tes reduktion indrogs största delen av den donerade stadsjorden, som sålunda minskades
till endast 5 11/24 mantal, trots stadsbornas i de mest bevekliga ordalag avfattade
underdåniga petition och böneskrift, och ehuru staden i sin nöd
erbjöd sig att betala dubbel årlig skatt 200 riksdaler silver för
sina reducerade hemman. Regeringen resolverade blott, att möjligen ett mantal
kunde åt staden återges, ifall staden iklädde sig för detsamma
„all skyldighet till indelningsverket“.
I vederlag nedsattes stadens skatt från 147 riksdaler årligen till
endast 47, varjämte befrielse gavs från taxeringen för åren
1683 och 1684. Staden fick även år 1689 tillstånd att uppbära tionde av de hemman och åkertäppor,
som ännu voro i dess ägo samt „bärgningsrätt av ödeshemmanens
ängar såsom foder åt resandes hästar.“
Åkerbruk
I
en beskrivning från slutet av 1700-talet [1784], publicerad i „Åbo
Tidningar“ av dåvarande kyrkoherden i Nykarleby Johan Forshaell, omnämnes
bl.a. att stadens åkrar uppgingo till endast 201 tunnland 10 kappland [1
tunnland= 4936 m²= 32 kappland= 56 000 kvadratfot] av mestadels sandig
och ej särdeles bärande jordmån, givande per medium knappast 5:te
kornet och tagande snart skada av köld och torka. „De hägnas —
säges det — till största delen med de annorstädes i detta
landet mest brukliga gärdesgårdar utom några tunnland av stenbackar
upptagen åker, som omgives av en 1,150 alnar lång, vällagd stenmur.“
Rågen utsåddes då mest i medlet av augusti och kornet sällan
före den 20 maj. Sommarråg brukades ganska litet och var så föga
lönande att den näppeligen gav mer än 3:dje kornet. Vete såddes
och trivdes här alldeles icke. Ängarna till 446 tunnland, 3 2/8 kappland,
bestodo till större delen av sanka mossor med sandgrund och voro ej särdeles
bördiga. Av skog och betesmark hade staden 2,393 tunnland 2 kappland, bestående
mest av steniga och oländiga backar samt flacka mossar med sandbotten, varför
ock mullbetet var ganska svagt. — I en annan samtida beskrivning av en viss
Myrman, varav Forshaell även synbarligen begagnat sig, omnämnes vidare:
„Skogen hittills samfälld med kyrkobyn, är uthuggen och består
mest av stenbunden sandmark och odugliga mossar.“ Med
avseende å jordbruket omnämnes i förbigående, att år,
1773 de första jordpäronen planterades i Nykarleby, varifrån således
dess nuvarande „potatisar“ äga sitt ursprung. Vidare berättas
av Forshaell, „att åtskilliga större och mindre kryddgårdar
förekomma så inom som utom staden, men med den egentliga såkallade
trädgårdsskötseln och plantagers anläggande hava invånarne
ej än härtills befattat sig“ —.
[Andra
Sången om hur om hur den välsignade jordknölen kom till Tjörras av Gunnar Nylund.]
Boskapsskötsel
Om boskapsskötseln i det forna Nykarleby finnas nästan inga redogörelser
med undantag av ett omnämnande från 1641, då det uppgives, att
i Nykarleby detta år funnos 9 hästar, 11 ston, 10 föl, l tjur,
38 kor, 23 kvigor, l får, men intet svin! Utsädet detta år utgjorde
endast 10 tunnor. Av forna tiders missväxtår drabbades Nykarleby liksom
andra orter rätt kännbart, särskilt åren 1696, 1697, 1698
samt 1739—1742.
Fiske
Fisket var då liksom fortfarande en viktig näring för den fattigare
klassen. Myrman uppger i sin beskrivning „att fisket är här rätt
viktigt och bedrives med not, mjärdar, ryssjor, kassar, krokar och lippor
[håvar]. I ån fångas lax, gädda, braxen, id, sik, abborre,
lake, ål, karp (?) och „ypperliga rudor“ samt nejonögon och
mört. Beträffande rudornas förekomst, vilka numera ej torde trivas
i ån, utan någon gång införas till staden från Kofjoki
träsk, finnes, såsom tidigare nämnts, ett historiskt minne i den
s.k. Ebba Brahes ruddamm.
I saltsjön
fångades strömming, ”kutul” [siklöja], nors och simpa.
Strömmingsfisket säges på denna tid varit i nedgående, varför
import av strömming skedde från Västerbotten. Som orsak till fiskets
i ån försämring uppges Åminnets årligen allt större
uppgrundning. Det mindre borgerskapet plägade ligga somrarne över på
vissa holmar i havsbandet för att idka ett stundom, mer, stundom, och för
det mesta, mindre lönande strömmingsfiske. Med Munsala allmogen lågo
stadsfiskarne redan dåförtiden allt emellanåt i gräl om
fiskerättigheterna. På riksdagen 1766 petitionerade bland annat Nykarleby
stads representant inom borgarståndet, borgmästaren i Brahestad Samuel
Lithovius om rätt för de i Nykarleby stad bosatte fiskare, „som
upptäckt ett gott fiskeställe, att ohindrade av strandägarne få
fiska därstädes, särskilt vid Stubben, vilket Kantlax och Monäs
byamän nu vilja dem förhindra och förbjuda, trots Stubbens fiskeplats
redan år 1588 utlysts såsom kronoallmänning“. —
Även sälskytte och -fångst omtalas i äldre tider, men torde
senare alldeles upphört, isynnerhet efter den stora sjöolyckan vid Hälsingkallan
år 1680, då 50 fiskare och sälskyttar från Nykarleby och
dess omnäjd omkommo under ett isberg.”
|