Den brinnande staden


Erik Birck håller på med ett livsverk, att skriva Nykarleby stads historia. Andra delen omfattar tiden 1810—75 och är en storartad dokumentsamling, som inte kommer att föråldras. Vi väntar med spänning på delarna ett och tre, skriver Gösta Ågren. Om någon känner sig lockad av tanken på att skriva historiska romaner så rekommenderas Bircks historik. Den ger ramen för många stora och gripande fabler.


Januari månad 1858 var stormig, mulen och varm.

Den 11 samlades några män i Nykarleby rådhus. Borgmästaren och de fyra rådmännen JA Lybeck, A Dyhr, M Sandström och CW Sundström bildade magistraten — som utgjorde stadens domstol och dess högsta förvaltningsorgan på samma gång. Dessutom deltog borgerskapets äldste — huvudsakligen en remissinstans — i mötet.

Omkring dem, i januariskymningen, vilade staden.

Den var inte stor: 750 meter lång och 261 meter bred. Men nästan 1200 människoödens trådar var dragna hit, och en människa är alltid lika stor, det största tänkbara. Hon är vår enda måttstock i det, som annars vore tomhet.

I mitten av 1800-talet var Nykarleby ingen påfallande liten stad — och i själva verket ytterst trångbodd för de fattigas del.

Rådhuset stod vid torget, som var 36 meter på en kant och 47 meter på den andra. Det omfattade ungefär det gamla, och rivningshotade, apotekets tomt i dag. I nedre våningen fanns arresten, från vilken färden vanligen gick vidare till länsfängelset i Vasa eller till stenbacken vid södra stadsgränsen, där man kedjades fast vid en påle och piskades med björkriskvistar, som man själv tvingats samla ihop. Också kvinnor piskades, med upp till ett hundratal slag, en utdragen tortyr, som bröt sönder både kropp och själ. Till de sönderslagna i Nykarleby hörde bl a ”lösa kvinnan” Brita Caisa Wacker.

Runt torget hade man givetvis byggt upp de rikas hus, köpmännens och redarnas höga boningar. Dessa män — givetvis inga kvinnor — satt i magistraten, bestämde och dömde. De härskade i staden.

Ibland kom dock ”självaste Nemesius” för att tala med Evert Taube och krossade stolta handelshus under konkursens järnnäve. De försiktiga eller sluga överlevde.

I utkanterna av staden, i norr, på Källbackens sluttning och i Nystaden på västra älvstranden, bodde de fattigare stadsborna i mindre gårdar. Största delen utgjordes av sjömän och sjömansfamiljer. Havet var Nykarlebys viktigaste arbetsplats.

Till utkanterna hamnade ibland också de konkursdrabbade om de inte räddades av släkt och vänner. En av dem hette Jakob Glansk, fd handlande. Hans dotter Anna Sanna (1797—1886) var dock av stabilt virke. Hon livnärde sig genom att resa omkring på landet och klä brudar. Hon hade en svart sidenklänning, som hon skenbart mödolöst fick att passa alla brudar, långa och korta, feta och magra. På hjässan fick den unga damen en krona av röda rosor med ståndare och pistiller av skravelmässing.

Anna Sanna var tvungen att hålla sig med häst för alla resorna. Fadern brukade följa med och ta vara på kreaturet ifråga. Till sist gjorde han dock revolt mot sin förödmjukelse och klädde ut märren till brud. En påskmorgon tog han hästen ur stallet, klädde på den klänning och brudkrona och promenerade på stadens gator, ett levande spektakel.

Därmed var Anna Sanna ruinerad, ty ingen brud ville bära samma krona som märren. Hon fick, med obrytbart sinne, övergå till gårdfarihandel och stugmålning.

De roliga historierna från 1800-talet saknar sällan den tragiska bismaken: hungern är nära, och grymheten. När morgonringningen från rådhustornet, tecknet till uppstigning, en gång började först klockan fem i stället för fyra, men därefter aldrig ville upphöra, gick stadsfiskalen för att se om elden var lös. Han fann, att brandvakten Johan Wärn festat i ensamheten, somnat i den tomma arresten, vaknat och börjat morgonringa. Han hade emellertid råkat snava och låg nu i torntrappan med huvudet neråt och fötterna intrasslade i det långa ringrepet. Varje gång han försökte sparka sig loss ringde klockan frid och morgon över staden.

Fiskalen började givetvis slå den hjälplöst kämpande Wärn, som därefter fick avsked.

Rädslan för elden var stor. Endast de förmögna hade försäkrat sina hus och sitt lösöre. Vid sidan av ett spruthus med brandbekämpningsredskap hade staden brandvakter anställda med uppgift att nattetid patrullera gatorna och se till att alla eldar var släckta klockan elva på kvällen. Under torrperioder och stormtid var stadens invånare pliktiga att delta i brandbevakningen. Också brandkåren var givetvis sammansatt av oavlönade stadsbor — inte på frivillighetens bas utan som ett kommunalt uppdrag. I själva verket hade större delen av befolkningen på ett eller annat sätt engagerats i brandvärnet.

De fyra rådmän, som deltog i mötet den 11 januari 1858, förefaller representativa för sin tid och sin klass. Men, som alltid, var den mänskliga variationen stor.

I den ena ändan av skalan finner vi JA Lybeck, författarbrödernas fader. På gamla dar blev han aningen ångerfull och småreligiös, men utnyttjade tiden dessförinnan väl.

Obarmhärtigt samlade han en av Österbottens största förmögenheter. Särskilt hungeråren 1867—1868 gjorde honom rik. Han hade länge fungerat som bankir åt både bönder och stadsbor. Nu drev han in sina fordringar och blev för en spottstyver ägare till hemman och gårdar. När han en höstdag inkrävde ett lån av fiskaren Matts Boman d.y. misslyckades han dock. Bomans fiskboda var som alla andra höstar fylld av saltad strömming, avsedd att utminuteras under höstens lopp. Nu realiserade Boman lagret till nedsatt pris. Han fick ihop hela skuldsumman, 400 mark, på en dag och gick upp till Lybeck med pengarna. — Nå, int sku he ha vari så bråttom, mumlade köpmannen-redaren, tydligen en aning förlägen.

Familjen Boman omfattade nio personer. De överlevde vintern i sin lilla stuga, som fortfarande var deras. Vinterfisket gav tillräckligt, men hungern hotade ständigt.

I den andra ändan av rådmännens mänskliga skala finner vi Christian Wilhelm Sundström, köpman och redare också han. — Vid sin död 1869 efterlämnade han en tvättkorg med outsökta reverser från de nyss överståndna hungeråren. Länsmannen ville köpa dem, men änkan, Stina Johanna, född Rönnqvist, sade dessa ord:

— Nej, då de fattiga gäldenärerna under min mans tid icke behövt gå från rubb och stubb för dessa reverser, så icke skall de nu heller behöva det.

Gud ordnar inte allt till det bästa. Lybeck dog i hög ålder, fet och matt. Sundström omkom tidigt i en ohygglig trafikolycka: han kvävdes långsamt till döds under sin schäs, som i nattmörkret välte vid ”Råttbron”, ett djupt dike mellan staden och nuvarande begravningsplatsen.

Den elfte januari 1858 utsåg mötet i rådhuset taxeringsnämnd. Pigan Brita Catharina Wacker tillerkändes försvar som skattskriven tvätterska i Nykarleby. Men sjömansdöttrarna Mathilda Eriksson och Johanna Mickelsson förständigades att inom tre veckor förse sig med årstjänst, vid äventyr att annars bliva såsom försvarslösa personer behandlade.

Försvarslösa.

Det låter otäckt, och det var otäckt.

De egendomslösa, de fattiga, lydde ända till 1900-talet under en annan grundlag än andra. Den kallades legohjonsstadgan och där skisseras ett liv, som i mycket få avseenden skiljer sig från den medeltida trälens.

De obesuttna, som de kallades, måste vara i tjänst hela året med undantag för friveckan, sju dagar på hösten, när de hade en — starkt inskränkt — rätt att välja ny arbetsgivare. Om de inte tog tjänst saknade de ”försvar” och behandlades som svåra brottslingar! De arresterades och fördes till ett fängelse, där de sysselsattes i tvångsarbete eller som i Tavastehus, bara hölls inspärrade utan något att göra!

Hundratals ”försvarslösa” satt i finländska fängelser under mitten av 1800-talet — hederliga, oskyldiga människor, som varken stulit eller mördat.

Först 1865, året för den sista legohjonsstadgans tillkomst, fick de obesuttna rätt att livnära sig med dagsverksarbete, utan årstjänst och ”laga försvar”.

Men in i det sista tillämpades bestämmelserna. Det ser vi inte minst i magistratsprotokollet av den 11 januari 1858 i Nykarleby. Likaså tillämpades husbondens eller polisens rätt att piska sitt tjänstefolk. Det rådde utegångsförbud för de obesuttna under natten och de fick inte gå någonstans utan arbetsgivarens tillstånd. På 1700-talet fick de inte klä sig fint eller gå på krog. Också på 1800-talet bestämdes, bland annat i Nykarlebys polisordning, att arbetsfolket — det vill säga sjömän, gesäller, drängar, arbetskarlar etc. — inte fick uppehålla sig utomhus efter klockan nio på kvällen. Påträffades de efter detta klockslag på gatan arresterades de och fördes till rådhushäktet!

Det hemska är, att de här bestämmelserna tillämpades. Lästa som gammal lagtext verkar de abstrakta, otänkbara, men domstolsprotokollen talar ett annat språk.

Lika strikt tillämpades in i det sista bestämmelserna om hantverkarnas och borgarnas burskap i en stad. Man var på sin vakt mot konkurrens.

Allt detta framgår av Erik Bircks mäktiga verk Nykarleby stads historia. Del II 1810—1875.



Erik Birck
Erik Birck.

Boken utkom redan för ett par år sedan, men den är en storartad dokumentsamling, som inte kommer att föråldras. Vi väntar med spänning på delarna ett och tre. Erik Birck håller på med ett livsverk.

Min lilla utflykt i legohjonsstadgan har tyvärr ingen motsvarighet i den Birckska textmassan och utan tvivel saknar man ett klargörande av vilket förfärligt öde, som hotade Mathilda Eriksson och Johanna Mickelsson, vad det innebar, att ”bliva såsom försvarslösa personer behandlade”.

Denna mulna januarikväll året 1858 kan inte ha varit glad för de två damerna. Men allt, också deras öde, blev annorlunda.

Nästa dag, den 12 januari, inföll med sydvästlig storm och drivande moln. Klockan halv åtta på kvällen antände en okänd man ett oanvänt skjul vid älvstranden nedanför torget. Det tillhörde sjökaptenen Anders Granholm. Hans hustru, Lovisa, mötte mordbrännaren i portgången, men kunde i mörkret urskilja varken ansikte eller klädedräkt. Därmed försvinner han i historiens djup. Birck utpekar en kriminellt belastad gamlakarlebybo som gärningsmannen, men det sker på basen av nästan obefintliga indicier.

Pyromanens behov av självhävdelse och hämnd måste naturligtvis ha haft en djup grogrund i tidens kvävande förtryck av de egendomslösa, men också försäkrade och konkurshotade företagare har som känt varit benägna att tända på ibland. Den här historiska kriminalgåtan kommer i varje fall säkert att förbli olöst.

En stor del av staden brann upp i den sydliga stormen. Kyrkan lyckades man rädda genom att spruta vatten på den, men hela centrum runt torget föröddes. De fattigas kvarter, Nystaden och Källbacken, räddades, liksom husen söder om kyrkan. 102 boningshus brann upp och av dem var bara 27 försäkrade.

Också Kuddnäs, Topelius' barndomshem nära stadsgränsen, höll på att stryka med. Stormen drev hela natten skyar av eld och rök över husen i norr. Längre bort flammade ibland nya lågor upp när fyra halmfyllda rior och en hölada antändes i trakten av gravgården och lyste upp horisonten med sitt sken, så att hela nejden var omgiven av rök och lågor.

Anna Sanna Glansks lilla stuga låg i närheten av Kuddnäs och den räddades givetvis inte av försynen utan av brudkläderskan — gårdfarihandlerskan — husmålerskan! Hon klev upp på vinden med ett ämbare vatten och en kvast, sträckte sig ut genom vindsgluggen på södra gaveln och stänkte sedan hela natten vatten på stugtaket, där stora brinnande flagor och ilskna gnistor anföll.

Välsignade är livsöden som madam Anna Sanna Glansks. Hon ger oss mod att leva.

Efter branden ritade CA Edelfelt den nya stadsplanen. Man följde Åbo och Vasa i spåren: gatorna blev breda, och fylldes av planteringar. Den röda hanen skulle hejdas redan i byggnadsskedet.

Ännu finns en hel del kvar av det Nykarleby, som då byggdes, men det verkar dömt. Eller kanske en kulturhistorisk väckelse infinner sig snart. Låt oss hoppas. Det nya stadshuset, vars tomt reserverades redan i den nya stadsplanen, men som det tog 120 år att bygga, är i varje fall vackrast av alla nybyggda stadshus i landet. Kanske inte bara estetiken utan också kulturhistorien så småningom får fotfäste i nordens Betlehem.

För närvarande ser det lite sorgligt ut. Vi behöver inte elden numera. Vi klarar oss med grävskopor.

Om någon känner sig lockad av tanken på att skriva historiska romaner, så rekommenderas Erik Bircks historik. Den ger ramen för många stora och gripande fabler. Vi möter auktionerna, där de fattiga ropas ut och ges åt dem, som åtar sig att hysa dem ett år för den minsta ersättningen. En del livsöden är så obeskrivligt utsatta, så nakna bilder av mänsklig existens i helvetets förgård, att jag inte orkar återge dem. Men vi möter också medkänsla, godhet och humor — och vi kan konstatera, att trots systemets brister, så lät staden inte sina fattigaste fattiga svälta ihjäl. Fattighjälpen krävde hälften av de uttaxerade skatterna.

Vi får ta del av ett kulturliv, som bland annat innefattar en helt unik teater, inrymd i en ria strax utanför stadsgränsen. De unga bland tjänstefolket i staden hade egen teaterverksamhet och tog till och med inträde vid riöppningen!

Vi får ta del av stadens intensiva ekonomiska liv med skeppsbygge och utrikesfart samt import- och exporthandel på det väldiga upplandet. Huvudvarorna var tjära och salt. Tjäran fördes ut, saltet in. Nykarleby saggade tidigt efter sina grannstäder, men också efter Saima kanals tillkomst på 1850-talet var handel och sjöfart länge relativt livliga. Stadens oförmåga att hänga med berodde endast delvis på de dåliga hamnförhållandena — några oöverstigliga svårigheter beredde dessa inte. Hamn och skeppsvarv flyttades utan större problem från Djupsten vid älvmynningen till Alörn ute i skärgården när uppgrundningen blivit för svår. Möjligen inleddes den negativa utvecklingen av ett par stora konkurser, i synnerhet den Turdinska på 1830-talet, och bl a ”majgreven” Gustaf Adolf Lindqvists ekonomiska undergång.

Men framförallt övergick Nykarleby inte från handel till industri i tid. Därmed beseglades dess öde.

Krimkriget erbjöd stor dramatik, men också annars lever kärleken och hatet, barmhärtigheten och våldet — det strukturella och det direkta — i denna historia om en stad och dess människor. Inte heller naturen är särskilt fridfull. 1800-talets stora isgångar i älven är legendariska; hus, träd, båtar kommer dansande. Våren 1853 klarade sig bron med nöd och näppe. En kvarn kom ned med isarna och råttorna satt på taket och ”avvaktade spänt den vilda färdens gång”. Den våren passerade också en stugas gavelvägg med ett klockskåp på, en vagga, lyckligtvis tom, och en brädlucka med en galande tupp.

Bircks stil är på samma gång klumpig och mustig. De två adverben hänger samman: han låter dokumentens språk ingå i sitt eget och tillskapar därmed de sällsammaste formuleringar — samtidigt som han klagar över, att stadsborna i de österbottniska städerna inte ens i dag övergått ”från folkspråket” till ”en bildad umgängeston och ett vårdat språk”. Han talar till och med med Topelius om ”barbariska dialekter”.

Det låter otroligt, och är det. Vårt uråldriga modersmål är en barbarisk dialekt! Det förvånar inte, att Birck skiljer mellan folkmusik och ”konstnärligt” violinspel. Jeppo bygdespelmän har alltså enligt honom en lång väg att gå innan de blir konstnärliga ...

Det är synd, att ett par sådana fläckar skämmer ett verk, som annars i all sin mastodontiska täthet är värt stort beröm. Kanske kunde man också tycka, att Birck bort utelämna en del poänglöst skvaller till förmån för de levande anekdoterna.

Nåja, dethär är marginalanteckningar. Ett livsverk föds.

Men detta saknar vi nu många djupt: Nykarleby landskommuns historia!



Gösta Ågren i Vasabladet den 10 juli 1983.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Artikeln illustrerades med teckning av byggnaderna kring torget och teckning av staden från norr.
Innehållsförteckning till Nykarleby stads historia del II.
Fler artiklar ur tidningen.
(Inf. 2008-01-09, rev. 2008-01-09.)