J O E L   R U N D T:

Ur en småstads historia

Nykarleby, min barndoms och min ungdoms stad, heter en postum bok, som utkom i slutet av det nyss tilländalupna året. Bokens författare är bankdirektör Einar Hedström.

Författaren var född i Nykarleby år 1880. Hans barndom inföll under en tid, som kan betraktas som en övergångsperiod inte blott mellan tvenne århundraden utan mellan två olika tidsskeden, det gamla på självhushållning baserade och den nya tiden, industrialismens tid. Redan tidigare hade hans födelseort förlorat sin betydelse som sjöfarts- och handelsstad. Men av den gångna tiden fanns ännu något kvar, kanske mest påtagligt representerat av medlemmar av de gamla handels-, sjöfarts-, tjänstemanna- och hantverkssläkterna vid namnen Backman, Barck, Dyhr, Grundfeldt. Hedström, Häggblom, Nylund m. fl. De flesta av de unga som denna tid växte upp fann, såsom även tidigare — och senare, födelseorten för trång och utkomstmöjligheterna för små, varför de sökte sig verksamhetsområden på andra orter, kanske mest i södra Finland.

Einar Hedström hörde inte till dem. Visserligen kom han efter avslutade studier att några år verka utom hemorten. Han var banktjänsteman i Björneborg, tidningsman i Kristinestad och rektor för Mellersta Österbottens vandrande folkhögskola och Vörå folkhögskola, data som ger en antydan om hans intellektuella inriktning. I början av 20-talet återvände han till hemstaden för att där fullgöra sitt livsverk. Han blev bankföreståndare och redigerade under en lång följd av år ortstidningen Österbottniska Posten samt verkade i det kommunala och kulturella livet. Som intresserad friluftsmänniska och seglare handhade han ända från 1913 till sin död kommodorbefattningen i det livaktiga Segelsällskapet Ägir i Nykarleby.

Redan tidigt började Hedström göra anteckningar om minnen och traditioner ur sin hemstats historia. Dessa hann han blott delvis fullborda, och den bok om hemstaden han därmed åsyftade blev ej färdig före hans bortgång år 1951.

Men hans maka Dagny Hedström har ej velat lämna mannens plan till hälften utförd. Hon har samlat och ordnat anteckningarna, som delvis förelåg blott i ett första utkast, och resultatet har blivit ett helt och avrundat bokverk om något över 220 sidor. Boken utkom senaste år strax före julen, alltså inom det år då ett sekel förflutit sedan en av de största händelserna i stadens historia, den förödande branden 1858, som lade så gott som hela staden i aska.

Bokens titel ger vid handen, att det inte är fråga om något systematiskt försök att skriva ett avsnitt av stadens historia. Den tyngd, som ofta vidlåder ett historiskt verk, har därigenom undvikits. Men något av historia i allmän bemärkelse kommer ändå fram, särskilt i bokens inledande kapitel, som bär rubrikerna Nykarleby blir stad. En återblick på den gamla staden samt Stadens äldsta del med underavsnitt om Kyrkan, skildrad med mycken pietet. Trivialskolan, Stadskvarnen, Storbron, Nystaden m. fl. Följande kapitel berättar om Den nya staden, och i avsnittet om Nykarleby älv behandlar författaren stadens olika hamnar och sjöfarten vid dessa under olika tider. Intressanta inblickar i stadens kultur- och sällskapsliv ger kapitlen om Alörn, Brunnsholmarna och om personligheter bland de gamla stadsborna, om föreningsliv, sång och musik fordomdags. Seminariet och dess lärare skildras i ett särskilt kapitel.

Boken har fått en förnäm utstyrsel och är rikt illustrerad med ett till stor del unikt bildmaterial, men så har ju den lilla staden också att uppvisa tacksamma motiv.

Einar Hedströms bok om hemstaden har en egen charm. Författaren träder själv tillbaka och låter minnena tala. Och småstadens typgalleri är rikt. En stad, om ock en av de mindre, är ett samhälle för sig, utformat av tiden och tidsförhållandena, en grupp människor som står i relation till varandra, i det lilla samhället framträder de, enskilda människorna i starkare relief än i ett större, i synnerhet om de äger några särskilt utpräglade karaktärsdrag. Och det kan vara en viktig uppgift att skildra just dessa människor. Här framträder för oss en gången tidsålder med dess handelsmän, skeppsredare, enkla borgare, pedagoger, original och helt vanliga människor, ja t. o. m dess kloka gubbar och gummor och man undrar om det nu levande släktet kan för nya släktled komma att framstå lika levande som det i boken skildrade. Det är viktigt, att gångna tiders liv blir framställt i systematiskt genomarbetade historiska verk, men som komplettering till dessa är enskilda personers minnen av utomordentligt värde och de vinner ytterligare, om de inte, som stundom är fallet i memoarverk, för mycket koncentreras kring berättarens person, och om de som här berättas med värme och förståelse och med humorns glimt i ögat.