Befolkningsförhållanden
Under första året av stadens tillvaro uppgick folkmängden
till endast sextio familjer, att döma av uppgiften hos Myrman, att
staden i sin första början räknade blott „sextio rökar”.
Den första befintliga mantalslängden, för år 1628
upptager „63 husfäder”, däribland 3 med rent finska
namn. Stadsbor under tolv år uppges vara 123 och 107 i Leppo by;
10 hantverkare av olika yrken uppräknas. År 1661 funnos dock
redan 257 mantallsskrivne personer, och år 1662 272, men år
1669 endast 234, och antagligen för krigets och missväxtårens skull endast 133. År 1681 utgjorde den mantalsskrivna stadsbefolkningen
blott 159 eller nästan hälften av numerären 20 år
tillbaka i tiden. Den minskades ytterligare under Stora
Ofredens gräsliga tidskifte [1713—21], vars märkligaste
händelser, så vitt de berörde Nykarleby, må här
i största korthet refereras.
Några krigsminnen
Efter nederlaget
vid Napoby i Storkyrö sände den svenke överbefälhavaren
generalmajor Armfelt „det mästa artilleriet, pagasje [krigskassan?]
och sjuka till Nykarleby, att där inkvarteras och sedan så
fort som möjligt på båtar och skutor överföras
till Sverige”. Nykarlebys uppbådade borgerskap och allmoge,
som ärnade [ämnade] sig till slaget, berättar en samtida
rapportör, „var oss i vägen på måssan, (en
biväg till Vörå), dock till tjänst, i det de hindrade
kosackerna att längre rida i bredd med oss”. — På
dåvarande landshövdingen Clercks befallning „har en kapiten
(månne den ryktbare frikaptenen Långström, vars minne
lever ännu i våra näjder och bl.a. är fästat
vid den s.k. majorsbacken vid Gunillacka [i Munsala] där Långström
ihjälsköt en rysk major) av allmogen (= siss) uppbränt
alla farkoster samt magasinshusen i Nykarleby och Jakobstad”. Även
två gårdar i Soklot nedbrändes nu, men antagligen av
fienden. „Sedan vi förnummo, att fienden sig retirerat något
tillbaka, så marscherade vi från Jakobstad igen till Nykarleby.
Detta fingo vi höra av en borgare vid namn Erich Hångelson,
vilken har varit avsänd ifrån Nykarleby stad först med
brev till Vasa till ryske generalen (Furst Galizin) på hela stadsens
vägnar. ” Nykarlebyborna hade nämligen betagits av den
största skräck vid underrättelsen om nederlaget och fiendens
framryckande. Därom vittnar bl.a. även följande böneskrift
som man enligt samma rapport, „funnit på borden i Nykarleby
liggande”.
„Min allra ödmjukaste begäran är, det täcktes
Hans Czariske Majestäts krigsbetjente förskone mitt fattige
huus och niuta derhoos good välplägning emellertid. Jag kommer
heem, som intet skall flyckta, utan hel:r prestera mig pålagde uthlagor”.
När ryska armén sedan intågade i Nykarleby, överlämnades
å stadens vägnar en böneskrift till Furst
Galitzin om invånarnes förskoning till liv och ägendom
mot en brandskatt av 10 tusen riksdaler silvermynt, „som av en av
invånarne, handlanden Matts Andersson till mesta parten inlevererades”.
Detta bifölls och ryssarne höllo till en början sitt löfte,
men sveko det snart efter rysk sed. Staden blev plundrad och invånarne
misshandlades. Enligt en efter fredsslutet i Nystad ingiven officiell
rapport hade i Nykarleby stads och landsförsamling „mördats
och ihjälslagits 71 personer”. — Tredje kyrkklockan bortrövades;
dragoner, kosacker och galereskaderns manskap vid Åminne voro värst;
folket plågades „med odrägelige inkvarteringar, tvångsarbete
och skjutsfärdor; mänskor brändes, mördades och piskades;
barnen bortfördes till Livland och Ingermanland”.
Under den s.k lilla ofreden (1741—43 års krig) „framfor
fienden dock här mildare på allt sätt”.
Under de följande fredsåren tillväxte folknummern stadigt
och de föddes antal begynte åter överstiga de avlidnes.
År 1750 funnos 554 personer mot 216 för jämt hundra år
tillbaka; år 1770 691 och tio år därefter 852, varav
410 av manskön och 410 av kvinnligt; hjonelagen voro då 153.
Samma år föddes 34 och avledo 2 personer samt vigdes 10 par.
Om den dåvarande befolkningens modersmål anföres, att
„invånarne i Nykarleby tala till allra största delen svenska
språket utom en hoper finskt arbets- och tjänstefolk, för
vilka även varannan söndag hålles finsk gudstjänst”.
Stadens borgmästare i äldre tider voro följande: Ljungasson
Roth; Anders Jönsson; Josef Jakobsson; Cordt Bockmöller; Samuel
Brinck och hans son Johannes; Jean Christian Gadd och, den siste under
svenska tiden, Carl Johan Stenman.
[Kommentarer av K.V. Åkerblom.]
Märkligare släkter
Bland märkligare borgare och borgarsläkter som genom särskilda
förtjänster om staden, större förmögenhet och
vad man plägar kalla socialt anseende gjorde sig mer bemärkta,
omnämnes i medlet av 1600-talet den rike handelsmannen Claes Wittring,
som dock efter en process med de övrige stadsborna utflyttade till
kyrkobyn. Släkten Bockmöller, antagligen, att döma av namnet
av danskt eller lågtyskt ursprung, var under senare hälften
av 1600-talet den mest bemärkta och inflytelserika, särskilt
genom borgmästaren Cordt Bockmöller, som med sådan framgång
förde stadens talan mot hauptman Werne och trivialskolans rektor
Kempe, samt på 1680-talet den myndige och rike köpmannen Jacob
Bockmöller och hans moder Anna Bockmöller. Under förra
hälften av 1700-talet nämnas köpmännen Isak Bröms,
Johan Ryss och Johan Bockmöller såsom de rikaste och „mest
aktade”; samt rådmannen Nils Brask, som räddade kyrksilvret
och kyrkoskruden och Matts Andersson, som erlade huvudbeloppet av stadens
brandskatt. I medlet av samma århundrade åter nämnas
köpmännen Lorenz Björkman, Casper Lebell, Matts Brink.
(2 medlemmar av släkten Brinck beklädde borgmästarämbetet,
nämligen Samuel och hans son Johannes, Lars Vessler, „hugnad
i nåder med borgmästartitel”, okänt för vilka
förtjänster; Olov Nordberg och Abraham Collin. Under gustavianska
tiden åter är att observera handlanden Daniel Juthe, vars släktnamn
ännu återfinnes i Juthas och Juthbacka. — Major Weissmann
von Weissenstein anför i sin dagbok från 1808: „Den 4:de
juni gick mitt (Masku) kompani till Nykarleby, för att göra
generalstabsvakt. Jag inkvarterades hos den rike handelsman Daniel Juthe.
Samma dag var assemble, tillställd av Nykarleby handlanden, dit alla
officerarne voro inbjudne”. — Likaså omnämnes handlanden,
f.d. sjökapitenen Backman. — Nykarlebyborna hade även tidigare
vid vår armées återkomst norrifrån efter segern
vid Siikajoki fägnat fosterlandets försvarare med en måltid,
där varje soldat fick „en sup brännvin och en portion soppa”. |