Nykarleby stad 1620—1920.

Minnesskriften av direktor W. K. E. Wichmann.

Minnesskriften över Nykarleby stad till dess 300-årsdag är ett välkommet tillskott till vår hembygds litteratur. Visserligen framlägges i denna ej mycket nytt, då författaren ej haft tillfälle att betjäna sig av arkivalier utan huvudsakligast av vad som redan publicerats om orten i olika böcker. Men direktor Wichmann, som själv levat i Nykarleby 34 år som historielärare, har haft större förutsättningar än andra att giva en överbild av stadens 300-åriga tillvaro. Detta märkes också vid läsningen av skriften, och man gläder sig över att just han blivit i tillfälle att författa minnesskriften i fråga.

Men det material, som stått till författarens förfogande, har varit ytterst ojämt. Det är huvudsakligast medlet av 1600- och 1800-talen, som mera ingående blivit belysta av tidigare författare. Minnesskriften återspeglar också detta. Kapitlen, som skildra dessa tidsskeden äro utförligast och mest fängslande.

Då det nu gällt att få blott en minnesskrift, har det ej varit möjligt för författaren att gå till urkunderna för Nykarlebys historia, nämligen till rådstuvurättsprotokollen, mantalslängder och årliga uppbördsböcker, Nykarlebys riksdagsmäns besvär och resolutionerna därpå, kyrkoarkivet och stadens kommunala arkiv. Ur dessa skulle stadens historia kunna fås att framträda fyllig och fullständig. Detta blir en uppgift till nästa sekelminne.


Tillägg och rättelser.

Från katolska tiden.
Det första, som läses på historiens blad om den by, vilken senare blev Nykarleby, uppenbarar ett starkt religiöst drag hos människorna i denna by. Omkring år 1375 vallfärdade tre personer härifrån Lappå by till Vadstena kloster i Sverge och förtäljde, huru en av dem, en fallandesjuk [epileptiker] kvinna och en annan, en f.d. blind man, blivit botade genom åkallande av den heliga Birgitta. Berättelsen är skriven på latin och ingår i Hausens Medeltidsurkunder. Kanske skall direktor Wichmann, som behärskar detta språk, översätta den till svenska. Berättelsen har sitt intresse även härigenom, att den låter oss förstå, varför kyrkan i Lappåby kom att heta Sankta Birgitta.


Nykarleby sockens bildande.
Den 23 augusti 1607 avsände konungen tre herrar till Österbotten att verkställa omreglering med socknarna. Ingen prästman skulle få hava mera än 200 besuttna bönder. Funnos flera, skulle där byggas kyrka för de byar som hade längst från socknekyrkan. Den 9 oktober samma år voro dessa tre herrar i Mustasaari och hade avskilt Malaks till skild socken. Antagligen kommo de därifrån till Pedersöre och avskilde Nykarleby till en särskild socken.

Nykarleby socken bildades som känt, av byar av Vörå och Pedersöre oaktat prästerna i Pedersöre och Vörå icke ville medverka till att mista sina löner. Den 21 juli 1608 skrev konung Karl IX till landshövding Isak Behm, att gemene man ifrån den nya socknen ha haft sitt bud till honom och klagat, ”att de icke hava bekommit till det kapellgället [kapellförsamlingen] så många rökar ifrån Vörå och Persiö socknar, som vi härtill tillförene have låtit förordna och våra förrige brev intet tillgodonjutit”. Behm får en skrapa för att han icke tilldelat dem så många byar och röktal till deras socken, som han fått besked om. ”Vi have icke förordnat dig dit för en siffra, utan du skall hjälpa var och en till det som rätt kan vara.”

Då Jacob De la Gardie den 14 dec 1608 fick sin förläning här, säges att den skall omfatta ”Persiö Sochn i Österbottn medh den Nyie Sochen Lappi Nye eller Yttre Lappi, som ifrå samma Sochn tagen är”. År 1609 är kyrkoherden Jacobus Sigfridi Borgoensis stationerad här. Det är således oriktigt, ”att Nykarleby socken avskildes 1611 från Pedersöre”. Den 5 november 1610 beviljades Nykarleby socken tio tunnor säd till kyrkobyggningen. [Wichmann]


Nykarleby stads grundläggning.
År 1617 grundades Nykarleby stad, som dock först den 7 sept. 1620 erhöll sina stadsprivilegier, säges i minnesskriften, och i tidigare uppsatser om staden. Denna uppgift, att staden grundades 1617, synes vara gripen ur luften. I Gustav Adolfs resolution åt Österbottens bönder den 25 okt. 1617 talas om vidlyftigt om marknadsplatser och handeln, men ingen antydning förekommer om någon ny stad. Han lovade sända en kommissarie till Österbotten att förordna om platser och tider för marknader. Denna kommissarie blev häradshövdingen Filip Scheding, som den 4 februari 1618 sändes hit att ”ransaka och beskåda de hamnar, som mestadels med landsköp pläga besökas” och som kunde bli städer. ”Och efter en lång väg är emellan Uleå och Vasa, skulle han förtrösta dem som lust hava att sätta sig ned i Persiö, att sådant skall bliva dem efterlåtet, så snart de hava sig samlat och D. K. M:t om privilegier besökandes varda”.


[Inte en olöst gåta ur mänsklighetens förflutna, men dock en ur Nykarlebys fick möjligen sin lösning den 9 september 2020, två dagar efter 400-årsdagen:

Varifrån kommer det ofta förekommande årtalet 1617 som stadens grundläggningsår?

Erik Norberg tillhandahöll ett utdrag om Nykarleby ur Stadsgrundningar och planförändringar. Svensk stadsplanering 1521–1721 av Nils Ahlberg. Det verkade vara en intressant avhandling, så jag googlade och hittade hela, dock utan bilder.

Sökte Nykarleby och på sidan 65 dök detta upp:

I Finland var det tre städer, Gustav Adolfs första stadsgrundning Nystad 1616, med privilegier påföljande år, och 1620 Gamlakarleby och Nykarleby.

Jag börjar tro att detta är upphovet till 1617. Det är inte första gången som Nystad och Nykarleby blandats ihop.

Äldsta uppgiften om 1617 jag hittat är i Ur Åbo Stifts herdaminne (1834) och nästäldsta i Gyldéns Text till stadsplanekarta. (1844). Sen kan man ju dock tycka att det är lite märkligt att mag. Carl Henrik Strandberg som samamnställde herdaminnena skulle blanda ihop de två städerna.

Ca 60 andra ställen där uppgiften förekommer.]
 


(Inf. 2020-09-12.)


Det blev således Filip Scheding, som kom att utse Nykarleby till stad. Byn låg ju vid Lappo älvs utlopp och kunde således bättre än en stad vid Pedersöre kyrka förmedla handeln med inlandet. Han rådplägade naturligtvis med de bönder, som brukade ägna sig åt seglation och manade dem att anhålla av konungen stadsprivilegier. Han blev hitsänd också sommaren 1619 att ransaka bl.a. om marknadsplatserna och kunde nu med större eftertryck driva bönderna att söka få en stad till Nykarleby, då konungen samma år förordnat, att de ej vidare skulle få segla till Stockholm utan skola besöka endast Vasa och Uleåborg. De måtte dock ha varit något likgiltiga för saken, eftersom ståthållaren Erik Hare fick den 17 april 1640 befallning av konungen att ”befalla de fullmäktige av de nya städer Nye- och Gamle Karleby och Pedersöre, att de sig strax hit (till Stockholm) begiva med deras värv och ärenden, på det de kunna här bekomma den besked, som de måge hava saker att rätte, härom I så beställe vele.”

Torsdagen den 7 september 1620 utfärdades privilegierna. Den 12 sept. 1620 utfärdade konungen ”pass för Doctor Olav Burea att för resa till Norlanden och avrita de nya städerna” Gamla Carleby, Ny Carleby, Torneå, Söderhamn och Luleå. Detta blev även verkställt. Den 21 maj 1621 har konungen skrivit till ståthållaren i Norrland Christoffer Wernstedt: ”Städerna belangande som i Österbotten funderas skola, och I förmälen därtill mycket timmer vara framkommet, så är vår nådiga vilja att häruppå driva, att byggningarna må varda uti verket ställda och städerna funderade efter den utritning som doctor Olaus Buraeus häruppå givit haver”.

Häradshövding Filip Scheding och kungliga livmedikus Olaus Buraeus ha således jämte landshövdingarna Hare och Wernstedt haft sin hand med vid uppkomsten av Nykarleby stad på uppdrag av Gustav II Adolf. [Wichmann].


Nykarleby, residens för landshövdingen.

I äldre beskrivningar över Nykarleby uppgives, att landshövdingen över Öster- och Västerbotten år 1648 haft sitt residens i Nykarleby. Detta ”torde bero på en namnförväxling med den Tottska residensbyggnaden”, anser dir. Wichmann. Det visar sig dock, att de tidigare författarna kommit sanningen närmare. [Wichmann]

Den 9 maj 1648 skrev regeringen till landshövdingen Hans Kyle, att han skulle mottaga Uleåborgs län och tillika vara landshövding över Vasa län. Erik Soops skulle lämna det norra prosteriet, Kyle skulle då övertaga mot landskansliet efter ”och tage sedan eder Residents uthi Ny Carleby Stadh, inrättandes deth medh alle de requisiter som nödige ähre.”

Hans Kyle, född 1602, blev landshövding över Södra prosteriet i Österbotten 1642 och blev som vi sett, 1648 tillika landshövding över Uleåborg län. Fick avsked den 24 nov. 1650. Landshövding Kyle bör således under två år ha haft sitt residens i Nykarleby. Då självfallet kommo efterträdarna att även någon tid residera i Nykarleby.

Den 20 november 1650 utfärdades fullmakt för Thure Ribbing att vara landshövding i Österbotten och den 24 nov. s.å. skrevs till Hans Kyle, att han förlossades från landshövdingeämbetet för Thure Ribbing över Österbotten. Den 14 januari 1654 skrevs från regeringen till Thure Ribbing, ”att Österbotten skall höra under Västerbotten”. Och samma dag utnämndes Johan Graan till landshövding över dessa landskap. Den 12 dec. 1660 skrevs till landshövd. Johan Graan, ”att han härefter skall vara landshövding över Torneå gebit och Österbotten allena.” Tillika uppmanades han att välja sig ”någon välbelägen ort så gott som mitt i landet, där han residera kunde”. Denna nya residensort blev Kronoby. Landshövding Graan torde ha flyttat residenset till Umeå, då han 1654 mottog ämbetet. Nykarleby synes ha varit residens för landshövdingarna Kyle och Ribbing 1648—1654. Om deras brev till regeringen torde full visshet stå att fås härom.


Borgmästare, kyrkoherdar och riksdagsmän.
Förteckningen över Nykarleby borgmästare (å sidorna 47 och 64) är ofullständig både för äldre och nyare tider. Där nämnes icke t.ex. Wilhelm Ross, som även representerade Nykarleby vid riksdagarna 1672 och 1675, Jakob Bockmöller, som var riksdagsman för Nykarleby 1680, 82, 86 och 93 samt sistnämnda år och 1697 borgmästare; Isak Falander, som var borgmästare i Nykarleby 1710, då han var riksdagsman både för Vasa och Nykarleby.

Bland kyrkoherdarna nämnes t.ex. icke Johan Johansson Grandell som 1682 även var riksdagsman.

Året 1682 var en milstolpe i Nykarleby historia. Nykarlebyborna frånkändes rätten att ensamma vara på marknaderna i Vörå. Vasa stads köpmän skulle även få komma dit. Och regeringen dömde den 20 dec. 1682, att trivialskolan skulle flyttas till Wasa, vilket skedde 1683, icke 1684.


K.V. Åkerblom  Österbottniska Posten torsdagen den 8 oktober 1920.
Några annonser ur samma nummer
.


I notförteckningen till Bircks historik från 1970 hänvisades till denna recension. Kontaktade biblioteket, eftersom jag visste att det i dess forskarrum fanns gamla årgångar av ÖP. Mina kunskaper visade sig vara förådrade, materialet hade flyttats till Rådhuset. Kontaktade Lars Pensar som tillhandahöll kopiorna.

1920-talet tycks ha varit en brytningstid. Wichmann skrev ”ålderdomlig svenska” och Åkerblom enligt den nya stavningen. I tidningen är redaktionell text satt med fraktur (”gotisk stil”) och annonser med antikva (”normal stil”).



Läs mer:
I samma tidning stod även två pikanta notiser om smuggling att läsa.
Borgmästare i Nykarleby av K.V. Åkerblom. 
(Rev. 2020-09-12)