STJÄRNGOSSARNA.

Av Gånge Rolf

Här och där i provinsen leva ännu många gamla julseder, som länge sedan råkat ur bruk i landets större städer. Särskilt är detta fallet i svenska Österbotten. Dock försvinna de alltmera dag för dag. Till dessa seder hörde förr även de så kallade stjärngossarnas vandring med sin julstjärna.

Dessa stjärngossar äro i själva verket ett minne från katolska tidens korgossar, vilka särskilt vid större kyrkliga fester och högtider biträdde den katolska prästen vid de många ceremonierna under gudstjänsten. Dessa ceremonier voro ett slags åskådningsundervisning, varmed man inom den romersk-katolska kyrkan ersatte eller sökte ersätta vår lutherska kyrkas kristendomsundervisning medels predikan, vilken mera sällan då förekom bland katolikerna än i våra tider, samt vår lutherska kyrkas läsförhör och skriftskola.

Under reformationstiden upptogs även hos oss de katolska korgossarnas eller stjärngossarnas traditioner, visor och »upptåg» av den tidens fattiga skolgossar eller »djäknar». De drogo omkring såsom »vandrande skolarer» på tiggerifärder kring socknarna och i städerna, och för att giva denna »uppbörd» en vackrare form, sjöngo de gamla ärvda julvisor från medeltiden. Luther själv vandrade i sin barndom »omkring med stjärnan», sjungande sitt »panem propter Deum» (bröd för Guds skull) vid de rikas dörrar. Därvid väckte han uppmärksamhet genom sin vackra sångröst hos en rik fru, Ursula Cotta, som sedan hjälpte honom med ekonomiska bidrag till hans studier.

Dessa korgossarnas, sedan stjärngosssarnas latinska julvisor, »Cantilenor» finnas ännu bevarade, liksom och de »upptåg» eller aktioner, som uppfördes vid deras sjungande. De upptecknades under reformationstiden, både orden och melodierna, av en viss Teodoricus Ruthae (Ruth), nylandus (nylänning). Enligt traditioner från städerna Borgå och Lovisa uppfördes stjärngossarnas julupptåg vid Nya svenska läroverkets i Helsingfors julfest för några år tillbaka. De visor som därvid sjöngos, voro upptecknade av fröken Elisa Stenbäck i Lovisa, och ackompanjemanget var av framlidne musikdirektör Martin Wegelius samt intågsmarschen av magister Karl Flodin. Till andra gamla latinska julvisor »carminalia», har Sibelius skrivit ackompanjemanget. Professor Gustafsson har fritt översatt orden till svenskan och lektorn dr Valdus Koskimies till finskan.

I min barndom lyssnade jag med den största beundran, häpnad och förtjusning till stjärngossarnas visor. Dessa voro dock till oigenkännelighet förvridna från originalspråket, vilket ej var att undra på, då stjärngossarnes i min hemstad »mästare» och inövare var en äldre skomakare med det för hans yrke särdeles passande namnet Becklin, på ortens dialekt uttalat Pecklin. För tjugufem kopek pro person inövade mäster Becklin några av stadens lärpojkar, lättmatroser, gesäller och »storskolpojkar» i stjärngossarnas visor och upptåg, förbehållande sig dessutom en viss tantiéme eller extra provision av stjärngossarnas hopsjungna skörd i koppar och silverslantar. Stjärngossarna hade således med tiden, från att ha varit skoldjäknar, blivit förnedrade till mer eller mindre obildade yrkestiggare, och deras sång och aktion blev också därefter allt sämre och sämre. De latinska orden liksom de ursprungligen oftast mycket vackra melodierna rådbråkades på det farligaste sätt. Så t.ex. sjöngs den gamla vackra latinska julvisan till jungfru Marias ära på följande klassiska sätt i min hemstad:

I stället för de ursprungliga orden:

Ecce novum gaudium,
ecce novum mirum;
Virgo parit filium
Quae non novit virum!

Hette det:

Ekai nomen gaudijum
Eksi nomen smirum
Jungfru parvis slikum
Det är extorera
Santa siusijum!

Detta hindrade dock alls icke att barn och olärt folk på det högsta beundrade denna sannskyldiga skomakarlatin.

Geschäftet att »gå omkring med stjärnan» lönade sig likväl utmärkt.

Det hände att ett bolag stjärngossar kunde under juldagarnas eftermiddagar och kvällar sjunga ihop en fyrtio till femtio mark inalles per person. Därför blev det också snart stor konkurrens på detta område. Fyra, fem, ända till sex stjärnbolag konkurrerade om staden och utsträckte snart sina resor till den omkringliggande landsbygden.

[En stjärngosse beväpnad med värja vid Luciafesten 1955.]

För »aktionen» voro stjärngossarna vanligtvis beväpnade med lånade sablar, särskilt »stjärnans» huvudaktörer, kung Herodes och hans knekt, och de tre vise männen hade dessutom varsin duktiga stav eller påk i handen. För att upptaga och mota all illvillig konkurrens åtföljdes dessutom varje stjärna av sin särskilda skyddsvakt av handfasta gesäller, matroser och annat krigsdugligt folk beväpnat med daggar och påkar, och även knivar användes emellanåt. Då dessa gardister måste av bolagets intressenter då och då belönas för sina trogna tjänster med »supan-pengar» och vandringarna med stjärnan allt mer urartade till beklagligt slagsmål, fylleri och annan osed och sålunda totalt förlorade sin ursprungliga poetiska, religiösa och historiska karaktär, blevo de på 1860-talet strängt förbjudna av höga vederbörande, och hava på de flesta orter, även i Österbotten, upphört.

Till en ordinarie» julstjärna» hörde följande aktörer, allesammans agerade var på sitt vis, nämligen kung Herodes, hans knekt som ansågs varit anförare vid barnamordet i Betlehem, de tre vise männen samt Judas (Iskariot) med penningpungen och sitt röda skägg. Pjäsens yrkesbov och lustigkurre, samt den i vanliga fall ensamt omusikaliska stjärnbäraren eller stjärnvändare. »Stjärnan» var en större, enkel eller dubbel lantärna eller julstjärna, som ännu allmänt i svenska Österbotten hänges på sin stång under julens högtidsaftnar.

Stjärngossarnas uniform utgjordes liksom hos de forna herdegossarna och de frivilliga brandkåristerna av en vit skjorta dragen utanpå vardagskläderna. Kung Herodes hade en krona av papp på huvudet, rikt utsirad med skravelmässing, hans knekt hög toppformig mössa av papp liknande den påvliga tiaran till sin form, även utsmyckad med guld- och silverpappersgrannlåter samt en röd lysande tuppfjäder. Bägge buro långa sablar, ju längre och krokigare dess bättre, i sitt bälte. De tre vise männen, enligt den katolska traditionen »heliga tre kungar», buro likadana kronor som Herodes, dock icke så lysande. En av de vise männen var svärtad i ansiktet och skulle föreställa »kungen av Moria land». De tre vise männen representerade nämligen de på Kristi tid ensamt bekanta världsdelarna Europas, Asiens och Afrikas hedningar. Alla dessa handlande personer jämte den rödhåriga kassören och skälmen Judas Iskariot skulle vara utrustade med »skägg och knävelborrar», ju grymmare desto bättre, fastsatta under hakan med segelgarn, häftplåster och annat lämpligt medikament, och bestående »helst av någon björnrumpa», som mäster Becklin som var allt i allom, både dirigent, instrument, regissör och så vidare, kategoriskt förklarade, eller i nödfall av en katt-, hund- eller harskinnsbit.

Själva stjärngossepjäsen handlade om det välbekanta temat, huru kung Herodes av de tre vise männen underrättas om den nyfödde judekonungens existens i Betlehem, varför han befaller sin knekt draga ut att avliva den framtida fruktade tronpretendenten, vilket knekten åt sin herre även pliktskyldigast» lovar och svär. »Herodes uppmanar därpå de tre vise männen att i förväg bege sig till Betlehem för att utspeja »barnets» vistelseort, men får sedermera veta till sin stora harm att:

»De tre vise männen hava
bedragit mig,
tagit sig en annan väg,
farit och farit hem till sitt
land igen.»

I harmen häröver uppför nu Herodes med sin knekt ett slags svärdsdans eller krigsmanöver, varvid de marschera emot och förbi varandra och slå väldeligen sina sablar mot varandra. Såsom avslutning följer sist ett öppet tiggeri om »ljus och pengar till vår stjärna, och om detta icke sker, skall denne Judas med sitt röda skägg hängas mellan skål och vägg.»

För att undvika verkställigheten av denna hotelse, vilken Judas till barnpublikens största förnöjelse besvarar med allehanda gräsliga grimaser, följer nu en tallrikskollekt, efter vars uppbärande kören hela tiden, unisont naturligtvis sjunger en tacksägelsesång;

»Haven tack, haven tack
För all Eder skänk,
Eder skänk, Eder skänk
Skall vara Gudi betänkt!
Så ha va vi detta med hjärtat
sagt
Och önskar Eder all en rolig
God natt,
God natt, god natt, god natt!»

Härpå släcks ljuset i stjärnan och bolaget avtroppar efter många bugningar och fotskrapningar för att redan i förstugan eller på trappan gräla om aftonens dividend, i värsta fall — slåss om den.

I min barndom sjöngs en enda, gräsligt rådbråkad latinsk cantillena eller carmen av stjärngossarna, nämligen den gamla hymnen »Ecce novum gaudium!»

Alla andra visor voro svenska, liksom hela dialogen mellan Herodes och hans knekt och de tre vise männen.

Otvivelaktigt hade stjärngossarna i forna tider uppträtt både mera hyfsat och deras visor och upptåg varit långt mer tilltalande för den religiösa känslan och julstämningen. Dock omtalas i den redan i den sista danska psalmboken ingående, från svenska översatta psalmen »den gyllene abc», att beosit (= gulnäbbarna, skolgossarna, stjärnpojkarna) kyll´ ilkeäst elävät (= leva rätt illa)».

Att denna gamla julsed därför, såsom alldeles urartad, småningom upphört, är därför ej att beklaga, men såsom ett nummer å våra skolors allt fattigare julfestprogram, kunde den ännu tillfälligtvis upptagas till även de äldres bland åskådare och främst skolungdomens nöje, såsom medförande en fläkt av gammaldags julstämning med sin vackra trohjärtade text och handling och sina ännu vackrare, innerligt veka och rörande melodier.