Josef Herler
berättar om sin barndoms jular
för
Wava Stürmer


[Ibland är det lite svårt att höra vad som sägs i intervjun från början av 1960-talet och då finns frågetecken i texten. Samtalet är nedskrivet så nära originalet som möjligt och inte bearbetat, eftersom jag tycker det är en poäng att ha det så. Wavas repliker är kursiverade och Josefs regular.]

 

Josef Herler, museiman, skådespelare och Nykarlebys allt i allo, upplevde sin barndom i Nykarleby på 1890-talet. En tid som nu syns ligga så väldigt långt borta. En tid med helt andra seder och vanor. Josef, gården vid älven där du och dina tio syskon växte upp, var då för tiden egentligen en bondgård.

Då var det en bondgård, man tycker ju att det är ganska lustigt att kalla det en bondgård den ligger ju så nära staden att gränsen går förbi porten mellan stad och land.

Det var väl på det sättet förr att man hade de hade kor och hästar inne i stan?

Överallt, överallt hade de kor och hästar och får och allt möjligt, djur i allmänhet.

Ni var då en stor familj och hade stort hushåll, ni hade säkert då anställda också?

Jo, där fanns, vi hade ju, i ladugården fanns tio kor och kvigor och saker och kalvar och så hade vi tre hästar och så var det, så var det grisar och får och höns. Tre tjänarinnor fanns alltid i gården och så fanns det tre drängar och bryggeriet. Så nog var där ruljangs.

Men sedan när ni börja med julförberedelserna på den här gården kom det då extra folk och hjälpte, jag har för mig att det gjordes väl stora förberedelser på den tiden. Bakning och slakt och ljusstöpning och sån’t.

Jo, det fanns mycket sån’a saker och före julen så är också mycket saker som skulle göras i en bondgård men ? på  hösten. T. ex. man fick ju inte köpa potatismjöl utan de skulle rivas och det var ytterst trevliga dagar då en massa kärringar satt och rev potäter. Och så stekte man pannkakor där, potatispannkakor, den där som man river när som skall bli till stärkelsen som sköljs bort ifrån potäterna och blir potatismjöl. Och likaså på hösten tidigare så ville man ha nejonögon så hämtades ämbartals nejonögon. Det där hade vi barn rysligt roligt med för lägger man sen sin hand mot nejonögon så suger de sig fast ...

Usch!

... så man hade tio nejonögon så här på fingrarna. Det var roligt.

Oj, det låter ju hemskt!

Jo, det var roligt och det där alltsammans gjorde vi före julen och tidigare på hösten då man fiskade dem i Nykarleby älv.

Och sen sparade man det som delikatesser till …

Till julen. Men då själva julstöket kom senare då slaktades det gris … julgrisen och så slaktades det ju alltid en kalv, det skulle vara kalvstek, fårstek och hönsena nackades också  och det gjordes tidigare allt det där och så sattes de i såar med salt, och sedan skulle de stekas och sedan rökas.

[Jorma: Det var mitt ansvar, som morbid yngling, att nacka barnhemmets höns. Tog dem i fötterna och vevade runt så de blev halvt bedövade. Lade hönan på stubben och högg av huvet med yxa.]

Men var det mycket sånt där praktiska arbeten som vi nu är besparade från helt och hållet?

Ja, jag tänker på, jag tror att man kan säga att den styrande över allt detta var min mor, Karolina Herler, född Silfverberg från Jakobstad. Hon var en tystlåten kraftkvinna och levde sina hundra år.

Och medan din mamma då hade hand om ruljangsen på gården, hade din far bryggeriet att sköta. Han kom ju från Tyskland.

Ja, han kom 1862 till Finland. Han var då för tillfället i Stockholm och då såg han en annons där i en tidning att de sökte en bryggmästare till Nykarleby och då svara han på annonsen och fick svar och så blev han antagen och så reste han utan vidare till Nykarleby. Han var född i en liten katolsk stad i Bayern, som hette Ehrstedt och denna lilla stad ligger mellan München och Nürnberg och en ganska egendomlig, det är en sån där gammal, gammal historia. Där finns skrån ännu, så de sitter och arbetar i fönsterna sånadär hantverkare, för öppna fönster.

Att de gör det fortfarande?

Ja, de gör det ännu. De är som från medeltiden när man kommer dit. Och där är kloster för nunnor och där är prästskolor och där är mycket, mycket katolskt.

Var det första gången som din far kom till Finland då, när han kom till Nykarleby?

Ja, det var första gången. Och vet du han kom i en öppen skötbåt.

Nej, är det möjligt?

Öppen skötbåt med sin kista i båten och när de sedan kom hit upp i Österbottniska viken, så var det mörkt och de såg inte och visste inte var de skulle landa och inte visste de var Nykarleby låg, det var så mörkt nämligen, det var på kvällen så de såg ett ljus som lyste långt borta och dit styrde de och där var då Tottesund.

Och kom äntligen fram till Nykarleby där han stanna och kom att utföra sin livs gärning som bryggmästare. Visst sade du att ni under din barndomstid också hade torpare på gården?

Torpare hade vi också många, jo.

Och de var då med om julförberedelser och extra arbete?

Ja. Och kom och hjälpte till. Och så var det mycket jobb just med slakterierna och det där. Ja, det gjordes ju korvar och allt skulle göras hemma. Det var leverkorvar och blodkorvar och som min far hade recept från Tyskland. De var enastående delikatesser som aldrig fått sedan dess.

Det kan jag tänka mig. Men hur var det med frukter och snask och sånt som nuförtiden spelar så stor roll vid julfirande?

Det fanns inte. Nä, snask fanns där inte. Det fanns möjligtvis lite nötter, kunde man få, likaså fikon och russin. Det var nästan det enda i fruktväg som jag kommer ihåg. Men vi hade ett fartyg som hette Eko och kaptenen hette Nyman och han kom mycket sent sista resan från Lübeck och då väntade man hela tiden på de där på Lübeck och Ekot för att få äpplen. De hade väl då pratat med honom att han skulle köpa åt dem äppeltunnor, så att då fick man en par tunnor äpplen och de sattes alltid i en vindskammare och då stod det på för oss barn, för vi var mycket ofta in i vindskamrarna och hade ärende dit för att få snatta ett äpple.

Så när julen kom kanske det inte så ofta fanns äpplen kvar.

Men så hade vi också provresande från Nürnberg som reste i humle för bryggerierna och han skicka utav de där världsbekanta Nürnberg-kuchen och de var ju magnifika.

Vad var det för slag?

De är en sorts mandelhistoria i plåtaskar, runda kakor, det är sex, sju kakor i varje burk. Ja, och det fanns också större kakor, olika storlekar de där och de gjordes med nå’n sorts mandelmassa, de påminde om marsipan och mandel tillsammans. Och det var gott. En härlig doft. De där var vi väldigt snåla på.

Det förstår man, i synnerhet när det inte fanns så mycket snask måste det ha varit härligt.

Det gömdes allt de där så man inte skulle hitta dem.

Men sen kom ju då julaftonen. Hade ni halm på golvet?

Nej, halm kommer jag inte ihåg. Det har inte varit under min tid.

Men julgran hade ni?

Julgran hade vi nog och den var ju vanlig julgran som togs ur egen skog.

Hur var den prydd då?

Men prydd? Den var, man hade alltid ett vitt lakan på golvet och sen hade man en träfot där den var instucken i.

Ja vatten fanns ju inte på den tiden.

Nej, vatten hade man inte och något sån’t där. Och den var sen täckt med granris den där träfot. Och ljusen var i ljuskors gjorda utav trä med en sån där rund där i mitten för stammen och den bands fast.

Aj, i själva stammen?

I själva stammen och då hade man ljusen på ändan av de där.

Jaha, det var en fyra ljus då.

Fyra ljus. Man hade då antingen ibland, det fans hus som hade tre såna där kors och så fanns det de som hade två. Vi hade, minns jag, två. Sedan hade man en vimpel utav tyll och det var en vit tyllvimpel och på den var det klistrat i guld sedan: Ära vare Gud och frid på jorden.

Jaha, jag tror att jag sett på gamla julkort just den där vimpeln.

Ja just det, den var mycket, den hade alla.

Och flaggor hade man?

Och stora pappersflaggor med olika färger, för silkespapper fick man och så fick man guldpapper.

Jaha.

Det fanns. Och sedan var det med rosor och i olika färger, pappersrosor och pepparkakor och stjärnor. Samma sorts stjärnor som de nuförtiden har på fönstren i i vitt. De var ju i alla färger så där på grenarna på julgranen och nät och korgar med lite fikon i.

Jo just.

Glitter kommer jag inte ihåg att det skulle ha varit i början.

Det kom senare.

Jag minns inte något glitter på vår gran då som jag skulle ha minne av förrän senare kom det på 1900-talet skulle jag tro att det kom, likaså glasbollar och allt sån’t där.

Nå hör du, är det någon julklapp som du minns från de där åren alldeles speciellt?

Joo, det minns jag nog och den har jag kvar ännu och det var en gunghäst som jag fick också från Tyskland, en av deras humle-resarna han som reste med humle. Han skicka en gång en mycket vacker häst åt mig. Den var grå så där med lite mörkare fläckar och med frambenen i vädret sådär som liksom på karusellerna som man satt på, lite den stilen. Den har nu fått lite fel. Det var mycket vacker sadel och vackra seltyg.

Men den finns kvar fortfarande?

Jo, den finns kvar. Den skall jag lägga till museet, sedan.

Nå, och då på julaftonen, hur var det? Åt man då liksom som nu alla sorter, alltså både lutfisk och skinka?

Jo, jo se vi var ju så många, vi var så många, vår familj var ju så stor och när de sen kom med sina fruar och sina män och sina barn så var vi ganska många många gånger på julen. Och då skulle det vara mycket mat. Men att, det var nog ett smörgåsbord först. Det har jag ett minne av. Där hade man lite så där, inte så rysligt mycke men där var nu i alla fall sillsalladerna naturligtvis och så var där leverpastej och så var det sådana kött- och lax- och kålpiroger.

Jaha, och allt var hembakat då?

Ja, allt var hembakat och kanske nejonögonen var just också på julafton.

Och lutfisk, hade ni det?

Jo, sen hade vi skinka också. Det var först skinka med kålrotslåda och sån´t där och varm sås och så var det lutfisken med vitsås och potatis och sedan var det risgrynsgröt och så var det tårta. Men något vin kommer jag inte ihåg. Att det skulle ha varit på julafton. Det kommer jag faktiskt inte ihåg. Öl och hembrygd dricka, det fanns ju där naturligtvis på julafton.

Men då kan man ändå säga att de här matsederna är ganska oförändrade fortfarande. Det är ungefär det samma.

Det är samma. Och sedan juldagarna sen så då var det kalvstek och vad man nu hade därtill och sen var det på frukosten var det blodkorvarna och leverkorvarna. Det var då huvudsaken som man hade.

Och då var det visst väldigt mycket kalas de här mellandagarna?

Jo, det var riktiga kalas och man gick till släkten, om man hade nå’n släkt, så gick vi alltid till de där. Och vi barn fick inte komma med.

Jaha, de var inte, de var bara för föräldrarna.

De var mest för föräldrarna och allmänt så togs inte barnen med.

Jaha.

Det är stor skillnad. Vi fick vara hemma vi när de äldre gick på kalas.

Men hade ni inga skilda barnbjudningar?

Det hade vi nog. Så att det där, det där, då hade vi i varje hus som hade barn hade då barnkalas och det var ett springande med det där hela veckan. Sedan då ...

Nå, vad fick ni för förtäring? Vad bjöds det på sen på barnkalasen?

Där bjöds på saft, hemgjord saft, men det fanns ju inte lemonad och inte något sådant där, så det var hemgjort alltsammans och så brukar det vara plättar med snömousse på.

Jaha, men det var ju ett förfärligt stekande om det var ett stort … och många barn och steka alla de plättarna.

Ja nog var det stekande men det fanns tjänarinnor ser du …

Det fanns i köket folk som …

… som gjorde sådana saker. Men det var de andra stora kalaserna så de hade ju allt möjligt gott.

Ja.

Jo. Men där fick inte vi vara med. Och det var också kutym i mitt hem, att barnen skulle vara tysta vid borden.

Jasså.

 Och inte säga någonting.

Ja, det var stränga metoder.

Jo, det var det nog faktiskt. Det var stor skillnad. Vi läste bara vår bordsbön och sedan så …

Åt ni.

Så åt vi och satt tysta var och en.

Jasså.

Min pappa var ganska sträng i den vägen.

Ja.

Jo, jo han var det. Och det var ju också då många gånger så att vi hade olika, för min far fick ju inte äta all sorts mat, han var katolik.

Ja, så ni höll en viss matordning.

Så vi höll en viss ordning också.

Nå, hör du, sen på de här barnbjudningarna, åkte ni nån gång slädpartier?

Jo, till landet, alla hade ju hästar, så att, och drängar hade ju alla i de större gårdarna så att vi var på slädparti till bondgårdarna och dansa i dem och där drack vi kaffe, hade kaffe med. Och det var mycket roligt. Ja, det var riktigt roligt det.

Och sällskapslekar har jag för mig att man mycket lekte.

Jo.

Aj jaha.

Den höll vi på med mycket och likaså Simon i sälle och så hade vi också sådana sittande lekar där med tavla med underskrift och hur ser den ut och …

Det där låter ju skojigt.

Ja, de var roliga. Vi härmade en människa sådär och man skulle gissa vem det var.

Jo, det där tror jag att jag hört, men tavla med underskrift, vad var det då?

Ja, det var då man sa i ena örat, viskade man att det är en tavla som föreställer en björkdunge i skogen och vad står där under? Och då hade den andra igen skrivit en vers och då står det där under.

Det där har jag aldrig hört.

Har du aldrig hört det?

Nej.

Och så ett skepp kommer lastat.

Det leker man ännu nuförtiden.Men hör du, utomhus, nu finns det ju så mycket gatlyktor och sånt men de där julstjärnorna, hade ni dem, som man ser?

Jo vi har, det är vårt, det är Nykarleby ...

Är det så?

Ja, julstjärnan och den kallas för lanternor.

Aj, jaså.

Ja, det är från skeppstiden, det var ju mest sjömän och sjökaptener i Nykarleby på den tiden och det är från de där lanternorna på båtarna.

Var det med olikfärgade papper då?

Ja, det är vårt emblem just den här sjuuddiga stjärnan med olika röda, blå, gula och gröna färger. Och sedan hade vi ett julkors.

Jasså.

Julkors och det var på höga stången som då bar upp dem var en tvärslå och så var det såna där granrislubbor på ändarna utav de där och här på toppen, tre sådana där och så hängde två lyktor på vardera sidan om stången, så här nere.

Aj.

De var liksom lanternor, egentligen var de de riktiga lanternorna. Julstjärnan som vi har i Nykarleby tycker jag har mista helt och hållet sin glans. För att, numera så har de dem inne i rummen och har dem i fönstren.

Jaha, och det skall det inte vara.

Och det skall det inte vara det har ju inte nån rymd. Julstjärnan skulle … där högt i höjden såg man den, den var ju vacker mot en stjärnhimmel.

Det är ju klart.

Så att den tycker jag har förlorat sin glans.

Men de här stjärngossarna som gick, de fanns de på din tid?

Stjärngossarna, jo stjärngossarna de var ju inövade av, lektor Wichmann fanns ju då i Nykarleby, och de är nog något från Sverige tagna. Det var en fem, sex pojkar som var utklädda i vita skjortor och såna där pappershattar, höga strutar, sen hade de något lurvigt skägg utav blår som de hade rispa upp och det var mycket enkelt alltsammans och sen sotiga och sådär och såg lite rysliga ut. Och de kom och sjöng och fråga om då stjärnan fick stiga in och då sa man jo och så sjöng de först då Goder Afton, Goder Afton som nu också sjungs och så är det några latinska julsånger och Herodes drager uti fält och allt det där som spelas fram. Men sen då så begärde de då pengar till sin stjärna. Det var jag alltid rädd för när jag var barn. De hade en vers som jag var rädd.

Vi vill pengar ha så gärna,
att få ljus till vår stjärna.
Om vi ej detta få,
skall Josef med sitt långa skägg,
sitta mellan skål och vägg.

Och det där var jag alltid rädd.

Jasså.

Ja, då jag var mindre.

Ja, det var ditt namn.

Ja, det var mitt namn där.

Och hur länge höll man på att fira julen, sedan?

Ja, man fira ju julen enda till lite efter nyåret och då hade, då var det de äldre som åkte Staffan.

Jaha, vad betydde det då?

Nåja, de for nog, i sin tur, på slädpartier kring sta’n.

Jaha.

Ja, de var inte till någon bondgård utan de åkte kring staden så där som de nuförtiden far med bil.

Då åkte de med häst då?

Ja, jo.

Och tjugondag Knut …

Dansa vi julen ut.

Och då slängde man julgranen.

Den här lilla klockan som spelar den här julmelodin Stilla Natt, Heliga Natt den har varit alltid i vårt hem och den har spelats på julen, ty det är ju en tysk folkvisa. Den har också spelats på våra begravningar i kyrkan här i Nykarleby. Det passar ju mycket bra, att spela när man har levat sitt liv ut och ligger och sover och höra Stilla Natt, Heliga Natt.



Jorma Metso digitaliserade med kommentaren:

Här kommer textfilen som bygger på intervjun med Nykarlebysonen Josef Herler. Denna distingerade gentleman kommer jag väl ihåg från min tid i staden. Speciellt när han kom gående från hemmet på väg till bokhandeln. Som elev i samskolan inhandlades studiematerial i Herlers bokhandel. Minns jag rätt så arbetade en dam som hjälp åt Josef i dennes affärsrörelse.

Efter regn brukade jag plocka daggmask runt omkring hans bärbuskar. Stora feta maskar. Som såldes till en Jouper som bodde nära Hanséns cafe. Fick 1 mk/st - masken användes till långrev. Han var gift med en rikssvenska.



Och Lars Pensar identifierade personerna:

Bokhandelsdamerna var Tyne Lasell och gerda Thors. Ernst Jouper bodde i Kap-pas-huset, gift med en rikssvensk kvinna, väl ondulerad och parfymerad, timlärare i seminariet ett par terminer, hette visst Gudrun.

Läs mer:
Radioprogrammet.
(Inf. 2015-02-05, rev. 2015-02-17 .)