C. A. Grundfeldt
„Petter Augusts” [Lybeck] syster Pauline blev gift med en
fjärde Vasa-gosse, Carl Adolf Fredrik Grundfeldt, som vid sin inflyttning
var fattig, men slutade, som mångmillionär och ortens och omnäjdens
rikaste man. Efter att ha konditionerat hos vinhandlaren Oppman i Borgå
överflyttade Grundfeldt till Helsingfors såsom kontorist hos
kommerserådet Borgström, varest han knöt vänskapsband
för livet med J.W. Snellman och Z. Topelius. På den sistnämndes
bröllop var han marskalk och hade till brudtärna sin blivande
maka. Samtidigt med dennes broder etablerade han snart sin mycket utvidgade
och givande vin- och spirituosa affär. Med sina goda vänner
och fränder Johan Adolf och Per Abraham [Hammarin] samt dennes son
Petter August Lybeck företog Grundfeldt vidsträckta affärsresor
„ofta med 50 hästlass varor per gång till Kuopio, Tammerfors,
och andra städer och marknadsplatser i finnmarken, förseende
icke blott en stor del av Österbotten utan även Savolax, Tavastland
och Karelen med sina förråder”. Rådman åren
1859—1875, var han tillika tysk samt svensk-norsk vicekonsul, en
av stiftarne av Föreningsbanken i Finland samt lantdagsman för
Nykarleby stad vid lantdagarna 1863—1864 och 1867 och som sådan
medlem av lag- och ekonomieutskotten samt elektor för utseende av
bankfullmäktige och dess revisorer. Han petitionerade å stadens
vägnar om uppränsning av Lappo älv „såsom varande
ett livsvillkor för Nykarleby stads framtid”, om uppbärande
av av den till universitetet utgående avgiften för export av
skogsprodukter, om upphävandet av införseltull å skeppsbyggnadsmaterialer,
samt om upphävandet av skyldigheten för fartygsbesättningar
att på- och avmönstra inför magistraten, vilken petition
även av regering och ständer godkändes. Han anhöll
därjämte „att en kanal eller hästjärnväg
måtte anläggas mellan Toivesi-sjö och inlandsvattnen norrom
Tammerfors till Bottniska viken”, vilken petition liksom petitionen
om uppränsning av Lappo älv av ständerna avslogs. „Finge
jag engång se vår älv uppränsad och tjärbåtarne
liksom í forna tider åter nedkomma till Nykarleby, så
doge jag nöjd”, yttrade han i ett brev från lantdagen
till sina valmän. Han dog 1883 av ett slaganfall medan han till det
sista andetaget förfäktade [talade för] sin hemstads fattigare
borgerskaps intressen i frågan om arrendena av stadens donationsjord.
|